Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av samverkande insatser i samhället för att
utrota hemlösheten
Motivering
Att ha en egen bostad tillhör de grundläggande rättigheterna. I ett
välfärdssamhälle som vårt måste därför varje hemlös person betraktas
som ett misslyckande. Därför är insatser för att utrota hemlösheten så
angelägna. Därför är det angeläget att på olika samhällsområden
underlätta för människor att få en bostad. Som redovisas i Kommittén för
hemlösas delbetänkande "Adress okänd", är det ett komplext problem.
Skälen till att människor hamnar i hemlöshet varierar. I gruppen finns
både de vi ofta tänker på - uteliggarna - men också andra grupper som av
olika skäl har en svag position på bostadsmarknaden. Politiken måste
inriktas till att dels förhindra att människor hamnar i hemlöshet, dels att
stärka människors möjligheter att få en bostad.
SVT:s program Dokument inifrån visade i september i år programmet
"Andra klassens medborgare" som speglade de hemlösas villkor. Filmaren
Leif Stenberg återvänder efter 10 år till Stockholms gator och härbärgen.
Några av de uteliggare han träffade tidigare lever, andra inte. Några tvingas
vara uteliggare trots allvarliga sjukdomar. Här finns såväl missbrukare som
psykiskt funktionshindrade. Här finns kvinnor som misshandlats och som
drivits av situationen till prostitution. Trots insatser från samhället och
frivilliga verkar hemlösheten vara svår att komma tillrätta med.
Även om de massmediala bilderna av en kraftigt ökande hemlöshet inte
stämmer så är det inte acceptabelt att den överhuvudtaget existerar i ett
välfärdsland. Trots det 90-tal som för så många var tungt ekonomiskt och
socialt, ökade inte antalet hemlösa enligt Socialstyrelsens kartläggning. Trots
lågt bostadsbyggande, tredubblat socialbidragsberoende i samhället, hög
arbetslöshet och en kraftig ökning av flyktinginvandringen verkar det som
vårt sociala trygghetssystem ändå kunde förhindra en kraftig ökning av
antalet hemlösa. Den slutsatsen är viktig: hemlösheten är inte i första hand ett
fattigdomsproblem. Det handlar mer om hur vården av missbrukare sköts,
vilket stöd vi ger eller inte ger de psykiskt funktionshindrade, hur vi ger stöd
när människor lämnar en ett behandlingshem eller kriminalvården o.s.v.
Det är glädjande att Kommittén för hemlösa nu jobbar med förslag på
området. Det är av omistligt värde, alla de insatser som görs av frivilliga för
att ge stöd och hjälp till de som drabbats. Så måste vi gå vidare med
ytterligare insatser direkt och med mera långsiktiga åtgärder. Den första
åtgärden för att förhindra att människor drabbas är att se till att ingen hamnar
i ett sådant läge. Det är en svår men helt nödvändig uppgift. Den andra
åtgärden är att ge stöd till dem som redan hamnat i hemlöshetens grepp med
sådana insatser som leder till en bostad, inte till att man blir fast för lång
tid i
hemlöshet eller härbärgsboende.
Av rapporterna från Socialstyrelsens kartläggning 1999 och av
Kommittébetänkandet "Adress okänd" hittar vi redan många nödvändiga
åtgärder som måste vidtas. Den sistnämnda skriften pekar t.ex. på tre typfall,
som leder till hemlöshet: hyresskuld och vräkningshot, beteende till följd av
psykisk störning och svårigheterna att få bostad efter frigivning från fängelse.
Naturligtvis finns också fler anledningar.
Ca 70 procent av de hemlösa är också missbrukare och en tredjedel har en
psykisk sjukdom och här finns naturligtvis också kombinationer.
Kartläggningarna pekar också på stora brister i uppföljningen av en insats
inom missbrukarvården.
Socialtjänsten ska motverka att människor hamnar i en situation där
hemlösheten hotar. Det är nödvändigt att se över tillämpningen av
socialtjänstlagen när det gäller bistånd för t.ex. en hyresskuld. Om det i en
situation finns risk för framtida permanent utslagning om ett stöd nekas måste
detta vägas in i bedömningarna utifrån socialtjänstlagens intentioner.
Socialtjänstens insatser för att behandla missbruk kan också motverka
hemlöshet. Socialstyrelsen visar i en kartläggning att det finns stora brister i
planeringen för hur människor, som vistas på olika institutioner för att t.ex.
behandlas för ett missbruk, ska lösa sina bostadsproblem efter en utskrivning.
Rapporten pekar också på det olyckliga i att samhällets insatser för
behandling kostar stora belopp som borde kunna ses som en mänsklig
investering. I stället är det alltför vanligt med återfall i missbruket -
förklaring kan vara att utskrivningen leder till hemlöshet.
Samverkan mellan olika myndigheter måste fungera. Av de 8 500 hemlösa
är det bara 1 000 som är kända av mer än en myndighet. Närmare 4 000 av de
hemlösa har inte rapporterats som kända av socialtjänsten. En del av dessa
befinner sig i vård på behandlingshem som bekostats av socialen och skall
skrivas ut inom tre månader utan att bostadsfrågan är löst. Det borde både för
den enskildes bästa och för samhället vara angeläget att samla alla aktörer
som finns i kretsen av en missbrukare för att gemensamt kunna ta ansvar för
en vårdplan som sträcker sig från behandling mot missbruket till
boendeträning och på sikt ett eget boende.
Kriminalvårdens förberedelser inför en frigivning bör utvecklas så att den
frikände på ett tidigt stadium har ordnade bostadsförhållanden. Alltför många
gånger blir mötet med friheten ett möte där en hård verklighet leder till en
fortsatt kriminell bana, missbruk o.s.v.
Kommunens yttersta ansvar måste också gälla de kommunala
bostadsföretagen. Det innebär inte att dessa företag inte ska kunna avvisa
hyresgäster om skäl föreligger, men det måste vara ett rimligt krav att
kommunägda företag tar ett rimligt socialt ansvar som i förhållande till
privata värdar bör vara större.
Också de hemlösa måste mötas med respekt. I programmet "Andra
klassens medborgare" berättar hemlösa om hur de blivit utsatta för våld, där
samhället i olika skepnader inte verkar ha uppträtt på samma sätt som hade
gällt för andra medborgare.
Det är inte acceptabelt att människor, som i vårt samhälle har det absolut
svårast, inte får det stöd, den hjälp och det skydd som gäller för andra
medborgare.