1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till nytt avtal om
utvecklingsinsatser inom vården och omsorgen för åren 2002-2004 med
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet i enlighet vad som
anförs i motionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en omsorgsgaranti.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om avgifter i
äldreomsorgen i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om konvalescenthem.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om äldre invandrare och flyktingar.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om äldreombudsmän.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om äldrepeng.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hörselnedsättning.1
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om depression.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om änkepensionerna. 2
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om diskriminering av äldre. 3
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utbildning av personal inom hälso- och sjukvård.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om forskning.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lagstöd för pensionärsråd.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om färdtjänsten. 4
16.
1 Yrkande 8 hänvisat till KrU.
2 Yrkande 10 hänvisat till SfU.
3 Yrkande 11 hänvisat till AU.
4 Yrkande 15 hänvisat till TU.
Liberal
äldreomsorgspolitik
Äldreomsorgen genomgick stora förändringar under 90-talet.
Ädelreformen innebar att kommunerna fick ansvaret för
äldreboende, särskilt boende för äldre och omsorgen om
handikappade. Kommunerna fick också betalningsansvaret
för medicinskt färdigbehandlade patienter. Reformen
åtgärdade ett allvarligt problem i akutsjukvården där en stor
del av sängplatserna tidigare varit upptagna av äldre
patienter, som redan var "färdigbehandlade" på
akutsjukhuset. Men även om ädelreformen löste detta
problem så återstår en rad utmaningar i äldreomsorgen,
varav många orsakats av "yttre omständigheter", som den
ekonomiska krisen på 90-talet, att antalet äldre blir fler, att
nya åtaganden har ålagts kommunerna och att de medicinska
framstegen höjt ribban för vad vården kan klara av.
Det faktum att antalet äldre i befolkningen blir fler medför successivt
ökade krav på service, omsorg och vård. Till detta kommer effekten av de
stora reformer som under 1990-talet inneburit vidgade och nya åtaganden för
kommunerna. Den fortsatta utvecklingen av nya medicinska tekniker innebär
också en kontinuerlig omfördelning av uppgifter inom vården. Sammantaget
har dessa förändringar inneburit en mycket kraftig omstrukturering av vården
och omsorgen på mycket kort tid. Dessa förändringar kommer även framgent
att ställa stora krav på kommunerna.
Ökningen av antalet äldre framgår av nedanstående tabell. Den
demografiska utvecklingen är som synes delvis dramatisk. Exempelvis ökar
antalet personer över 80 år med 62 % (!) mellan åren 2015 och 2030. Men
författarna till den bilaga till Långtidsutredningen varur denna tabell är
hämtad kommer ändå fram till ett jämförelsevis optimistiskt scenario. De tror
att den medicinska utvecklingen kommer att innebära att det är möjligt att
klara äldreomsorgen i framtiden.
Tabell 2.3 Befolkningsprognos avseende de äldre, 1999-2030, i tusental
och procentuell förändring
De nya omständigheterna skärper givetvis trycket på
äldreomsorgens finansiering. Kommunerna och landstingen
har valt att möta detta med olika, långt ifrån alltid
problemfria, strategier. För landstingen har en strategi varit
att minska antalet platser i framför allt akutsjukvården.
Mellan åren 1992 och 1995 försvann 22 % av platserna inom
somatisk akutvård. Inom geriatriken försvann under samma
period hela 30 % av sängplatserna. En konsekvens av detta
är ett ökat tryck på akutsjukvården främst i form av
komprimerade vårdtider. Problemen för geriatriken är att
ansvaret för rehabilitering för äldre på många håll har
kommit att bli ett kommunalt ansvar.
Kommunerna har också försökt att möta de ökade finansieringsbehoven i
äldreomsorgen med striktare behovsbedömning och/eller genom
avgiftshöjningar. Dessa förändringar har på många håll därtill kombinerats
med personalnedskärningar.
Utvecklingen inom hemtjänsten faller in i detta mönster. Allt färre
personer får hjälp med hemtjänst. Det som fått stryka på foten är "lättare"
hjälp, till exempel städning och annan assistans som har karaktären av
service. Hemtjänsten handlar istället i växande utsträckning om vård och
omvårdnad av sjuka. Situationen - där antalet hemtjänsttagare kommit ner på
samma nivå som 1965 - kräver nytänkande. En del av lösningen är
naturligtvis att uppmuntra tillkomsten av ett större privat utbud av
hushållstjänster till priser som också pensionärshushållen - av vilka allt flera
har ATP - kan betala.
Ädelreformen avhjälpte många av de problem som kännetecknade vården
och äldreomsorgen under tidigare årtionden. Framför allt behövde många som
tidigare var patienter inte längre vara det. Vårdkedjan blev också mer
fungerande. Det var bra. En annan tanke i ädel var att se patientens situation i
sin helhet. I detta avseende har ädelreformen tyvärr inte kunnat förverkligas.
Socialstyrelsens senaste stora granskning av äldreomsorgen
(Äldreuppdraget 1998) konstaterade fortsatt stora brister i omsorgen om de
äldre. Det finns stora behov av förbättringar. Förslagen i den här motionen
syftar till att konkret åstadkomma dessa förbättringar. Människor måste kunna
lita på äldreomsorgen.
Under senare år har det med rätta talats mycket om krisen inom
äldreomsorgen, och ett antal skandaler har uppdagats. Dessa skandaler har
ofta berott på kommunernas brister i planeringen av äldreomsorgen, brist på
särskilda boenden för äldre och brister inom vård och omsorg.
