Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjens rätt till familjerådslag eller annan liknande arbetsmodell.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att byta socialsekreterare och socialdistrikt.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för hela familjen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en plan för vård och återförening.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om journalanteckningar.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tydlig redovisning och dokumentation av umgänge.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om syskonplacering.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kontakten med anhöriga och närstående.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnets rätt att få ammas.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning av familjehem.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kontrollbesök.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mjuk utslussning.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vårdnadsöverföring.1
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om adoption. 1
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet för släkt att begära umgänge. 1
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en kommission angående omhändertagande av barn. 17. 1 Yrkandena 13-15 hänvisade till LU.
Inledning
När barn far illa i hemmet är det samhällets skyldighet att ingripa. Givetvis måste ett sådant ingripande ske med stor försiktighet och på ett rättssäkert sätt. Ett felaktigt ingripande kan annars skapa en livslång misstro mot socialtjänsten och tron på rättssamhället kan för alltid gå förlorad.
Socialtjänstlagen är en ramlag och mycket gott arbete sker med stöd av denna lag. Socialstyrelsen har också givit ut genomtänkta allmänna råd som behandlar det mesta av socialtjänstens verksamhet. Det gäller t.ex. områden som här tas upp; utredningsförfarande, dokumentation, vårdplaner och förhållningssätt vid placering i familjehem. Det visar sig dock inte vara tillräckligt. Ofta blir det för barnet och familjen på ett helt annat vis än vad Socialstyrelsen tänker sig, och vissa områden som är viktiga för barnet och familjen har inte fokuserats.
Att omhänderta någons barn är ett av de största ingrepp man kan göra mot en familj. Hos många barn, föräldrar och andra anhöriga skapar det sår och ärr som aldrig försvinner. Vi måste därför ha ett ständigt pågående arbete för att stödja, hjälpa och förbättra situationen för de familjer som hamnar i en situation där samhället överväger ett omhändertagande.
Inom socialtjänsten är de enskilda socialsekreterarna mestadels både duktiga och seriösa, och vi anser att de behöver allt stöd och all uppmuntran de kan få i sitt svåra arbete.
Detta gäller också de familjehem som finns. Vi vet att de flesta familjehemmen som rekryterats fungerar mycket bra och gör en enormt viktig insats. Men vi vill dock påvisa att de brister som finns i vissa fall måste uppmärksammas, så att omhändertagandet kan bli bättre överallt.
Rätt till delaktighet
Fler och fler kommuner inför nu familjerådslag som arbetsmetod när ett omhändertagande av ett barn är aktuellt eller planeras. Det tycker vi är positivt och ser det som den enda nuvarande modell där de berörda/anhöriga/ närstående idag verkligen garanteras att vara delaktiga och där de har en bra möjlighet att påverka beslutet.
Under lång tid har socialtjänsten självständigt utrett och kommit med förslag till åtgärder när en krissituation uppstått i en familj. Många familjer har då både blivit och med rätta känt sig utestängda, överkörda och maktlösa. Det har inte heller varit ovanligt att familjen/anhöriga inte vågat protestera av rädsla för att de då även ska belastas av sina protester. Trots förbättringar upplever många fortfarande att situationen i vissa kommuner inte förändrats.
Vi anser att den tiden nu måste vara förbi där familjen och nätverk stängs ute från möjligheten att delta i beslut som berör deras barn, barnbarn eller andra närstående. Vi ser därför med tillfredsställelse på att modellen med familjerådslag nu fått genomslag i flera kommuner. Den har öppnat dörren för familjens deltagande i de kommuner där det funnits ett engagemang och en tro på familjerådslaget.
Men i många kommuner vill man inte förändra och vill inte släppa ifrån sig ensamrätten att självständigt hantera ärendet. Det finns ett uppenbart motstånd mot att berörda och närstående lägger sig i, det upplevs som jobbigt och besvärligt.
Vi anser att tiden är mogen för att det skall bli en rättighet för familjen att vara delaktig när beslut skall tas om sociala ingripanden, eller om stödåtgärder. Det får inte vara den enskilde tjänstemannens val av arbetsmetod som skall avgöra om de närstående skall få vara delaktiga eller utestängda. Delaktighet måste vara en rättighet och en del i rättssäkerheten. Om familjen så önskar skall den därför ha rätt till ett familjerådslag eller annan arbetsmodell som i likhet med familjerådslag tar de närståendes resurser till vara.
