Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om åtgärder för att öka antalet specialistneurologer i
Sverige.
Motivering
Neurologin är ett av de medicinska områden där kunskapsutvecklingen är
mest intensiv. Genombrott inom flera viktiga områden har möjliggjort en
perspektivförskjutning från ett diagnostiskt till ett terapeutiskt synsätt.
Neurologins landvinningar tillhör det mest betydelsefulla som inträffat
inom medicinen under de senaste decennierna, framför allt därför att det
neurologiska sjukdomspanoramat innefattar sjukdomar och skador som
medför omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar. Flera
neurologiska sjukdomar är också folksjukdomar. Antalet personer som
lever med neurologisk sjukdom/
symtom, skada eller med ett eller flera neurologiska funktionshinder utgör
uppemot 10 % av befolkningen.
En av de grupper som är direkt beroende av neurologisk
specialistkompetens är personer med epilepsi. Det finns omkring 60.000
personer i Sverige med aktiv epilepsi. Av dessa är minst 10 000 barn. Epilepsi
är ett symtom som påverkar hela familjen när någon drabbas. De
sammanlagda direkta och indirekta årliga samhällskostnaderna för sjukvård,
sjukskrivning, förtidspensionering och dödsfall före 65 år för epilepsi, har
beräknats till cirka 1 miljard kronor i 1990 års prisnivå.
Utvecklingen har på senare år tillfört epilepsibehandlingen ett
accelererande antal nya läkemedel, och denna utvecklingen kan förväntas
fortsätta. På samma sätt har den datatekniska utvecklingen i accelererande
takt ökat möjligheterna att utreda och behandla genom epilepsikirurgi. Detta
skärper kravet på aktuell kunskap och erfarenhet hos behandlande
specialistläkare.
Epilepsi är ett sammansatt funktionshinder som får både fysiska,
psykologiska och psykosociala konsekvenser för både den drabbade och
dennes familj. Den första kontakten med sjukvården efter ett epileptiskt anfall
är alltid fylld av oro. Det är då utomordentligt viktigt att dels möta
vårdpersonal med insikt och kunnighet, dels bli snabbt och kunnigt utredd.
Utredningen är en uppgift för specialister med erfarenhet att bedöma
anfallstyp och behandlingsstrategi. Särskilt viktigt är det att
specialistkompetens och adekvata åtgärder sätts in i ett tidigt skede för barn
med epilepsi.
Trots en kraftfull vetenskaplig utveckling är den neurologiska vård- och
rehabiliteringsorganisationen fortfarande svagt utvecklad i Sverige.
Antalet neurologspecialister i landet är lågt jämfört med omvärlden. I
många län finns endast enstaka specialister vid länssjukhus och neurologisk
slutenvård saknas helt i flertalet län i landet. Specialiserad neurologisk
rehabilitering, en verksamhet av avgörande betydelse för framtida livskvalité
för många neurologiska patientgrupper, saknas på många håll. Detta ska
ställas i relation till att det i Sverige finns minst 60 000 personer som lider
av
epilepsi, 20 000 personer med Parkinsons sjukdom, 10 000 med ms samt
omkring
200 000 personer med funktionsnedsättning relaterad till stroke etc.
Enligt vad jag erfarit finns i Sverige bara en neurologspecialist per 32 000
invånare. I Danmark 1/10 000 invånare, i Finland 1/22 000, i Österrike
1/16 000 invånare. Genomsnittet i Europa ligger på 1/20 000 invånare.
Fördelningen av neurologer är dessutom ojämn i Sverige. I län med
regionsjukhus är besättningen 1/25 000 invånare. Övriga län har 1/150 000
invånare. Särskilt otillfredsställande är tillgången på specialistkompetens i
den norra sjukvårdsregionen. Prognosen för framtiden visar att en generell
läkarbrist kommer att uppstå cirka 2010-2015 om inte läkarutbildningen
ökar. Åldersfördelningen av landets neurologer är sådan att omkring 87
specialister, dvs. cirka en tredjedel, kommer att pensioneras inom en period
av 10 år.
Det finns ett sort behov av en helhetssyn inom sjukvården. För att skapa en
väl fungerande, effektiv samt för patient och anhörig kvalitetssäkrad vård,
måste hela vårdkedjans olika kompetenser finnas med i denna helhetssyn.
Grundbulten i systemet vad avser neurosjukvården är specialistläkare inom
neurologin. Genom en snar och långsiktig satsning på utbildning av
specialister inom neurologi kan de samhällsekonomiska totalkostnaderna
hållas nere, samtidigt som drabbade personer ges en rättmätig och självklar
möjlighet att delta i samhällslivet.
Det är därför absolut nödvändigt att regeringen snarast vidtar kraftfulla
åtgärder genom att tillsammans med Landstingsförbundet förstärka antalet
utbildningsplatser och ST-tjänster för neurologer inom landstingen och
regionerna samt att utbildningspengar öronmärks för dessa ändamål.