1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att staten har kvar det övergripande ansvaret för en
framgångsrik hivprevention.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att varje år specialdestinera medel så att principen
om att preventionsinsatserna följer viruset säkerställs.
Motivering
Sverige har bland världens lägsta tal vad gäller nydiagnosticerade
personer med hiv. Att så är fallet är ett resultat av drygt 15 års
framgångsrik hivprevention - med en preventionsstrategi som bygger på
samverkan mellan stat, landsting, kommuner och frivilligorganistationer.
Man har också under många år arbetat efter principen att insatserna har
följt viruset.
Vi befinner oss i en ny tid när det gäller hiv. Aldrig förr har det levat så
många hivpositiva som det gör idag. Det är tack vare de allt mer
framgångsrika behandlingsmetoderna som nu finns tillgängliga som
situationen har förändrats. Hiv har förändrats så till vida att nu är man inte
per
automatik dödsdömd om man testats positivt på ett hivtest - man vet inte idag
hur länge man kan överleva med hjälp av de medicinska insatser som görs.
För den sakens skull får man inte förringa de tragiska konsekvenser ett
positivt hivbesked får för den enskilde personen. Trots detta har
medicineringen gjort att allt fler personer bärandes på hivviruset kommer
tillbaks eller har stannat kvar i arbetslivet, och man har i större utsträckning
än förr kvar ett socialt liv med relationer och/eller önskan om att ha en
relation. Smittrycket har således aldrig varit högre än vad det är idag. Det kan
låta som något negativt. Så är inte fallet. Det ställer bara helt andra och
högre
krav på en effektiv och framgångsrik preventionsstrategi.
För att säkerställa en likaledes framgångsrik prevention krävs också i
framtiden specialdestinerade medel för ändamålet. Det självklara i att de
ekonomiska resurser som krävs i det preventiva arbetet ska följa viruset kan
aldrig nog poängteras. Ett av de starkaste argumenten för att staten också i
framtiden ska ha det övergripande ansvaret för detta område är att om
ansvaret läggs ut på kommuner och landsting kan medel, vars avsikt är att
finansiera hivpreventiva åtgärder, komma att användas till andra angelägna
ändamål då man kanske endast har en mycket liten grupp som befinner sig i
riskzonen och/eller att spridningen av hiv är liten eller obefintlig i det egna
landstinget eller kommunen.