Framtidens äldreomsorg får inte präglas av kriser, platsbrist och skandaler,
utan måste präglas av god planering och god kvalitet för att de äldre skall
kunna känna trygghet inför framtiden.
I samhällets omsorg om de äldre med behov av olika insatser måste det
idag konstateras att det finns brister. Det brister när det gäller den enskilde
äldres möjlighet att påverka var han eller hon vill bo, vem som ger hjälpen
osv. Alltför många lösningar är avsedda för en grupp - pensionärsgruppen -
ett kollektiv. Vi människor blir inte likadana bara för att vi blir äldre, vi
förblir dem vi varit tidigare, men kanske med vissa skröpligheter, men med
stor livserfarenhet.
De äldres livserfarenhet tas inte heller till vara, vilket är en stor förlust
för
samhället. När en person går i pension förväntas att personen inte längre
deltar aktivt i arbetslivet - det gäller både den privata och offentliga
sektorn.
Det finns till och med "yrkesförbud" för läkare, tandläkare och
sjukgymnaster att fortsätta arbeta efter 65 års ålder om de har ett vårdavtal
med landstinget, det förnyas då i regel inte. Sverige har inte råd att avstå
från
den kunskap och kompetens som finns hos våra pensionärer.
Omsorgsgaranti
Folkpartiet vill införa något som vi valt att kalla för en
omsorgsgaranti. Den skall innehålla de delar som är
väsentliga för att den enskilde äldre skall erbjudas en
kvalitativt god omsorg och valfrihet. Kommunerna skall,
utifrån en av Socialstyrelsen utarbetad skiss, fastställa en
omsorgsgaranti. De kommuner som inte lever upp till de
rättigheter som garanteras av omsorgsgarantin skall bli
skyldiga att ge de äldre som inte får den omsorg som
fastställts motsvarande avgiftsreduktion. Det blir dessutom
ett ekonomiskt incitament för kommunerna att leva upp till
målsättningarna i omsorgsgarantin.
Omsorgsgarantins elva
punkter
Rätten till medicinsk kompetens
Det är viktigt att den medicinska kompetensen förstärks. Det
måste finnas en medicinskt ansvarig läkare kopplad till varje
äldreboende och tillräckligt många sjuksköterskor inom
äldreomsorgen. Att den medicinska kompetensen stärks är
helt nödvändigt för att kvaliteten i äldreomsorgen skall
kunna garanteras. För den äldre innebär det också att
intagning på sjukhus i många fall kan undvikas.
Frågan om ökad läkarmedverkan i äldreomsorgen är intimt
sammankopplad med frågan om husläkare. I takt med att husläkarna blir fler
blir det också lättare för äldreomsorgen att knyta fler husläkare till sig.
Geriatriskt utbildade sjuksköterskor kan medverka till att höja kvaliteten
på den vård och omsorg som ges på särskilda boenden. Kommunerna bör
därför tillsammans med landstingen utarbeta en strategi för att höja
sjuksköterskornas kompetens om åldrandets sjukdomar - geriatrik. Detta
skulle ge en kvalitetsförstärkning inte minst på sjukhemmen. Antalet
sjuksköterskor i den kommunala verksamheten måste också bli fler. Ett
sådant system leder också till att akutbesöken på sjukhusen minskar, vilket
ytterligare höjer kvaliteten.
Trots att Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet utlovat att
se till att läkare knyts till äldreboenden, kvarstår fortfarande en stor brist.
Regeringen föreslår i proposition 1999/2000:149 flera åtgärder för en ökad
läkarmedverkan i äldreboende och för att höja den medicinska kompetensen
för personalen i äldreomsorgen. Men avtalet mellan regeringen och Lands-
tingsförbundet och Svenska Kommunförbundet lider av svagheten att det blir
kommunerna som kommer att avgöra hur mycket som kommer att satsas på
den medicinska kompetensen och läkarmedverkan. Det behövs mer
preciserade avtal mellan landsting/kommuner och staten.
Rätten till värdigt
omhändertagande
Omvårdnad utgör en omfattande och viktig del av
verksamheten i sjukvården jämte den medicinska
behandlingen. Den medicinska delen får av tradition större
uppmärksamhet än omvårdnaden. Båda är dock avgörande
för en god och effektiv vård. Organisation och ledarskap är
ofta utformade utifrån synsättet att vård är medicinsk
verksamhet även i de fall då omvårdnadsinsatserna
överväger.
En god omvårdnad måste vara en självklarhet i äldrevården. Det måste
finnas tillräckligt med personal för att kunna mata och ge dryck. Det måste
finnas så mycket personal att patienterna kan komma upp ur sina sängar i
rimlig tid och dessutom få hjälp att komma ut på promenader m m, dvs se
andra miljöer än det egna rummet/vårdavdelningen. Självfallet skall det också
finnas så mycket personal att varje patient kan känna sig synliggjord,
personligt tilltalad och ompysslad.
Prioriteringsutredningen har definierat omvårdnadens roll och uppgift:
Omvårdnaden skall tillgodose allmänmänskliga och personliga behov och
därvid tillvarata individens egna resurser för att bevara eller återvinna
optimal
hälsa, liksom att tillgodose vård i livets slutskede. Omvårdnaden skall gå som
en röd tråd genom all vård och utgöra ett komplement till behandling. Det
kräver engagemang och kunskaper såväl av naturvetenskaplig som
humanvetenskaplig art.
