1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att läkemedelsförmånen på längre sikt bör ingå i en
obligatorisk hälsoförsäkring.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i avvaktan på införandet av en hälsoförsäkring återföra
kostnadsansvaret för läkemedel till staten.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avskaffat receptregister.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om finansiering av s.k. komfortläkemedel.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om receptfria mediciner och omfattningen av receptbeläggning.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om parallellimport och generiska preparat.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förbättrat förskrivningsstöd.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en frivillig offentlig läkemedelsförsäkring.
9. Riksdagen beslutar avveckla apoteksmonopolet i enlighet med vad som
anförs i motionen.
10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som möjliggör viss
läkemedelsförsäljning på Internet i enlighet med vad som anförs i
motionen.
11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som möjliggör viss
läkemedelsförsäljning på postorder i enlighet med vad som anförs i
motionen.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förbättrad priskonkurrens på läkemedelsområdet.
2 Inledning
Under hela 1990-talet har statens och landstingens kostnader för
läkemedel stigit dramatiskt. Den genomsnittliga kostnadsökningen har
varit runt 12,5 procent per år vilket ligger klart över den genomsnittliga
europeiska nivån om 8 procent.
Den svenska läkemedelsnotan fortsätter att öka. Under år 1999 var
läkemedelsnotan för det första halvåret 7,6 miljarder kronor. Motsvarande
siffra för det första halvåret år 2000 är enligt Socialstyrelsens delrapport
10,3
miljarder kronor.
Huvudorsaken till kostnadsökningarna är nya, dyrare och oftast bättre
läkemedel. Detta innebär i och för sig att samhället får en minskad
kostnad/ökad intäkt i form av färre sjukskrivningar, färre sjukpensioneringar
och ökad produktion samt allmänt bättre livskvalitet hos många sjuka. Men då
denna intäkt inte påverkar läkemedelsanslagen så uppstår ändå ett stort
kostnadsproblem.
Nedan presenterar vi våra förslag för att långsiktigt trygga
läkemedelsförsörjningen. Erfarenheten visar med all tydlighet att det inte går
att fortsätta med ständiga justeringar i dagens läkemedelsförmån. Resultatet
riskerar - som hittills - att bli återkommande höjningar av egenavgifterna
som med tiden medför att den gemensamma finansieringen av
läkemedelsförskrivningen i praktiken urholkas.
Detta framgår även av den utredning om läkemedelsförmånen som just
lämnat sitt betänkande (SOU 2000:86). Bland de förslag som där presenteras
återfinns en del bra förslag som vi redan tidigare har förordat att de
genomförs. På det hela taget kommer dock utredningens förslag framförallt
att leda till högre läkemedelskostnader för människor med ett förhållandevis
stort behov av läkemedel, ofta äldre.
På sikt är det enligt vår uppfattning naturligt att läkemedelsförmånen ingår
i den obligatoriska hälsoförsäkring som vi sedan länge föreslår. Då kan stora
avvägningar göras mellan olika behandlingsalternativ varav läkemedel är ett.
Samtidigt uppnås en bred finansieringsbas genom att alla är anslutna till
försäkringen. Kostnaderna för läkemedelskonsumtionen jämnas ut mellan
människor på samma sätt som sjukvårdskostnaderna i det gemensamt
finansierade sjukvårdssystem vi föreslår.
Subventionsbehovet kan då även mycket påtagligt reduceras, dock utan att
möjligheterna att arbeta med rimliga egenavgifter äventyras. Med en
samordnad sjukvårds- och läkemedelsförsäkring erhålls också en naturlig
samordning av olika insatser där en ändamålsenlig läkemedelsbehandling inte
bara ses som en kostnad utan också som en avlastning av vården.
Det kommer dock att ta tid innan en obligatorisk hälsoförsäkring kan
införas varför vi även har presenterat en ny modell för
läkemedelssubventionerna som skapar en bredare bas för att bära kostnaderna
för läkemedelsförmånen. Vårt förslag innebär en ökad valfrihet för
medborgaren, en ökad trygghet genom förutsebara kostnader för den som har
stora medicinbehov, en mer begränsad kostnad för det allmänna samt en
avreglering och avmonopolisering av apoteksverksamheten.
