med anledning av prop. 2000/01:80 Ny socialtjänstlag m.m.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen beslutar att rätten till arbetsmodell som tillvaratar de
närståendes resurser skall skrivas in i socialtjänstlagen.
2. Riksdagen beslutar att ersätta ordet bör med skall när det gäller
socialnämndens åtaganden gentemot brottsoffer och misshandlade
kvinnor.
3. Riksdagen beslutar att ersätta ordet bör med skall när det gäller
socialnämndens avlösning av anhöriga som vårdar människor med
funktionshinder.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att reglera riksnormen när barnbidrag höjs.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rätten att byta socialsekreterare.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om legitimering av socionomer.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rätt till medborgarvittne eller stödperson vid kontakt med
socialtjänsten samt vid rättsliga förhandlingar.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inrätta sociala förtroendenämnder.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inrätta en social ansvarsnämnd.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att tillsätta en kommitté för att utveckla socialtjänsten.
Motivering
Inledning
I den proposition som nu läggs fram föreslås en ny socialtjänstlag. Den är
en omdisponering av tidigare socialtjänstlag, men innehåller också vissa
förändringar i förhållande till den förra.
Propositionen innehåller också en ny lag om behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten.
Även vissa ändringar föreslås i LVM, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen (1990:52) med vissa bestämmelser om vård av
unga (LVU) samt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård
(LSU).
I huvudsak gäller de innehållsmässiga förändringarna i socialtjänstlagen
att rätten till bistånd för den enskilde vidgas och att rätten att överklaga
biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär återinförs. Länsstyrelserna ska ges
utökade tillsynsinstrument, och det ska bli obligatoriskt att upprätta
vårdplaner när barn och unga ska vårdas utanför hemmet. En samlad strategi
för kunskapsutveckling inom socialtjänsten föreslås också.
De ändringar i LVM, LVU och LSU som föreslås innebär bl a att det ska
bli möjligt att ta urin-, blod- och utandningsprov på tvångsintagna i s k LVM-
hem och ungdomshem. När det gäller LVM föreslås också vissa förändringar
för att klargöra vem som ansvarar för ledningen vid verksamheten vid
hemmet och när ett beslut om tvångsvård upphör att gälla vid olovlig
frånvaro. Ikraftträdande föreslås bli den 1 juli 2001 när det gäller ändringarna
i LVM, LVU och LSU, den 1 oktober 2001 när det gäller lagen om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten och för socialtjänstlagen
den 1 januari 2002.
Propositionens förtjänster
Den omdisponering och kapitelutdelning som nu görs är bra och gör
socialtjänstlagen tydligare och lätt att hitta i, viktigt inte minst för dem
som själva berörs av lagen.
Rätten att överklaga vissa beslut om bistånd togs med fatala konsekvenser
bort ur socialtjänstlagen den 1 januari 1998. Många missbrukare har bl a
nekats vård och enskildas rättssäkerhet har för socialtjänstens klienter blivit
kraftigt beskuren. Miljöpartiet har vid upprepade tillfällen motionerat om att
återinföra rätten att överklaga och ser därför med tillfredsställelse att detta
efterlängtade förslag presenteras i propositionen.
Vi ser också med tillfredsställelse att man när det gäller bistånd enl.
nuvarande § 6 föreslår en återgång till den tidigare och vida innebörden av
begreppet "livsföring i övrigt" och att den märkliga begränsning som gavs i
begreppet i "annat bistånd" tas bort. Regeringen markerar också att i
bedömningen av vad som ska ingå i begreppet "livsföring i övrigt" bör den
rättspraxis som utvecklats under de snart 20 år som socialtjänsten varit i kraft
kunna tjäna till ledning. Det bör exempelvis leda till att rätten till bostad av
viss minimistandard för den som inte kan tillgodose sitt behov på annat sätt
åter blir en realitet. Det är av stor vikt då samhället hårdnat, fler har blivit
hemlösa och hyresvärdar, såväl allmännyttiga som privata, alltmer sällan
accepterar en hyresgäst med betalningsanmärkningar, psykiska svårigheter
eller ens socialbidrag.
