med anledning av prop. 2000/01:80 Ny socialtjänstlag m.m.
En ny socialpolitik för att bryta
bidragsberoende och utanförskap
1 Sammanfattning
I denna motion presenteras riktlinjer för en socialpolitik som bryter
bidragsberoende och utanförskap. Motionen är vårt svar på regeringens
proposition 2000/01:80 Ny socialtjänstlag m.m.
Hundratusentals människor, som inget hellre önskar än att försörja sig
själva och sin familj, är i dag hänvisade till socialbidrag!
Så är det därför att den politik som förs är inriktad på att behandla
symtomen i stället för att angripa de egentliga problemen, inte minst när det
gäller att ge alla möjlighet att arbeta.
Utgångspunkten för den sociala politiken bör inte vara regler och nivåer
för olika former av bidrag, utan hur behovet av bidrag kan minska. Det är
åtgärder att reducera behovet av bidrag som måste vara det centrala i
socialpolitiken.
Mot regeringens omhändertagandepolitik ställer vi en politik för arbete
och egenmakt, byggd på fyra steg:
- Var och en som så önskar skall kunna få ett arbete.
- Resultatet av arbete skall trygga den egna försörjningen i stället för att
försvinna i en rundgång av skatter och bidrag.
- Förutsättningar och stimulans skall finnas så att man genom utbildning
kan förbättra sin situation.
Detta innebär att de som blir aktuella för det fjärde steget - den egentliga
socialpolitiken - minimeras.
Detta kan dock inte åstadkommas genom en politik inriktad på kosmetiska
och konstlade åtgärder. I stället krävs en politik som tar sig an de verkliga
problemen och orkar genomföra de skattesänkningar, avregleringar och sy-
stemomläggningar som måste vidtas för att ökad sysselsättning skall bli
verklighet och inte bara ett abstrakt mål.
Framgång på dessa tre områden innebär att många av dem som i dag sitter
fast i bidragsfällan befrias. Uppgivenhet kan bytas mot framtidstro och
trygghet d.v.s. den verkliga trygghet som bara den som själv råder över sitt liv
kan känna.
Men framgång på dessa områden möjliggör också att socialtjänstens fokus
hamnar på dem som behöver mer omfattande hjälp. Insatserna för dessa
människor kan då ske snabbare, med större generositet och väl anpassade till
de individuella förutsättningarna.
Vad gäller regeringens förslag anser vi:
- att en återinförd besvärsrätt för alla former av biståndsbeslut måste följas
av preciserade anvisningar,
- att socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsynsansvar skall sammanföras
till en fristående tillsynsmyndighet med uppgift att utföra tillsyn över både
offentlig och privat verksamhet,
- att påföljden överlämnande till vård enligt socialtjänsten bör avskaffas
och vården överföras till kriminalvården,
- att möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter gällande behandling
av personuppgifter inte bör införas,
- att det principiella förbudet mot behandling av känsliga uppgifter bör
finnas kvar.
2 Innehållsförteckning
3 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att socialpolitiken skall vara ett instrument för att bryta
utanförskap och bidragsberoende.
2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om kommunens
skyldighet att utan dröjsmål erbjuda arbete eller kompletterande åtgärder
som underlättar inträde i arbetslivet.
3. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om den
enskildes rättighet till och skyldighet att delta i kompletterande åtgärder
som underlättar inträde i arbetslivet.
4. Riksdagen beslutar att den s.k. riksnormen avvecklas till förmån för att
skäliga bidragsnivåer fastställs av kommunerna.
5. Riksdagen beslutar att i posten medlemskap i fackförening
försörjningsstödet skall utgå.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att möjlighet för kommuner att ersätta kortvarigt socialbidrag
med lån införs.
7. Riksdagen beslutar att införa 4 kap. 26 § i den tidigare barnavårdslagen i
socialtjänstlagen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om valfrihet inom äldreomsorgen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om anhöriga och närstående inom äldreomsorgen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om återinförande av besvärsrätten för alla former av biståndsbeslut
enligt socialtjänstlagen.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om beviljat men med ej verkställt beslut om bistånd.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förstärkning och samordning av tillsynen av socialtjänsten.
13. Riksdagen avslår förslaget om att bestämmelser om behandling av per-
sonuppgifter skall kunna beslutas genom föreskrifter.
14. Riksdagen avslår förslaget om att personuppgifter som rör ras eller
etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse,
medlemskap i fackförening eller sexualliv skall komma att få behandlas
inom socialtjänsten.
15. Riksdagen begär att regeringen återkommer med precisering i lagtexten
angående personuppgifter som rör hälsa.
16. Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett förslag som gör att
det i socialtjänstlagen införs en uttrycklig hänvisning eller motsvarande
reglering som förhindrar att två helt olika typer av färdtjänst utvecklas.
4 Sverige våren 2001
4.1 Carina, Amir & Per
Sverige har gått från att vara ett land där allas möjlighet att förbättra sin
egen situation varit samhällets grund, till att idag vara ett land där allt fler
sitter fast i utanförskap och beroende. Den värdighet som följer av att
kunna försörja sig på sin egen inkomst har tagits ifrån ett stort antal
människor.
Antalet personer som är beroende av socialbidrag för sin försörjning var
år 2000 ungefär 600.000. Därtill skall läggas alla de som är beroende av andra
inkomstrelaterade bidrag för sitt uppehälle. Bakom dessa siffror i statistiken
finns lika många enskilda människor. Var och en av dem har sin egen unika
historia.
En av dessa är den ensamstående mamman Carina. Hon har en 65-
procentig tjänst som personlig assistent. För att komma upp i heltid arbetar
hon extra som timanställd i vården. Carina konstaterar att för varje timme hon
arbetar extra förlorar hon lika mycket i bidrag. För sin son, som har diagnosen
damp, får hon ett trekvarts vårdbidrag. Men eftersom detta delvis räknas som
inkomst reduceras bostadsbidraget i samma utsträckning. Faktum är att hon
inte längre törs ta emot bostadsbidrag eftersom hon i efterhand får betala
tillbaka 3.000-4.000 kronor per år - pengar som hon inte har. Fyllda 36 år
försöker Carina uppfylla sin dröm om att ta körkort. Hon har sparat länge bara
för att ha råd till ett körkortstillstånd, men har samtidigt inte gått till
tandläkaren på fem år.
Situationen är lika svår för Amir, hans långtidssjukskrivna hustru och
deras fyra barn. Han utbildade sig till busschaufför eftersom det sagts honom
att det fanns en efterfrågan på just busschaufförer. Nu sitter han hemma och
väntar på att bli uppringd. Han kan ställa upp på kort varsel och på vilken
linje som helst. Men ingen ringer. "Ingen berättar vad de vill ha av mig, vad
ska jag klara för att de ska vilja ha mig. Jag blir bara puttad åt sidan, och
det
känns orättvist." För att klara de nödvändigaste utgifterna tvingas Amir
komplettera inkomsten med socialbidrag. Men han har hamnat i samma situa-
tion som Carina. Varje gång han får möjlighet att jobba, minskar hans bidrag i
samma utsträckning. Om han inte får möjlighet att försörja sig som buss-
chaufför kan han tänka sig att utbilda sig vidare - kanske till lokförare eller
lastbilsförare. För han vill, som de flesta andra, inte vara beroende av bidrag.
Liksom för Carina är Amirs framtidshopp barnen. De lever genom dem och
arbetar för att de skall bli självständiga och starka.
Per Andersson, 52, är en av många som fått nog av att leva på bidrag.
Situation Stockholm har gett honom möjligheten att tjäna lite pengar. Sedan
förra sommaren kan han klara sig hjälpligt, och har möjlighet att betala de 40
kronor som natthärbärget kostar. Trots att Situation Stockholm endast ger
honom en minimal inkomst menar Per att "egenvärdet ökar och viljan att
förbli drogfri är stark". Per levde förr ett ordnat liv, men efter skilsmässa
1981 blev det mer alkohol som sedan avancerade till hasch- och
amfetaminmissbruk. Trots detta skötte han sitt jobb som grafiker men sades
slutligen upp 1990. Per blev hemlös och levde på socialbidrag. Till en början
var han tacksam för bidraget, men kände sig med tiden alltmer värdelös och
underlägsen. Trots 24 års erfarenhet som grafiker tappade arbetsgivarna
intresset för honom när det kom fram att han levde på bidrag.