De närstående måste få en riktig möjlighet att ta ansvar för och påverka de stödåtgärder som behövs, eller den placering av barnet som kan bli nödvändig. Det måste bli en rättighet vare sig det gäller ett beslut som tas med stöd av socialtjänstlagen eller LVU.
I de fall där det finns en konflikt mellan familjen och socialtjänsten anser vi att även vid en omprövning av ett äldre fall skall möjlighet ges att använda sig av familjerådslag eller en liknande metod. Socialtjänstens roll får aldrig upplevas som ett hot, den måste utgå från att vara stödjande och hjälpande. Den rollen förstärks om man använder sig av exempelvis familjerådslag.
Rätt att byta socialsekreterare och socialdistrikt
På samma sätt som patienten i hälso- och sjukvården vid livshotande och komplicerade sjukdomstillstånd skall kunna konsultera en annan läkare för diagnos och förslag till behandling, måste den som blir föremål för socialtjänstens ingripanden få möjlighet att bli utredd av en annan socialsekreterare i ett annat socialdistrikt om han eller hon inte känner förtroende för den som har ansvar för ärendet.
Åtgärder för hela familjen
Att omhänderta ett barn är ett så allvarligt ingripande att det endast skall ske när ingen annan lösning står till buds. Många gånger handlar det om missbruk eller övergrepp inom familjen. När beslut fattas om åtgärder för barnets bästa, så anser vi att situationen är så allvarlig att den också måste följas av åtgärder för att lösa den situation som föranlett omhändertagandet. Ett omhändertagande är svårt för alla parter och barnets föräldrar/anhöriga mår då sämre än någonsin. Tyvärr är det alltför vanligt att familjen lämnas åt sitt öde när barn omhändertagits, något som många barn reagerat mycket starkt över. Här måste det ske en förändring. Oavsett om barnet/ungdomen kommer att stanna en begränsad tid i sitt fosterhem eller om det kommer att stanna i fosterhemmet under resterande uppväxt så behöver föräldrarna hjälp med att utveckla ett positivt föräldraskap i förhållandet till sitt barn.
Plan för vård och återförening
En stor brist vid omhändertagande av barn är att det inte alltid upprättas en åtgärdsplan för familjen och för barnet. Det måste finnas kompetens hos socialtjänsten att utforma en åtgärdsplan som alla inblandade parter skall delges och om möjligt godkänna. Den skall inte utformas endast utifrån socialtjänstens normer utan även från barnets och föräldrarnas perspektiv.
I en sådan plan måste det också, där det är möjligt, finnas en plan för ett återförenande och för umgänget mellan barnet och de anhöriga. Det brukar upprättas s k vårdplaner där dessa uppgifter bör finns med. Vårdplaner finns dock inte alltid och är ibland så allmänt hållna att de blir obegripliga för de inblandade. Det måste vara en skyldighet vid alla utredningar där en placering planeras att tydliga vårdplaner finns som kan ge svar på de frågor barnet och föräldrarna har om placeringens syfte, längd och innehåll. Om den svåra situationen uppstått att ett barn blivit omhändertaget skall inte barnet eller familjen behöva leva i den svåra ovissheten att inte veta om det finns en möjlighet till återförening.
Som en mamma uttryckte det: " Jag har varit fri från missbruket i flera år, jag har fått tillbaka mitt jobb och mina vänner, jag har ett fint hem, men jag får inte svar på frågan:
- Vad fordras av mig för att jag skall få tillbaka mina barn?"
Alla borde försöka tänka sig in i den situationen.
Journalanteckningar
De ingripanden och åtgärder som sker vid socialtjänsten har stor betydelse för barnen och deras familjer. Vi anser därför att socialtjänsten skall vara skyldig att föra lika noggranna journalanteckningar som man gör inom vården där det klart framgår vilka åtgärder som vidtas och på vilket sätt kontakten med de anhöriga upprätthålls.
"Umgängessabotage"
Återkommande får vi beskrivningar av något som vi uppfattar som "umgängessabotage". Möten där anhöriga och fosterhemplacerade barn och ungdomar får träffas under sådana omständigheter att det inte kan uppfattas på annat sätt än att det är ett sabotage mot en framtida återförening. Möten i sådana miljöer där barnet lätt kan känna att det inte är roligt att träffa mamma, pappa eller någon annan anhörig. Till exempel ett 2 1/2 timmes möte var tredje månad på socialsekreterarens kontor, när det istället varit möjligt med en eftermiddag på Skansen eller på Gröna Lund. Eller mötet där barnbarnet varje gång av socialtjänsten tvingas träffa farmor och farfar i ett grått och tråkigt rum i en frikyrka i stället för i deras fina villa med trädgård och pool. Det är heller inte ovanligt att anhöriga blir ombedda att hålla sig undan, eftersom socialsekreteraren anser att det blir bättre så. Det finns en mängd liknande tråkiga umgänges- beskrivningar.
