1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lag mot diskriminering av äldre.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de äldres oro för den snabba utvecklingen av IT-samhället.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om nedtrappningsprogram för äldre.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den sjukhusanslutna vårdens samordning med en väl
fungerande primärvård.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avtal om prioriteringsprinciper och läkarmedverkan
upprättas mellan kommuner och landsting.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillsättandet av en äldreminister.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att psykiatrisk och geriatrisk kompetens skall finnas inom
äldreomsorgen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utbildningen av geriatriker ökar.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det måste finnas tillräckligt med välutbildad personal inom
äldreomsorgen.
Inledning
Enligt SCB:s prognoser kommer antalet ålderspensionärer att öka
förhållandevis lite fram till år 2006. Därefter sker en kraftig ökning och år
2018 beräknas antalet överskrida 2 miljoner. Andelen personer över 80 år
är idag 5 % av befolkningen och kommer att år 2018 vara cirka 6 %.
Gruppen 65 år och äldre omfattar drygt två generationer, där varje
generation är präglad av sina livsvillkor, hur samhället sett ut under olika
tidsperioder samt egna individuella positiva eller negativa förväntningar på
åldrandet.
Förekomsten av minst en långvarig sjukdom ökar starkt med åldern. Enligt
SCB:s ULF-undersökning har cirka 70 % i åldersgruppen 65-74 år minst en
långvarig sjukdom. I gruppen 75-84 år har andelen ökat till cirka 85 %.
Kvinnor har långvarig sjukdom i något högre utsträckning än män. Men
omsorgsbehoven flyttas allt högre upp i åldrarna. Totalbehoven av vård och
omsorg ökar dock inte lika starkt som man tidigare antagit.
Lag mot diskriminering av äldre
Attityderna mot den äldre människan är att hon är ingen fullvärdig
medborgare. Hennes kunskap och erfarenhet tycks inte ha stort värde.
Den äldres sociala utslagning går gradvis och sakta tills hon själv förstår
att hon är en icke fullvärdig samhällsmedborgare. De äldre får ofta stå
tillbaka då regeringen gör sociala satsningar. Då det ekonomiskt går bra
för Sverige, tilldelas pensionärena i budgetpropositionen endast 28
kronor per månad i höjd pension och änkepensionen återställs inte.
Samtidigt föreslår regeringen stora satsningar inom barnomsorgen med
exempelvis en maxtaxa. Det måste vara balans mellan olika utgiftsposter
till skilda grupper.
Det finns anledning att Sverige följer exempelvis Kanada, USA, Holland
och Storbritannien att lagstiftningsvägen försöka komma åt diskriminering av
de äldre.
Den moderna tiden skapar oro
Många äldre känner idag stor oro för vad den hastiga utvecklingen på bl a
IT-området kan få för konsekvenser för dem. Många saknar såväl datorer
som kunskap om hur de skall användas. De ser med oro hur den ena
banken och det ena postkontoret efter det andra upphör med sin
personliga service och att olika organisationers telefonservice
automatiseras i allt större utsträckning. Många äldre ser med stor oro på
morgondagens IT-beroende samhälle.
Det är angeläget att regeringen i sina omstruktureringar av samhällets
institutioner och verk beaktar de äldres oro för att inte kunna klara av sina
elementära samhälleliga åligganden.
Meningsfull pensionärstid
Var fjärde svensk är snart pensionär. Av dem kommer hälften att vara
friska. Filosofiska, medicinska och historiska orsaker saknas för att lägga
pensionsåldern vid 65 år. Någon behöver kanske pensioneras vid 40
medan andra kan vara verksamma vid 80 års ålder och längre. Men
samhället har ingen beredskap för det. För många är det exempelvis en
tragedi att sluta arbeta. Särskilt för dem som satsat det mesta av sina liv
inom arbetslivet. Det behövs därför avtrappningsprogram för en
meningsfull pensionärstid, som inte bara inrymmer hobbyverksamhet
utan också meningsfullt och samhällsnyttigt arbete. De äldres erfarenheter
och kunskaper måste tas till vara.
Syftet är att med utgångspunkt i ovanstående bedriva ett gemensamt och
kraftfullt utvecklings/förbättringsarbete inom äldreområdet. I det
sammanhanget är det angeläget att påpeka att det inte utvecklas dubbla
organisationer inom exempelvis landstingens verksamhet. Den
sjukhusanslutna öppna vården bör vara samordnad med en väl fungerande
primärvård.
Samverkan
I Nationell handlingsplan för äldrepolitiken (1997/98:113), Nationell
handlingsplan för handikappolitiken (2000) och Nationell handlingsplan
för utveckling av hälso- och sjukvården (1999/2000:149) betonas vikten
av samverkan kring vård och omsorg om äldre.
I den sistnämnda handlingsplanen har ett avtal om utvecklingsinsatser
inom vården och omsorgen träffats mellan staten, Landstingsförbundet och
Svenska Kommunförbundet. När det gäller vård och omsorg om äldre skall
kommunen svara för att förstärka den medicinska kvaliteten i boende och i
hemsjukvård. En uppgift som stämmer väl överens med den så kallade
ädelreformen. Vidare skall landstingen svara för att de som bor i särskilt
boende eller har hemsjukvård vid behov, utan dröjsmål, får medicinsk
bedömning av läkare. De skall även ha möjlighet till konsultation eller
hembesök. Landsting och kommuner skall gemensamt svara för att alla
patienter erhåller vård på rätt vårdnivå genom att samverkan mellan landsting
och kommuner utvecklas. Mot den bakgrunden skall landsting och kommuner
tillsammans utforma vårdprocesserna för gemensamma patientgrupper så att
insatser i sluten och öppen vård samordnas. I detta sammanhang bör särskild
uppmärksamhet ägnas åt att utveckla vården i livets slutskede.