Per säger till DN:
Jag tror inte att någon person vill leva på socialbidrag utan att göra rätt
för sig, men det får man inte. Man tar bara emot pengarna och förväntas
inte göra någon motprestation och det är så passiviserande.
Den hopplösa situation Carina och de andra personerna i våra exempel
upplever delar de med många andra. Anledningarna till att de hamnat där
skiljer sig åt, men resultaten är ofta desamma - en återvändsgränd med
frustration, isolering och social desperation som följd.
En undersökning av Universitetet i Karlstad bland 2.000
socialbidragstagare i Värmland visar att åtta av tio socialbidragstagare har
känslan av att folk ser ner på dem. Var tredje har nästan dagligen magont,
huvudvärk eller sömnsvårigheter. Nio av tio har lånat pengar och var fjärde
har fått sälja ägodelar för att klara ekonomin. Två av tre har avstått från
tandläkarbesök det senaste året.
Att människor som inget högre önskar än att försörja sig på eget arbete
och egna ansträngningar inte får göra det utan i stället hänvisas till diverse
bidrag är en tragedi för dem. I förlängningen riskerar det att uppstå en kultur
där valet att ge upp och se de offentliga systemen som en naturlig bas för
försörjning tar överhanden.
En vidare konsekvens är att socialtjänsten i dag tvingas ägna stor del av
sin tid och sina resurser på insatser som huvudsakligen beror på enskilda
personers försörjningsproblem, samtidigt som människor med svåra sociala
problem inte får stöd och hjälp i tid. Det gäller människor som hamnat i
missbruk eller drogberoende, liksom barn och ungdomar som far illa,
funktionshindrade som behöver extra insatser, personer som behöver ett extra
stöd för att kunna tillgodogöra sig utbildning eller personer som behöver
jämna ut oddsen för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. Samtidigt
finns tydliga exempel på att systemet inte ens förmår att ge människor den
hjälp de formellt blivit beviljade.
4.2 Statistiken visar inte verkligheten
Antalet personer med socialbidrag minskar sedan tre år tillbaka.
Kommunernas kostnader för socialbidrag minskade mellan 1999 och
2000 med nio procent. Men dessa siffror säger inte något om den stora
andel av befolkningen som fortfarande är beroende av socialbidrag för sin
försörjning, och att många - cirka 30 procent - på grund av systemets
utformning fastnat i ett långvarigt bidragsberoende. Antalet bidragstagare
har minskat de senaste åren, men de som får bidrag får det under en allt
längre tidsperiod.
Den generellt sett positiva utvecklingen är inte heller jämnt fördelad över
landet. Medan kostnaderna för socialbidrag i vissa kommuner har minskat
med tio procent finns det också kommuner där kostnaderna ökar lika mycket.
Inte heller det minskade antalet personer i s.k. öppen arbetslöshet säger
något bestämt om enskilda människors svårigheter. Den öppna arbetslösheten
uppgår för närvarande till 4,2 procent, cirka 183.000 personer. Det är
visserligen en halvering på några år, men detta bortser ifrån alla de övriga
som i verkligheten står utanför arbetsmarknaden. De som inte syns i
statistiken över öppet arbetslösa är de i arbetsför ålder, men som
förtidspensionerats på grund av arbetslöshet, de som är i
arbetsmarknadsåtgärder men skulle klara ett riktigt jobb, de som deltar i
Kunskapslyftet men söker arbete eller de som har ett deltidsarbete men vill
arbeta mer. Tillsammans är de mer än 700.000 personer - cirka 15 procent av
den totala arbetskraften.
Den generella arbetsmarknadsstatistiken handlar dessutom om
genomsnittsiffror för hela riket. Genomsnittsiffror av det slaget döljer det
faktum att arbetslösheten varierar i olika delar av landet och på många håll är
mångdubbelt högre än i t.ex. Stockholmsområdet.
4.3 En dåligt fungerande arbetsmarknad
Att så många är beroende av socialbidrag är bl.a. ett tecken på att vi har
en arbetsmarknad som inte fungerar utan utestänger människor. Sveriges
absolut största samhällsproblem i dag är därför den klyfta som går mellan
dem som med eget arbete kan försörja sig och sin familj, och dem som för
en marginaliserad bidragsberoende tillvaro. Och klyftan fortsätter att
vidgas, trots flera år av högkonjunktur.
Faktum är att Sverige aldrig tidigare haft så hög arbetslöshet under en
högkonjunktur som nu. Antalet långtidsarbetslösa sjunker - men alldeles för
långsamt. Med dagens takt skulle det ta 20 år innan alla var tillbaka i arbete.
Cirka 400.000 personer färre har jobb i dag jämfört med situationen för tio år
sedan. Men problemet är inte att det saknas arbete som behöver bli utfört utan
att den politik som förs utestänger människor från arbetsmarknaden, trots
högkonjunkturen. Även goda tider behöver en politik som genererar
arbetstillfällen genom att göra det lönsamt att driva företag, att anställa,
arbeta
och utbilda sig.
Regeringen fortsätter att blunda för att en stor del av dem som idag saknar
försörjning har prisats ut från arbetsmarknaden genom de höga skatterna på
arbete.
I stället har betydande ansträngningar lagts på att bekämpa symtomen,
nämligen arbetslösheten så som den kommer till uttryck i statistiken. I sin iver
att minska den uppmätta öppna arbetslösheten har alla tänkbara åtgärder
prövats. Denna typ av arbetsmarknadspolitik leder ofta till undanträngning av
ordinarie jobb och till att långtidsarbetslösa låses fast i aktiviteter som inte
leder till något nytt arbete.
Den absolut största delen, 67 procent, återfanns i ny förberedande
utbildning inom ett halvår. Det tyder på att många personer cirkulerar
mellan enklare utbildningar som inte leder till arbete,
skrev regeringen själv i budgetpropositionen förra året.
Problemlistan kan göras lång, men i grunden handlar den om två saker.
För det första tar politiken inte hänsyn till den djupt rotade drivkraften
människor har att klara sig själva och att det är möjligheterna till detta
som ger en förutsägbar och trygg tillvaro. För det andra ser inte politiken
som sin uppgift att skapa förutsättningar för människor att klara sig
själva. Det är som resultat av detta Sverige i dag har en osund
arbetsmarknad med hög arbetslöshet och ett företagsklimat präglat av
kontraproduktiva skatter, flaskhalsar och komplicerade regelverk. De
människor som drabbas hamnar ofta i långvarig arbetslöshet och
bidragsberoende. Inte bara deras ekonomiska förutsättningar urholkas
utan även deras möjligheter till den delaktighet i samhällslivet och det
sociala livet som arbetet ofta är nyckeln till.
Moderaterna sätter människor före siffror och statistik. Det är om
människor den här motionen handlar - om hur vi vill skapa möjligheter för
dem och deras familjer att klara sig själva och göra de egna livsvalen. Icke
desto mindre handlar den om hur vi vill rikta socialpolitikens fokus på dem
som mest behöver sociala insatser för att klara sin livssituation - äldre som
behöver vård och omsorg, barn och ungdomar som far illa, människor med
funktionshinder eller psykiska problem och personer med missbruk.
5 Ett nytt klassamhälle - den
socialdemokratiska modellens slutprodukt
5.1 Omhändertagande i stället för självhjälp
Den socialdemokratiska välfärdsmodellen präglas i hög grad av en
ambition att "ta hand om" människor i stället för att hjälpa till med att
bygga upp, d.v.s. hjälp till självhjälp. Omhändertagandet var en välvillig
reaktion på äldre tiders "Fattigsverige", som saknade både resurser och
ibland även vilja att bistå människor i akuta eller långvariga sociala
problem. Alla har vi mött berättelser om hur arbetslösa familjeförsörjare,
ensamstående mödrar, funktionshindrade eller missbrukare lämnades
därhän, utan hjälp till försörjning, bostad, sociala insatser eller
behandling. Detta är ett samhälle ingen vill ha tillbaka.
