1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att låta landets kommuner försöka hitta olika former
av lösningar till hur vi kan bryta det bidragsberoende och det växande
sociala utanförskap som drabbat tusentals människor.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att framgångsrika kommuner bör premieras.
Från bidrag till arbete
I Sverige finns en segregation och ett socialt utanförskap som riskerar att
sätta sig allt djupare i vårt samhälle. Det är inte de enskilda människor
som drabbas av detta utanförskap som bär ansvaret. De har tvärtom
genom den förda politiken berövats ansvaret för och makten över sina
egna liv.
Sverige behöver en politik som bryter utanförskap och maktlöshet, en
politik som ger makten tillbaka till människorna. Ambitionen måste vara att
skapa ett samhälle där varje individ ges möjlighet att efter sin förmåga
förverkliga sina drömmar. Ett viktigt steg på vägen mot detta mål är att
komma tillrätta med de strukturella problem som leder till arbetslöshet och
utanförskap, samtidigt som det möjliggör en större social rörlighet. På så sätt
kan vi bryta det ökande bidragsberoendet och sätta verktyg i händerna på de
nästan 20 procent av storstädernas befolkning som bor i områden med
extremt låg eller mycket låg inkomst.
Segregationen i storstäderna är allvarlig. Det handlar om ett
sammanfallande ekonomiskt, socialt, etniskt och demografiskt utanförskap.
Men grunden för detta allvarliga läge i våra storstäder ligger i första hand i
en
ekonomisk och social segregation och inte i en segregation på etniska
grunder. För att uppnå verklig egenmakt måste alla politiska beslut utgå från
medborgarperspektivet.
Utanförskapets verklighet och
högkonjunkturens möjligheter
"Det går bra för Sverige", är regeringens glädjebudskap. Tyvärr vet vi att
detta är en sanning med modifikation. Mitt i en stark högkonjunktur går
det väldigt dåligt för många svenskar. Nästan varje dag får vi nya och
alltmer alarmerande rapporter om segregationens och utanförskapets
dystra verklighet. Utslagningen från arbetsmarknaden och
bidragsberoendet har nått skrämmande höga nivåer. Trots en i
storstäderna alltmer överhettad arbetsmarknad kan vi konstatera att det i
många förorter är mindre än hälften av befolkningen i arbetsför ålder som
ingår i arbetskraften och knappt en tredjedel som faktiskt är sysselsatt.
Det finns delområden med sysselsättningsnivåer på knappt 10 procent och
socialbidragsnivåer på mer än 90 procent.
Socialstyrelsens rapport Långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
ger oss en omfattande dokumentation över en utveckling som måste brytas.
Vem kan vara tillfreds med att ca 120.000 barn växer upp i
socialbidragshushåll? Eller att det långvariga socialbidragsberoendet praktiskt
taget har tredubblats under 1990-talet?
Socialstyrelsens rapport betonar att allt fler människor sitter fast i en
permanent arbetslöshets- och bidragsfälla, ett tecken på att den sociala
rörligheten har slutat att fungera för dem som behöver den mest:
De som hade socialbidrag i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet
har haft svårt att komma ur socialbidragssystemet. Rörligheten i
bidragssystemet var mindre för utrikes födda... Av dem som 1996 hade
bidrag nästan hela året blev bara tio procent bidragsfria året därpå... Bara
fem procent av dem med långvarigt socialbidrag 1997 blev bidragsfria
1998. (Socialstyrelsen 1999, s 9-10)
Tre mycket viktiga slutsatser sammanfattar budskapet i Socialstyrelsens
rapport:
- Socialbidragssystemet har helt enkelt spårat ur. Detta system var tänkt att
vara ett yttersta skyddsnät vid tillfälliga ekonomiska problem, men det har
för många omvandlats till en permanent försörjningskälla, i stället för
arbete och andra rimligare lösningar.
- Arbetslösheten är den främsta anledningen till långvarigt
socialbidragsberoende. Tre fjärdedelar av de vuxna som hamnade i denna
kategori hade inga arbetshandikapp.
- Ingenting tyder på att högkonjunkturen med någon automatik kommer att
hjälpa bidragshushållen ur socialbidragsberoendet.