Vi presenterar även ett antal andra förslag för att på kort och lång sikt
minska de offentliga kostnaderna för läkemedelskonsumtionen, samtidigt som
vi skyddar dem med störst behov av läkemedel. Sammantaget bedömer vi att
de förslag vi presenterar medför att läkemedelskostnaderna minskar med
omkring 1.700 miljoner kronor år 2001. På längre sikt minskar kostnaderna
ytterligare eftersom det kan ta en del tid att förändra befintliga
förskrivningsmönster och förskrivningsrutiner. Våra reformer stimulerar
dessutom långsiktigt till sänkta priser på läkemedel i samtliga handelsled.
3 Läkemedlens samhällsekonomiska
betydelse
Benägenheten att enbart se läkemedel som en kostnad visar på den
bristande samordningen mellan landstingens verksamhetsfält och
samhällsekonomin i övrigt. Det går inte att avgöra om kostnaderna för
läkemedel är för höga eller för låga utan att man väger in faktorer som
minskat antal operationer och vårddagar, sjukskrivningar och
förtidspensioner samt produktionsbortfall m.m. Dessa är de direkta och
indirekta kostnader för sjukdom som samhället och den enskilde har, och
som påverkas av läkemedelsanvändningen.
Dagens system medför att landstingen endast kan tillgodogöra sig de
effekter av läkemedel som består t.ex. i minskat antal operationer och minskat
antal vårddagar. I övrigt finns inga finansieringsbroar som tydliggör
sambandet mellan läkemedlens effekt på samhällsekonomin och deras effekt
på landstingsekonomin.
Vi föreslår att kostnadsansvaret för läkemedel i avvaktan på införandet av
en obligatorisk hälsoförsäkring återförs till staten för att bland annat
möjliggöra en bättre avvägning mellan de direkta läkemedelskostnaderna och
läkemedlens övriga effekter på samhällsekonomin. Det möjliggör även en
avveckling av det s k receptregistret som används för att respektive
sjukvårdshuvudman skall debiteras på ett korrekt sätt. Ett avskaffat
receptregister medför stora fördelar även ur integritetssynpunkt.
Utvecklingen av nya läkemedel är i grunden en starkt positiv företeelse.
Nya och bättre läkemedel har minskat lidande och gjort att fler människor har
fått möjlighet att leva ett bättre och längre liv. Magsårsmedicinen Losec har
medfört att kostnader för operationer med efterföljande sjukskrivningar i stort
sett försvunnit. Inhalationssteroider har drastiskt minskat vårddagarna på
sjukhus för astmatiker. Nya mediciner mot reumatoid artrit kan sannolikt,
trots att kostnaden per år för varje behandlad patient blir 100 gånger högre än
i dag, ge positiva samhällsekonomiska effekter genom minskning av
sjukfrånvaro, minskat behov av sjukvårdsinsatser, ökat välbefinnande och
större möjligheter att arbeta.
Den samhällsekonomiska betydelsen av den svenska läkemedelsindustrin
framgår också av att densamma år 1998 redovisade en nettoexportintäkt på 19
miljarder kronor.
4 Gränsen för det offentligas
finansieringsansvar
Diskussioner har uppstått kring nya läkemedel som är mycket dyra och
som är attraktiva för grupper som inte kan sägas vara direkt sjuka men
som kan få höjd livskvalitet genom medicinering. De hittills mest
diskuterade preparaten är Viagra och Xenical men många fler läkemedel
av liknande typ kommer snart att vara tillgängliga.
Enligt vår mening är det självklart att de som lider av sjukdom eller
jämförbara besvär skall få köpa sina preparat inom ramen för
läkemedelsförsäkringen. Ryggmärgsskadade eller onormalt överviktiga kan
t.ex. inte sättas på undantag. Behovet av att varje bedömning, när det gäller
förskrivning, görs på individuell nivå, tydliggörs inte minst av att vissa
diabetiker har kunnat sluta med diabetesmedicinering efter viktreducering
med hjälp av Xenical.
