Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en utredning inriktad på effektiva åtgärder rörande
den sakliga och etiska kvaliteten hos barnavårdsutredningar inom
socialtjänsten.
Inledning
Inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg produceras enligt 50 §
socialtjänstlagen beslutsunderlag/utredningar i ärenden rörande barn som
far illa eller misstänks fara illa.
Det har under åtminstone de senaste årtiondena av och till pågått en
offentlig debatt om dessa barnavårdsutredningars sakliga kvalitet. Debatten
har främst gällt de utredningar som ingivits till domstol som underlag för
beslut rörande tvångsomhändertagande av barn. Ett antal forskningsrapporter
som på olika sätt berör kvaliteten har utkommit. Mängder av anmälningar och
andra skrivelser till myndigheter har producerats.
En del forskare, som mer ingående undersökt barnavårdsutredningar, har
klart uttalat att kvaliteten i sakligt hänseende brister avsevärt. Barnen kan
bli
offer för dåligt utredningsarbete, dels genom att ingen åtgärd vidtas när sådan
behövs, dels genom att en drastisk åtgärd vidtas när ingen behövs och dels
genom att felaktig åtgärd vidtas när en annan åtgärd behövs. Barn, föräldrar
och andra berörda kan vållas lidande av psykologisk och social art. Vidare
kan avsevärda samhällsekonomiska kostnader uppstå genom felaktiga beslut
till följd av felaktigt genomförda utredningar. Förtroendet mellan
myndigheter och medborgare undergrävs av bristande saklighet i utrednings-
arbetet. Dessutom blir Sveriges anseende internationellt något solkat av dåligt
utredningsarbete, då en del enskilda social mål och allvarliga
forskningsresultat om svensk utredningspraxis sprids utanför landet genom
konferenser och publikationer.
Vid sakligt bristfälligt utredningsarbete uppfylls inte heller den svenska
grundlagens krav på "saklighet och opartiskhet" inom offentlig förvaltning
(Regeringsformen 1 kap 9§). Det finns även anledning hänvisa till principer i
EU:s direktiv rörande personuppgifter och till den svenska
personuppgiftslagen enligt vilka personuppgifter skall vara korrekta och inte
missvisande, vilket bör vara rimliga grundprinciper för sociala utredningar.
Barnavårdsutredningarna gäller livsavgörande ingripanden i framför allt ett
barns liv och gör att det finns stor anledning att ställa höga krav på
kvaliteten.
Barnen är även sårbara inför utredandet genom att de knappast har eller ges
någon möjlighet att direkt rikta kritiska invändningar mot osaklighet i en
föreliggande utredning.
I det nyligen presenterade betänkandet av LVU-utredningen (SOU
2000:77) framförs flera fakta och bedömningar som innebär att kraven på
utredningsarbetet inom socialtjänsten bör skärpas. Barnkonventionens artiklar
som framhålls i denna utredning innebär att samhället till det yttersta av sina
resurser måste se till att barn har det bra och att deras hälsa och utveckling
främjas. Detta innebär att utredningsarbetet måste hålla hög kvalitet. I
betänkandet betonas vikten av att barn hörs och av bättre kommunikation med
barnen samt vikten av att kunna analysera vad som är bäst för barnet. Det
hävdas kritiskt att "Det är ett sedan länge känt problem att socialtjänsten har
svårigheter att synliggöra barnen och deras behov i utredningar om dem." (sid
14) Det bör även uppmärksammas att betänkandet föreslår något utökade
maktmedel för socialtjänsten, vilka för en korrekt hantering kräver ett gott
utredningsmetodiskt kunnande, inkl god kommunikation med de berörda
barnen. Betänkandet är inriktat mot förändringar av LVU-lagstiftningen och
innefattar inte någon analys av rådande utredningspraxis och av behövliga
åtgärder kring denna, även om det synes ha ett visst mått av kritisk hållning.
De föreslagna lagändringarna får dock vissa utredningsmetodiska
konsekvenser.
Kritikens art
De genomförda utredningarna inom socialtjänsten varierar naturligtvis
avsevärt vad gäller metodfelens art och omfattning liksom de varierar i
sidantal och mängd nedlagt arbete. Det har på senare år förekommit
varierande ansatser att höja kvaliteten, till exempel från Socialstyrelsens
och enskilda kommuners sida.
Enstaka utbildningsdagar har hållits och varierande slag av checklistor har
förekommit. Enskilda ärenden har gjorts till föremål för tillsyn från
länsstyrelsers sociala enheter. Debatterna om betydelsen av klientperspektivet
under 80-talet och på 90-talet om barnperspektivet har på sina håll medfört ett
något ökat uppmärksammande av detta i utredningsarbetet.
Några av de viktigare konstateranden som från forskares sida gjorts
rörande barnavårdsutredningarna i mål rörande tvångsomhändertaganden
genom domstolsbeslut (situationen kan vara något annorlunda vid frivilliga
omhändertaganden) är följande:
- Utredningarna saknar oftast tydligt angivna och styrande frågeställningar.
- Utredningsmetodiken redovisas bristfälligt, till exempel redovisas inte
principerna för urval av material ur totalmängden eller syfte och
tillvägagångssätt vid observationer i hemmiljö. Hur dokumentationen gått
till redovisas inte - sådana uppgifter är avgörande för bedömning av
tillförlitligheten.
- Förekommande uppgifter har ofta inte nöjaktigt redovisats vad gäller källa
och uppkomstsituation, dvs vem som lämnat en uppgift, datum, plats,
närvarande personer och andra viktiga sammanhang framgår ofta inte.