För att komma till rätta med "umgängessabotagen" måste det finnas krav på en tydlig redovisning av umgänget. Det ska dokumenteras separat och inte ingå i fortlöpande journalanteckningar. Endast på så sätt blir det lättöverskådligt för alla parter och visar också på hur viktigt det är. Ett barn ska i efterhand kunna läsa dessa dokumentationer och lätt och överskådligt se vad som gjorts för att han eller hon ska kunna behålla kontakten med föräldrar och andra anhöriga.
Syskonplacering
När det finns flera syskon som skall placeras, så måste man eftersträva att syskonen om möjligt placeras i samma familjehem. Är inte detta möjligt, så anser vi att syskon inte skall placeras längre från varandra än att de kan ha en normal kontakt. Socialtjänsten skall hjälpa syskonen till en god kontakt.
Kontakten med de anhöriga och närstående
Att splittra familjer och släkter har gjort många människor olyckliga och skapat många tragedier. Det har vi många vittnesmål om. Det har saknats och saknas i viss mån fortfarande en helhetssyn när det gäller våra rötters betydelse.
Barnens rätt att få träffa sin anhöriga måste garanteras. Om det inte finns mycket speciella skäl som talar däremot, så måste ett barn som är familjehemsplacerat ha samma rätt som alla andra barn att få träffa sina anhöriga, när hon eller han själv vill det.
Vilka andra barn än familjehemsplacerade barn nekas att träffa exempelvis sina närstående mer än en gång var annan månad och då under en begränsad tid och på plats som bestäms av en tjänsteman?
Vilka andra barn nekas att sova över hos far- och morföräldrar eller annan släkting efter ett sent julfirande med motiveringen att det är viktigt att barnet sover i sin egen säng? Vilka andra barn måste smyga sig till hemliga möten med sina anhöriga efter skolans slut?
Vi anser att barns rätt till ett naturligt umgänge med släkten måste tillgodoses. Man måste i större utsträckning än idag lyssna på barnen. Det är därför viktigt att barn och ungdom inte placeras så långt från sina anhöriga att kontakten bryts eller försvåras. Många kommuner väljer av olika skäl placeringar på sådant avstånd att en kontakt med anhöriga blir omöjlig. Sådana placeringar måste bli undantag och får aldrig bli en regel. Närhet ger möjlighet till den kontakt mellan barnet och dess släkt och andra närstående som riksdagen tidigare gett uttryck för. Barnet kan då också på eget initiativ ha en kontakt med sina anhöriga. Närhetsprincipen måste gälla.
Barnets rätt att ammas
I enstaka fall omhändertas nyfödda barn redan på BB. Ett skäl kan vara att socialtjänsten bedömt att den blivande mamman inte har tillräckliga resurser att ta hand om sitt barn. I de fallen har det hänt att mamman vägrats amma sitt barn, för att barnet och mamman inte skall knyta an till varandra. Barnet har tagits från mamman och mamman har fått medicin för att stoppa mjölkbildningen. Vi är medvetna om att det är ovanligt att man gör på det här sättet, men det förekommer. Vi anser att det är grymt mot mamman och fel mot det nyfödda barnet med tanke på de kunskaper som finns om vikten av att ett barn får ammas. Situationer när detta är nödvändigt är ofta så ångestladdade att socialtjänsten reagerar i förtid. Men i ett längre perspektiv är det av stor vikt att mamma och barn får möjlighet att lägga grunden till en kontakt.
Utbildning av familjehem
Ett bra familjehem är förutsättningen för en lyckad placering. Ett dåligt familjehem kastar en mörk skugga över alla familjehem och kan innebära en katastrof för fosterbarnet. Därför är det viktigt att vi får en genomgående hög standard på familjehemmen.
I lagstiftningen poängteras mycket starkt att målsättningen vid placeringar är att arbeta för att barnet ska hem igen. Detta mål kolliderar naturligtvis med familjehemsföräldrarnas känslomässiga bindning till det placerade barnet. Det är inte enkelt att efter flera års placering kunna lämna barnet ifrån sig. Det kan också vara svårt att klara andra konflikter som kan uppstå. Därför är utbildning av blivande familjehemsföräldrar och handledning ett måste vid såväl frivilliga placeringar som vid tvångsplaceringar. Vi anser att en sådan utbildning och handledning ska vara obligatorisk. Även släktingar som har barn placerade hos sig ska erbjudas detta.
