1. Riksdagen begär att regeringen låter utreda de neuropsykiatriskt
funktionshindrades levnadsomständigheter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att beakta sambanden mellan neuropsykiatriska störningar och
kriminalitet såväl i det brottsförebyggande arbetet som i en mer
behandlingsinriktad kriminalvård.
Motivering
Det finns en politisk vilja, över alla partigränser, att hjälpa de svaga i
samhället, men trots det fördjupas välfärdsklyftorna. Inte bara i det att de
framgångsrika får det bättre, utan framför allt genom att de allra svagaste
grupperna får det sämre - att utslagningen ökar.
Det börjar i skolan. Eleverna som tappar kontakten med undervisningen
blir dåligt rustade för vuxenlivet. De löper stor risk att hamna bland dem som
aldrig kommer in i arbetslivet, inte ens under en högkonjunktur med stor
efterfrågan på arbetskraft. Många går ännu allvarligare problem till mötes.
Konstellationen skolmisslyckande - missbruk - kriminalitet är särskilt vanlig
bland pojkar och för med sig en skrämmande hög överdödlighet i unga år.
Utvecklingen hänger på ett förståeligt vis ihop med det moderna
samhällets villkor, där utbildning blir allt nödvändigare, där kraven ökar inom
nästan alla yrkesområden vad gäller kunskaper, förmågan till
vidareutveckling och förmågan att kommunicera och samarbeta - ett samhälle
där det individuella ansvarstagandet betonas mer än tidigare. För de allra
flesta människor är dessa villkor i tiden stimulerande och positiva, men de
resurssvaga blir allt oftare ödesbestämda förlorare. Deras utsatthet har
förstärkts ytterligare genom att stödet till de allra svagaste i skolan tunnats
ut
och genom att de senaste årens neddragningar också innefattat kommunernas
stöd och behandling för barnfamiljer och ungdomar med psykosociala
problem.
Orsakerna till den negativa sociala utveckling som antytts här är
varierande och komplexa. Oftast handlar det om en obalans mellan å ena
sidan individens grundläggande, delvis ärftligt betingade begränsningar i
intellektuellt och känslomässigt hänseende och, å andra sidan, föräldrarnas
möjligheter att stödja barnets utveckling och omvärldens förväntningar och
krav. Härom är alla överens och härav följer också att förståelse och kunskap
finns att hämta från såväl biologiska som psykologiska och sociala
perspektiv.
Den samlade tvärvetenskapliga kunskap som finns tillgänglig i dag är
omfattande och ger goda men hittills delvis outnyttjade möjligheter att
förbättra livsvillkoren för många av dem som idag är sämst ställda. Den
innebär också outnyttjade möjligheter att förebygga sådan social problematik
som hela samhället far illa av - missbruket och kriminaliteten. Gapet mellan
tillgänglig kunskap och dess tillämpning är särskilt stort vad gäller människor
med de neuropsykiatriska funktionshindren som yttrar sig i bl.a.
koncentrationssvårigheter, intellektuell uttröttbarhet, bristande
impulskontroll, DAMP/ADHD, dyslexi, svårigheter att avläsa och förstå
andra människors känslomässiga kommunikation. (DAMP, dysfunktion i
fråga om avledbarhet, motorik och perception; ADHD,
uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet.)
Forskningsresultaten från Sverige och flera andra länder har mycket
samstämmigt visat att cirka hälften av barnen med DAMP/ADHD tidigt visar
sådana beteendestörningar som med skrämmande hög träffsäkerhet förebådar
missbruk och kriminalitet under tonårsperioden och i vuxen ålder. Inom
barnpsykiatrin talar man om trotssyndrom hos barn som redan från
förskoleåldern är starkt konfliktbenägna och som visar ett varaktigt mönster
av negativistiskt, fientligt och trotsigt beteende. Termen uppförandestörning
beskriver något äldre barn som upprepade gånger kränker andras rättigheter
eller grundläggande sociala normer och regler. All forskning - social,
kriminologisk och psykiatrisk - visar att barn med dessa beteendestörningar
mycket ofta får allvarliga sociala anpassningsproblem senare i livet. Den nära
kopplingen till neuropsykiatriska störningar, främst DAMP/ADHD, kan
också uttryckas i att hälften av alla barn med sådana latent antisociala
beteendestörningar har DAMP/ADHD, som i sig är ytterligare en riskfaktor
vad gäller sociala problem. Från vuxenperspektivet blir dessa samband lika
tydliga; en tredjedel av alla blandmissbrukare och närmare hälften av
internerna i svenska fängelser har DAMP/ADHD fullt ut eller i olika grader
av utläkning.
Det görs här och var engagerade och värdefulla insatser för barn,
ungdomar och vuxna med DAMP/ADHD, men det saknas ett lättillgängligt,
sammanhängande stöd som svarar mot de drabbades mångfacetterade behov.
Vuxna med DAMP/ADHD har nästan ingenstans att vända sig för att få
kunnig hjälp, men man kan skönja en positiv utveckling. Uppskattningsvis
har ca 2 % av unga vuxna i åldersgruppen 18-35 år kvarstående svårigheter
relaterade till DAMP/ADHD. Det innebär ca 40 000 individer i Sverige.
Hälften av dem - ca 20 000 individer - har troligen uttalade sociala
anpassningssvårigheter.
