1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förbättrade möjligheter att driva och etablera verksamhet som
privatpraktiker inom tandvården.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som garanterar
möjligheterna att arbeta som privat tandläkare även efter 65 års ålder i
enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om landstingens särskilda skyldigheter eller ansvar enligt
tandvårdslagen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett statligt ansvar för all offentligt finansierad tandvård.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tandvård som led i en sjukdomsbehandling.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett förbättrat
högkostnadsskydd i enlighet med vad som anförs i motionen.
Inledande kommentarer
Vi har upprepade gånger framhållit de allvarliga problem som följt på de
mot våra protester vidtagna försämringarna i tandvårdsförsäkringen, som
gäller fr.o.m. år 1999. Istället för att rikta det offentliga stödet till dem
som har höga tandvårdskostnader, sprids pengarna nu ut på ett stort antal
människor. Samtidigt blir tandvårdskostnaderna orimliga för personer
med låga eller måttliga inkomster, med stort behov av tandvårdsinsatser.
Enligt vår uppfattning måste högkostnadsskyddet för de grupper i
befolkningen som har stora tandvårdsbehov prioriteras i förhållande till andra
i och för sig angelägna insatser. Tandvårdsförsäkringen skall därför ges
karaktären av ett utpräglat högkostnadsskydd.
När de offentliga satsningarna på tandvård minskar är det högst angeläget
att individer och familjer ges möjlighet att skapa sig ett skydd på frivillig
basis, t.ex. genom att teckna enskilda tandvårdsförsäkringar. Den nuvarande
finansieringsmodellen har dock - samtidigt som den inneburit minskade
offentliga subventioner - undergrävt förutsättningarna för en utveckling av
privat finansierade försäkringar på detta område.
Den prioritering som regeringen har gjort att subventionera unga, friska
personers tandvård, samtidigt som skyddet för personer med stora
tandvårdskostnader urgröps är vare sig logiskt eller socialpolitiskt
acceptabelt.
Bortkastade skattepengar
Statens kostnader för tandvårdsförsäkringen uppgick 1975 till 990
miljoner kronor, vilket i dagens prisnivå motsvarar cirka 5.000 miljoner
kronor. Det kan jämföras med den förstärkning på 100 miljoner kronor
som regeringen föreslår eller med den föreslagna anslagsramen som för år
2001 uppgår till 1.700 miljoner kronor.
De kraftiga neddragningar som genomförts i tandvårdsförsäkringen har i
och för sig varit nödvändiga. Ett av de strukturella problemen inom svensk
tandvård var tidigare den stora omfattningen av subventioner, som har varit
kostnadsdrivande och som dessutom i kombination med regleringar och
landstingens dubbelroll som finansiär och producent av tandvård, har
begränsat konkurrensen.
Ett minskat ekonomiskt utrymme för tandvårdsförsäkringen accentuerar
dock betydelsen av att avsatta medel används på rätt sätt. Förutom att ha varit
orättvisa har de kraftiga breddningar av tandvårdssubventionerna som
Socialdemokraterna genomfört, bidragit till de kraftiga prishöjningar som
skett på tandvårdsmarknaden efter år 1998. De nya pengar som satsats på
tandvården har inte kommit patienterna till godo, utan har istället "ätits upp"
genom att tandläkarna med landstingen i spetsen höjt sina priser.
Om man i stället för dagens breda subventioner hade haft ett renodlat
högkostnadsskydd, skulle prissättningen för respektive åtgärd ha fått göras
med beaktande av att flertalet människor betalar hela tandvårdskostnaden
själva.
Det bör framhållas att landstingen har varit prisledande. Där landstingen
har genomfört stora prishöjningar har privattandläkarna följt efter. De senaste
årens erfarenheter visar därmed enligt vår uppfattning på hur viktigt det är att
begränsa landstingens roll på tandvårdsområdet, om konkurrensen skall
fungera bättre och tandvårdskostnaderna långsiktigt skall kunna hållas under
kontroll.