Det finns många brister i omvårdnaden av de äldre sjuka. Trycksår är en
sådan brist. Där saknas det en helhetssyn. Patientens totala situation måste
beaktas. Omvårdnadsinsatserna är av avgörande betydelse för att förhindra
och behandla trycksår i sjukvården. Forskare hävdar att 90 % av alla
tryckskador eller trycksår skulle kunna undvikas om omvårdnaden
förbättrades.
Rätten till fungerande
trygghetslarm som åtgärdas i tid
I rapporterna om vanvård i äldrevården har det framkommit
att äldre inte får hjälp i rimlig tid, trots att de har larmat. I
vissa fall har till och med trygghetslarmen tillfälligt varit
urkopplade. Detta är självfallet fullständigt oacceptabelt.
Vården måste organiseras så att trygghetslarmen gör skäl för
sitt namn. Larmen skall fungera och den hjälpsökande skall
vara garanterad hjälp inom rimlig tid.
Rätten till en väl fungerande
färdtjänst
En fungerande färdtjänst är oerhört betydelsefull. Det
innebär rörelsefrihet, men också trygghet för den äldre att
veta att man kan lita på färdtjänsten. Under senare år har
neddragningarna på färdtjänsten gått mycket långt. Det
ställer till svåra problem för många äldre. Folkpartiet anser
att det finns en smärtgräns då friheten för äldre och andra
med behov av färdtjänst inskränks för mycket.
Det är också viktigt att slå fast att taxiföretag som åtagit sig att köra
färdtjänst inte får behandla färdtjänstkunder sämre än normalkunder. Det
allmänna betalar för att få en väl fungerande färdtjänst. Orimliga väntetider,
inte minst på grund av att färdtjänstkörningarna prioriteras sist i
taxiväxlarna,
är oacceptabelt. Att det är en allmän service betald med allmänna medel får
inte betyda att kunderna nonchaleras.
Rätten till en väl fungerade
hemtjänst
När någon, på egen hand eller med stöd av anhörig,
kontaktar hemtjänsten för att få hjälp, måste enligt vår
mening ansvarig personal hos kommunen höra av sig inom
tre dagar för att bestämma tid för ett möte kring de problem
som den äldre har och vilket stöd kommunen då kan erbjuda.
En plan skall göras i samråd med den äldre och eventuellt dennes anhöriga
som visar vad hemtjänsten skall ombesörja, om det ges omsorg på annat sätt
än via hemtjänst samt om rehabilitering skall erbjudas, vad denna skall leda
till och inom vilken tid. Samma skriftliga plan skall göras upp om den äldre
måste flytta till särskilt boende. En kontinuerlig kvalitetsuppföljning skall
göras, och det skall stå klart för den äldre vad som kommer att ingå i de
frågor som ställs i samband med uppföljningen. Om den äldre har en anhörig
som klarar av att ge viss omsorg, skall denne anhörige ges stöd genom
avlastning i någon form. Denna avlastning skall planeras gemensamt med den
anhörige, så att den kan genomföras på dennes villkor.
Skulle hemtjänstpersonalen av något skäl inte komma på avtalad tid, skall
detta meddelas så snart som möjligt och hjälp ändå erbjudas av någon annan i
personalen. Uteblir hemtjänsten helt, skall den äldre kompenseras på något
sätt, exempelvis genom att hemtjänsten kommer en extra gång vid ett senare
tillfälle eller genom att avgiften sänks den månad det gäller. Det skall klart
framgå för den äldre och dennes anhöriga vem hos kommunen som är
ansvarig och kontaktperson när något inträffar.
Den äldre har rätt att välja vem som skall ge den service och omsorg som
anses behövas. Kommunerna skall ha jourtjänst under kvällar och helger så
att ingen riskerar att skrivas ut från sjukhus utan att få kontakt med
socialtjänsten. Varje sjukhus skall ha uppgifter om vem som har jour så att
den äldre kan garanteras en kontakt med kommunen.
Det som har invandrat till Sverige skall garanteras att få ha tolk med vid
samtal med socialtjänsten. Erfarenheten visar att många gamla snarare minns
sitt modersmål än svenskan på äldre dagar och speciellt i svåra situationer är
det en trygghet att få uttrycka sig på sitt modersmål.
Rätten att veta att viktminskning
och fallskador utreds och åtgärdas
Oroväckande larmsignaler om att allt inte står rätt till måste
tas på allvar tidigt. Det är också en självklarhet att åtgärder
sätts in om det är möjligt. Att äldre ibland faller och skadar
sig är ganska vanligt. Det har också ökat i omfattning. Ofta
sker detta utan att de skador som uppkommer vid fallet
rapporteras eller noteras. I Folkpartiets äldrevård skall alla
fallskador utredas. Konkret innebär det att så fort en äldre
faller så skall en läkare tillkallas för undersökning, så att
skadorna inte förblir oupptäckta.
En annan signal om att allt inte står rätt till är plötsliga viktminskningar
till
följd av undernäring. Bland äldre, som fortfarande bor hemma, har 3-7%
rapporterats vara undernärda.
