1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en bättre statistik när det gäller prövning av ansökningar om
byten av tandfyllningar enligt HSL.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Socialstyrelsen bör ge ut allmänna råd om tillämpningen av
tandsvårdsförordningen avseende byten av tandfyllningar enligt HSL.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en allmän översyn av tandvårdsförordningen och dess
tillämpningsföreskrifter.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i tandvårdsförordningen införa en bestämmelse om rätt för
patienten att medelst förvaltningsbesvär överklaga landstingets beslut att
avslå tandvård enligt den öppna hälso- och sjukvårdens avgiftssystem
efter prövning enligt 10 § tandvårdsförordningen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om myndigheters bemötande av patienter.
Motivering
Tandvårdsreformen har nu snart varit i funktion i två år. Efter
inkörningstiden framstår det allt tydligare att en av nyheterna i reformen
inte alls fått de effekter som varit avsedda. Det gäller den nya möjlighet
som öppnades i 7 § tandvårdsförordningen för att stödja utbyte av
tandfyllningar vid långvariga sjukdomssymtom som ett led i medicinsk
rehabilitering. Sådana fyllningsbyten av hälsoskäl görs i stor och ökande
omfattning, både i Sverige och andra länder, men det är främst människor
med god ekonomi som kunnat utnyttja denna möjlighet. Eftersom den
vetenskapliga diskussionen sedan mycket lång tid har fastnat i en
kontrovers har riksdagen beslutat att sådana byten av fyllningar under
vissa betingelser skall kunna göras enligt bestämmelserna i HSL om
vårdavgifter i öppen hälso- och sjukvård utan att det finns ett säkerställt
samband mellan tandfyllningarna och sjukdomssymtomen. Detta är ett
stort steg framåt.
Emellertid har tillämpningen av bestämmelserna kommit att domineras av
den förhandsprövning som landstingen givits möjlighet att göra enligt 7 §
tredje stycket. Av förarbetena till reformen framgår klart och tydligt att en
sådan förhandsprövning endast borde vara nödvändig i en mindre del av
fallen, men i dag tycks den på de flesta håll göras utan undantag. De farhågor
som många hyste och som undertecknad, Marianne Andersson, och f.d. andre
vice talman Görel Thurdin framförde i motion 1997/98 So33 har alltså
besannats. Eftersom Socialstyrelsen avstått från att utfärda allmänna råd för
tillämpningen av tandvårdsförordningen har landstingen fria händer att
utforma prövningens detaljer. Det är därför vanligt att ganska omfattande
krav ställs på det skriftliga underlag som skall insändas till landstinget.
Landstingsförbundets egen statistik för 1999 visar att inte fler än 165
ansökningar enligt 7 § beviljades sammanlagt i hela Sverige.
Genomsnittskostnaden per person var 6 231 kr, och således användes endast
drygt 1 mkr på ett helt år. Enligt alla rimliga uppskattningar motsvarar detta
endast en liten bråkdel av det faktiska behovet av sådana åtgärder som 7 §
tandvårdsförordningen avser att stödja.
En brist i landstingsförbundets statistik är avsaknaden av redovisning
fördelad på antal bifall, avslag och ej avgjorda ärenden i de fall ärendena
varit
föremål för en prövning, som resulterat i bifall eller avslag. Det måste anses
väsentligt att erhålla information om frekvensen av avslagsbeslut, samt
eventuella orsaker, så att skälen för sådana beslut kan klarläggas också för
riksdagen. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett problem för tillämpningen av bestämmelserna är att läkarkåren inte har
fått någon utbildning eller någon skriftlig information som underlättar arbetet
med det underlag som krävs för landstingens förhandsprövning.
Frånvaron av allmänna råd från Socialstyrelsen försvårar även i detta
avseende den praktiska handläggningen. Socialstyrelsen bör utfärda allmänna
råd om tillämpningen av den nya tandvårdsförordningen i detta avseende.
Detta bör ges regeringen till känna.
Tandvårdsförordningen tilldelar landstingen en uppgift som vanligen
tillkommit försäkringskassan, nämligen att administrera ekonomiska
förmåner enligt HSL:s bestämmelser om vårdavgifter. Det är inte fråga om att
bevilja eller avslå vård inom landstingens egna inrättningar, eftersom även
privattandläkare kan utföra byten av fyllningar under dessa bestämmelser.
För den sökande är det alltid möjligt att få den önskade vården på egen
bekostnad, vilket säkert skett i tusentals fall även under 1999. Detta medför
dock en tung ekonomisk belastning på den enskilde, särskilt under nuvarande
taxebestämmelser. Avsikten med den här aktuella delen av tandvårdsreformen
var entydigt att lätta den bördan för många av dem som har utsikter att få ett
friskare liv efter utbyte av fyllningar.
Landstingens beslut är i dessa fall myndighetsbeslut av långtifrån ringa
ekonomisk betydelse för den enskilde.
I samband med behandlingen av tandvårdspropositionen framfördes från
flera remissinstanser och i ett antal motioner mycket klara farhågor för att
tillämpningen av reformen skulle försvåras av att landstingens beslut inte kan
överklagas på vanligt sätt till förvaltningsdomstol. Erfarenheten har bekräftat
att denna oro varit befogad. Många exempel på godtycke och på en långsam
och tungrodd handläggning finns redan. De som söker denna taxeförmån är i
ett särskilt utsatt läge, eftersom deras läkare sällan har tillräcklig kunskap
för
att kunna stödja sina patienter på bästa sätt i den här proceduren. Troligen
görs i många fall inte något nytt försök sedan landstinget avslagit ansökan.
Det är uppenbart att patienternas ställning måste stärkas för att avsikterna
med reformen skall kunna förverkligas.
Detta gäller inte enbart tillämpningen av 7 § i förordningen. Allt det som
beskrivits ovan visar att tandvårdsförordningen och dess
tillämpningsföreskrifter är i behov av en allmän översyn. Först och främst bör
det dock i tandvårdsförordningen införas en bestämmelse om rätt för
patienten att medelst förvaltningsbesvär överklaga landstingets beslut att
avslå tandvård enligt den öppna hälso- och sjukvårdens avgiftssystem efter
prövning enligt 10 § tandvårdsförordningen. Detta bör ges regeringen till
känna.
De förhållanden jag beskrivit ovan är tecken på allt det som människor
med symptom på kvicksilverförgiftning upplevt under många år. De blir
slussade hit och dit i vården och ingen, vare sig läkare, tandläkare eller
specialist av annat slag är ansvarig varken för den drabbades enskilda
situation eller de samhällsekonomiska konsekvenserna. Det händer
fortfarande i vårt svenska samhälle att människor som otvivelaktigt är sjuka
fråntas sin sjukpenning därför att de har "fel" sjukdom. Detta är inte förenligt
med patientens rättigheter enligt hälso- och sjukvårdslagen.
Vad som ovan sagts om myndigheters behandling av patienter bör ges
regeringen till känna.