Rättvisa villkor för privattandvården
För några år sedan talades det ofta om att det rådde överetablering inom
tandvården. Detta följde av minskade behov av tandvård och påföljande
minskad efterfrågan, som ytterligare mattades av genom minskade
subventioner. Under den tid när villkoren var som sämst flyttade enligt
uppgift hundratals tandläkare till Norge och England.
Nu är situationen delvis förändrad. Vi har i stället en diskussion om stora
framtida pensionsavgångar, om att tandläkarna inte räcker till och om att
tandhygienister m.fl. bör ta på sig flera uppgifter. På senare tid har det även
gått att skönja ett större intresse för tandläkarutbildningarna.
Behovet av fler tandläkare understryker betydelsen av att möjligheterna att
driva och etablera verksamhet som privatpraktiker förbättras. Inte minst kan
sådana tandläkare som tidigare har flyttat utomlands vara beredda att komma
tillbaka till Sverige om villkoren förbättras. Möjligheterna att arbeta som
privat tandläkare även efter 65 års ålder måste också garanteras och
förekommande "tvångspensionering" upphöra.
De allra flesta landsting har nu infört fritt val av tandläkare även inom
barn- och ungdomstandvården. Vi välkomnar denna utveckling. Det enda
landsting som sagt tydligt nej till valfrihet är socialdemokratiskt styrda
Örebro.
I praktiken förekommer dock fortfarande kraftiga subventioner till
folktandvården. Det gäller både vuxentandvården och den barntandvård som
drivs i offentlig regi. Subventionerna snedvrider konkurrensen och håller
tillbaka privattandvårdens möjligheter att verka och utvecklas.
Vi anser att landstingens roll på tandvårdsområdet måste renodlas. Den
särställning som landstinget har i förhållande till privattandläkarna måste
avvecklas och konkurrensen ske på lika villkor. Med hänsyn till de nära
sambanden mellan barn- och vuxentandvården - gemensamma kostnader och
samordnad patientrekrytering - menar vi att ansvaret för att finansiera barn-
och ungdomstandvården bör tas över av staten.
Motsvarande bör gälla finansieringsansvaret för tandvård åt de särskilt
utsatta grupper som har rätt till uppsökande verksamhet, ett ansvar som i
dagsläget ligger på landstinget. Förutom att medföra en rättvis konkurrens är
vi övertygade om att ett statligt finansieringsansvar skulle innebära en bättre
verksamhet. Ungefär 195.000 personer är t.ex. berättigade till uppsökande
tandvård från landstingen men under 1999 var det bara 33.000 av dessa som
faktiskt blev uppsökta. Detta trots att landstingen löpande erhåller statlig
ersättning för den uppsökande verksamheten.
Landstingens särskilda ansvar på tandvårdsområdet har enligt vår
uppfattning sedan länge i praktiken bara använts som ett svepskäl för att
subventionera den egna tandvården. Tandvårdslagen bör därför inte innehålla
några skrivningar om landstingens särskilda skyldigheter eller ansvar på
tandvårdsområdet.
Staten övertar finansieringsansvaret för all offentligt finansierad tandvård,
utom i vissa avgränsade fall där gränslinjen mellan sjuk- och tandvård inte är
helt klar och där verksamheten skall regleras av hälso- och sjukvårdslagen.
Tandvård som led i en sjukdomsbehandling skall alltså liksom sjukvården i
övrigt vara en angelägenhet för sjukvårdshuvudmännen. Avgiften för sådan
behandling bör vara densamma som för annan sjukvårdsbehandling.
Regeringens förslag i budgetpropositionen
Vi konstaterar med tillfredsställelse att regeringen allt mera har närmat
sig oss i tandvårdsfrågan, först vad beträffar problemanalysen och nu
även vad gäller förslagen. I budgetpropositionen erkänner regeringen att
skyddet mot höga behandlingskostnader i många fall är otillräckligt.
