1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att ta
fram förslag som syftar till att ge barn som växer upp i familjehem
tillgång till en stödperson i enlighet med det i motionen anförda.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
socialtjänstlagen i syfte att jämställa fosterbarn med övriga barn vad
gäller rätt till försörjning i enlighet med 7 kap. 1 § föräldrabalken.
2 Inledning
FN:s konvention om barnets rättigheter är en av flera FN-konventioner
om mänskliga rättigheter. Denna konvention kan beskrivas som ett etiskt
grunddokument som sammanfattar världssamfundets syn på och samlade
hållning till barn.
Genom att ratificera barnkonventionen har Sverige tagit på sig en
internationell, folkrättslig förpliktelse att följa konventionens bestämmelser.
Domstolar och myndigheter är inte bundna att tillämpa konventionens
bestämmelser som om de vore svensk lag. Om svensk lag strider mot
konventionens bestämmelser är det regeringens skyldighet att ändra svenska
bestämmelser så att de stämmer överens med barnkonventionen.
Barnkonventionens artikel tolv om barnets rätt att komma till tals ger
uttryck för konventionens syn på barn som aktiva, reflekterande individer
som ska kunna påverka sin egen livssituation. Av artikel 12:2 framgår det att
den egna nationens lag kan bestämma hur ett barn ska höras och att barnet
kan komma till tals antingen direkt, genom ställföreträdare eller lämpligt
organ. Det är viktigt att det är barnets egna åsikter som kommer fram och inte
vad t.ex. en förälder eller socialsekreterare anser.
När samhället griper in i ett barns privatliv är det för att ge barnet ett
bättre
livsalternativ. Socialtjänsten har ett stort ansvar för att barn växer upp under
trygga förhållanden, och den ska ge barnen det skydd och stöd de behöver.
Under de senaste decennierna har det förebyggande sociala arbetet
utvecklats betydligt. När en placering ändå blir nödvändig är förhållandena
för barnet mycket allvarliga. Under år 1999 fanns 13 000 barn i samhällsvård,
hälften av de barn som placeras när de är yngre än fyra år tillbringar en stor
del av sin uppväxt i familjehem. Det är stora svårigheter att få fram statistik
på hur många gånger dessa barn måste byta familjehem under sin uppväxt.
Att byta hemmiljö kan innebära att barnets eget nätverk av syskon,
lekkamrater, skolkamrater, grannar och släktingar bryts och byts ut ett flertal
gånger.
3 Barn har rätt att säga sin mening
I betänkandet Omhändertagen (SoU:2000:77) har man på ett mycket
förtjänstfullt sätt bl.a. belyst barnets bästa och barnets rätt att säga sin
mening och få den respekterad.
Det krävs kunskap för att fånga önskningar och känslor och förstå barns
reaktioner. Barnet självt har inte ordförråd eller kunskap hur han eller hon ska
beskriva sina behov och känslor. Det blir de vuxna som ska tolka och sätta
ord på detta. Kunskap om hur dessa behov och önskningar ska tolkas måste
finnas även i förskolan och skolan.
I betänkandet som nämnts ovan föreslås ett par åtgärder som stärker
barnets rätt att föra sin talan. För det första ska socialtjänsten ha rätt att
samtala med den underårige även om vårdnadshavaren motsätter sig detta.
För det andra ska, då barnet har offentligt biträde i domstol, endast den
förordnas som på grund av sina kunskaper, erfarenheter och personliga
egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget.
Naturligtvis ska man för barnets bästa helt undvika att syskon skiljs åt, och
man ska försöka få släktingar som vårdnadshavare. Om detta trots allt ändå
inte är möjligt ska barnets nätverk i övrigt brytas så lite som möjligt.
Alla barn har en egen historia, egna tankar, erfarenheter och drömmar om
hur framtiden ska bli. Barn har resurser och är experter på sin egen situation.
Barnen bygger sin värld utifrån sin kultur och sin allra närmaste familj. Barn
som har det så svårt i sina familjer att de inte kan bo hos någon av sina
föräldrar är mycket utsatta barn. Deras liv utspelar sig i en värld som är helt
olik den bardom de allra flesta barn har.