Studier visar brister när det gäller att utforma strategier för bedömning av
och planering för de äldres näringsintag. Dessa båda studier visar att
undernäring är ett vanligt förekommande problem bland äldre patienter i
sjukvården. De visar också att tillräcklig och näringsriktig kost förbättrar
vården och minskar lidandet för de gamla. Om problemet med undernäring
inte uppmärksammas och åtgärder vidtas, försämras de äldres tillstånd under
sjukhusvistelsen och rehabiliteringen försvåras.
Målet med vården bör vara att patienterna får tillräckligt med energi för att
bibehålla eller förbättra sitt näringstillstånd. Eftersom äldre äter lite ställs
höga krav på matens kvalitet. Intaget av föda bör ske individuellt i lämplig
miljö. En god omvårdnad vad gäller näringsintaget innebär att anpassa
måltiderna till varje patients förutsättningar och behov.
Rätten till valfrihet
Val bör om möjligt finnas i fråga om boendeform och
leverantör av hemtjänst. Personer som väljer att bo i
vårdhem eller på servicehus skall ha rätt till eget rum. Äldre
som bor i särskilt boende skall ha rätt att flytta för att bo nära
en anhörig i en annan kommun.
Även när man är gammal skall det vara självklart att man själv kan
bestämma var man vill bo. Äldre skall ha rätt att tacka nej ett antal gånger
till
erbjudet äldreboende utan att därför hamna utanför boendekön.
Även för den som är äldre och i behov av mycket hjälp måste det vara en
rättighet att kunna få välja vem som skall komma in i det egna hemmet och
utföra ett arbete. För att garantera valfriheten för äldre bör ett system med
hemtjänstcheckar införas. De kan utformas på följande sätt:
Den som behöver någon omvårdnad eller service vänder sig till
kommunen, där en bedömning görs. Därefter får den enskilde en check som
ger rätt till en viss omvårdnad och service. Med checken får den äldre också
en förteckning över vilka vård- och servicegivare, både kommunala och
privata, som är godkända - licensierade - av kommunen att ingå i systemet.
Licensieringen innebär att kommunen har träffat avtal med dem. I det avtalet
framgår att de ingår i kommunens kvalitetskontroll.
Den enskilde väljer utförare och betalar med hemtjänstchecken. Den
enskildes pris för checken motsvarar den vanliga äldreomsorgstaxan. Den
som behöver stöd och hjälp för att välja skall få det.
Rätten till eget rum
Folkpartiet har alltsedan 1985, när Bengt Westerberg väckte
frågan, arbetat för att alla boende på servicehus och i
vårdhem, och som så önskar, skall få möjlighet att bo i ett
eget rum. I dag delar fortfarande tusentals människor rum
med personer som de själva inte har valt.
I de kommuner där Folkpartiet är med och styr skall det gamla fp-löftet om
eget rum åt alla förverkligas.
I exempelvis Stockholm driver Folkpartiet frågan om eget rum i
sjukvården mycket hårt. När Stockholm vid ädelreformens genomförande i
början av 90-talet övertog nio stora sjukhem från landstinget fanns
flerbäddsrum i stor omfattning. Fyra sjukhem återstår att bygga om. Det är nu
mycket angeläget att de flerbäddsrum som finns kvar på Råcksta sjukhem,
Serafens sjukhem, Gärdets sjukhem och Blackebergs sjukhem byggs om så
att eget rum kan erbjudas.
Vid valet 2002 kommer ombyggnad av tre av dessa fyra att vara påbörjad.
Det allra sista kommer med gällande planering att vara ombyggt först 2006.
Det är emellertid Folkpartiets förhoppning att det skall vara möjligt att hitta
så
bra evakueringsplatser att ombyggnaden av detta sista sjukhem kan forceras. I
så fall kan löftet om 2004 klaras.
I några andra kommuner där (fp) sitter i majoriteten är läget detta.
I Helsingborg har i princip alla som vill eget rum redan. Även i Borås är
det redan förverkligat, till stor del tack vare Folkpartiet. Kungsbacka räknar
med att klara löftet till 2004.
Naturligtvis driver vi också kravet i opposition.
Ett exempel är Göteborg. Folkpartiet är pådrivande för att bygga bort
flerbäddsrummen. När nuvarande ombyggnationer är avslutade i september
2001 kommer det att finnas 8 fyrbäddsrum (!), 137 trebäddsrum, 415
tvåbäddsrum och 501 enbäddsrum. Det innebär att 1 381 av totalt 1 889
platser är i två- eller flerbäddsrum. Om Folkpartiet i Göteborg får bestämma
så kommer takten för ombyggnationen att öka.
Rätten att flytta även för de äldre
som bor i särskilt boende
Folkpartiet drev på i många år för att äldre som bor i särskilt
boende skall ha rätt att flytta för att bo i annan kommun nära
en anhörig. Det tog lång tid innan en sådan laglig rätt kunde
fastslås. Numera har socialtjänstlagen ändrats så att
vistelsebegreppet gäller. Det vill säga man skall få den hjälp
man behöver där man bor och är. Det betyder att äldre i
särskilt boende har lagen på sin sida när de begär hjälp i den
kommun där deras anhörige/anhöriga bor. Men trots denna
lagändring har flera fall uppmärksammats där kommuner
vägrar att följa den nya lagen. Argumentet är att det inte
finns tillräckligt med platser och att kommunens egna
invånare måste få företräde.
Folkpartiet är mycket kritiskt mot denna form av lagtrots, som ju även äger
rum mot de rättigheter som stadgas i handikappreformen. Kommunerna är
skyldiga att ha en sådan planering och beredskap att de lagliga rättigheter som
garanterats samhällets allra mest utsatta inte åsidosätts.