En annan viktig aspekt som lagändringen för med sig gäller tandvård. Vi
vet att många människor endast av socialtjänsten beviljats akut tandvård och
att det ibland bedömts som att föredra utdragning av tänder framför annan
dyrare tandvård. Det är därför mycket positivt att man med stor tydlighet i
propositionen skriver att det inte är rimligt att begränsa rätten till bistånd
för
tandvård till enbart akut sådan.
Att vårdplaner föreslås bli obligatoriskt när det gäller alla placeringar av
barn är också något Miljöpartiet motionerat om och ser med stor
tillfredsställelse på. Det finns mer att göra på området ur
rättssäkerhetsperspektiv men det är en viktig grund att planer alltid upprättas.
Vi välkomnar också förslaget om att länsstyrelsen vid vite får förelägga
kommunen att avhjälpa brister när det gäller lagakraftvunnen dom om rätt till
bistånd. Det har bekymrat oss djupt att människor som fått rätt till visst
bistånd ej när det kommer till kritan fått den hjälp som beslutet inneburit,
vilket i sin tur inneburit att möjligheten att överklaga varit stängd.
Våra aspekter i övrigt
Med tanke på att en människa som är klient hos socialtjänsten är i en
sällsynt utsatt position med liten insyn utifrån är bristande rättssäkerhet
alltid en fara. Det har visat sig särskilt aktuellt i kommuner med kraftiga
sparbeting, där personal är frustrerad och trött och med bristande resurser
för att göra ett bra arbete.
Regeringen uppmärksammar i resonemang ang återinförandet av
besvärsrätten den intressemotsättning som ibland kan stå mellan
rättighetsbestämmelser för den enskilde och det som kan uppfattas vara en
inskränkning i det kommunala självstyret (s 90). Man konstaterar:
"Regeringens uppfattning är dock att hänsynen till den enskildes rättssäkerhet
väger tyngre än kommunernas intresse i detta fall och förslaget är motiverat."
Olika utsatta grupper har intresseorganisationer som hävdar och
formulerar deras behov och rättigheter. De ställer krav på samhället på olika
nivåer och har också lyckats nå förståelse och förändring på eftersatta
områden.
När det gäller socialtjänstens klienter finns det dock inga sådana
intresseorganisationer. Socialtjänstens klienter är ofta i en utsatt position
utan
motstycke. Det sker också inom en sfär som är tabubelagd och sedan länge
full med moraliska värderingar och åsikter från samhället i övrigt. Dessa
värderingar uttalas sällan öppet, men finns under ytan. Det finns åtskillig
forskning som belägger hur påtagligt utsatta socialtjänstens klienter känner
sig.
Behov av barnomsorg, skola, äldreomsorg etc är tydliga behov som varje
samhällsmedborgare känner till. De situationer och livsförhållanden som en
del av socialtjänstens klienter lever i är betydligt mer komplexa och för
många svårförståeliga.
Trots att Miljöpartiet stöder det kommunala självbestämmandet stöder vi
regeringens bedömning att rättssäkerheten för den enskilde väger tyngre än
det kommunala självstyret när det gäller överklaganderätten. Vi hävdar dock
att rättssäkerheten för socialtjänstens klienter ytterligare behöver förstärkas.
Vi ser det som ett skydd för den enskilde och tror att kommuner kan
välkomna att lagen görs mer tydlig. Det tror vi också skulle välkomnas av de
socialsekreterare som arbetar inom socialtjänsten och som känner att de ofta
inte har möjlighet att arbeta som de borde enligt lagen. Med tanke på
bristande resurser bl a.
Den enskildes rättssäkerhetsperspektiv bör därför göras mer synligt i den
ombearbetning av socialtjänstlagen som nu görs. Det blir ett skydd för den
enskilde och en garanti för att verksamheter inte ska kunna bantas ner för
hårt.
