1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om nödvändigheten av specialutbildning för
omhändertagande av organdonatorer.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om en nationell mobilisering för att informera Sveriges
befolkning om organdonation.
Motivering
Sedan 1964 har nära 9000 människor i Sverige fått en ny njure
transplanterad och därmed återgått till ett normalt liv. Drygt 1600
människor har under de senaste 15 åren räddats till livet genom att de fått
en lever, ett hjärta eller lungor som donerats av avlidna.
Resultaten av organ- och vävnadstransplantationer är numera mycket goda,
och de flesta kan därför efter behandling leva ett fullgott liv. Därför är
transplantationer ur samhällsekonomisk synpunkt en mycket kostnadseffektiv
behandling.
Förutsättningen för att transplantationer skall kunna utföras är således att
organ doneras från avlidna. Levande närstående givare används så långt det är
möjligt men kan endast komma i fråga i en liten del av fallen.
Viljan till donation har hittills varit mycket stor hos svenska folket, och det
är ytterst få människor som har en negativ attityd. Trots att de flesta
människor är positiva (70-80 % enligt undersökningar) till donation är det
alltför få som delgivit sin egen inställning till sina nära anhöriga.
Lagen säger att den avlidnes vilja alltid skall följas, men om den är okänd
har de närstående rätt att säga nej. Anhöriga blir av det skälet oftast osäkra
då
frågan tas upp när någon närstående hastigt avlider.
Under 1990-talet har antalet organdonatorer minskat med ungefär en
tredjedel, och vi har under 1999 den lägsta andelen donatorer bland de
nordiska länderna.
Organbristen är i första hand ett livsavgörande problem för de drygt 500
patienter som väntar på en transplantation. Allt fler av dem som väntar avlider
på grund av att de aldrig hinner få ett transplantat.
Internationella erfarenheter exempelvis från Spanien och USA talar för att
flera samtidiga insatser krävs inom sjukvårdsorganisationen och gentemot den
allmänna opinionen för att vända denna negativa trend.
Framgångarna i Spanien bygger på att organdonatorn och dennes anhöriga
alltid omhändertas av specialutbildad personal som enbart sysslar med
organdonation.
En nationell kraftsamling för information och utbildning av Sveriges
befolkning är ytterligare en väg att gå för att få fler donatorer.
Om vi skall klara framtidens behov av donatorer är det nödvändigt att nu
gå ut på bred front och gemensamt med huvudmännen satsa på information
till svenska folket. Sverige är helt beroende av organ som doneras inom
landet, något tillskott från andra länder kan vi inte räkna med.