Rätten till hjälpmedel i tid
När beslut fattas om att en äldre (eller handikappad) har rätt
till ett visst hjälpmedel skall det finnas på plats och fungera
inom en viss angiven tid. För många äldre är olika typer av
väl fungerande hjälpmedel en förutsättning för att klara av så
mycket som möjligt själva av det dagliga livet. I dag är
väntetiderna ofta mycket långa.
Rätt hjälpmedel kan för en äldre människa innebära möjlighet till
rehabilitering eller avsevärt mycket bättre livskvalitet.
Folkpartiet vill att den av oss föreslagna vårdgarantin även skall omfatta
tekniska hjälpmedel, så att den som är i behov av hjälpmedel skall få snabb
hjälp och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader.
Bristen på gemensam vårdplanering när en äldre patient har vårdats på
akutsjukhus och skall återvända hem igen gör att hjälpmedelsbehovet inte
utreds ordentligt. Behovet av hjälpmedel bedöms bäst i den äldres egna hem-
och vardagsmiljö. Det bör därför vara primärvården, tillsammans med
kommunens äldreomsorg, som har ansvar för att se till att den äldre får de
hjälpmedel som han eller hon behöver.
Det stora problemet inom hjälpmedelsförsörjningen beror till stor del på att
både landsting och kommuner är inblandade. Oavsett hur kommuner och
landsting har delat upp ansvaret för hjälpmedel mellan sig, har de ett
gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna. I varje län måste landsting och
kommuner gemensamt bygga upp en vattentät organisation, som garanterar
att den enskilde får den hjälp som han eller hon behöver.
En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet skulle kunna vara ett sätt att
höja kvaliteten och kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre
utsträckning än vad som sker idag kunna upphandla tjänster från privata
entreprenörer. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga
utprovning - hörapparat - uppföljning.
Rätten till bra vård i livets
slutskede
När bot inte kan ges och patienten är döende skall patienten
få dö en lugn och värdig död. Det måste vara en självklarhet
att tillräcklig smärtlindring ges. Psykologiskt och socialt
stöd skall erbjudas den äldre och de anhöriga.
Den döende skall kunna få ett värdigt avsked från livet. Vården måste vara
lyhörd för den döende och de anhörigas behov och önskemål. Besökstider bör
inte begränsas annat än av hänsyn till den äldre.
Efter ädelreformen är det en allt större andel av de äldre som slutar sina
dagar i hemmet. Här finns en stor uppgift för kommunerna att möta. Det är
viktigt att dessa personer får dö under så värdiga former som möjligt. Här
måste det finnas upparbetade kontakter med specialistsjukvården och ett
kontinuerligt stöd av distriktsläkare m fl.
Rättvisa avgifter för de
äldre
I utredningen Bo tryggt-Betala rätt (SOU 1999:33) föreslås
bland annat maxtaxa i äldreomsorgen samt lagstadgat
förbehållsbelopp för den enskilde. Socialstyrelsens
granskning av avgifterna för service, omsorg och boende i
kommunerna är stundtals en skräckblandad läsning
(Äldreuppdraget 2000:1 Taxor och avgifter för vård och
omsorg). I Båstad kan man som mest få betala
23 490 kronor för omvårdnad och kost i särskilt boende
medan det i andra kommuner är en betydligt lägre
maxavgift. Avgifterna för äldrevård skiljer upp till 132 000
kronor per år mellan olika kommuner. Därutöver begår flera
kommuner rena lagbrott när de struntar i dagens
socialtjänstlagstiftning om att garantera skälig standard åt
äldre vars make/maka flyttar till särskilt boende. Listan över
oacceptabla förhållanden skulle kunna göras betydligt
längre.
Det är skandalöst att regeringen ännu har presenterat något förslag att
komma till rätta med de skriande orättvisor som dagligen drabbar åtskilliga
äldre runt om i landet. Det enda glädjande som regeringen har lyckats att göra
är att tillgodose det gamla folkpartikravet på förbättrat bostadstillägg för
äldre.
Folkpartiet föreslår följande punkter för rättvisare avgifter i
äldreomsorgen.
Miniminivå för förbehållsbeloppet. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att
räkna fram en miniminivå för förbehållsbeloppet, det vill säga det minsta
belopp man får behålla. Folkpartiet anser att kommunernas möjlighet att ta ut
oskäliga avgifter som ruinerar även pensionärer med goda pensionsinkomster
måste undanröjas. En lagfäst maxtaxa och ett lagfäst förbehållsbelopp måste
införas.
Hänsyn till make/maka. Oberoende av hur höga taxorna är i olika
kommuner måste maka/make värnas ekonomiskt. Om en av två makar eller
sammanboende tvingas flytta till ett ålderdomshem, måste den som bor kvar
ges möjlighet att klara sig ekonomiskt. En variant är att räkna makarnas
sammanlagda inkomst och dela med två för att sedan sätta avgiften för den
som flyttat till ålderdomshemmet. Med ett sådant system minskar risken för
att den som har den högre inkomsten flyttar till ålderdomshemmet och får
betala en hög avgift och att den kvarboende tvingas att flytta på grund av det
nya ekonomiska läget. Om den som flyttar till ålderdomshem har den lägre
inkomsten av makarna bör kommunen beräkna sin avgift bara utifrån den
inkomst som den boende på ålderdomshemmet har. Finns minderåriga skall
särskild ekonomisk hänsyn tas till dessa.