Likaså är det rimligt att om preparaten saknar eller har obetydliga
biverkningar, skall den som på egen bekostnad vill använda dem för att
förhöja sin livskvalitet ha möjlighet att göra det. En del av preparaten, där
biverkningar närmast saknas, bör vara receptfria medan andra kan kräva en
medicinsk bedömning innan medlen används. De senare medlen skall då vara
receptbelagda men detta medför inte automatiskt att preparaten skall
subventioneras med offentliga medel.
Det blir den behandlande läkarens sak att avgöra om personen skall få
preparatet subventionerat eller inte. Detta är inget nytt i förhållande till vad
som gäller i dagsläget, men för att reglerna skall få önskad effekt i praktiken
krävs noggrannare föreskrifter så att medlen ordineras på korrekta
indikationer.
Det krävs också tydligare och strikta indikationer för att receptfria
läkemedel skall få förskrivas med subvention. Sverige har f.ö. färre receptfria
läkemedel än andra europeiska länder. Endast 10,3 procent av läkemedlen är
receptfria. Detta kan jämföras med förhållandena i Schweiz där 34 procent är
receptfria. Motsvarande siffra är i Frankrike 32,2 procent, i Tyskland
32,1 procent, i Finland 14,9 procent och i Danmark 16 procent.
En utökning av antalet receptfria läkemedel vore mot den bakgrunden
rimlig, åtminstone en fördubbling torde ligga inom räckhåll. Därmed minskar
också kostnaden för läkemedelssubventionen, särskilt om indikationerna för
att skriva ut receptfria läkemedel med subvention hålls strikta.
Med våra förslag kan kostnadsutvecklingen redan nu bromsas upp utan att
nyintroduktioner av värdefulla mediciner hindras. De sjuka får sin medicin till
överkomligt pris och övriga kan själva eller tillsammans med sin läkare
bedöma om de är beredda att betala för en ökad livskvalitet. Samtidigt läggs
inte några politiskt konstruerade hinder i vägen för forskning och industri, den
fria förskrivningsrätten behålls och momentet av konkurrens med prispress
förstärks omedelbart.
5 Bättre läkemedelsförskrivning
För att snabbt få effekt på kostnaderna är det nödvändigt att vidta åtgärder
som säkerställer att man i första hand använder de billigaste produkterna
med likvärdig effekt, d.v.s. att man nyttjar parallellimport och generiska
preparat där sådana möjligheter finns. För det fall att dyrare preparat
används utan att det är medicinskt motiverat, bör patienten själv bära hela
den överskjutande kostnaden.
Landstingen bör också göra sina läkemedelskommittér uppmärksamma på
de parallellimporterade och generiska produkternas lägre pris och därmed
möjligheten till priskonkurrens.
Vi vill i detta sammanhang understryka vikten av utbildning av
förskrivarna samt av att datorstöd vid förskrivning utvecklas så att
förskrivaren bl.a. kan följa och jämföra sin förskrivningsprofil med
rekommenderad förskrivning för respektive diagnos. Enligt uppgift finns
enskilda preparat som förskrivs på felaktiga indikationer till en kostnad av
400 miljoner kronor per år.
Ytterligare besparingar kan åstadkommas genom att i ökad utsträckning
förskriva mindre förpackningar så att svinn reduceras. Andelen läkemedel
som aldrig kommer till användning är idag omkring 10 procent. En halvering
av svinnet skulle enligt SOU 2000:86 kunna medföra besparingar på 800
miljoner kronor. Ett minskat svinn kan uppnås bl.a. genom förskrivning av
rätt förpackningsstorlek, bättre läkemedelsförråd i särskilda boenden o.s.v.