Risken att splittringen av Sverige fördjupas än mer i framtiden framgår
tydligt av en annan studie, nämligen Arbetsmarknadsstyrelsens rapport
Arbetsmarknadsverket i 2000-talet. Bland de viktigaste
arbetsmarknadspolitiska utmaningarna AMS spår för framtiden återfinns
följande två motstridiga tendenser:
- Risken för arbetskraftsbrist och flaskhalsar, med åtföljande
rekryteringsproblem för företag och arbetsgivare, växer.
- Risken för utslagning och marginalisering av särskilt utsatta grupper,
främst långtidsinskrivna och långtidsarbetslösa, ökar.
AMS generella slutsats om hur framtidens arbetsmarknad kan utvecklas
är följande:
Med en sådan utveckling följer ökad risk för en segregerad
arbetsmarknad präglad av både arbetskraftsbrist och fortsatt stor
långtidsarbetslöshet. (AMS 1999a, ss 1-2)
AMS slutsats är djupt oroväckande och ställer krav på ett nytänkande
inom arbetsmarknadspolitiken. I en tid av arbetskraftsbrist måste vi
anstränga oss för att mobilisera den arbetskraftsreserv som i dag hamnar
utanför inte bara arbetsmarknaden utan också samhällslivet i stort.
Möjligheterna finns, men det saknas en politik som tar dem till vara.
Konsekvenserna av en långvarig utslagning från arbetsmarknaden är
många och välkända. Dessa konsekvenser blir ännu allvarligare när det bildas
sociala miljöer i vilka livet i mycket hög grad präglas av bidragsberoende och
utanförskap. Detta är vad som skett i Sverige under de senaste 20 åren. Både
Storstadskommittén och Storstadsutredningen har i detalj dokumenterat denna
utveckling mot ett allt mer splittrat samhälle, en utveckling som även pågått
under perioder av stark ekonomisk expansion, exempelvis högkonjunkturen
under 1980-talets senare del. Sammanfattningsvis kan vi konstatera två saker:
- Att Sverige är på väg att splittras på ett mycket djupt och olyckligt sätt.
- Att splittringen inte handlar om ett konjunkturellt fenomen som bättre
tider med automatik kan råda bot på.
Den utveckling som här har beskrivits kan vi inte acceptera. Vi står inte
inför olösliga problem, detta har andra länders erfarenheter visat på ett
mycket övertygande sätt. Högkonjunkturens välsignelser kan verkligen
komma praktiskt taget alla till del, men för detta fordras ett
förnyelseinriktat politiskt ledarskap som vågar tänka nytt och handla
därefter.
För att visa att detta är möjligt har vi valt att här kort redogöra för två
framgångsrika exempel i kampen mot utslagning och bidragsberoende. Det
handlar dels om de stora välfärdsreformer som genomförts i USA under
1990-talet, dels om de extraordinära framgångar man haft i den lilla danska
kommunen Farum.
Välfärdsreformerna i USA
Att en kombination av snabb ekonomisk tillväxt, en flexibel
arbetsmarknad och djärva sociala reformer kan leda till dramatiska
framgångar i kampen mot problem som av många betraktats som helt
olösliga, har erfarenheter från USA under 1990-talet mycket tydligt visat.
Redan under valrörelsen 1992 deklarerade Bill Clinton att tiden var
mogen "to end welfare as we know it" eller, med andra ord, för en stor
socialreform, som från grunden förändrade synen på, och relationen
mellan, arbete och socialbidrag ("welfare", som det brukar heta i USA).
Hans ord från 1992 är i dag en del av amerikansk samtidshistoria:
Det är dags att hedra och belöna människor som arbetar hårt och följer
reglerna. Det innebär att göra slut på bidragssystemet så som vi känner
det - inte genom att bestraffa de fattiga eller predika för dem utan genom
att ge amerikanerna makt att ta hand om sina barn och förbättra sina liv.
Ingen som arbetar heltid och har hemmavarande barn borde längre vara
fattig. Ingen som kan arbeta borde kunna gå på bidrag i det oändliga.
Denna ambition att göra slut på det gamla kontraproduktiva
socialbidragssystemet har gett upphov till en serie banbrytande initiativ.