Men en del av historien är också berättelserna om hur människor under
mycket svåra omständigheter fått hjälp att komma på fötter, för att sedan
starta en resa från social kris till ordnade förhållanden, eller t.o.m. mycket
goda omständigheter och en ledande ställning i samhället. Inte sällan skedde
detta genom en mobilisering av "den lilla världens" resurser.
Mycket tyder på att det svenska välfärdssystemets stela strukturer i hög
grad förhindrar en sådan social rörelse i dag. Att människor med egen kraft
och med omgivningens stöd förhindras att lyckas skapar nya klyftor.
Oberoende rapporter från bl.a. Arbetsmarknadsverket, LO, TCO och
Socialstyrelsen har visat hur stödsystemen ofta medför att personer på grund
av långstidsarbetslöshet drabbas av ekonomiska och psykologiska
inlåsningseffekter. Det gäller särskilt personer med funktionshinder,
invandrare och ungdomar utan yrkesutbildning. Man sitter fast i arbetslöshet
och bidragsberoende - och inte sällan fast rent geografiskt på grund av en
icke fungerande bostadsmarknad. Dessa nya klyftor är resultatet av en politik
som låser in människor, som tar ifrån dem den värdighet som följer av att
kunna försörja sig på sin egen inkomst och som hindrar människor att
förbättra sin situation av egen kraft.
5.2 Skatterna stjälper i stället för att hjälpa
5.2.1 Skatten är låginkomsttagarens största utgift
För den enskilde medborgaren, särskilt de med lägre inkomster, är de
höga skatterna ett stort problem. Den svenska högskattepolitiken var
avsedd att jämna ut inkomstskillnader och därmed bidra till att skapa
trygghet och jämlikhet. Så är inte längre fallet. Bakom
transfereringssystem och socialpolitikens inkomstprövade bidrag döljs det
faktum att de människor som fördelningspolitiken är avsedd att hjälpa i
stället fått sin självständighet och sina möjligheter att påverka sitt eget liv
kringskurna. Nästan två tredjedelar av ekonomin går genom den
offentliga sektorn. När skattetrycket når sådana nivåer måste det med
nödvändighet bäras av alla.
Skatten är låg- och medelinkomsttagarnas största utgiftspost. I dagens
Sverige skapar skatterna sina egna sociala problem, samtidigt som det sociala
skyddssystem som skatterna skall betala inte motsvarar de krav människor har
rätt att ställa. De höga skatterna är därför en av de viktigaste förklaringarna
till att så många hushåll har en nettoinkomst som understiger normen för
socialbidrag. Enligt Socialstyrelsen är 35 procent av dem som har
socialbidrag samtidigt löntagare. Mer än häften av dem som har socialbidrag
får upp till 3.500 kronor i månaden. Med en lägre skatt hade de med stor
sannolikhet sluppit gå till socialkontoret.
Skattesystemet tar inte heller hänsyn till försörjningsbörda. Det höga
skattetrycket stjälper ofta i stället för att hjälpa. Ett samhälle med en sådan
skattepolitik blir varken dynamiskt eller tryggt.
5.2.2 Mer än 50 procent i skatt
De som tvingas köa på socialkontoren måste själva bära en stor del av
skattebördan. Hushåll med en inkomst som motsvarar
socialbidragsnormen betalar, lågt räknat, över 50 procent av det deras
arbete genererar i olika former av skatter. Denna rundgång gör att många
som skulle kunna försörja sig på sitt eget arbete i stället tvingas förlita sig
på bidrag.
För en ensamstående motsvarar socialbidragsnormen en bruttolön på
8.335 kronor per månad. Även på denna låga inkomstnivå, som alltså
motsvarar socialbidragsstandard, är skatteandelen betydande. Den totala
skattebelastningen är mer än 65.000 kronor per år. Det innebär att över
hälften av det arbetsgivaren betalar för att få arbetet utfört går åt för att
betala
skatt.
Arbetsgivarens arbetskraftskostnad 11.070
Arbetsgivaravgifter 2.735
Bruttolön 8.335
Egenavgifter 585
Inkomstskatt 1.625
Nettolön 6.125
Moms och fastighetsskatt 730
Totalt efter skatt 5.395 48,7%
Totalt ovanstående skatter 5.675 51,3%
För en familj med två barn motsvarar socialbidragsnormen en bruttolön
på 17.750 kronor per månad. Vid denna inkomst är skatteuttaget närmare
165.000 kronor årligen , vilket motsvarar nästan 60 procent av
arbetsgivarens totala arbetskraftskostnad.
Arbetsgivarens arbetskraftskostnad 23.575
Arbetsgivaravgifter 5.825
Bruttolön 17.750
Egenavgifter 1.240
Inkomstskatt 4.355
Nettolön 12.155
Moms och fastighetsskatt 1.765
Totalt efter skatt 10.390 44 %
Totalt ovanstående skatter 13.185 56 %
Siffrorna visar med tydlighet att den viktigaste sociala reformen är att
sänka skatten framför allt för låginkomsttagare. Marginalerna är små och
oförutsedda större utgifter kan innebära en katastrof. Det är svårt och
oftast omöjligt att genom egna insatser förbättra sin ekonomiska situation.
Sverige skall vara ett land där man kan leva på sin lön.
5.3 Fast i bidragsfällan
Socialbidraget var avsett att vara en tillfällig hjälp. I stället har det för
många blivit en permanent inkomstkälla. Denna utveckling är oacceptabel
av flera skäl. Det mest allvarliga är att människor låses fast i fattigdom
med små möjligheter att förbättra sin situation med arbete. Det är också
förödande för unga människors inställning till arbete och bidrag. Barn och
ungdomar som växer upp i en miljö, där ingen omkring dem lever på sitt
eget arbete, löper stor risk att som vuxna hamna i ett socialt utanförskap. I
dag växer cirka 200.000 barn upp i socialbidragsberoende familjer.
Antalet motsvarar två hela årskullar.
Systemet fråntar människor den värdighet som ligger i att kunna försörja
sig och med egna insatser och beslut kunna förbättra sin situation. Här har den
socialdemokratiska politikens fattigdomsfälla slagit igen. De som drabbas
förvandlas till en ny bidragsberoende underklass där misstro och frustration
frodas. För dessa människor är smärre höjningar i socialbidraget knappast det
viktigaste. De efterlyser i stället förändringar i grunden som gör att de kan
återta makten över sina egna liv och se en ljusning på sin situation.
Debatten om hur höjda barnbidrag på grund av bidragsnormens
konstruktion leder till sänkta socialbidrag är talande för socialdemokraternas
syn på bidragssystemets inlåsningseffekter. När ett höjt generellt bidrag
medför sänkta inkomstprövade bidrag är upprördheten stor, och reglerna
ändras. Att samma barnfamiljer får sänkta socialbidrag och bostadsbidrag om
de ökar sin arbetsinsats, säger man inte något om.
Bidrag och andra former av ekonomiskt stöd skall vara utformade på
sådant sätt, att det stimulerar människor till att aktivt söka förbättra sin
situation. Det måste vara värt att göra en extra ansträngning. En ökad
arbetsinsats eller andra åtgärder, t.ex. byte av bostad eller arbete, utbildning
etc. som kan förbättra den enskildes sociala och ekonomiska situation får inte
motverkas av "bidragströsklar" eller andra regressiva inslag i
bidragssystemen såsom sker i dag. Men i grunden är det systemet som
behöver ändras, inte bidragsnormernas konstruktion.
5.4 Socialbidragen träffar fel
Socialbidragen framställs ofta som träffsäkra i den meningen att de når de
grupper som bäst behöver dem. Så är dock inte fallet.
Socialtjänstutredningen redovisar i betänkandet Ökade socialbidrag (SOU
1999:46) bl.a. beräkningar av hushållens inkomststandard i relation till de
normer som används för bedömning av socialbidrag. Enligt denna
redovisning var det år 1996 hela 16,7 procent av befolkningen, eller 780.000
hushåll, som enligt inkomststatistiken låg under den officiella normen för
socialbidrag. Av dessa hushåll hade cirka 30 procent någon gång under året
socialbidrag. Hela 70 procent av de hushåll som 1996 hade inkomster under
socialbidragsnormen antingen avstod från att ansöka om socialbidrag eller
fick sina ansökningar avslagna. Samtidigt framgår av redovisningen att mer
än 130.000 hushåll med inkomster över bidragsnormen någon gång under
1996 fick so-
cialbidrag.