Närståendes resurser, t ex familjerådslag
En placering av ett barn är ett stort ingrepp i ett barns liv.
Familjehemsvården har förbättrats på olika sätt under årens lopp. Bl a har
man förstått vikten för barnet av att upprätthålla relationerna med den
biologiska familjen.
Miljöpartiet har tidigare fått stöd för motionsförslag om att det vid
placering av ett barn (enl § 22) i första hand ska övervägas om barnet kan tas
emot av någon anhörig eller annan närstående. Det var även på Miljöpartiets
initiativ som detta senare preciserades i lagen.
För att utreda och tydliggöra resurser i ett barns familj och nätverk har
olika metoder utvecklats. En sådan metod som tar de närståendes resurser till
vara är s k familjerådslag. Det skiftar mellan kommuner huruvida sådana
metoder erbjuds i utredningsskedet.
Riksdagen beslöt den 24 januari i år att anta ett socialutskottsbetänkande
där innebörden i en annan (mp) motion bifölls (bet. 2000/01:SoU7) med
följande text:
det bör vara en självklar rättighet för familjen att vara delaktig när beslut
skall fattas om sociala ingripanden eller om stödåtgärder. Om familjen så
önskar bör den därför ha rätt till ett familjerådslag eller annan
arbetsmodell som i likhet med familjerådslag tar de närståendes resurser
till vara. (s 43)
Åtskilliga socialsekreterare har sedan beslutet hört av sig, varit positiva
till beslutet men ställt sig frågande till dess tydlighet i och med att det ej
är infört i lagen.
Vår övertygelse är också att en sådan rätt för familjen bör skrivas in i
lagen. Den enskilde bör ha så goda möjligheter som möjligt att läsa sig till
vad som gäller i en situation som denna. Att gå till allmänna råd och
förarbeten är ett avancerat sätt att söka information som är få förunnat att
känna till.
Enskilda socialsekreterare kan naturligtvis informera de berörda och ska
också göra så. Men i pressade arbetssituationer, svåra skeden med
besparingskrav samt i kommuner där upparbetade metoder ej finns, kan man
inte lägga detta ansvar på socialsekreteraren. Att införa innebörden i lagen är
att öka rättssäkerheten för de enskilda. Och naturligtvis ska detta ske inom
ramen för vad som är bäst för barnen enl § 1.
Brottsoffer
I socialtjänstlagen infördes 1998 att socialnämnden bör verka för att
kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i
hemmet får stöd och hjälp att förändra sin situation. (§ 8a).
I propositionen föreslås detta föras in under rubriken brottsoffer där det
framgår att socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och
dennes anhöriga får stöd och hjälp. Det är bra att poängtera att misshandlade
kvinnor är brottsoffer. Däremot anser vi att ordet bör ska bytas mot ska.
Att verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd
eller hjälp är en naturlig uppgift för socialtjänsten. Obearbetade upplevelser
vet vi får följdverkningar på det sociala området som socialtjänsten kan
förebygga genom att underlätta insatser.
När det gäller våld mot kvinnor går det framåt i Sverige. Det återstår trots
allt mycket att göra. Kvinnojourer i Sverige har stor erfarenhet av hur
samhället bemöter de kvinnor som är utsatta för våld. Alltför ofta saknas
fortfarande kompetens om problematiken hos socialtjänst, polis och andra
berörda. Det finns fortfarande gott om exempel på kommuner som ej vill
bevilja skyddat boende eller med flexibilitet kan se på ökade kostnader i
samband med att kvinnor måste fly hemmet ensamma eller tillsammans med
eventuella barn eller förstår att barnen behöver hjälp att bearbeta sina
upplevelser. Även exempel på att kvinnorna ombeds flytta hem igen, ställa
upp på samtal tillsammans med den som misshandlar utan tanke på den
maktobalans som råder etc.
Samhällets rådande könsperspektiv motverkar fortfarande att klart kunna
se kvinnors situation, vilket kan bli särskilt tydligt då kvinnor misshandlas.