Att uppmärksamma de neuropsykiatriska störningarna förbättrar
möjligheterna till habilitering och till att kunna förebygga de sociala
komplikationerna. Hörnstenarna är härvid information och stöd till
föräldrarna, som ofta känner sig otillräckliga och ogrundat skyldiga till
barnens tillkortakommanden. Reaktionerna från vuxna i omgivningen
förstärker ofta föräldrarnas skuldkänslor. Belastningen på den ensamma
mamman, som själv har koncentrationssvårigheter och stresskänslighet och
som skall orka vara ett stöd för sitt överaktiva barn, kan inte bli annat än
övermäktig. Ofta lever den familjen också med en svår ekonomisk stress. En
anpassad skolmiljö är mycket betydelsefull. I vissa fall är även medicinering
aktuell.
Det finns goda förebilder, bl a från Norge, vad gäller att särskilt intensivt
och mångfacetterat stödja barn och föräldrar, när sociala problem uppstått
eller är nära förestående. Det norska samhället har uppmärksammat de
neuropsykiatriskt funktionshindrades utsatta situation och bl a, genom ett
stortingsbeslut, tillskapat regionala utvecklingscentra. Det pågår också en
politiskt förankrad utvecklingsprocess som fokuserar på barnen med
uppförandestörning och deras familjer, där man söker ta till vara all ny
kunskap.
I USA har National Institute of Health uttalat att de neuropsykiatriska
störningarna, med sina skadliga sociala följder, utgör ett viktigt
folkhälsoproblem, vilket det förvisso är, när det visat sig utgöra en
betydelsefull bakgrund till psykisk ohälsa i vidare mening, social utslagning,
missbruk och kriminalitet som berör många. Flertalet av dem som har kvar
svårigheter upp i vuxen ålder, befinner sig mycket långt ifrån WHO:s
definition av hälsa: "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt
och
socialt välbefinnande, ej blott frånvaron av sjukdomar och handikapp." Ett
övergripande mål i Sverige, gemensamt för bl.a. kommunerna, hälso- och
sjukvården och folkhälsoinstitutionerna, är att minska klassojämlikheten på
hälsoområdet. Med den målsättningen får man inte blunda för den grupp av
underprivilegierade individer, som diskuteras här.
Det offentliga Sverige har hittills förhållit sig kluvet eller passivt till de
neuropsykiatriska funktionshindren, särskilt vad gäller vuxna. Det finns
ansatser; t. ex. har Allmänna arvsfonden nyligen beviljat medel för
undervisning och utveckling inom området, men inga uttalanden har gjorts
från statsmakterna där man tagit någon ställning till den här gruppen, till att
problemen existerar och hur dessa individers behov bör prioriteras. I
massmedia förekommer kritiska debattinlägg, där man strider om hur vanliga
störningarna är, var - eller om var man skall dra gränsen mot vad som får
räknas som "normalt" och om hur man bäst benämner svårigheterna. Det vore
olyckligt om den debatten skymde de drabbades svårigheter och behov.
Denna motion vill väcka frågan om de neuropsykiatriskt stördas utsatta
situation. Stödet som barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder
är i behov av, involverar många av samhällets stödfunktioner: socialtjänsten,
skolan, vuxenutbildningen, försäkringskassan, barn- och vuxenpsykiatrin,
missbruksvården, kriminalvården m. fl. Stödet, som dessa institutioner
förmedlar, kunde bli till så mycket större hjälp och mer engagerat om det
grundades i en bättre insikt om hjälptagarnas svårigheter. Det är angeläget att,
i samverkan med de drabbades intresseorganisationer, penetrera vad de
neuropsykiatriska funktionshindren innebär i olika livssituationer (i
utbildningssituationer, i arbetslivet, i föräldrarollen m.m.) och att i större
utsträckning än hittills anpassa samhällets stöd till deras behov.
Socialstyrelsen bör får uppdraget att utreda levnadsvillkoren för människor
med neuropsykiatriska funktionshinder och att föreslå hur samhällsstödet ska
kunna förändras, för att bättre än hittills svara mot deras behov.
Den höga förekomsten av neuropsykiatriska störningar bland dem som
hamnar inom kriminalvården har hittills inte tillräckligt uppmärksammats och
ej resulterat i något handlingsprogram. Endast undantagsvis har klienternas
funktionshinder diagnosticerats. Aktuell statistik (där dessa klienter beskrivs
som personlighetsstörda) visar att fängelsestraffen har katastrofalt dålig
återfallsförebyggande effekt; inom 5 år återfaller 81 % i brottslighet, varav
56 % i våldsbrottslighet. Internerna tänkes under fängelsevistelsen komma till
insikter, som skall göra dem bättre rustade för framtiden. När de, med
oförändrad stresskänslighet och impulsivitet, åter konfronteras med
verklighetens krav, uppstår igen det kaos som föder desperation och
oöverlagda handlingar - trots alla goda insikter och föresatser. Här finns
säkert goda möjligheter att minska återfallen i brottslighet, liksom att primärt
förebygga brottslighet. Kriminalvårdsstyrelsen och BRÅ bör i bred
samverkan utreda hur kunskapen om dessa samband kan implementeras i det
brottsförebyggande arbetet, i kriminalvården och i en återfallsförebyggande
habilitering.