Redovisningen visar således att träffsäkerheten i socialbidragssystemet är
anmärkningsvärt låg. Den visar också att många som tjänar under riksnormen
klarar sig utan bidrag.
5.5 Socialtjänstens överbelastning
Socialstyrelsen har visat att det framförallt är arbetslösa utan ersättning
från a-kassa eller KAS som blir långvarigt beroende av socialbidrag. De
flesta av dessa är arbetsföra och vill ha ett arbete. Samtidigt uppger
Socialstyrelsen att ungefär en tredjedel av dem som har socialbidrag
samtidigt har inkomst. Dessa två grupper utgör volymmässigt en stor del
av socialtjänstens arbetsbörda, trots att deras problem varken kan eller
skall lösas av socialtjänsten, utan beror på brister i andra delar av
välfärdssystemet.
En flexibel och fungerande arbetsmarknad och sänkta skatter för låg- och
medelinkomsttagare skulle på ett dramatiskt sätt förbättra socialtjänstens
möjlighet att koncentrera sitt arbete på problem som i grunden beror på socia-
la missförhållanden, och som kräver strukturerade och välplanerade insatser.
Den rena myndighetsutövningen är den viktigaste av socialtjänstens
uppgifter. Bedömningen av vilka insatser och stöd som krävs för att äldre,
funktionshindrade eller människor med psykisk ohälsa skall kunna leva under
goda förhållanden kräver tid för noggranna avväganden och nära kontakter
med de berörda. På samma sätt krävs tid, arbetsformer och inte minst
omfattande kontakter med andra myndigheter för att bedöma vilka åtgärder
som behövs för att misshandlade barn eller kvinnor, missbrukare eller
kriminellt belastade ungdomar skall kunna återgå till fungerande liv.
Det handlar om både människors välbefinnande och rättssäkerhet. Även
den formella hanteringen, både i ärenden som bygger på frivillighet och i
situationer då olika tvångsmedel måste tillgripas, tenderar att bli lidande av
att
socialtjänstens resurser i alltför hög utsträckning måste användas till fel
saker.
Kedjan bedömning-beslut-åtgärd-uppföljning-utvärdering måste fungera
för att människor skall ha en möjlighet att bli så stärkta att de kan lämna
åtgärdskedjan och stå på egna ben. Det är en förutsättning för att
socialtjänstens roll skall kunna motiveras på lång sikt. Så är ofta inte fallet
i
dag. Det är ett känt faktum att socialtjänsten framför allt brister i
uppföljning
och utvärdering av sina åtgärder. Generellt kan man konstatera att även
dokumentationen ofta brister. Delvis är detta en följd av tradition och dåliga
vanor. Men det är framför allt en konsekvens av att för mycket kraft och tid
går åt till att hantera ärenden, som egentligen inte beror på sociala problem -
men som inte sällan leder till ett fortsatt beroende av socialtjänstens
insatser.
5.6 Otydlighet och brist på helhetssyn
Trots att såväl socialtjänstlagen som annan övergripande lagstiftning
anger helhetssynen på den enskildes situation som en viktig
utgångspunkt, är just brist på helhetssyn en av välfärdssamhällets mest
påtagliga svagheter.
Det gäller framför allt när människors problem blir komplexa och
överskrider olika sektorsgränser: När långtidsarbetslösa också får sociala
problem, när missbrukare har en både social och psykiatrisk problembild, när
ungdomar hamnar i kriminalitet eller när gamla både behöver vård och
omsorg och återkommande sjukvård.
Ofta leder otydlighet och brist på helhetssyn över sektorsgränserna till att
människor hamnar "mellan stolarna" eller i en inhuman och resultatlös
rundgång mellan de olika systemen. Timos öde är ett tydligt exempel på detta.
I en DN-artikel beskrivs hur han från 25 års ålder slussas mellan
missbrukarvården och psykiatrin tills han, 41 år gammal, slutligen hittas död i
en trappuppgång. Hans journaler beskriver en tudelad samhällsapparat utan
samordning mellan huvudmännen med ett till synes oändligt antal läkare,
psykologer, kontaktpersoner och socialsekreterare inblandade. Timos
förutsättningar att bryta sitt långvariga missbruk hade med allra största
sannolikhet varit större om socialtjänsten, psykiatrin och missbrukarvården
förmått samarbeta redan från början.
5.7 Socialtjänstens roll i mångfaldens samhälle
Framväxten av det nya klassamhället är en konsekvens av en felaktig och
missriktad politik. Den svenska socialpolitiken fick sin ideologiska
definition i Alva och Gunnar Myrdals omtalade arbete Kris i
befolkningsfrågan 1934:
Socialpolitikens viktigaste uppgift, dess omedelbara syftemål är att
organisera och styra den nationella konsumtionen ... Det kommer i
framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina
pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de
köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd.
Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation
och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning utan även av
konsumtionens inriktning inom familjerna.
Socialdemokraternas syn på socialpolitikens inriktning har fortfarande i
hög grad makarna Myrdals utgångspunkt. Sociallagstiftningens syfte och
mening är enligt detta synsätt inte blott och bart, och inte ens i första
hand, att förebygga sociala problem och skapa medel att möta och åtgärda
enskilda människors sociala problem, utan ett instrument att "organisera
och styra den nationella konsumtionen". Det är mot den bakgrunden inte
svårt att förstå socialdemokraternas motvilja mot allt som uppfattas som
motkrafter mot den so-
cialpolitiska enhetsstatens monolitiska struktur - det civila samhällets
mångfasetterade delar av enskilda och ideella organisationer, religiösa
samfund och humanitära sammanslutningar, professionella intressen med
vårdpolitiska eller ideologiska inriktningar eller organisationer med olika
etnisk och kulturell inriktning.
En fungerande socialpolitik måste utgå från en öppnare syn på
socialpolitikens roll och uppgifter och en fokusering på enskilda människors
sociala problem, där den "lilla världen" och det övriga civila samhället är
viktiga inslag i både de förebyggande insatserna och de olika åtgärder som
krävs när människor av olika skäl hamnar i sociala kriser.
Socialtjänstens huvuduppgift är från en sådan utgångspunkt att vara den
övergripande, ingripande och samordnande aktören.
6 En politik för fria och växande människor
6.1 Arbete och egenmakt i stället för
omhändertagande!
Mot socialdemokratins synsätt står mångfaldens samhälle där
välfärdstjänsterna organiseras och finansieras på ett sätt som uppmuntrar
en mångfald av lösningar, baserade på den enskilda människans
inneboende styrka, "den lilla världens" och det civila samhällets många
olika aktörer.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara
grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt
åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning
samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god
levnadsmiljö.
Regeringsformens deklaration om de grundläggande målen för den
offentliga verksamheten får aldrig innebära att politikens uppgift blir att
lägga allt tillrätta. Politiken skall i stället utgå från samspelet mellan
människor och se sig själv som ett komplement. En i ordens verkliga
mening social politik stödjer människor i deras strävan att växa.
En politik för att få människor att växa måste utgå från mångfald.
Enskilda människor skall ha friheten att utveckla sina förutsättningar, ta egna
initiativ, påverka sin vardag och själva avgöra sina livsval. Detta förutsätter
och kräver av samhällssystemet att det förmår se och respektera varje
människas unika förutsättningar och ta hänsyn till enskilda människors
ambitioner och livsval. Att veta att det finns förutsättningar att planera för
sin
egen och sin familjs framtid efter egna intressen och preferenser är avgörande
för varje människas trygghet och livskvalitet.
En bra socialpolitik är därför inte en politik som omfattar så många som
möjligt. En politik som försöker förutse varje problem människor kan möta
och är inriktad på att eliminera varje risk tar ifrån medborgarna det egna
ansvaret och därmed en del av meningen med livet.