4 Omhändertagna barn behöver stödperson
Alla barn har behov av vuxna som de kan lita på, och de behöver
kontinuitet i sina kontakter med andra människor. Många
barnboksförfattare har fångat detta behov hos barn som känner sig
ensamma och utsatta. Astrid Lindgren har gjort det i flera böcker. Hon ger
t.ex. Oskar till Rasmus i Rasmus på luffen. Oskar ser Rasmus och lyssnar
på honom. I Emil i Lönneberga får Emil Alfred som vuxenkompis. I
andra böcker skapas fantasi- eller låtsaskompisar, som i Karlsson på taket.
Tove Janson har i sin bok Det osynliga barnet skapat Tooticki som hjälper
Ninni att få bo hos muminfamiljen. Barn kan också skapa en
låtsasmormor eller -farfar för att ha en nära förtrogen hela barndomen.
För att barnet ska ha någon som lyssnar och gör att det känner trygghet
och utvecklas behövs dessa personer som alltid finns till hands.
Vi menar att barn som placeras i familjehem, eller blir omhändertaget av
annan anledning, ska få tillgång till en egen stödperson som hon eller han kan
ha kontinuerlig kontakt med. En person som följer barnet oavsett om barnet
tvingas bryta sina egna nätverk p.g.a. att det byter familj, skola eller dagis.
Alla barn kan inte få en familj för livet, men de skulle kunna få en vän för
livet. Denne person ska ha kunskaper om barns normala utveckling och
erfarenhet av att vara med barn och ungdomar. Sådana personer finns till
exempel inom barnomsorg, skola, som fritidsledare inom idrott och kultur och
som ledare inom andra barn- och ungdomsverksamheter. Om barnet får
tillgång till en sådan stödperson i samband med att en placering planeras
första gången har stödpersonen möjlighet att under hela barnets uppväxt få ta
del av barnets upplevelser, erfarenheter och utveckling. Utgångspunkten ska
hela tiden vara barnets bästa.
I regeringens proposition 1998/99:33, Särskild företrädare för barn, 8.
författnings- kommentarer, beskrivs förslaget till lag om särskild företrädare
för barn. Principen för förordnandet, företrädarens roll och status stämmer väl
med de intentioner som finns i denna motion.
5 Underhållsskyldigheten ska omfatta även
fosterbarn
För många fosterbarn är tankarna på den annalkande artonårsdagen och
vad som ska komma därefter en källa till stor oro. Det hittillsvarande
arbetet vid utslussning från tillvaron i fosterhemmet till ett liv på egen
hand lämnar mycket övrigt att önska. Vi behöver åstadkomma
förbättringar här.
Detta är ett citat från ett gemensamt möte den 31 mars 1998 mellan
representanter från RFFR, FACO, N`buff, FR och FSF, dvs. föräldrarnas,
fosterhemmens, barnens och socionomernas föreningar på
fosterbarnsområdet. Vid detta möte prioriterades fem punkter som mötet
ansåg vara de viktigaste för att utveckla fosterbarnsvården i landet. Två
punkter gäller stödet till barnen och tiden efter 18 års ålder.
I betänkande SOU 2000:77. 7.6 Unga som lämnar vården vid 18 år eller
senare har rätt att få stöd, beskrivs ingående hur ungas livssituation gestaltar
sig efter det att de en längre tid varit placerade i fosterhem. De kan helt ha
förlorat kontakten med sin ursprungsfamilj. Dessa ungdomar har sämre
skolunderbyggnad och svårare att komma in på arbetsmarknaden än andra
ungdomar.
I flera länder finns program, regler och lagar till stöd för dessa ungdomar. I
Danmark ges möjlighet att vistas i familjehem till 22 års ålder och Norge har
ett liknande system.
I Sverige har de ej rätt till familjehemsplacering utan hänvisas till
socialtjänsten för att få ekonomiskt stöd till uppehälle.
I kapitel sju i föräldrabalken regleras föräldrars underhållsskyldighet. Den
upphör när barnet fyllt 18 år. Men om barnet går i skolan vid denna tidpunkt
eller återupptar skolgången innan barnet fyllt 19 år är föräldrarna
underhållsskyldiga så länge skolgången pågår, dock längst till dess att barnet
fyller 21 år.
Då samhället påtagit sig föräldraansvaret och skyldigheten ska även det ha
samma försörjningsansvar som föräldrar. Vi anser att de
familjehemsplacerade ungdomarna ska ha samma rättigheter som sina
jämnåriga kamrater.