1993 utvidgades exempelvis det system med skattekrediter och
inkomstpåfyllnader som, baserat på ett ursprungligt förslag från den
amerikanske ekonomen Milton Friedman, infördes redan på 1970-talet
(Earned Income Tax Credit, EITC, också kallat negativ skatt). Systemets
syfte är att öka de ekonomiska incitamenten att arbeta och minska
riskerna för bidragsberoende hos arbetande personer genom att koppla
skattereduktioner och inkomstförstärkningar till förvärvsinkomsten.
Genom reformen från 1993 har minst två miljoner amerikaner till lyfts ur
fattigdomen inom ramen för ett system som sammanlagt håller drygt fyra
miljoner amerikaner från fattigdoms- och socialbidragsfällan.
Men den stora sociala reformen introducerades först i augusti 1996 under
namnet Personal Responsibility and Work Opportunity Reconciliation Act
(PRWORA). Denna reform kombinerar starka ekonomiska incitament för
delstaterna att minska bidragsberoendet med en stor frihet att utforma
konkreta handlingsplaner för att åstadkomma detta. Vidare vilar reformen på
ett tydligt bejakande av arbetet, begränsningar av rätten till socialbidrag
(Temporary Assistance to Needy Families, TANF) och tydliga krav på
motprestation. Reformen sammanfattas av USA:s Department of Health and
Human Services (HHS), som på federal nivå förvaltar reformen, på följande
sätt:
(A) comprehensive bipartisan welfare reform... that requires work in
exchange for time-limited assistance. PRWORA contains strong work
requirements, a performance bonus to reward states for achieving
PRWORA's goals, state maintenance of effort requirements,
comprehensive child support enforcement, and supports for families
moving from welfare to work, including funding for child care and
continued guaranteed medical coverage. (HHS 1999, s 1)
Reformens effekter, i kombination med den positiva draghjälpen från en
mycket dynamisk arbetsmarknad, har varit dramatiska. Diagrammet
nedan visar hur antalet socialbidragstagare (AFDC fram till reformen och
sedan TANF) har förändrats efter 1993.
Diagram 1. Socialbidragstagare i USA (AFDC/TANF), 1993-1999, i
miljoner
* Juli 1999
Källa: U.S. Department of Health and Human Services
Sedan augusti 1996 har antalet socialbidragstagare praktiskt taget
halverats och ligger nu på den lägsta nivån sedan 1966. I de delstater som
har drivit reformerna längst, som Wisconsin, har antalet
socialbidragstagare reducerats med ca 80 procent sedan 1995. Mycket
viktigt att notera för vår analys är den uppseendeväckande skillnad som
kan observeras mellan utvecklingen under högkonjunkturerna på 1970-
och 1980-talen, då bidragsberoendet till och med ökade i absoluta tal, och
den på 1990-talet. Diagram 2 illustrerar denna anmärkningsvärda skillnad
genom att visa utvecklingen av arbetslöshetskvoten och kvoten för
socialbidragsberoendet mellan 1971 och juni/juli 1999.
Diagram 2. Arbetslöshetskvot och socialbidragsberoende i USA, 1971-
1999, i procent
* Arbetslöshet: juni 1999; bidragsberoende: juli 1999.
- AFDC/TANF
Källor: U.S. Department of Labor och U.S. Department of Health and Human
Services
Detta diagram indikerar att den nya socialpolitiken har spelat en helt
avgörande roll för uppnåendet av de anmärkningsvärda resultat som här
redovisas. Som vi kan se medförde en förbättrad arbetsmarknad 1975-
1979 och 1983-1989 ingen eller en knappt märkbar reduktion av
socialbidragsberoendet. Däremot leder arbetslöshetsminskningen och
högkonjunkturen under 1990-talet till ett verkligt genombrott i detta
avseende. Alla de studier som har gjorts av socialreformens effekter vad
gäller det avtagande socialbidragsberoendet pekar på att reformens
effekter antingen är betydligt större än, eller åtminstone lika stora som,
det förbättrade arbetsmarknadsläget .