En bra socialpolitik utgår från att varje människa i grunden vill lita till sin
egen förmåga och sitt eget omdöme och accepterar också att förmågan och
omdömet ibland kan svikta. Ty där ingen tillåts misslyckas, kan heller ingen
få möjlighet att känna glädjen av att lyckas. I första hand måste varje
människa ges chansen att själv hitta en lösning på sina problem. I andra hand
måste de krafter mobiliseras som den närmaste sociala omgivningen, familj,
vänner m.m. kan vilja bidra med.
Först därefter, när alla andra möjligheter är uttömda, är det dags för det
offentliga att erbjuda en stödjande hand, som med 100-procentig
tillförlitlighet fångar upp situationen innan skadorna är irreparabla. Och som
har som mål att så fort som möjligt göra sig själv obehövlig, därför att den
människa det handlar om fått just det han eller hon behöver för att återta det
fulla ansvaret för sitt eget liv.
6.2 De nära relationerna är grunden för individens
trygghet och utveckling
Den är i "den lilla världen" människors personlighet formas. Där kan var
och en utvecklas i frihet till självständiga, ansvarstagande individer. Det
är också där den första försvarslinjen mot utanförskap, segregation och
social isolering går.
Att bygga en trygg framtid för sig själv och sina nära, är i högsta grad ett
privat projekt, som aldrig kan ersättas, utan endast kompletteras med
offentliga insatser. Politiken måste därför på alla områden fungera så, att
medborgarna har möjlighet att forma sina liv genom egna prioriteringar och
beslut. Det gäller också det som finansieras gemensamt, som barnomsorg och
förskola, utbildning, vård, omsorg och olika former av sociala insatser. Rätten
för den enskilde att välja innebär inte bara möjligheten att välja mellan olika
alternativ, utan också möjligheten att göra annorlunda. Då blir också
valfriheten ett medel att påverka verksamheternas innehåll och utformning.
Moderat politik betonar "den lilla världens" betydelse för den sociala
tryggheten. Ett sådant förhållningssätt är särskilt viktigt i ett samhälle som
bygger på valfrihet och mångfald, och som i växande grad präglas av olika
kulturella och etniska inslag.
6.3 De fyra stegens politik
Vår politik för arbete och egenmakt bygger på fyra steg. De tre första
syftar till att skapa förutsättningar för människor att stå på egna ben.
- Var och en som så önskar skall kunna få ett arbete.
- Resultatet av arbete skall trygga den egna försörjningen i stället för att
försvinna i en rundgång av skatter och bidrag.
- Förutsättningar och stimulans skall finnas så att man genom utbildning
kan förbättra sin situation.
Framgång på dessa tre områden innebär att de som är i behov av det
fjärde steget - den egentliga socialpolitiken - minimeras. Insatserna där
kan då koncentreras på kraftfulla målmedvetna åtgärder anpassade till
förutsättningarna för varje enskild individ.
6.4 Arbete för alla
6.4.1 Öppenhet och rörlighet
Minst 700.000 svenskar i arbetsför ålder saknar i dag ett arbete. Detta är
Sveriges överlägset största sociala problem. Den trygghet och
tillfredsställelse ett arbete ger i form av förmåga att kunna försörja sig
själv kan inte ersättas av bidrag eller konstlade åtgärder. Fler jobb
förutsätter emellertid företag som anställer. Det måste därför vara lätt att
starta och driva företag. Regelverk, byråkrati och administration måste
förenklas.
Avregleringen av arbetsförmedlingen och tillkomsten av fristående rekry-
terings- och bemanningsföretag m.m. har under senare år ökat flexibiliteten
och rörligheten på arbetsmarknaden, framför allt inom tjänstesektorn. På
motsvarande sätt skulle förenklingar av regelverk, byråkrati och
administration på hela arbetsmarknaden öka förutsättningarna för fler att få
arbete.
Skatter på bolag och fastigheter, lönebildning och socialförsäkringssy-
stem, möjligheter att genomgå utbildning och skatten på arbete och kunskap
hänger ihop och bildar den övergripande miljö som avgör var genomförande
av nya idéer, entreprenörskap och företagande kommer att äga rum i
framtiden.
Om alla skall ges möjlighet till ett arbete måste den svenska
arbetsmarknaden bli mer öppen och rörlig. Det behövs dels för att underlätta
inträdet på arbetsmarknaden, dels för att den som vågar lämna sitt tidigare
jobb för att ta ett annat öppnar möjligheter för någon annan.
Många av de regelsystem som styr dagens arbetsmarknad måste
moderniseras. De är anpassade till en annan tid, präglad av industriell
massproduktion. Det behövs också en mer flexibel och välfungerande
bostadsmarknad.
Decentraliseringen av lönebildningen och framväxten av nya anställ-
nings-, samarbets- och företagsformer på arbetsmarknaden måste bejakas.
6.4.2 Ny politik för arbetslösa
Det handlar också om behovet av att ändra den traditionella, ineffektiva
politiken gentemot de arbetslösa. Konstlade åtgärder och bidrag måste
bytas mot riktiga arbeten.
Det måste finnas enkla, tydliga och raka regler när det gäller att ordna
arbete åt den som är arbetslös. Fokus skall ligga på vad den arbetslöse är bra
på och vad hon eller han vill och kan åstadkomma. Ansvaret skall ligga hos
kommunen, som oftast har bäst överblick och de bästa kontakterna på den
lokala arbetsmarknaden.
I Farum, norr om Köpenhamn, garanterar kommunen jobb inom 48
timmar. När en arbetslös erbjuds ett arbete måste detta erbjudande accepteras.
En person som kommer från ett annat land och talar ett annat språk får
omedelbart möjlighet att lära sig det danska språket. Detta har lett till att
många har fått arbete och kunnat bryta sitt utanförskap samtidigt som
socialbidragskostnaderna på kort tid halverats.
En liknande modell prövas också i Skurup och Skärholmen med mycket
goda resultat. I Skärholmen sänds den som ansöker om socialbidrag till ett
jobbcentra där en individuell plan utarbetas som ligger till grund för att hitta
en lösning för den sökande. Antalet öppet arbetslösa socialbidragstagare
(både med och utan a-kassa) har halverats under det senaste året.
Detta visar att man med ändrade arbetsformer och tydliga mål kan bryta
utanförskap och bidragsberoende.
6.4.3 De nya svenskarna
Flyktingar och andra som invandrat till Sverige måste ges möjlighet att ta
ansvar för sin egen livssituation. Många av dem som uppbär socialbidrag
är flyktingar eller invandrare som efter flera år i Sverige fortfarande inte
fått fotfäste på arbetsmarknaden. Långa handläggningstider för
uppehållstillstånd förvärrar kraftigt invandrade personers möjligheter. Att
vänta - ofta flera år - är en osäker och mycket påfrestande situation som
tär på både psyke och självförtroende och urholkar kunskaper. Många
välutbildade invandrare ges inte möjlighet att praktisera sina yrken i
Sverige. Problemet är att social- och arbetsmarknadspolitikens traditioner
påbjuder ett synsätt som gör invandrare till en ekonomisk och social
belastning i stället för resurs. Det skapar en bild av flyktingar som en
homogen grupp utan egna individuella kunskaper och förutsättningar. I
stället för att tillfrågas om vad de kan - eller skulle vilja kunna -
uppfattas de som svaga och hjälplösa individer i behov av bidrag.
Människor som haft kraften och initiativförmågan att bryta upp från
förföljelse, kris, krig och kaos i sina gamla hemländer har ofta kraft att stå
på
egna ben och inte sällan har de därtill en god utbildning. Många är sprungna
ur en kultur av småföretagande och entreprenöranda. Det de i första hand
behöver är hjälp och stöd att lära sig det nya språket, ledning och utbildning
för att klara arbetslivets krav och tid för att lära sig det nya hemlandets
regler
och andra förhållanden.
Handläggningstiden för uppehållstillstånd måste kortas och invandrare
ges möjlighet till snabb etablering på arbetsmarknaden. Det skall vara möjligt
att få ett arbete eller starta ett företag utan att drunkna i regelverk och
byråkrati. Utländska utbildningar skall på ett flexibelt sätt kunna "översättas"
till svenska examina. Språksvårigheter skall snabbt överbryggas genom
utbildning i svenska av hög kvalitet.
