Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrade möjligheter att driva och etablera verksamhet som privatpraktiker inom tandvården.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som garanterar möjligheterna att arbeta som privat tandläkare även efter 65 års ålder i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om landstingens särskilda skyldigheter eller ansvar enligt tandvårdslagen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett statligt ansvar för all offentligt finansierad tandvård.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tandvård som led i en sjukdomsbehandling.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett förbättrat högkostnadsskydd i enlighet med vad som anförs i motionen.
Inledande kommentarer
Vi har upprepade gånger framhållit de allvarliga problem som följt på de mot våra protester vidtagna försämringarna i tandvårdsförsäkringen, som gäller fr.o.m. år 1999. Istället för att rikta det offentliga stödet till dem som har höga tandvårdskostnader, sprids pengarna nu ut på ett stort antal människor. Samtidigt blir tandvårdskostnaderna orimliga för personer med låga eller måttliga inkomster, med stort behov av tandvårdsinsatser.
Enligt vår uppfattning måste högkostnadsskyddet för de grupper i befolkningen som har stora tandvårdsbehov prioriteras i förhållande till andra i och för sig angelägna insatser. Tandvårdsförsäkringen skall därför ges karaktären av ett utpräglat högkostnadsskydd.
När de offentliga satsningarna på tandvård minskar är det högst angeläget att individer och familjer ges möjlighet att skapa sig ett skydd på frivillig basis, t.ex. genom att teckna enskilda tandvårdsförsäkringar. Den nuvarande finansieringsmodellen har dock - samtidigt som den inneburit minskade offentliga subventioner - undergrävt förutsättningarna för en utveckling av privat finansierade försäkringar på detta område.
Den prioritering som regeringen har gjort att subventionera unga, friska personers tandvård, samtidigt som skyddet för personer med stora tandvårdskostnader urgröps är vare sig logiskt eller socialpolitiskt acceptabelt.
Bortkastade skattepengar
Statens kostnader för tandvårdsförsäkringen uppgick 1975 till 990 miljoner kronor, vilket i dagens prisnivå motsvarar cirka 5.000 miljoner kronor. Det kan jämföras med den förstärkning på 100 miljoner kronor som regeringen föreslår eller med den föreslagna anslagsramen som för år 2001 uppgår till 1.700 miljoner kronor.
De kraftiga neddragningar som genomförts i tandvårdsförsäkringen har i och för sig varit nödvändiga. Ett av de strukturella problemen inom svensk tandvård var tidigare den stora omfattningen av subventioner, som har varit kostnadsdrivande och som dessutom i kombination med regleringar och landstingens dubbelroll som finansiär och producent av tandvård, har begränsat konkurrensen.
Ett minskat ekonomiskt utrymme för tandvårdsförsäkringen accentuerar dock betydelsen av att avsatta medel används på rätt sätt. Förutom att ha varit orättvisa har de kraftiga breddningar av tandvårdssubventionerna som Socialdemokraterna genomfört, bidragit till de kraftiga prishöjningar som skett på tandvårdsmarknaden efter år 1998. De nya pengar som satsats på tandvården har inte kommit patienterna till godo, utan har istället "ätits upp" genom att tandläkarna med landstingen i spetsen höjt sina priser.
Om man i stället för dagens breda subventioner hade haft ett renodlat högkostnadsskydd, skulle prissättningen för respektive åtgärd ha fått göras med beaktande av att flertalet människor betalar hela tandvårdskostnaden själva.
Det bör framhållas att landstingen har varit prisledande. Där landstingen har genomfört stora prishöjningar har privattandläkarna följt efter. De senaste årens erfarenheter visar därmed enligt vår uppfattning på hur viktigt det är att begränsa landstingens roll på tandvårdsområdet, om konkurrensen skall fungera bättre och tandvårdskostnaderna långsiktigt skall kunna hållas under kontroll.
Rättvisa villkor för privattandvården
För några år sedan talades det ofta om att det rådde överetablering inom tandvården. Detta följde av minskade behov av tandvård och påföljande minskad efterfrågan, som ytterligare mattades av genom minskade subventioner. Under den tid när villkoren var som sämst flyttade enligt uppgift hundratals tandläkare till Norge och England.
Nu är situationen delvis förändrad. Vi har i stället en diskussion om stora framtida pensionsavgångar, om att tandläkarna inte räcker till och om att tandhygienister m.fl. bör ta på sig flera uppgifter. På senare tid har det även gått att skönja ett större intresse för tandläkarutbildningarna.
Behovet av fler tandläkare understryker betydelsen av att möjligheterna att driva och etablera verksamhet som privatpraktiker förbättras. Inte minst kan sådana tandläkare som tidigare har flyttat utomlands vara beredda att komma tillbaka till Sverige om villkoren förbättras. Möjligheterna att arbeta som privat tandläkare även efter 65 års ålder måste också garanteras och förekommande "tvångspensionering" upphöra.
De allra flesta landsting har nu infört fritt val av tandläkare även inom barn- och ungdomstandvården. Vi välkomnar denna utveckling. Det enda landsting som sagt tydligt nej till valfrihet är socialdemokratiskt styrda Örebro.
I praktiken förekommer dock fortfarande kraftiga subventioner till folktandvården. Det gäller både vuxentandvården och den barntandvård som drivs i offentlig regi. Subventionerna snedvrider konkurrensen och håller tillbaka privattandvårdens möjligheter att verka och utvecklas.
Vi anser att landstingens roll på tandvårdsområdet måste renodlas. Den särställning som landstinget har i förhållande till privattandläkarna måste avvecklas och konkurrensen ske på lika villkor. Med hänsyn till de nära sambanden mellan barn- och vuxentandvården - gemensamma kostnader och samordnad patientrekrytering - menar vi att ansvaret för att finansiera barn- och ungdomstandvården bör tas över av staten.