Inga avgifter som konfiskerar äldres tillgångar. Förmögenhet skall inte
i sig vara avgiftsgrundande. Vid beräkning av förmögenhet räknas tillgångar i
bank, obligationer, aktier, fordringar, tillgång i ekonomiska föreningar eller
motsvarande, övriga tillgångar av större värde, förmögenhet i
näringsverksamhet, kontanter och övriga kapitaltillgångar. Något
förmögenhetsvärde på fastighet och bostadsrätt skall inte tas upp om dessa är
att anse som privatbostad.
Tak för den högsta avgift som kommunerna får ta ut. De stora
skillnaderna mellan kommunernas avgifter måste utjämnas. Det är nödvändigt
för att de äldre skall behandlas jämlikt och för att tilltron till den
solidariskt
finansierade äldreomsorgen skall bestå. En kommun bör inte debitera mer än
1 220 kronor i månaden (fyrtio % av basbeloppet i årets värde) för omsorg
och service.
De pensionärer som har minst utrymme är förstås de som har låga
pensioner och höga boendekostnader. Det vanliga bostadstillägget beräknas
bara på hyror upp till 4 000 kr. Vi har föreslagit att hyrestaket höjs till 4
500
kr per månad. För pensionärer som har en hyra på den nivån eller högre (och
som inte redan har det särskilda bostadstillägget) innebär vårt förslag att de
får en ekonomisk förbättring med 450 kr per månad.
Moderna
konvalescenthem
Många medicinskt färdigbehandlade patienter blir direkt
hemskickade trots att de saknar nära anhöriga och ett socialt
nästverk. Det behöver knappast påpekas att detta ofta
innebär en stor otrygghet för den enskilde och många har
också uttryckt önskemål om att få vistas i någon form av
mellanvårdsboende.
Andra patienter får helt enkelt ligga kvar på sjukhuset för att kommunen
inte har något lämpligt boende. Detta kostar naturligtvis pengar och låser upp
den slutna vårdens kapacitet. Dessutom främjar det inte patientens
tillfrisknande.
En tredje grupp medicinskt färdigbehandlade patienter får mer eller mindre
pendla mellan hemmet och slutenvården. Att befinna sig i en sådan
skytteltrafik, med alla de påfrestningar det innebär, är inte heller idealiska
omständigheter för återhämtning och tillfrisknande.
Kommuner och landsting i samarbete bör enligt Folkpartiet liberalernas
åsikt införa en nya vårdform mellan slutenvården och boendet för äldre
människor. Tidigare fanns konvalescenthem dit patienter kunde komma för en
längre eller kortare tid för att förbereda sig inför hemkomsten. Det är dags att
återinföra konvalescenthemmen, men i en modern form byggd på kunskap
kring rehabilitering. På konvalescenthemmet skall patienten få en
hjälpmedelsutredning och möjlighet att pröva hjälpmedlen så att de fungerar
på ett bra sätt även i hemmiljön. ADL-träning och möjlighet till
kuratorssamtal är också sådant som bör ingå.
Äldre invandrare och
flyktingar
Idag finns det omkring 110 000 äldre i Sverige som är födda
i andra länder. Dessa är emellertid underrepresenterade
bland dem som har hemtjänst och som bor i särskilda
boendeformer. För dessa kan det ibland vara nödvändigt
med särlösningar, exempelvis särskilt boende tillsammans
med andra som talar samma språk eller viss uppsökande
verksamhet för att utröna om det finns dolda behov.
Äldreombudsmän för
ökad trygghet
Äldreombudsmannen kan ha en rad viktiga funktioner. Det
kan handla om att vara kontaktman för de äldre gentemot
personal, politiker och tjänstemän. En annan funktion skulle
kunna vara att utvärdera och göra stickprovskontroller inom
äldreomsorgen för att se att allt fungerar som det skall. En
annan viktig del av uppdraget bör förstås vara att tala med
personalen för att smidigt hitta lösningar på problem som
kan uppstå.
Det är viktigt att äldreombudsman ges en stark, fristående ställning
gentemot politiker och övrig personal i kommunen. Äldreombudsmannen
skall vara de äldres ombud och svara för deras intressen och ingenting annat.
Äldreombudsmannen är visserligen anställd av kommunen, men måste
vara fristående från de myndigheter som administrerar äldreomsorgen i
kommunen. Ombudsmannen skall fungera som den instans dit äldre eller
deras anhöriga kan vända sig med frågor, klagomål och för att få information.
Äldreombudsmannens arbete syftar till att öka den äldres och närståendes
inflytande och förebygga att brister uppkommer i äldreomsorgen.
Ombudsmannen skall arbeta med uppföljning genom att erfarenheter från
dokumenterade synpunkter och klagomål rapporteras till kommunstyrelsen.
Folkpartiet har i flera år, och i ett stort antal kommuner runt om i Sverige,
väckt motioner om införande av äldreombudsman. I Stockholms stad och i
Solna kommun har kravet blivit verklighet. Erfarenheterna från dessa
äldreombudsmän är mycket goda. Folkpartiet kommer att fortsätta att verka
för att antalet äldreombudsmän blir fler.