6.5 Lägre skatter bättre än höjda bidrag
6.5.1 Det skall alltid löna sig att arbeta
I rapporten "Lönar sig arbete?" (1997:73) pekar ESO på att det finns
arbetslöshetsfällor i Sverige. Var tredje arbetslös har kortsiktigt små
ekonomiska motiv att återgå till arbete. Dessa har ofta 90-99 procent i
ersättningsgrad av tidigare levnadsnivå. Socialförsäkringssystemen måste
erbjuda trygghet men samtidigt uppmuntra arbete. Det måste alltid löna
sig mer att arbeta än att uppbära ersättning och bidrag.
Skattesystemet får heller inte leda till så orimliga konsekvenser att många
inte kan motstå frestelsen att kombinera svartarbete med bidragsmottagande.
En naturlig princip borde vara att den som betalar skatt inte samtidigt
skall behöva bidrag och att den som får bidrag inte skall behöva betala skatt.
Så är det inte i Sverige idag. Om man ser till att människor från början får
behålla tillräckligt mycket av sin inkomst skulle mycket av dagens ineffektiva
och kränkande rundgångspolitik kunna avskaffas. Många av de människor
som i dag tvingas till socialkontoren hade sluppit detta med lägre skatter.
Även om det ekonomiska utfallet av de båda alternativen skulle vara
exakt detsamma är det en enorm skillnad mellan att leva på sin lön och att
vara beroende av politiska beslut för att klara försörjningen.
De höga marginaleffekter som finns i skatte- och transfereringssystemen
är ett stort hot mot integration och social rättvisa. Marginaleffekterna gör att
människor inte kan påverka sina ekonomiska förhållanden genom att arbeta
mer eller öka sina inkomster och drabbar särskilt hårt utsatta grupper i
samhället. Att ta kortvariga arbeten, att börja arbeta efter arbetslöshet och
att
gå från deltid till heltid lönar sig ibland inte alls.
Allt fler av dem som tvingas söka socialbidrag är unga människor. Det är
förödande i sig när allt fler i ett samhälle blir beroende av det som skall vara
det yttersta skyddsnätet, men ännu mer nedbrytande för samhället är när
många av dem som utvecklar detta beroende är så unga att de faktiskt börjar
sitt vuxna liv som socialbidragstagare när de i stället borde ha fått ta steget
ut
i självständighet.
6.6 Utbildning vägen till egenmakt
6.6.1 Kunskap ger egenmakt
Utbildning ökar möjligheterna för individen såväl att försörja sig som att
på andra sätt ta ansvar för sin egen livssituation. Ökade kunskaper, nya
färdigheter och personlig utveckling bidrar till att forma människor som
ger värdefulla bidrag i alla deras roller - som anställd, som förälder, som
medborgare, som medmänniska. Ett väl fungerande pluralistiskt
utbildningssystem är därför en huvudnyckel till social rörlighet.
Grunden för kunskap och växt läggs i grundskolan. Ingen elev skall
behöva lämna grundskolan utan godkända baskunskaper, att kunna göra sig
förstådd i tal och skrift. Alla skall få rätt till det stöd som krävs för att
uppnå
de övergripande kunskapsmålen.
Människor är emellertid olika och lär olika fort. Därför krävs att
grundskolan anpassar sig till elevernas önskemål och behov. Det är hög tid att
bryta den likriktning och enhetlighet som av tradition har präglat den svenska
skolan. Försök att styra skolan med politiska pekpinnar på detaljnivå har
misslyckats. All skolor skall vara fria skolor. Alla skall ha rätt att fritt
välja
skola.
Vi anser att det behövs en stor reform av utbildningen för vuxna.
Regeringens politik motsvarar på intet sätt de krav som måste ställas på en
sådan reform. Våra krav är bl.a. att den enskilde skall ges möjlighet att fritt
välja utbildningsanordnare. Många kan härigenom väntas erbjuda sina
tjänster.
De som behöver komplettera otillräckliga gymnasiebetyg skall ha en
särskild rätt till utbildning. Denna rätt bör omfatta sökanden under 25 år.
6.6.2 Satsa på yrkes- och lärlingsutbildning
I stället för att satsa stort på AMS-åtgärder bör staten ta initiativ till att
kraftigt utöka och förbättra yrkesutbildningen och lärlingsutbildningen.
Den kvalificerade yrkesutbildningen behöver byggas ut och bättre
anpassas till vad som efterfrågas på arbetsmarknaden. Bristen på
kvalificerad arbetskraft är uppenbar inom många yrken och branscher.
Behovet av en flexibel och företagsinriktad lärlingsutbildning är stort.
Huvudman för utbildningen kan t.ex. vara en kommunal eller fristående
skola, en branschorganisation eller ett utbildningsföretag.
7 Utanförskap och bidragsberoende kan
brytas!
7.1 Arbete i stället för bidrag
En grundläggande princip är att den enskilde har ansvar för sin
försörjning. Socialbidrag skall fungera som en sista åtgärd, när inga andra
alternativ står till buds.
Socialbidraget skall således inte lösa långvariga försörjningsproblem, utan
vara det yttersta skyddsnätet vid kortvariga och akuta ekonomiska problem.
För ungdomar mellan 20 och 25 år gäller redan i dag att socialtjänstlagen
ger socialnämnden rätt att kräva att den som har socialbidrag deltar i praktik
eller annan kompetenshöjande verksamhet.
Denna möjlighet för kommunen bör omfatta alla personer som har ett mer
långsiktigt behov av ekonomiskt bistånd för sin försörjning. Varje kommun
borde också åläggas att inom en viss tid garantera alla arbetsföra personer
tillgång till sysselsättning. Kan inte arbete erbjudas på den reguljära
arbetsmarknaden skall sysselsättningen vara en kombination av praktik och
kompetensutveckling för att underlätta övergången till den reguljära
arbetsmarknaden. Det kommer att stimulera till en mängd nya arbetsformer
och ge möjlighet för många aktörer att kunna erbjuda sina tjänster. Det ger en
stor valmöjlighet för den enskilde och ökar träffsäkerheten i systemet.
Redan med nuvarande lagstiftning kan mycket göras för att minska
beroendet av socialbidrag. Skärholmen, Skurup och Ale kommuner har visat
att detta är möjligt.
För större framgång krävs emellertid mer långtgående förändringar av
arbetsmarknadspolitiken där kommunerna ges ett större ansvar än i dag. Så
kan t.ex. resurser överföras från den statliga arbetsmarknadspolitiken till den
kommunala nivån.
Den enskilde skulle därmed inte behöva vara hänvisad till socialbidrag för
längre tid. Regeringen bör återkomma med förslag på hur ett sådant system
skulle kunna utformas.
Om den enskildes situation är sådan att det inte bedöms som möjligt att
inträda på den reguljära arbetsmarknaden, borde kommunen i samarbete med
försäkringskassan och andra myndigheter ansvara för att han/hon kan
erbjudas t.ex. en lönebidragstjänst eller få sin försörjning ordnad genom
socialförsäkringssystemet. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma till
riksdagen även i denna del med förslag till hur personer med varaktigt behov
av ekonomiskt bistånd skulle kunna få detta genom
socialförsäkringssystemet.
7.2 Avskaffa riksnormen
Vi anser att riksnormen för socialbidrag bör avvecklas. Redan när
förslaget om en riksnorm antogs av riksdagen 1997 var vi kritiska till
detta. Enligt Kommunförbundets bedömningar har riksnormen haft
mycket liten inverkan på socialbidragskostnaderna, men däremot minskat
möjligheterna för kommunerna att hitta egna lösningar. Det visar att vår
kritik varit befogad.
Kommunerna bör själva fastställa nivåerna i socialbidraget med
utgångspunkt i allmänna principer i socialtjänstlagen. Med en riksnorm finns
det en uppenbar risk att det går slentrian i bedömningen av det ekonomiska
biståndet och att detta inte prövas mot andra åtgärder i den omfattning som är
lämplig. Det är också viktigt att lokala bedömningar utifrån bland annat
löneläge och kostnadsbild finns med då nivåerna fastställs och att denna del
av socialtjänsten är förankrad i det allmänna rättsmedvetandet på orten. Detta
ligger i linje med att beslut bör fattas så nära människorna som möjligt.