Motsvarande bör gälla finansieringsansvaret för tandvård åt de särskilt utsatta grupper som har rätt till uppsökande verksamhet, ett ansvar som i dagsläget ligger på landstinget. Förutom att medföra en rättvis konkurrens är vi övertygade om att ett statligt finansieringsansvar skulle innebära en bättre verksamhet. Ungefär 195.000 personer är t.ex. berättigade till uppsökande tandvård från landstingen men under 1999 var det bara 33.000 av dessa som faktiskt blev uppsökta. Detta trots att landstingen löpande erhåller statlig ersättning för den uppsökande verksamheten.
Landstingens särskilda ansvar på tandvårdsområdet har enligt vår uppfattning sedan länge i praktiken bara använts som ett svepskäl för att subventionera den egna tandvården. Tandvårdslagen bör därför inte innehålla några skrivningar om landstingens särskilda skyldigheter eller ansvar på tandvårdsområdet.
Staten övertar finansieringsansvaret för all offentligt finansierad tandvård, utom i vissa avgränsade fall där gränslinjen mellan sjuk- och tandvård inte är helt klar och där verksamheten skall regleras av hälso- och sjukvårdslagen.
Tandvård som led i en sjukdomsbehandling skall alltså liksom sjukvården i övrigt vara en angelägenhet för sjukvårdshuvudmännen. Avgiften för sådan behandling bör vara densamma som för annan sjukvårdsbehandling.
Regeringens förslag i budgetpropositionen
Vi konstaterar med tillfredsställelse att regeringen allt mera har närmat sig oss i tandvårdsfrågan, först vad beträffar problemanalysen och nu även vad gäller förslagen. I budgetpropositionen erkänner regeringen att skyddet mot höga behandlingskostnader i många fall är otillräckligt.
En särskild utredare tillsätts för att lämna förslag på hur högkostnadsskyddet skall förbättras. Redan år 2001 tillskjuts ytterligare 100 miljoner kronor till tandvårdsförsäkringen. Inriktningen skall vara att förbättra skyddet mot höga behandlingskostnader, varvid de äldre bör prioriteras.
Vi ställer oss i princip bakom regeringens inriktning av politiken, men anser samtidigt att de förslag som hittills presenterats liksom de medel som anvisats de närmaste två åren framöver är uppenbart otillräckliga.
Vårt förslag på högkostnadsskydd
Enligt vår mening skall personer med en normal tandstatus själva få stå för tandvårdskostnaden upp till ett högkostnadsskydd på 3.000 kronor. Självrisken på 3.000 kronor kombineras i vårt förslag med en subventionsgrad på 60 procent. Det innebär att de med störst behov av tandvård garanteras rimliga kostnader för omfattande behandlingar.
Konkret innebär således vårt förslag att samtliga tandvårdskostnader över 3.000 kronor ger en rabatt på 60 procent av kostnaden som överstiger självrisken.
Vårt förslag innebär en kraftig sänkning av självrisken i det nuvarande högkostnadsskyddet för protetiska arbeten m.m. - från cirka 5.800 till 3.000 kronor. För kostnader över självrisken är subventionsnivån oförändrat 60 procent.
För den tandvård som idag betecknas bastandvård, d.v.s. i princip all enklare tandvård, tas subventionerna bort för dem som har ett litet bastandvårdsbehov. De allra flesta personer med stort bastandvårdsbehov får istället ett förstärkt skydd. Denna effekt förstärks ytterligare av att man vid beräkning av självrisken får lägga ihop kostnaderna för bastandvård respektive protetik m.m.
För att undvika att ersättningssystemet i sig blir kostnadsdrivande vill vi behålla principen att subventionerna fastställs som krontalsbelopp med utgångspunkt från de genomsnittliga kostnaderna i tandvården. Ett system som lämnar en procentuell ersättning oavsett kostnadsnivån underlättar prishöjningar genom att subventionen i kronor och ören ökar med priset.
Vi beräknar att vårt förslag på tandvårdsförsäkring kräver en ekonomisk ram som för år 2001 ligger cirka 200 miljoner kronor över den av regeringen föreslagna.
Tandvårdsmomsen
Ett stort problem för privattandläkarna är de skillnader i mervärdesskattehänseende som gäller i förhållande till folktandvården. De nuvarande reglerna gynnar systematiskt offentlig tandvård och snedvrider därigenom konkurrensen. Vi beklagar att dessa problem ännu inte har fått en tillfredsställande lösning.
Regeringen har enligt vår uppfattning alltför lättvindigt avskrivit de kraftfulla förslag för att garantera konkurrensneutralitet i tandvården, som lades fram i SOU 1999:133. Tunga remissinstanser som Konkurrensverket och Socialstyrelsen har stött utredningen. Konkurrensverket anser t.ex. att det behövs omedelbara insatser för att undanröja kommunkontosystemets konkurrenssneddrivande effekter på marknaden för vuxentandvård.
Redan i sitt betänkande 1997/98:SoU25 uttryckte socialutskottet att regeringen snarast borde ta initiativ till att frågan löstes i alla landsting. Så har emellertid inte skett. För att garantera konkurrensneutraliteten mellan privat och offentlig vuxentandvård bör folktandvården snarast lyftas ur kommunkontosystemet. Detta i avvaktan på en långsiktigt hållbar lösning som även berör övrig privat verksamhet vars konkurrensförutsättningar påverkas negativt av mervärdesskattesystemet.
Stockholm den 5 oktober 2000
Chris Heister (m)
Leif Carlson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Lars Elinderson (m)
Henrik Westman (m)
Göran Lindblad (m)
Maud Ekendahl (m)
Bertil Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Margareta Cederfelt (m)