Farum-modellen
Att djärva reformer kan ha dramatiska följder vad gäller utslagningen från
arbetsmarknaden och socialbidragsberoendet har påvisats inte bara av de
amerikanska erfarenheterna. På andra sidan Öresund - inte så långt från
det av den sociala segregationen så hårt drabbade Malmö - visar den lilla
danska kommunen Farum hur uppseendeväckande framgångar kan nås
genom reformer som betonar arbetets betydelse samt skapar effektiva
vägar ur ett passiviserande bidragsberoende. Såväl socialbidragsberoende
som arbetslöshet är i dag praktiskt taget okända fenomen i Farum bland
många av de grupper som i Sverige så hopplöst hamnar utanför både
arbetsmarknad och samhällsliv. Detta har uppnåtts genom bestämda krav
på motprestation, garanterad sysselsättning och barnomsorg, offensiv
marknadsföring av de arbetslösa, avbyråkratisering och koncentration av
de kommunala insatserna samt inrättandet av ett kommunalt
produktionshus för de personer som för tillfället inte finner arbete på den
ordinarie arbetsmarknaden.
Skillnaden mellan utvecklingen i hela Danmark och den i Farum visar de
politiska reformernas betydelse för det positiva utfallet i Farum. Farum har
utan tvivel uppnått häpnadsväckande resultat under ett decennium. Medan
arbetslösheten ökade mycket kraftigt i Danmark 1990-1995, gick den mot
noll i Farum. Kommunen - som är betydligt mer invandrartät än Danmark i
genomsnitt - är i dag ett känt och erkänt framgångsexempel, som inte bara
kan bjuda sina pensionärer på solresor och sina invånare på den bästa
kommunala service, utan som också har utnämnts till en av världens tio bästa
kommuner. Det är en utomordentlig prestation för en kommun som så sent
som i början på 1980-talet var så misskött att den, som enda danska kommun,
sattes under tvångsförvaltning!
Detta betyder givetvis inte att allt det som har gjorts i Farum är bra och
okritiskt borde anammas. Men generellt är utvecklingen så pass positiv att det
finns all anledning att låta sig inspireras av det bästa av denna danska
erfarenhet. Vad Farum framför allt visar är att det även i ett mycket reglerat
högskattesamhälle går att åstadkomma stora framsteg när det politiska modet
och viljan till nytänkande finns.
Vår gemensamma utmaning
Storstadsutredningen och Storstadskommittén är helt enstämmiga i att
segregationen, utanförskapet och bidragsberoendet till och med
förvärrades på många håll under 1980-talet och dess överhettade
arbetsmarknad. Det är med andra ord inte så, som regeringens
representanter försöker beskriva den sociala segregationen och
utanförskapet, att det uteslutande är ett resultat av 1990-talets krisår.
Politiken måste ta sin utgångspunkt i de enskilda människorna och deras
olika behov. Behovet av verklig makt över sina liv är störst hos de fattigaste,
då dessa saknar möjlighet att köpa sig förbi vårdköer eller bryta upp från en
dålig boendemiljö.
Vår ambition är därför att så fort som möjligt försöka åstadkomma verklig
egenmakt. Dessa åtgärder behöver komma hela landet till del, men störst är
troligtvis behovet i de storstadsområden där läget är som svårast och
problemen är som störst. Därför föreslår vi att riksdagen ger regeringen i
uppdrag att snarast låta kommunerna påbörja detta viktiga reformarbete. Även
om vi säkert inte har alla lösningar på problemen är det genom att försöka
hitta lösningar som vi kan åstadkomma verklig förändring.
Tänkbara förslag till åtgärder
Konkret kan det handla om att låta kommunerna gå före och i landets
mest utsatta och socialt segregerade områden få undantag som gör att man
gör den egna kommunen till utvecklingszon där t.ex. några (eller alla) av
de nedanstående nio förslagen kan tillämpas:
Bryt socialbidragsberoendet genom ett system för tillfälligt
ekonomiskt stöd
Socialbidragssystemet, i strid mot dess egentliga syfte, har för många
omvandlats från ett tillfälligt stöd till ett långvarigt försörjningsalternativ.
Denna utveckling måste brytas. En möjlighet är att i socialbidragets ställe
införa ett tillfälligt ekonomiskt bistånd (TEB) med tidsmässigt väl
definierade gränser. Detta bistånd skall förslagsvis inte kunna uppbäras
under längre tid än tre månader per år eller sammanlagt nio månader
under en femårsperiod. Därefter gäller det sysselsättningskrav som
beskrivs nedan. När det gäller personer som kan arbeta, skall ett system
baserat på tydliga krav på utvecklande aktiviteter och motprestationer
ersätta nuvarande socialbidrag. Det är samtidigt viktigt att påpeka att de
som aldrig kommer att kunna försörja sig genom arbete måste ges en
värdigare väg till försörjning än i dag. Därför bör till exempel åldriga
invandrare ges någon form av pension, medan sjuka och handikappade
skall erbjudas annan försörjning än socialbidragssystemet, som egentligen
inte är till för dessa individer till att börja med. Över huvud taget är det
ovärdigt ett välfärdssamhälle att vissa blir inlåsta i ett
socialbidragsberoende.