När det gäller innehållet i försörjningsstödet anser vi att posten
medlemskap i fackförening skall utgå. Det finns enligt vår uppfattning inget
skäl till att medlemsavgifter i fackföreningar skall bekostas av skattemedel.
7.3 Lån kan i akuta lägen ersätta kortsiktiga bidrag
Personer med låga inkomster och små egna tillgångar saknar ofta
marginaler för akuta händelser och tillfälliga ekonomiska problem. Akuta
men tillfälliga omständigheter, som bostadslöshet på grund av skilsmässa,
ekonomiska problem i samband med byte av arbets- och bostadsort etc.,
leder därför ofta till att människor hamnar i tillfälliga ekonomiska kriser,
utan möjlighet att lösa dessa, som i sin förlängning kan leda till varaktiga
sociala problem. I sådana situationer skulle möjligheten att omvandla
tillfälliga bidrag till lån vara en bra åtgärd.
Enligt 33 § SoL får försörjningsstöd lämnas som lån endast om det gäller:
- förskott på en förmån eller ersättning (t.ex. statligt bidrag)
- bidrag till den som är indragen i arbetskonflikt eller
- bidrag till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte
kunnat råda över hindrats från att förfoga över sina inkomster och
tillgångar.
Enligt uppgift från Kommunförbundet är den enda av dessa grunder som
har någon omfattning förskott på sociala förmåner. En undersökning som
förbundet gjort i tre kommuner visar att cirka fem procent av
utbetalningarna av socialbidrag har orsaken förskott på förmån.
Vi menar att socialbidrag borde kunna lämnas som lån i betydligt större
utsträckning än vad som sker i dagsläget. Lånemöjligheten bör för det första
kunna användas då en person tillfälligt hamnat i ekonomisk knipa, men
däremellan har normala inkomstmöjligheter. Om personen i fråga sedan
passerar ett bestämt lånebelopp och fortfarande behöver stöd skall han eller
hon i stället kunna få bidrag.
Lånealternativet skulle dessutom innebära en viss "tröskel" i systemet
som motverkar att personer lätt fastnar i bidragsberoende. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag om en möjlighet för kommuner att
ersätta kortvarigt socialbidrag med lån.
7.4 Var kommer barnen in?
7.4.1 Barnfrågorna - en del av familjepolitiken
Enligt riksdagens utredningstjänst lever i dag totalt 218.000 barn i s.k.
relativt fattiga hushåll, d.v.s. hushåll som trots transfereringar endast når
upp till en inkomst som är max 60 procent av medianinkomsten.
Regeringens ambition att barnfrågorna inte längre är en del i
familjepolitiken utan skall utgöra ett eget politisk område håller därför
inte. Barnen påverkas i högsta grad av hur föräldrarna mår och har det.
I regeringens skrivelse "Barn - här och nu" ( 1999/2000:137) medges den
stora risk för passivitet och ohälsa som finns i och med att man uppbär
socialbidrag. Samtidigt tillstår man att det finns anledning att tro att denna
situation inte är gynnsam för ett barns uppväxt.
Att många som uppbär socialbidrag mår dåligt visar inte minst det faktum
att bland de personer som haft socialbidrag under lång tid är det fem gånger
vanligare att man har svåra besvär av ängslan, oro och ångest jämfört med
dem som aldrig haft socialbidrag.
Att då göra som regeringen föreslår nämligen fortsätta på den inslagna
vägen och låsa in barnfamiljerna i ett bidragsberoende i stället för att stärka
familjens egna möjligheter - och därmed minska barnens utsatthet - är
anmärkningsvärt.
7.4.2 § 26 i den tidigare barnavårdslagen
Respekten för familjens egna möjligheter gäller också i de fall då barnet
råkat illa ut eller befinner sig i riskzonen. Genom den tidigare § 26 i
barnavårdslagen (kap. 4) kunde sociala myndigheter i samverkan med
familjen och på ett tidigt stadium inrikta sitt arbete på att hjälpa och
stötta, ofta i förebyggande syfte. Åtgärder vidtogs sedan stegvis i samråd
med familjen och först som en sista utväg kunde övervakning och ett
omhändertagande bli aktuellt.
I dag kommer dessvärre socialnämndens åtgärder ofta överraskande och
inte sällan för sent. Vi anser därför att denna paragraf skall införas i
socialtjänstlagen.
7.5 Äldres trygghet
7.5.1 Mångfald och alternativa lösningar
Att få framföra sin åsikter och kunna påverka sin situation blir inte
mindre viktigt med åren. Tvärtom behövs en mångfald och alternativa
lösningar för att äldre själva skall kunna välja hur de vill leva och få sin
omsorg ordnad. I dag tas alltför liten hänsyn till den enskildes behov och
önskemål. I många kommuner finns det, trots fagra tal om valfrihet,
betydande begränsningar. Äldre hänvisas oftast till vård- och
omsorgsformer i offentlig regi och därför blir också möjligheten att välja
illusorisk, då kommunernas monopolsituation låser in och begränsar
utbudet. Dagens situation innebär betydande brister i integritet och
självbestämmande.
Enligt nuvarande socialtjänstlag 5 kap, § 6 skall socialnämnden vara väl
förtrogen med äldres levnadsförhållanden, och kommunen skall planera sina
insatser för äldre i första hand tillsammans med berörd person och efter
dennes vilja. I planeringen skall kommunen också samverka med landsting
samt andra samhällsorgan och organisationer.
Vi föreslår därför att regeringen får återkomma till riksdagen med förslag
till ändring i socialtjänstlagen som innebär ökad valfrihet genom införande av
äldrepeng enligt vårt förslag i motion 2000/01:So244 Trygghet för äldre
genom ökad valfrihet.
7.5.2 Stöd till anhöriga och närstående
Vård och omsorg av äldre i hemmet ges ofta av någon närstående person.
Som anhörig kan man i vissa fall påräkna stöd och ekonomisk ersättning
för denna sin insats. Begreppet närstående är vidare och sträcker sig
många gånger utanför familj- och släktkrets till att även innefatta grannar
och vänner som träder in i anhörigs ställe.
Det är därför viktigt att i ekonomiska men också i andra stödåtgärder
inkludera närstående i begreppet anhörig. Det är den äldre vårdbehövande
som i första hand avgör vad som skall göras och av vem dessa insatser skall
göras.
8 Regeringens förslag
8.1 Återinförande av besvärsrätt
Rättssäkerhetsskäl talar för att alla former av biståndsbeslut skall kunna
överklagas genom förvaltningsbesvär. Den förändring av rätten till
prövning av biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär som genomfördes
1998 innebar en begränsning till att enbart omfatta beslut om
försörjningsstöd samt hjälp i hemmet och särskilt boende för service och
omvårdnad för äldre eller bostad med särskild service för
funktionshindrade.
Därmed ges inte personer med behov av olika vårdinsatser eller barn och
unga som behöver vård samma rättstrygghet som t.ex. äldre och personer med
funktionshinder. Vi tycker inte att detta är rimligt. Samtidigt finns risk att
den
nu föreslagna ändringen är kostnadsdrivande och utvecklingen måste därför
följas noga. Bestämmelserna skall inte ge utrymme för så vida tolkningar av
domstolarna som tidigare skedde. Liksom Kommunförbundet i Stockholms
län menar vi därför att en återinförd besvärsrätt för alla former av
biståndsbeslut måste följas av preciserade anvisningar så att
domstolsprövningar av besvär kan utfalla så att de uppfattas som rimliga av
såväl medborgare som landets socialnämnder. Lokala förhållanden skall vara
utgångspunkten för prövningen.
Under senare tid har ett nytt problem dykt upp, som också har bäring på
rätten att överklaga biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär, nämligen att
kommuner beviljat bistånd men sedan inte verkställt besluten. Vi anser att
regeringen bör återkomma med förslag för att komma tillrätta med detta
problem.