I Solna har äldreombudsmannen Anna Nordström en mottagningstid en
gång i veckan. Det går också självfallet att kontakta henne via brev, telefon
eller mail. Hon ger både råd och tar egna kontakter med anledning av de
ärenden hon får kännedom om.
I Stockholm heter äldreombudsmannen Siv Drott. Hon började sin tjänst i
augusti 1999. Utmärkande för äldreombudsmannen är att hon har överblick
över hela Stockholms äldreomsorg. Äldreombudsmannen har inget
myndighetsansvar. Istället är hennes uppgift att försöka rätta till
missförhållanden genom att prata med dem som är ansvariga och som fattar
beslut. Syftet med en äldreombudsman är att förebygga att brister uppkommer
och att skapa ett forum för ökat inflytande från dem som är beroende av
stadens äldreomsorg.
Det är viktigt att äldreombudsmännen samverkar med
pensionärsorganisationerna och talar med andra frivilligorganisationer. De har
många gånger den erfarenhet och sitter inne med den information som behövs
för att komplettera den kommunala äldreomsorgspolitiken.
Äldrepeng
Gamla människor, som har levt ett långt liv, vet ofta hur de
vill ha det. Att de fyllt 65 innebär inte att deras intressen
plötsligt skiftar till gammeldans och bingo. De har samma
livsfilosofier, vanor och drömmar som tidigare. Vi tilltror
dessa erfarna människor att leva sina liv enligt sina egna
önskemål och vill ge dem makt att besluta över sin vardag.
Men valfriheten i äldreomsorgen i dag är kraftigt begränsad. Människor
omyndigförklaras plötsligt när de blir lite skröpliga på äldre dar. Det är dags
för en valfrihetsrevolution för våra äldre - en ny kurs som ger äldre makten
över äldreomsorgen.
I dag väljer många skola, husläkare och barnomsorg genom "pengsystem".
Nu måste äldre också få makten att forma sin vardag. Vi vill öka valfriheten
för de äldre genom att införa en äldrepeng.
"Pengen" är tänkt att fungera så här:
Den enskilde pensionären, som känner att krafterna börjar tryta, får på
samma sätt som i dag en biståndsbedömning, som berättigar antingen till en
viss nivå på hemtjänsten eller till plats på ett särskilt boende. Äldrepengen
motsvarar den skattefinansiering som idag går till hemtjänsten eller
äldreboendet. Äldrepengen ska, tillsammans med den avgift som även
fortsättningsvis tas ut, täcka kostnaderna för vård och omsorg.
Äldrepengens storlek kommer att variera beroende på den enskildes behov.
Den som har stora behov skall givetvis ha en större peng än den som har
mindre behov. I takt med att behoven förändras för den enskilde aktualiseras
frågan om pengens storlek - därvidlag blir det ingen skillnad mot i dag när
biståndsbedömaren gör nya bedömningar av enskildas behov.
Införandet av en äldrepeng gör inte omsorgen billigare - det är inte heller
syftet. Folkpartiets fokus är höjd kvalitet. Äldreomsorgen måste stärkas och
utvecklas. Många äldre har i dag så omfattande och komplicerade behov att vi
måste satsa på kvalitet och utbildning för att klara av att ge en god vård och
omsorg. Det är viktigt att kvalitetsutvecklingen garanteras i pengsystemet.
Därför måste äldreomsorgen arbeta med kvalitetsgarantier så att den enskilde
tydligt kan se vad hon eller han kan förvänta sig av omsorgen.
Äldrepengen innebär att de äldre och/eller deras anhöriga får makt att
avgöra vad de anser vara kvalitet, vilket ålderdomshem de vill bo på eller till
vem de vill vända sig med sin peng för att få hemtjänst.
Äldrepengen ska man kunna föra med sig till den omsorgsgivare man
önskar. Det ska gå bra att välja mellan alla enheter som kommunen antingen
driver i egen regi eller dem som kommunen har kvalitetsgodkänt. Den som
vill flytta till en annan kommun har numera, efter krav från Folkpartiet, laglig
rätt att flytta utan att behöva inhämta den nya kommunens godkännande. Med
en peng blir det inte annorlunda.
Valfriheten kräver naturligtvis att det finns alternativ att välja mellan.
Inom barnomsorg och skola har vi kunnat konstatera att föräldrarna har
uttryckt intresse för olika inriktningar eller profiler. Detta har lett till att
enskilda startat verksamhet med den inriktning som många brukare föredragit.
Det är bara genom att vara lyhörda gentemot de enskildas önskemål som
omsorgsgivarna kan känna sig säkra på att det finns inkomster i form av
medföljande "peng". Vi kommer att få se samma utveckling inom
äldreomsorgen.
Flera av de enskilt drivna verksamheter som finns i dag kommer att våga
bygga ut när de kan konstatera att det finns en efterfrågan och att det framgent
är den enskilde, och inte längre kommunens tjänstemän och politiker, som
bestämmer var de äldre ska bo. Detta kommer i sig att leda till ökad valfrihet
genom att utbudet av platser ökar.
De kommunala alternativen kommer också att få större möjligheter att
utvecklas mot mer profilerade enheter. Personalen har omfattande erfarenhet
av hur äldre personer vill ha sin omsorg. Detta kommer att ge dem
konkurrensfördelar. Troligen kommer det också att leda till att s k
avknoppningar, där personalen tar över verksamheten, kommer att öka i
omfattning.