Inkomstförstärkande åtgärder för förvärvsarbetande personer
Många människor med arbete tvingas i dag söka kompletterande
socialbidrag, bland annat för att ha råd att betala skatten. Systemet borde i
stället utformas så att skatten först reduceras innan bidrag betalas ut. Om
skatten reducerats helt men den enskilde trots detta, t ex på grund av en
stor försörjningsbörda, inte når upp till en skälig levnadsnivå bör en
motsvarande inkomstpåfyllnad äga rum. Detta sker genom ett system
liknande dagens bostadsbidrag, det vill säga utan någon som helst
inblandning från socialtjänstens sida. Ambitionen bör vara att det alltid
måste löna sig bättre att arbeta än att leva på bidrag och att ingen
heltidsarbetande person skall behöva söka socialhjälp och utsättas för den
förödmjukande granskning detta kan innebära.
48-timmars sysselsättningsgaranti
Samtidigt bör kommunen åläggas att garantera alla arbetsföra personer
som förbrukat sin rätt till tillfälligt ekonomiskt bistånd eller som försörjer
sig genom så kallad introduktionsersättning (flyktingar och
flyktinganhöriga) en heltidssysselsättning inom 48 timmar. Alla som kan
arbeta eller delta i kompetensutvecklande aktiviteter skall också göra det.
Inrätta utvecklingscentra
För att kommunerna ska kunna leva upp till sysselsättningsgarantin och
skapa goda förutsättningar för en snabb arbetsmarknadsintegration via
anställning eller egenföretagande kan en framkomlig väg vara att
kommunerna inrätta lokala utvecklingscentra. På så sätt kan alla
myndigheters olika insatser samordnas inom ramen för respektive
utvecklingscentrum och en personlig handläggare samla alla myndighets-
och stödfunktioner i en hand. De statliga resurser, som i dag går till bland
annat arbetsmarknadsåtgärder och extrainsatser för utsatta områden, kan
då gå direkt till utvecklingscentret, samtidigt som kommunerna får fria
händer att organisera i egen regi och/eller via entreprenad. Även
svenskundervisningen bör förstärkas genom att det införs en sfi-peng med
möjlighet för invandrare att själv välja skola/utbildare. Samma solidariska
finansiering som nu, men makten över pengarna går till brukaren.
Säkerligen kommer vissa sfi-elever att likt universitetens gäststudenter
intensivläsa, medan andra, bl.a. föräldrar med småbarn, kanske kommer
att läsa i en långsammare takt. Olika utbildare kommer då att kunna
specialisera sig på t.ex. svenskundervisning för olika yrkesgrupper.
Övergångslön
De som sysselsätts vid kommunens utvecklingscenter bör ges ökade
incitament genom att kommunen betalar dessa en övergångslön. Då
incitament alltid är viktigare och mer verkningsfulla än eventuella hot bör
den erbjudna sysselsättningen innebära en verklig lön som är ekonomiskt
bättre än socialbidraget. Samtidigt bör ersättningen understiga den lön
som man senare kan förväntas erhålla i ett ordinarie jobb. Syftet med att
försöka åstadkomma en sådan mellanliggande nivå är att markera dels att
arbete och aktivitet lönar sig mer än passivt bidragstagande, dels att
övergångslönen handlar om en nödlösning som inte kan löna sig på
samma sätt som ett vanligt arbete.
Sysselsättningskrav
Arbetsföra personer som söker ekonomiskt bistånd från kommunen men
har förbrukat sin rätt till tillfälligt ekonomiskt bistånd bör, som tidigare
redovisats, hänvisas till utvecklingscentret med ett krav på 40-timmars
sysselsättning per vecka. Detsamma bör gälla för arbetsföra personer som
får introduktionsersättning. Vägran att utan giltiga skäl uppfylla detta
sysselsättningskrav bör leda till att kommunen inte längre har någon
skyldighet att garantera personen i fråga en "skälig levnadsstandard"
eftersom denna skyldighet, enligt socialtjänstlagens § 6, förutsätter att den
sökandes "behov inte kan tillgodoses på annat sätt". I detta fall erbjuder
utvecklingscentret och övergångslönen ett alternativ.