För att kvinnor i denna situation ska kunna vara helt säkra på att de får hjälp
och stöd av socialtjänsten när de är i behov av det, vill vi att det tydliggörs
med hjälp av ordet ska.
Avlösning för anhöriga som "vårdar människor med
funktionshinder"
I föreslagna § 10 står att socialnämnden genom stöd bör underlätta för
dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre som har
funktionshinder. Texten ingick sedan 1998 i § 5. Dessförinnan fanns inte
paragrafen men avlösning ingick enligt tydliga förarbeten i "skälig
levnadsnivå".
Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, RBU, m.fl. har
pekat på att möjligheterna till avlösning är påtagligt olika i landet. En del
har
mycket svårt att få detta och upplever sig behöva visa att de är på gränsen till
kollaps innan de kan få sådan avlösning.
Miljöpartiet är mån om att människor ska kunna ge stöd till varandra. Det
tillhör livet självt, och vi vill undvika system som gör att samhället träder in
i
stället för naturliga nätverk. I detta fall är det emellertid tveklöst så att
människor som vårdar anhöriga gör en stor insats som på många sätt är
mycket krävande och svårt att orka med i längden. Det finns många exempel
på att anhöriga genom avlösning och stöd och genom att träffa andra i samma
si-
tuation i olika anhörigprogram etc kan få nya krafter och orka vårda den
anhörige utan att slitas ut. Genom möjligheten och vetskapen om möjligheten
till avlösning orkar anhöriga vårda i betydligt större utsträckning än vad de
annars skulle.
Även i detta fall finns under viljan att vårda, känslor av otillräcklighet och
skuld när uppgiften känns tung och den anhörige behöver få rå sig själv. Det
kan därför vara svårt att be om denna hjälp, och anhöriga kan därför kämpa
tills de inte orkar längre. Det är av dessa skäl viktigt att ordet bör även i
denna
paragraf ersätts med ska.
Barnbidrag till socialbidragstagare
De senaste barnbidragshöjningar som gjorts har syftat till att ge ett extra
stöd till landets barnfamiljer. Enligt skilda undersökningar är det just
barnfamiljerna, och i synnerhet de ensamstående, som halkat efter när det
gäller att ta del av landets välstånd. Socialbidragstagare i många
kommuner har emellertid inte fått del av dessa höjda barnbidrag.
Konstruktionen är sådan att familjens samlade inkomster (där samtliga
bidrag, däribland barnbidrag inräknas) dras av från den uträknade
socialbidragsnorm som respektive familj har. På så vis har barnbidraget
blivit ett indirekt bidrag till kommunen och inte kommit de allra sämst
ställda familjerna till del. Ett flertal kommuner har beslutat att göra avsteg
från uträkningsprincipen och låta familjerna behålla den del som
motsvarar höjningen.
För att i framtiden undvika att detta sker på nytt och då barnbidrag kan
anses vara ett riktat bidrag just till barnen, föreslår Miljöpartiet att den
riksnorm som fastställs årligen tar hänsyn till eventuella höjningar av
barnbidrag och justerar upp riksnormen för barn med motsvarande belopp.
Det innebär visserligen ett avsteg från hur riksnormen fastställs, dvs
officiella
prisundersökningar rörande olika hushållstypers baskonsumtion. Ett sådant
avsteg är dock välmotiverat, vilket inte minst den kraftiga opinionen nyligen
visat.
Socialbidrag är tänkt att finnas som ett ekonomiskt skyddsnät för
människor under korta perioder. Det är viktigt att i sammanhanget minnas att
det tyvärr är många barnfamiljer som långa tider av olika skäl är beroende av
socialbidrag för sin försörjning. För att ett höjt barnbidrag även ska komma
dessa barn till del behöver riksnormen höjas.
Utökad rättssäkerhet i det enskilda mötet
Rätt att byta socialsekreterare
I mötet med en enskild handläggare är den enskilde i en utsatt position.