En särskild utredare tillsätts för att lämna förslag på hur
högkostnadsskyddet skall förbättras. Redan år 2001 tillskjuts ytterligare 100
miljoner kronor till tandvårdsförsäkringen. Inriktningen skall vara att
förbättra skyddet mot höga behandlingskostnader, varvid de äldre bör
prioriteras.
Vi ställer oss i princip bakom regeringens inriktning av politiken, men
anser samtidigt att de förslag som hittills presenterats liksom de medel som
anvisats de närmaste två åren framöver är uppenbart otillräckliga.
Vårt förslag på högkostnadsskydd
Enligt vår mening skall personer med en normal tandstatus själva få stå
för tandvårdskostnaden upp till ett högkostnadsskydd på 3.000 kronor.
Självrisken på 3.000 kronor kombineras i vårt förslag med en
subventionsgrad på 60 procent. Det innebär att de med störst behov av
tandvård garanteras rimliga kostnader för omfattande behandlingar.
Konkret innebär således vårt förslag att samtliga tandvårdskostnader över
3.000 kronor ger en rabatt på 60 procent av kostnaden som överstiger
självrisken.
Vårt förslag innebär en kraftig sänkning av självrisken i det nuvarande
högkostnadsskyddet för protetiska arbeten m.m. - från cirka 5.800 till 3.000
kronor. För kostnader över självrisken är subventionsnivån oförändrat 60
procent.
För den tandvård som idag betecknas bastandvård, d.v.s. i princip all
enklare tandvård, tas subventionerna bort för dem som har ett litet
bastandvårdsbehov. De allra flesta personer med stort bastandvårdsbehov får
istället ett förstärkt skydd. Denna effekt förstärks ytterligare av att man vid
beräkning av självrisken får lägga ihop kostnaderna för bastandvård
respektive protetik m.m.
För att undvika att ersättningssystemet i sig blir kostnadsdrivande vill vi
behålla principen att subventionerna fastställs som krontalsbelopp med
utgångspunkt från de genomsnittliga kostnaderna i tandvården. Ett system
som lämnar en procentuell ersättning oavsett kostnadsnivån underlättar
prishöjningar genom att subventionen i kronor och ören ökar med priset.
Vi beräknar att vårt förslag på tandvårdsförsäkring kräver en ekonomisk
ram som för år 2001 ligger cirka 200 miljoner kronor över den av regeringen
föreslagna.
Tandvårdsmomsen
Ett stort problem för privattandläkarna är de skillnader i
mervärdesskattehänseende som gäller i förhållande till folktandvården.
De nuvarande reglerna gynnar systematiskt offentlig tandvård och
snedvrider därigenom konkurrensen. Vi beklagar att dessa problem ännu
inte har fått en tillfredsställande lösning.
Regeringen har enligt vår uppfattning alltför lättvindigt avskrivit de
kraftfulla förslag för att garantera konkurrensneutralitet i tandvården, som
lades fram i SOU 1999:133. Tunga remissinstanser som Konkurrensverket
och Socialstyrelsen har stött utredningen. Konkurrensverket anser t.ex. att det
behövs omedelbara insatser för att undanröja kommunkontosystemets
konkurrenssneddrivande effekter på marknaden för vuxentandvård.
Redan i sitt betänkande 1997/98:SoU25 uttryckte socialutskottet att
regeringen snarast borde ta initiativ till att frågan löstes i alla landsting.
Så har
emellertid inte skett. För att garantera konkurrensneutraliteten mellan privat
och offentlig vuxentandvård bör folktandvården snarast lyftas ur
kommunkontosystemet. Detta i avvaktan på en långsiktigt hållbar lösning
som även berör övrig privat verksamhet vars konkurrensförutsättningar
påverkas negativt av mervärdesskattesystemet.