6 En frivillig offentlig läkemedelsförsäkring
Vi har under flera år haft ett förslag vad gäller högkostnadsskyddet i
läkemedelsförsäkringen; en modell vars syfte är att skydda dem som har
störst behov av läkemedel, samtidigt som det sparar pengar för staten och
skattebetalarna genom att vidga betalningsunderlaget.
Vi föreslår att dagens högkostnadsskydd ersätts med en frivillig men
offentlig försäkring, som administreras av försäkringskassan. På så sätt
erhålls en omfördelning från människor med låga läkemedelskostnader till
människor med höga läkemedelskostnader. Detta utan att omfördelningen
sker skattevägen med alla de negativa effekter som höga skatter har.
Den som väljer att ansluta sig till försäkringen betalar i vårt förslag en
premie som ligger kraftigt under vad man i nuvarande läkemedelsförsäkring
som mest betalar för ett års läkemedelskonsumtion. Den som istället väljer att
inte ansluta sig till försäkringen, omfattas ändå av ett högkostnadsskydd som
dock är avsevärt mindre förmånligt än det nuvarande. Det ger en styreffekt
och uppmuntrar människor att ansluta sig till försäkringen.
Vi tror att rätt så många människor skulle vara beredda att ansluta sig till
en frivillig läkemedelsförsäkring. I praktiken skulle vårt förslag med dagens
läkemedelskonsumtion och läkemedelskostnader innebära en premie på 1.200
kronor per år, eller 100 kronor per månad. Därtill betalar man även - för att
hindra onödiga uttag av läkemedel - en expeditionsavgift i storleksordningen
25 kronor för varje recept.
I praktiken innebär vårt förslag alltså en avsevärd förbättring för nästan
alla som idag har höga läkemedelskostnader och som ansluter sig till
försäkringen.
7 Avveckla apoteksmonopolet
Sverige är numera det enda land i OECD som har ett statligt monopol på
apoteksverksamhet. Monopol kostar. Statliga utredningar har visat att en
avmonopolisering skulle spara cirka en miljard kronor per år för staten.
Detta anser vi vara ett mycket starkt skäl att avmonopolisera
apoteksmarknaden.
Ett annat skäl är att tillgängligheten ökar om receptfria mediciner kan
säljas i vanliga affärer (t.ex. livsmedelshandeln) samt om receptbelagda
mediciner kan köpas i privata apotek under farmaceutisk ledning. Det
fungerar utomlands och det skulle fungera i Sverige också.
Verkligheten i dag är att monopolföretaget Apoteket AB erbjuder mycket
låg tillgänglighet. Det är anmärkningsvärt att det i Spanien finns ett apotek på
2.150 invånare, i Frankrike ett apotek på 2.560 invånare och i Norge ett
apotek på 2.600 invånare, samtidigt som det i Sverige bara finns ett apotek på
9.780 invånare. En sådan låg tillgänglighet är inte acceptabel.
Island avmonopoliserade apoteksverksamheten för omkring tre år sådan,
vilket har medfört att priserna för konsumenterna tack vare konkurrens mellan
apoteken har sjunkit med hela 15 procent samtidigt som tillgängligheten ökat.
Vi förordar således att Apoteket AB:s monopol avskaffas och ersätts med en
licensierad försäljning av läkemedel. Läkemedelsverket får ansvar för att
genom tillsyn och tillståndsgivning garantera att säkerhet och kvalitet
upprätthålls och förbättras.
Det är inte avvecklandet av apoteksbolaget som är ett hot mot en säker
läkemedelsdistribution. Det är snarare den växande och ännu i huvudsak
illegala marknad för läkemedel som finns på Internet. På grund av oviljan att
släppa på apoteksmonopolet och de hinder som finns mot laglig
läkemedelsförsäljning på Internet, utvecklas denna marknad nu i huvudsak
utan någon offentlig kontroll eller uppföljning. Det är olyckligt, eftersom
försäljning av läkemedel på Internet i grund och botten är en naturlig
utveckling - så länge den sker under kontrollerade och lagliga former.
Noteras bör att Apoteket AB redan har planer på att starta nätförsäljning.