Der är väl känt att upplevd personkemi, förståelse, referensramar och
visad respekt är komponenter som för varje människa i ett enskilt möte är
avgörande för utgången av kontakten. Det är det som gör att vi alla väljer
läkare, tandläkare, terapeut, frisör, gynekolog etc. Känner man sig inte
förstådd och respektfullt bemött samt har förtroende för yrkespersonens
kompetens vill man byta och söker ofta efter rekommendationer hos
andra. Det ser vi för det mesta som en rättighet.
Det är inte bra att människor i möte med socialtjänsten när dessa aspekter
kanske är mer viktiga än någonsin inte har möjlighet att välja vem de har
kontakt med eller ställa krav på denna.
Naturligtvis finns psykologiska aspekter som gör att man kan vilja byta
socialsekreterare i jobbiga skeden. Det är argument som kan föras fram mot
en sådan rättighet. Vi menar dock att sådana aspekter inte kan vara skäl nog
för att hävda att människor i kontakt med socialtjänsten inte ska ha rätt att
byta socialsekreterare när förtroende saknas. Att ha förtroende är
grundläggande för ett bra socialt arbete.
Legitimering av socionomer
Ett sätt att komma tillrätta med svårigheterna, höja kvaliteten och skapa
ett större förtroende för socialsekreterarna är att införa en
socionomlegitimation. Det säkerställer att den som arbetar med mycket
svåra ärenden har en grundläggande utbildning och erfarenhet av socialt
arbete. Det är av yttersta vikt både för klientens tillit och rättssäkerhet i
sin kontakt med socialtjänsten, men också för den enskilde handläggaren
att uppleva säkerhet i sin yrkesutövning. Då de handhar en
myndighetsutövning är också en legitimation ett kvalitetsinstitut för de
ansvariga politikerna.
Akademikerförbundet SSR har inrättat ett system för auktorisation, öppet
för samtliga socionomer oberoende av facklig tillhörighet att söka. Det
bygger på tanken om behov av någon form av garanti för att socionomer ska
ha formell eller teoretisk kompetens, praktisk erfarenhet och lämplighet för
arbetet i direkt patient- eller klientarbete. Detta är däremot inte tillräckligt
enligt Miljöpartiets mening, utan det behövs en statlig legitimering.
Det är inte Miljöpartiets uppgift att utforma kraven för en sådan
legitimation men man vill att regeringen återkommer med förslag angående
detta.
Medborgarvittne/stödperson
Den som kallas till ett sammanträde hos en socialförvaltning och ställs
inför en grupp socialtjänstemän känner sig många gånger liten, svag och
utlämnad. Många har tydligt uttryckt känslan av underläge. Därför måste
den som är kallad till ett sammanträde hos socialförvaltningen, länsrätt
eller kammarrätt alltid ha rätt att förutom advokat ha stöd av ett
medborgarvittne eller annan stödperson.
I en fråga till socialministern om han avser att verka för allas rätt till
stödperson/medborgarvittne vid kontakten med socialtjänsten samt vid
rättsliga förhandlingar blir svaret från socialministern att det idag inte finns
lagbestämmelser som hindrar en person att ha en stödperson närvarande vid
möten hos socialtjänsten eller när ett ärende behandlas av socialtjänsten under
förutsättning att samtalet handlar enbart om klienten. Socialministern nämner
också klientens möjligheter till offentligt biträde.
I Miljöpartiet anser vi att en klient skall ha rätt till ett medborgarvittne
eller stödperson, det måste tydligt framgå av lagstiftningen. Idag förekommer
det att den som kallats till en förhandling önskar en stödperson/medborgar-
vittne men stödpersonen avvisas för att socialtjänsten begär lyckta dörrar. Det
är olyckligt om samhället förvägrar den som behöver en stödperson en sådan
möjlighet. Det skapar otvivelaktigt frågor om vem de lyckta dörrarna skall
skydda.
Social förtroendenämnd
För många är mötet med socialtjänsten svårt. Här precis som på många
andra områden i samhället kan det uppstå problem i kontakten mellan den
enskilde och tjänstemannen. Det är inte ovanligt att den som söker hjälp
eller blir kallad till socialtjänsten känner sig kränkt och/eller utelämnad.