Primärvården
Primärvården har en nyckelroll i vården av äldre och utgör den
sammanhållande och samordnande länken mellan olika vårdgivare i
vårdkedjan. Ett utvecklat och systematiserat samarbete mellan sjukhusens
specialister, framför allt med geriatriker och psykiatriker, krävs för att
kunna erbjuda vård ur ett helhetsperspektiv. Läkaransvaret för de äldre
ligger oftast och mest naturligt i primärvården. Landstingen kan dock
välja andra organisatoriska lösningar beroende på lokala förutsättningar.
Det förekommer på en del håll i landet att sjukhusens geriatriska kliniker
har ansvaret. Viktigast är att det finns beslut om vem som har
läkaransvaret för de äldre.
De största problemen idag, förutom bristen på distriktsläkare, är att
uppdraget inte är tydligt, att prioriteringsprinciper saknas och att
samverkansavtal och lokala överenskommelser om läkarmedverkan ännu inte
har upprättats i önskvärd omfattning. För en trygg äldreomsorg krävs att
samverkansavtal och överenskommelser om läkarmedverkan upprättas.
Äldreminister
Det är idag diskrimineringsombudsmannens uppgift att se till att
pensionärerna inte särbehandlas i negativ bemärkelse. Men i hans alla
övriga uppgifter försvinner lätt den uppgiften med resultatet att de äldre
blir diskriminerade.
Då de politiska partierna inte i någon större utsträckning nominerar äldre
personer på sina listor, och de äldre därmed inte får någon plattform i de
beslutande organen, medverkar det till att inte attityderna mot de äldre
förändras. En äldreminister bör tillsättas med uppdrag att tillvarata de äldres
intressen och att arbeta för att ändra attityderna till de äldre.
Psykiatrisk och geriatrisk kompetens
De båda huvudmännens, landstingens och kommunernas, gemensamma
strävanden beträffande äldreomsorgen tycks idag riktas mot en
målmedveten satsning på ökad samverkan för att resursmässigt och
kvalitativt få fram en så bra äldreomsorg som möjligt.
I landstingen pågår utvecklingsarbeten i samverkan med kommunerna i
syfte att förbättra vården och omsorgen för de äldre. En väl fungerande
vårdkedja mellan sjukhus-primärvård-kommun är en viktig förutsättning för
ett optimalt omhändertagande på olika vårdnivåer och av olika vårdgivare. De
äldre är ofta multisjuka, dvs har flera sjukdomar samtidigt. Detta ställer höga
krav på samverkan men också tillgång på rätt kompetens. Psykiatrisk och
geriatrisk kompetens är viktig för många äldre och måste finnas att tillgå
inom äldreomsorgen.
Samarbetet mellan sjukhusens och primärvårdens läkare måste utvecklas
och systematiseras. Inom vården av äldre gäller detta framför allt geriatrik
och psykiatri. Samarbetet skall präglas av målsättningen att erbjuda den äldre
vård ur ett helhetsperspektiv.
Behov av geriatriker
Då många äldre har flera sjukdomar, har de också stor
läkemedelskonsumtion. Genom ålder och sjukdom är kroppen många
gånger skröplig och skör. Läkemedlen är ofta utprövade på män i sina
bästa år. Läkemedelsdoseringen är inställd efter dessa friska, stora män
och kan därför få förödande effekter på en äldre människa. För att kunna
möta de äldres annorlunda kroppskonstitution och behov, är den
geriatriska kompetensen en nödvändig förutsättning. Därför behöver
utbildningen av geriatriker öka.
Läkarmedverkan inom kommunerna var en fråga som ädel inte klarade av.
Det är därför bra att landstingen och kommunerna tar ett steg bort från ädel
och ställer läkare till förfogande samt tydliggör ansvarsfördelningen mellan
kommuner och landsting. Det är inte enbart den som är snuvig, och därför
besöker en vårdcentral, som behöver läkare. Läkarmedverkan behövs också
till hem- och sjukbesök hos gamla. Det är stor brist på läkare som
specialiserat sig på åldrandets sjukdomar. Det skall samhället inte behöva
acceptera. Läkarmedverkan inom kommunal vård och omsorg måste ha en
hög prioritering inom vården och omsorgen för äldre. Det behövs fler
geriatriker inom äldreomsorgen.
10. Välutbildad personal
Det måste även finnas tillräckligt med personal, som kan ägna mer tid åt
sjuka och gamla. Det medmänskliga och sociala inslaget i begreppet
omvårdnad måste också gälla de äldre.
De äldres psykiska tillstånd är en annan angelägen fråga som behöver
uppmärksammas speciellt vad gäller brister vid diagnostisering och
behandling. Förutsättningarna för att leva ett gott liv minskar avsevärt om inte
rätt diagnos och rätt behandling kan ges.