med anledning av prop. 2000/01:80 Ny socialtjänstlag m.m.
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen i form av bostad med
särskild service till personer med funktionshinder.
Motivering
Angående rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen i form av särskilt
boende för personer med funktionshinder bör det göras ett förtydligande.
Det gäller särskilt till förmån för personer med så kallat dolt
funktionshinder. Enligt flera avgöranden i kommuner och domstolar finns
en tveksamhet till orsakssamband mellan funktionshinder/sjukdom och
behov av stöd. Tveksamheten i sig leder många gånger till avslag. Stöd
nekas även, ibland slentrianmässigt, med hänvisning till resursbrist.
En så grundläggande livsnödvändighet som rätten till stöd med bostad bör
aldrig kunna begränsas på grund av resursbrist. Det innebär ju i själva verket
att en person hänvisas till sin egen möjlighet att få sina stödbehov
tillgodosedda, vilket i de allra flesta fall är mycket svårt för enskilda. Detta
har också med all tydlighet framgått i media under de senaste åren. Det kan
alltså inte vara meningen att det skall vara möjligt för kommunerna att så
lättvindigt kunna frånsäga sig sitt ansvar som att lite godtyckligt påstå att
det
föreligger resursbrist. Grund för avslag kan emellertid anses föreligga då det
inte går att finna en lämplig bostad. Men för att komma fram till detta så
förutsätts viss utredning. Kommunen skall heller inte vara begränsad till att
skaffa bostad inom sin egen kommun. Det kan finnas många skäl till att en
person behöver bo någon annan stans. Går det inte att tillgodose behovet
inom kommunen skall kommunen försöka finna en lösning någon annan stans
i landet. Det hindrar dock inte att ursprungskommunen fortfarande har kvar
ansvaret för personen. En sådan hantering kan lösas genom avtal mellan
kommuner, vilket redan sker då kommuner på grund av annan lagstiftning
köper tjänster av annan kommun.
Sedan bör det slås fast att en ansökan inte kan avslås på den grunden att
det saknas vetenskapliga belägg för behovet av stöd. Avgörande skall i stället
vara att en person har behov av stöd. Detta hänger samman med att vi i
dagens sociala lagstiftning frångått diagnostänkandet. Rätten till stöd bygger
på att det finns ett behov av sådant.