8.2 Tillsyn över socialtjänsten
Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket medan
länsstyrelserna har det regionala tillsynsansvaret över hur kommunerna
tillämpar socialtjänstlagen. Tillsynsfunktionen är av stor vikt för att
säkerställa den enskildes rättssäkerhet och lagligheten i den bedrivna
verksamheten. Detta kräver att tillsynen måste säkras på ett sådant sätt att
förtroendet för den svenska socialtjänsten upprätthålls.
Socialstyrelsen har i dag dubbla roller: dels att utveckla och fastställa
kriterier som gör det möjligt för den att följa och vidareutveckla socialtjänst-
en, dels att granska verksamheten d.v.s. se efter att den följer de normer
myndigheten fastlägger. Den nära kopplingen mellan uppgifterna ger
rimligtvis vissa förutsättningar för utveckling och förbättring av tillsynens
kvalitet. I längden innebär dock den dubbla rollen otydlighet och det finns
risk att det dubbla uppdraget försvagar tilltron till myndighetens
tillsynsuppgift.
Det är därtill sedan länge känt att det föreligger gränsdragningsproblem
mellan Socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsynsområden. Den otydliga
gränsdragningen försvårar för både personal och medborgare att känna till
kriterier, skyldigheter och rättigheter. Den otydliga gränsdragningen leder
också till onödigt dubbelarbete beträffande tillsynen.
De försök som i dag görs för att förbättra samordningen av tillsynen är
otillräckliga. De löser inte heller problem som i grunden handlar om risken
för att tilltron försvagas när ett tillsynsorgan bedriver tillsyn över egen
normgivning. Regeringens förslag till tydliggörande i lagen av att
länsstyrelserna har tillsyn över socialtjänsten i länet är också otillräckligt.
Vi anser att det bör skapas en fristående tillsynsmyndighet som handhar
tillsynen såväl inom sjukvården som inom socialtjänsten. Länsstyrelsernas
och Socialstyrelsens tillsynsverksamheter skall bilda en ny myndighet som
bedriver tillsyn inom vårdens och socialtjänstens hela område. En sådan myn-
dighet skulle både kunna avhjälpa problemet med Socialstyrelsens i dag
dubbla roller samt gränsdragningen mellan Socialstyrelsen och
länsstyrelserna.
En central fristående tillsynsmyndighet med tydligt ansvar är nödvändig
för att öka förtroende för tillsynen hos medborgare och berörd personal. Den
kan bättre än rådande system hantera information kring kriterier som skall
uppfyllas och underlag som används för tillsynen.
Med ett samlat tillsynsansvar ges också bättre förutsättningar för ett
koncentrerat metod- och kompetenshöjande arbete som främjar
tillsynsverksamhetens utveckling.
Vi vill betona att verksamhet i både privat och offentlig regi skall vara
föremål för tillsyn på lika villkor.
8.3 Om överlämnande till vård inom socialtjänsten
som påföljd på brott
Enligt vår uppfattning borde regeringen vid den senaste översynen av
påföljdssystemet för unga lagöverträdare (prop. 1997/98:96 Vissa
reformer av påföljdssystemet) tagit steget fullt ut och helt överlåtit
reaktionerna på brott åt rättsväsendet. Sedan dess har problemen med
ungdomsbrottslighet accentuerats än mer, och bristerna i socialtjänstens
insatser blivit allt mer påtagliga.
Det är därför alltjämt vår bestämda uppfattning att socialtjänsten inte skall
ha ansvaret för verkställighet av brottspåföljder för ungdomar. Till det skall
läggas principiella invändningar rörande sammanblandningen av
strafftänkande och vård samt om straffsystemets förutsägbarhet och tydlighet.
Det finns givetvis fortfarande en stor uppgift för socialtjänsten att fylla vad
gäller insatser för de barn under 15 år som gör sig skyldiga till brott. Men om
den s.k. straffmyndighetsåldern skall ha någon rimlig innebörd måste
reaktionen kvalitativt vara en annan när den unge begår brott efter att ha fyllt
15 år. Respekten för domstolar och rättsväsende i stort utgör ytterligare ett
skäl för en sådan reform.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser vi alltjämt att påföljden
överlämnande till vård enligt socialtjänsten bör avskaffas och
påföljdsåtgärderna överföras till kriminalvården.
8.4 Behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten
8.4.1 Lagteknisk utformning
Behandlingen av personuppgifter rör en mycket integritetskänslig
verksamhet. Vi instämmer därför i att det är av stor vikt att behandlingen
av personuppgifter inom socialtjänsten regleras i en särskild författning.
Lagrådet har emellertid påpekat bl.a. att lagen har fått alltför mycket
karaktär av ramlag, att det finns mycket få bestämmelser av egentlig
materiell karaktär och att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer i många avseenden bemyndigas att meddela föreskrifter.
Regeringen har anfört att den anser att en mer självbärande lagstiftning
kan leda till en ofullständighet och en dubbelreglering i förhållande till
personuppgiftslagen (1998:204).
I propositionen föreslår regeringen att:
- regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få
meddela föreskrifter som begränsar den tillåtna behandlingen av
personuppgifter,
- regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få
meddela föreskrifter om begränsningar i sökmöjligheterna för särskilt
känsliga personuppgifter,
- regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få
meddela föreskrifter om villkoren för samkörning,
- regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få
meddela föreskrifter om vilka som skall få ha direktåtkomst till
personuppgifter som behandlas automatiserat inom socialtjänsten.
Vi har vid upprepade tillfällen framfört synpunkten att bestämmelser som
rör integritetskänsliga uppgifter skall regleras i lag och inte genom
föreskrifter meddelade av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer. Vi instämmer därför i Lagrådets påpekande. Fler
bestämmelser om behandling av personuppgifter bör således beslutas av
riksdagen genom lag i stället för genom föreskrifter som regeringen eller
någon myndighet meddelar.
Regeringens förslag vad gäller möjlighet för regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter gällande ändamålen med
behandling av personuppgifter, begränsningar i sökbegrepp, samkörning och
direktåtkomst av personuppgifter som behandlas automatiserat bör avslås.
8.4.2 Förtydligande av kategorier av personuppgifter
I 13 § personuppgiftslagen finns ett principiellt förbud mot behandling av
personuppgifter som rör ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter,
religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller
uppgifter som rör hälsa eller sexualliv.
Regeringen föreslår nu att samtliga kategorier av personuppgifter skall
komma att få behandlas inom socialtjänsten. Det skall således inte finnas
något förbud mot behandling av vissa integritetskänsliga uppgifter. Vi anser
emellertid att registrering av känsliga uppgifter här precis som på andra
områden inte skall vara tillåtet. Däremot kan personuppgifter som rör hälsa
vara nödvändiga att registrera för att möjliggöra en god omsorg eller när det
kan vara nödvändigt ur arbetsskyddssynpunkt.
Regeringens förslag bör avslås vad gäller behandlingen av känsliga
uppgifter. I övrigt bör regeringen återkomma med en precisering i lag vad
avser registrering som rör hälsa.
9 Färdtjänst
Vi noterar att regeringen inte föreslagit någon åtgärd för att komma till
rätta med problematiken med dubbel lagstiftning inom färdtjänstområdet.
Det innebär att det även fortsättningsvis kommer det att finnas två olika
typer av färdtjänst, en som har färdtjänstlagen som grund och en som har
socialtjänstlagen.
De två lagarna har olika centrala begrepp. Färdtjänstlagen bygger på
hemkommunens (= folkbokföringskommunens) ansvar medan
socialtjänstlagen har vistelsekommunen som centralt begrepp. Särskilda
regler för rätt till färdtjänst utanför folkbokföringskommunens område gäller
enligt färdtjänstlagen. Begreppet skälig levnadsnivå i socialtjänstlagen täcker
in fler behovssituationer än vad färdtjänstlagen gör, t.ex. behov av tjänsten av
rent sociala skäl som inte behöver ha med funktionshinder att göra.
Vi anser att regeringen bör återkomma med ett förslag som gör att det i
socialtjänstlagen införs en uttrycklig hänvisning eller motsvarande reglering
som förhindrar att två helt olika typer av färdtjänst utvecklas. Annars kommer
de olika tillämpningarna att skapa en rättslig och praktisk oordning som inte
är acceptabel.