Nu måste särskilt övervägas i vilken utsträckning man kan möjliggöra
försäljning av läkemedel per postorder, t.ex. efter beställning på medicinska
webbplatser. Åtminstone receptfri försäljning liksom försäljning vid
återkommande expeditioner (så kallad iterering av recept) - där kunden
känner väl till läkemedlet och hur det skall användas - bör enligt vår
uppfattning få hanteras via postorder.
8 Långsiktigt förbättrad priskonkurrens på
läkemedelsmarknaden
Den svenska läkemedelmarknaden karakteriseras idag av bristande
priskonkurrens i flertalet delar av samtliga handelsled. Till detta finns
flera orsaker: apoteksmonopolet, prisregleringen, dålig konkurrens i
partihandeln o.s.v.
De förslag vi redovisat ovan löser delar av problemet genom att öppna upp
för konkurrerande apotek och låta egenavgifterna styra
läkemedelsanvändningen mot likvärdiga generiska och parallellimporterade
preparat.
Förslagen lägger emellertid också långsiktigt en grund för ökad
priskonkurrens i alla handelsled. Möjligheten för apoteken att konkurrera med
lägre prisnivå innebär att dessa i bakomliggande led kommer att ställa krav på
en effektivare partihandel och på lägre priser från producenterna.
Bortsett från apoteksmonopolet så hindras en sådan utveckling i praktiken
av att försäljningspriset i olika handelsled styr den subvention som företagen
får från det offentliga. Att sänka priset blir därigenom ofta olönsamt, genom
att subventionerna då också minskar.
Vi anser att man bör pröva ett system där subventionernas beräkning både
formellt och i praktiken frikopplas från preparatens verkliga handelspris,
d.v.s. producenter, grossister och detaljister skall kunna sänka priset utan att
den offentliga subventionen minskar.
Möjligheten till priskonkurrens ger med denna modell inledningsvis
kraftigt sänkta egenavgifter på många preparat redan under åren 2001 och
2002. Inför år 2003 görs en anpassning av läkemedelssubventionerna till den
nya prisnivå som då har växt fram, vilket kan medföra att egenavgifterna
stiger till ungefär sin förutvarande nivå.
9 Ekonomiska konsekvenser
Sammantaget bedömer vi att de förslag vi presenterar medför att
läkemedelskostnaderna minskar med omkring 1.700 miljoner kronor år
2001. På längre sikt minskar kostnaderna ytterligare.
Vad beträffar komfortläkemedel beräknar vi att våra förslag medför att 2/3
av kostnaderna kan bortfalla, jämfört med det mera långtgående förslag om
hinder mot förskrivning av komfortläkemedel som återfinns i SOU 2000:86,
och som beräknas medföra 600 mkr lägre kostnader.
Ökad receptfrihet med påföljande lägre kostnader för
läkemedelssubventionen bör långsiktigt kunna medföra minskade kostnader
på minst en halv miljard kronor. Vi bedömer dock att bara 100 mkr avgår att
realisera redan år 2001.
Vad beträffar minskat svinn av läkemedel delar vi den bedömning som
görs i SOU 2000:86 och där den långsiktiga besparingspotentialen uppskattas
till 800 mkr. Vi bedömer att halva besparingen går att realisera redan år 2001.
Genom ytterligare användning av generika och parallellimport torde man
enligt SOU 2000:86 kunna spara minst 200 miljoner kronor redan utan våra
föreslagna höjningar av egenavgifterna för preparat som har likvärdiga
alternativ. Med ännu bättre incitament i egenavgiftssystemet bedömer vi den
långsiktiga potentialen som större.
Effektivare apoteksverksamhet genom konkurrens och nya driftsformer
bör kunna minska kostnaderna med minst en miljard genom rena
effektiviseringar i distributionen. Det motsvarar drygt 5 procent av den
receptbelagda omsättningen. Vi räknar med en snabb anpassning från
Apotekets sida för att möta ny konkurrens och tror därför att minst 600
miljoner kronor av kostnadsminskningen kan realiseras år 2001.