Många gånger upplever den som söker hjälp att denne har fått ett dåligt
bemötande. De kan vara missnöjda dels med den hjälp de får och vad som
erbjuds, dels att de anser att något uteblivit. Det kan t ex ha uppstått en
allvarlig konflikt vid ett omhändertagande av barn.
Inom vården har det länge funnits förtroendenämnder, numera
patientnämnder. Vi anser att det även behövs liknande nämnder när det gäller
socialtjänstfrågor. Det är ett allvarligt fel när socialtjänstemännen måste låsa
in sig av rädsla för sina klienter och klienterna många gånger upplever
socialtjänsten som ett hot i stället för en möjlighet till hjälp. Om den som
söker stöd och hjälp hos socialtjänsten eller blivit föremål för socialtjänstens
ingripande och är missnöjd med behandlingen eller informationen skall han
eller hon ha rätt att klaga. Det måste vara enkelt att framföra sina klagomål
och att inhämta information för den som söker hjälp och för den som blivit
föremål för ett ingripande.
Det kan även vara så att den som skall besöka socialkontoret vill
informera sig om ett ärendes gång och om sina rättigheter före besöket. De
hjälpsökande eller de som av någon annan anledning har en kontakt med
socialtjänsten har idag ingen instans dit de enkelt kan vända sig för att få
information om sina rättigheter eller för att framföra sina klagomål. Det
saknas en säkerhetsventil i det sociala systemet. Vi är övertygade om att det
behövs en nämnd som kan förbättra kontakten/förhållandet mellan de
hjälpsökande/klienten och personalen inom socialtjänsten. En social
förtroendenämnd skulle med all säkerhet fungera som en viktig
säkerhetsventil. Den skulle i många fall också underlätta för tjänstemännen
vid socialkontoren samt ge de berörda möjligheten att bli hörda på ett mycket
bättre sätt än idag. Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att
återkomma till riksdagen med ett förslag om att inrätta sociala förtroende-
nämnder.
Ansvarsnämnd
Inom det sociala området behövs det i likhet med hälso- och sjukvården
även en ansvarsnämnd, dit den som anser att någon inom socialtjänsten
har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i sin yrkesutövning kan
vända sig med sin anmälan. Vi anser att det skall inrättas en social
ansvarsnämnd.
Kommitté för att utveckla socialtjänsten
Det behövs omfattande förändringar för att utveckla socialtjänsten, så att
kvaliteten förbättras och inflytandet repektive rättssäkerheten ökar för alla
som berörs av socialtjänstens tjänsteutövning. Vi föreslår att regeringen
snarast tillsätter en tvärpolitisk kommitté med uppdrag att titta på
socialtjänsten ur ett klientperspektiv och föreslå åtgärder för att utveckla
socialtjänsten. I en sådan granskning bör brukarråd ingå med
representation för människor som är och har varit klienter hos
socialtjänsten. Det bör även ingå en referensgrupp med representanter
från frivilligorganisationer som arbetar med socialt arbete. De har stor
kunskap om människors sociala situation och deras upplevelse av
socialtjänsten och kan lämna förslag om områden och aspekter som kan
vara angelägna att granska.
Kommittén bör särskilt beakta hur dokumentation och utredningar görs
och på vilket sätt socialtjänstens bedömningar tydliggörs för den enskilde.
Man bör också titta på i vilken mån klienters egna bedömningar av hur
biståndet ska utformas (för att stärka hans eller hennes resurser att leva ett
självständigt liv enl § 6a) får gehör från socialtjänsten och analysera vad
diskrepansen beror på.
Detta sammantaget för att undersöka hur socialtjänstens
utredningsförfarande, dokumentation och biståndsinsatser bäst kan regleras
för att i praktiken alltid bli förenliga med socialtjänstens övergripande mål,
beskrivet i portalparagrafen, nuvarande § 1.