Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om myndighetsutövning inom socialtjänsten.
Motivering
I somras blev det känt att majoriteten i Stockholm vill lägga ut stora delar
av stadens socialtjänst på entreprenad. Enligt stadsledningskontoret kan
det exempelvis bli fråga om utredningar om enskildas vårdnads-,
umgänges- och boendefrågor samt återkrav av socialbidrag.
Privatisering av socialtjänsten i dessa delar kan kritiseras från många
utgångspunkter. Det är förvisso inget nytt fenomen. Åtminstone ett tjugotal
kommuner i landet har regelbundet anlitat privata företag för sociala
utredningar. Men erfarenheterna är inte särskilt goda. Kostnaderna för dessa
utredningar blir ofta mycket höga - uppemot 450-500 kronor per arbetstimme
är inte ovanligt. Det är naturligtvis skyhögt över vad det kostar kommunerna
att i egen regi göra dessa utredningar.
Anställda inom socialtjänsten uppger också att privatiseringarna inneburit
mycket dubbelarbete. Eftersom det privata företaget bara ska göra själva
utredningen, medan en tjänsteman måste fatta de formella besluten om t ex
omhändertagande av barn, så måste tjänstemannen sätta sig ordentligt in i
saken före beslutet. Det blir ofta nästan som att göra utredningen en gång till.
Många inom socialtjänsten har också vittnat om att samordnings- och
samarbetsmöjligheter med övriga kommunala verksamheter, exempelvis
skola och barnomsorg, går förlorade när man överlåter utredningsansvaret på
en utomstående aktör.
Privatiseringen av socialtjänsten förefaller alltså ge som resultat både
sämre och dyrare utredningar. Dessa invändningar är emellertid inte i första
hand en sak för riksdagen. Däremot uppkom i samband med
privatiseringsavslöjandena också en dispyt om huruvida förfarandet
överhuvudtaget är lagligt. Frågan som ställts på sin spets är hur långt
myndighetsutövningsbegreppet sträcker sig. Är det myndighetsutövning att
genomföra utredningen och fatta beslut, eller är det bara själva beslutet som
är myndighetsutövning?
Med tanke på de former som sådana utredningar ofta tar sig, torde det vara
en självklarhet att också själva utredningsförfarandet är att anse som
myndighetsutövning. Inte sällan genomförs samtal med de inblandade
personerna under förhörsliknande former, och ibland företas hembesök. Man
kan ifrågasätta om kommunen verkligen ska kunna överlåta dessa för enskilda
människor ofta mycket känsliga uppgifter till ett privat företag eller en
privatperson. Kan man lita på att det blir rätt, riktigt och rättssäkert gjort?
Akademikerförbundet SSR hör exempelvis till dem som uttryckt oro för
rättssäkerheten i samband med privatiseringsdebatten.
En jämförelse kan göras med förundersökningar i brottmål. Vem skulle ens
komma på tanken att låta privatdetektiver göra undersökningar och hålla
förhör, för att sedan presentera ett färdigt material för åklagaren för att
denne
ska fatta beslut om åtal?
Men så är det alltså tänkt att gå till när det gäller sociala utredningar, där
det privata företaget genomför utredningen och sedan överlåter själva beslutet
till en tjänsteman. Kan man lita på att de beslut som tas av tjänstemän, som
således inte känner ärendet inifrån, är riktiga och välgrundade? Är risken inte
uppenbar att också själva beslutet, d.v.s. myndighetsutövningen, i praktiken
kommer att tas av det privata företaget?
Till följd av de uppenbara juridiska problemen och de risker för enskilda
människors rättssäkerhet som föreligger vid en privatisering av socialtjänsten
i dessa delar, bör riksdagen uttala att också själva utredningarna är att
betrakta
som myndighetsutövning, och således ej lagligen kan bli föremål för entre-
prenader.