Vid en sådan obligatorisk utbildning får också de blivande fosterföräldrarna en möjlighet att känna efter om det svåra och förtroendefulla uppdraget att vara fosterförälder passar dem. Även socialtjänsten får en bättre möjlighet att bedöma de blivande fosterföräldrarnas lämplighet.
Kontrollbesök
För att säkra kvalitén anser vi att vissa av de kontrollbesök som socialtjänsten gör i familjehemmen ska vara oanmälda.
Barnen ska ha en långvarig kontakt med samma socialsekreterare, men måste ha rätt att byta om kontakten inte fungerar. Socialsekreteraren måste ta initiativet till enskilda samtal med barnen/ungdomarna, som annars kanske inte vågar kritisera eller anmäla familjehemmet om det är nödvändigt.
Mjuk utslussning
Många familjehemsplacerade barn känner sig utkastade när de blir 18 år. De kan då stå utan både familjehemföräldrar och biologisk familj. Därför måste det finnas möjlighet till en mjuk utslussning med möjlighet att komma tillbaka till familjehemmet. Om en ungdom som fyllt 18 år önskar bo kvar i familjehemmet ska denna möjlighet ges i form av fortsatt ekonomiskt stöd under en bestämd utslussningsperiod som bestäms i samråd mellan den ansvariga socialenheten och den familjehemsplacerade.
Vårdnaden
Vårdnadsöverföring är en mycket känslig fråga, som skapar oro hos många anhöriga. Det är också ett så stort ingrepp i den enskildes liv att en vårdnadsöverflyttning inte skall vara möjlig om föräldrarna finns i livet. Vi tycker därför inte att det skall bli möjligt för en socialnämnd att ta ett eget initiativ till att vårdnaden flyttas över till familjehemsföräldrarna. Däremot skall föräldrarna och fosterföräldrarna efter överenskommelse kunna ha gemensam vårdnad. En åsikt som tidigare förts fram av N.BUFF (Nätverket Barn och Ungdom Från Familjehem). Ett så här viktigt beslut anser vi skall kunna föregås av ett familjerådslag eller ett liknande möte där de anhöriga har stor möjlighet att vara delaktiga.
Adoption
Adoption av ett familjehemsplacerat barn skall först kunna ske efter det att barnet fyllt 18 år och skall då vara ett val som barnet och fosterföräldrarna gör. Det är olyckligt när det uppstår situationer där föräldrar och deras ombud upplever att en placering från början är tänkt att bli en adoption. Eller en situation där en familj som står i begrepp att adoptera erbjuds möjligheten att få ett litet fosterbarn.
Möjlighet för släkt att begära umgänge
I en rad länder har rätten för barn att träffa sina mor- och farföräldrar och rätten för mor- och farföräldrar att träffa sina barnbarn aktualiserats. I USA har varje stat lagar som ger mor- och farföräldrar rätt att träffa barnbarn under vissa omständigheter. Lagen ger mor- och farföräldrar möjlighet att i domstol begära besöksrätt. Domstolen kan bevilja dem denna rätt om den är för barnets bästa. I Sverige finns inte den rätten idag.
I vissa fall kan det även i Sverige behövas en möjlighet för mor- och farföräldrar och andra närstående att ha möjligheten att kunna vända sig till en rättslig instans för att begära umgänge med ett närstående barn. Givetvis är det barnets bästa som skall vara avgörande. Det kan exempelvis vara en situa- tion där en skilsmässa skapat fiendskap mellan familjerna, eller tillfällen då barn placerats i familjehem.
Vi föreslår att regeringen låter utreda frågan och återkommer till riksdagen med ett förslag som ger barn och deras anhöriga en acceptabel möjlighet till umgänge.
Kommission
Mellan 10 000 och 15 000 barn omhändertas varje år. Vad händer med barnen och vad händer med familjerna? Det behövs en oberoende grupp som granskar socialtjänstens ingripanden, utredningar och vad det gäller familjen situationen före och efter ett omhändertagande. Speciellt bör invandrarfamiljernas situation beaktas. Därför föreslår vi att man tillsätter en kommission.
Stockholm den 4 oktober 2000
Thomas Julin (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)
Ewa Larsson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)