Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den s.k. bastuklubbslagen.
Motivering
Genom lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra
liknande verksamheter förbjöds anordnandet av tillställning eller
sammankomst till vilken allmänheten har tillträde, "om tillställningen
med hänsyn till utformning, inredning eller beskaffenhet i övrigt av den
lokal eller plats där den skall äga rum och den verksamhet som
förekommer eller är avsedd att förekomma eller annan omständighet är
särskilt ägnad att underlätta för besökare att ha sexuellt umgänge i lokalen
eller på platsen med annan besökare". I klartext förbjuds alltså vissa
tillställningar där privatpersoner har sexuellt umgänge med andra
privatpersoner.
Den s.k. bastuklubbslagen började gälla den 1 juli 1987.
Lagen tillkom främst på grund av oron för hivspridning bland vissa homo-
och bisexuella män på det tiotal klubbar som då fanns i storstäderna. I
Smittskyddskommittén har Folkpartiet begärt att bastuklubbslagen tas bort,
eftersom den inte fyller någon funktion. Det finns tvärtom tecken på att den
försvårar arbetet mot hiv. Bland annat har åklagare åberopat förekomsten av
kondomer i en lokal som bevis för brott mot bastuklubbslagen.
För oss som liberaler är det viktigt att slå fast att det enda hållbara
argumentet för staten att förbjuda bastuklubbar är om man därmed kan
motverka allvarliga epidemiska sjukdomar. Detta argument måste i sin tur
vägas mot individens rätt till integritet. Några moraliska aspekter på hur
vuxna människor lever ut sin sexualitet tillsammans och utan tvång, i
avskildhet och utan betalning ska staten inte ha.
Bastuklubbslagen bygger helt på antagandet att vissa platser är farligare än
andra ur smittspridningssynpunkt. Men det är ju inte platsen som avgör om en
sexuell förbindelse innebär fara för smittspridning, utan sättet som människor
har sex på. En sexuell handling blir varken mer eller mindre riskfylld om den
utförs i en bastuklubb, jämfört med om den utförs i den egna sängkammaren.
Att då förbjuda bastuklubbar eller ålägga dem särskilda restriktioner enbart på
grund av att besökare använder dem för sexuella möten visar på ett
moraliserande synsätt gentemot vissa människors frivilligt utövade sexualliv.
Naturligtvis anser vi inte att oskyddat sexuellt umgänge är riskfritt. Det
förebyggande arbetet mot hiv och andra sexuellt överförda sjukdomar måste
intensifieras och fokuseras på epidemiologiska nyckelgrupper såsom
ungdomar, män som har sex med män och invandrare. Som framgår av
smittskyddskommitténs betänkande kan det däremot svårligen påstås att
bastuklubbslagen haft någon betydelse för att minska hivspridningen.
Eftersom bastuklubbslagens hivpreventiva effekt är i bästa fall obefintlig och
i värsta fall negativ, och lagen dessutom är ett ingrepp i människors integritet
och privatliv, finns det mycket goda skäl att nu avskaffa lagen. Någon ny
lagstiftning på området är av ovan redovisade skäl inte heller motiverad.