En 50/50-modell med kompetensutvecklingscheckar införs
För att förbättra de arbetslösas möjligheter att komma ut på
arbetsmarknaden krävs det ofta kompetenshöjande insatser. Därför bör
personer sysselsatta inom ramen för utvecklingscentret arbeta efter en
modell där halva tiden ägnas åt arbete och den andra hälften åt
kompetensutveckling. Arbetsdelen fastställs av utvecklingscentrets
ledning, med rimlig hänsyn tagen till personens förutsättningar, eller
självorganiseras i form av t.ex. arbetskooperativ. Utvecklingsdelen
däremot skall bestämmas av de sysselsatta själva, som via ett pengsystem
ges stor valfrihet att efterfråga de tjänster som bäst svarar mot de egna
behoven. Återigen samma solidariska finansiering som nu, men makten
över pengarna ligger hos brukaren. Den enskilde vet oftast bättre än
arbetsförmedlingen vilka utbildningsåtgärder som behövs.
Övergången till den ordinarie arbetsmarknaden underlättas
De långtidsarbetslösa eller personer som under minst sex månader varit
sysselsatta i utvecklingscentret bör samtidigt ges rätten att vid anställning
på den ordinarie arbetsmarknaden, under en första period om sex
månader, omvandla hela övergångslönen till lönebidrag. Därefter kan
lönebidraget successivt trappas ner under ett års tid. Samma system bör
även kunna användas för att underlätta nyföretagande bland de
långtidsarbetslösa eller dem som sysselsätts genom utvecklingscentret.
Framgångsrika kommuner premieras
Sammantaget hamnar stora delar av ansvaret för dessa insatser på
kommunerna. För att dessa ska motiveras att ta ett stort ansvar för att
komma tillrätta med utanförskapets utmaningar, bör de som vågar finna
nya vägar i linje med denna motions intentioner premieras av staten.
Därför bör staten överföra resurser motsvarande de statliga insatser som
gjorts under de senaste tre åren, i form av arbetsmarknadsåtgärder,
arbetsförmedling, schabloniserad ersättning för flyktingar och
flyktinganhöriga samt extrainsatser i utsatta områden, till de kommuner
som vill använda sig av den i motionen förespråkade modellen. Dessa
resurser bör garanteras kommunerna under en period av fem år, även om
kommunerna tack vare insatserna får lägre kostnader till följd av lägre
arbetslöshet och bidragsutbetalningar. På så sätt kan det skapas incitament
för kommunerna att lyckas med den nya verksamheten, eftersom
eventuella överskott tillfaller kommunen i fråga.
Bryt utanförskapet
Erfarenheterna från bl.a. välfärdsreformerna i USA och från den danska
kommunen Farum pekar mot att dessa och liknande åtgärder, som sätter
individens rätt till arbete i centrum för arbete med att bryta utanförskapet,
kan vara framgångsrika vägar till ett rikare och friare liv för de människor
som i dag fastnat i arbetslöshet och bidragsberoende. Utan att göra
anspråk på hela sanningen tror vi att de åtgärder som presenteras i
motionen kan vara användbara verktyg i vår strävan efter att åstadkomma
ökad sysselsättning och en större social rörlighet.
Men det är ingen enkel uppgift att vända en trend som under de senaste
årtiondena präglat Sverige och andra länder i en liknande situation. Den
viktigaste slutsatsen för oss alla att dra är dock att det är en allvarlig
situation
vi står inför och att den negativa utvecklingen mot ett allt allvarligare
utanförskap måste få ett slut. Det är dags att vi försöker finna nya lösningar
eftersom de gamla, trots en osedvanligt gynnsam konjunktur, inte förmår lösa
problemen. Det är dags för Sveriges regering att släppa efter en aning på
tyglarna och låta landets kommuner finna nya vägar. Och det är dags för
Sveriges riksdag att ge regeringen detta tillkänna.