- Förekommande uppgifter är ofta inte nöjaktigt preciserade till sin innebörd
och sammanhang. Exempelvis förekommer ofta uttryck av typen "Kalle är
aggressiv", där precisering av innebörd, situationer etc helt saknas.
Vagheten är ett stort sakligt och även etiskt problem.
- Referat av uppgifter har ofta inte elementärt säkerställts genom att
uppgiftslämnaren (förälder eller annan) fått läsa igenom, korrigera och
komplettera samt bestyrka uppgifterna innan de vidare används i
utredningsarbetet som underlag för analys, bedömningar och förslag.
- Replikmöjlighet har i utredningsarbetet oftast inte givits till föräldrar och
barn som drabbats av påståenden från andra källor eller från utredarna.
Många uppgifter påförs utredningens text och används som underlag för
analys utan att den berörde fått möjlighet till replik. Detta är ett sakligt,
etiskt och inte minst demokratiskt problem.
- Föräldrarnas uppfattningar om situationen, förslag etc ges ofta ett litet
utrymme och verkar föga ha efterfrågats. Ibland kan till och med en
förälders uppfattningar helt saknas utan att det beror på någon vägran att
kommunicera.
- Utredande samtal med det aktuella barnet har ofta inte genomförts eller
genomförts på ett bristfälligt sätt. Exempelvis torde tre i tiden skilda
utredande samtal med barn behövas för att nå ett minimum av
tillförlitlighet. Dessutom klargörs i de fall några uttalanden från barn
refereras inte hur dessa uttalanden har säkerställts vid dokumentationen.
Enligt forskning är bortfall, förvanskning och felaktiga tillägg stora
problem vid dokumentation under eller efter samtal.
- Tillgängliga resurser i socialtjänstlagens anda redovisas i regel inte för
familj, föräldrar och barn, t ex personliga resurser och nätverksresurser.
Enstaka fragmentariska omnämnanden av resurser kan däremot
förekomma.
- I utredningstexterna förekommer ofta godtyckliga tolkningar och det
verkar inte förekomma något sakligt tolkningsarbete. Vid sakligt
tolkningsarbete krävs att tänkbara tolkningar listas och prövas mot
relevanta och tillförlitliga uppgifter. När det efter prövning kvarstår flera
möjliga tolkningar måste detta redovisas. Tolkning verkar här ske genom
tyckande i enlighet med utredningens tendens.
- Vid en bedömning krävs att underlag i form av tillförlitliga uppgifter och
tankeleden från dessa redovisas. Detta brister i dessa utredningar, dvs
logiken är inte godtagbar. Principen om öppen redovisning av saklig grund
och tankeled är allmänt vedertagen inom annan verksamhet, dock inte
inom socialtjänstens barnavårdsutredningar, där till exempel för en person
grovt kränkande påståenden kan framföras utan att saklig grund redovisas.
Sägas bör att barnavårdsutredningar är mycket svåra utredningar. Och att
verkligheten inte låter sig beskrivas som en objektiv sanning. Men det
krävs en tydlighet som behöver utvecklas i utredningarna och
beskrivningar som är så konkreta som möjligt att tankeleden går att följa
oavsett vilken bild man har av hur förhållandena är för barnet.
Bedömning
Det finns goda skäl för att samhället på ett mer kraftfullt och målinriktat
sätt än hittills tar itu med frågan om bristande kvalitet hos
barnvårdsutredningar, inte minst de omständigheterna att förekomsten av
bristerna är obestridlig (den framgår vid granskning av
utredningsdokument) och att dessa är oacceptabla i ett demokratiskt
rättssamhälle samt att främst barnen löper risk att drabbas och
förmodligen i en del fall drabbas svårt. Tar vi barnkonventionens artiklar
på allvar bör vi kraftfullt ta itu med de förekommande bristerna i
utredningsarbetet.
Vad kan göras?
Det är inte vår uppfattning att problemen rörande
barnavårdsutredningarnas sakliga kvalitet i första rummet har att göra
med några personliga brister hos personalen utan det torde snarare röra
sig om kunskaps- och systemproblem.
Inom forskning och utbildning i socialt arbete har de utredningsmetodiska
problemen uppmärksammats i alltför ringa utsträckning. Utredningsmetodisk
forskning är eftersatt och mycket behöver göras vad gäller områden som
saklighet, dokumentation av uppgifter och barnkommunikation.
Socionomutbildningarna har innehållit föga av utredningsmetodiska moment,
och kurser i utredningsmetodik är inte så vanligt förekommande.
En nyckelfaktor vid förändring torde vara att utredarna idag inte får
adekvat feedback (återkopplingsinformation) om kvaliteten på utredningarna.
Att en osaklig utredning går igenom i nämnd och domstolar kan genom ett
tankefel felaktigt bli betraktat som ett kriterium på att den var godtagbar
eller
bra. Det är av stor vikt att utredningar får ta den tid som behövs. Det är vår
uppfattning att en effektiv och noggrann feedback snabbt skulle leda till en
kvalitetshöjning. Parallellt bör utbildningsinsatser ske på social-
förvaltningarna i form av utbildningsdagar rörande utredande och
barnkommunikation.
Det torde vara lämpligt att en statlig utredning får i uppdrag att klargöra
den sakliga kvaliteten hos socialtjänstens barnavårdsutredningar, höra
sakkunniga inom utredningsmetodik och utredandets etik samt tänka igenom
och avge förslag i åtgärdsfrågan. Detta bör göras för barnens bästa.