Flera andra kommuner än Stockholm där Folkpartiet sitter i ledningen är
intresserade av systemet med äldrepeng. Dit hör Helsingborg (även om
Pensionärspartiet för närvarande bromsar införandet), Kungsbacka, Solna och
Nacka.
Det finns undantagsvis äldre personer som inte klarar av att föra sin egen
talan. Den närmaste familjen eller andra anhöriga blir då ofta ett viktigt stöd
för den enskilde. Anhöriga får företräda den äldre i de fall detta är möjligt
och
i andra fall får biståndsbedömare, precis som i dag, ansvara för att på bästa
sätt agera i den enskildes intresse. Alla som behöver och vill ha hjälp att
välja
ska få det av biståndsbedömarna.
Hörselnedsättning
Med åren försämras hörseln. Fler än 400 000 personer från
64 år och uppåt hör dåligt. Av dem som har angett att de har
nedsatt hörsel är det bara 35 % som har hörapparater.
Siffrorna är mycket olika i landet. I Gävleborg t.ex. har
hälften av de hörselskadade apparater mot bara 25 % i
Västernorrland. Väntetiderna till hörapparat ökar i de flesta
län och varierar för äldre som bedöms som oprioriterade fall
mellan 1 och 27 månader. Avgifterna varierar också från 200
kr till 600 kr per utprovning. Kostnadstak förekommer i elva
landsting och ligger då på mellan 3 000 och 3 500 kr. Det
som är gratis i Halmstad kan kosta mer än 8 000 kr i
Karlstad om man är pensionär!
Hörselnedsättning är ett funktionshinder som Sveriges Television AB
enligt avtal är skyldigt att beakta. Äldre personer har visat sig ha svårt att
höra
radio- och TV-program med störande bakgrundsljud. I åldern 65+ har 20 %
denna svårighet som tilltar med stigande ålder.
Folkpartiet anser därför att den arbetsgrupp som bereder den kommande
propositionen och avtalet om radio och TV måste få i tilläggsuppdrag att
särskilt beakta äldres krav på att slippa störande bakgrundsljud i programmen.
Depression
Depression bland äldre är ett folkhälsoproblem som drabbar
ca 15 % av åldersgruppen 70 år och äldre. Knappt hälften av
landstingen kan erbjuda specialistvård till äldre med andra
psykiska störningar än demenssjukdom. Allmänläkarnas
kunskaper om psykisk ohälsa hos äldre har visats vara
bristfällig. Som exempel kan nämnas en studie som visade
att endast 12 % av äldre med depression upptäcktes i
primärvården. Orsakerna till att så många missades angavs
vara okunskap och tidsbrist. Till det kommer att en del äldre
inte vet att hjälp finns att få och att de känner skamkänsla
över sina symtom.
Eftersom det finns effektiv behandling av depression hos äldre är det
oacceptabelt att så många får lida i onödan.
Folkpartiet anser att den nationella handlingsplanen för hälso- och
sjukvården måste kompletteras med en plan för hur man skall kunna nå
patienter med psykiska problem, däribland depression, och därmed
möjliggöra att rätt diagnos ställs och effektiv behandling erbjuds.
Änkepensionerna
Regeringen föreslår att 30 miljoner kronor skall avdelas till
änkor/änkemän vars pensioner inkomstprövas. Eventuellt
kommer dessa pengar att användas för att stödja de
änkor/änkemän som har hemmavarande barn i åldern 18-20
år.
Folkpartiet anser att beslutet om inkomstprövning av änkepensionerna
måste rivas upp. De 30 miljoner kronor som regeringen anvisade i
vårpropositionen räcker inte på långt när för att återställa dessa pensioner
till
deras tidigare nivå. Vi hänvisar här till vår kommittémotion om
änkpensionerna som presenteras nu under den allmänna motionstiden.
Lagstiftning om äldres
rätt att arbeta
Under 1900-talet lade vi ett kvarts sekel till vår
medellivslängd. Den förväntade livslängden för kvinnor är
nu 82 år och för män 77 år. Merparten av de år vi "vunnit" är
friska år. När riksdagen 1913 antog en lag om allmän
pensionsförsäkring sattes pensionsåldern till 67 år medan
medellivslängden låg på 55 år. Medellivslängden var tolv år
kortare än pensionsåldern. Skulle vi tillämpa samma
principer idag skulle pensionsåldern ligga på drygt 90 år!
Den faktiska pensionsåldern idag ligger mellan 59 och 60 år.
Vi vet att det finns människor som vill gå i pension vid 60 men också att
det finns människor som vid 65 gärna vill fortsätta att arbeta heltid eller
deltid
men som inte får det. Läkare, sjukgymnaster och tandläkare får t.ex. inte
vårdavtal med landstingen efter fyllda 65 år, Socialstyrelsens vetenskapliga
råd avpolletteras vid 65 år därför att de då lämnar sin rutinverksamhet men
sällan forskningen och internationellt samarbete, lärare betraktas av
kommunerna som för gamla, näringslivet satsar hellre på yngre etc.
Folkpartiet anser att det behövs en lagstiftning som ger den enskilde rätt att
välja om hon eller han vill fortsätta att arbeta eller inte efter 65-årsdagen
samt
att vi i Sverige får en lagstiftning lik den som finns i USA där man har en lag
mot åldersdiskriminering i arbetslivet. Sverige har andra lagar mot
diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder, etnicitet och sexuell
läggning. Därför är det naturligt att lägga till ytterligare en grupp som
diskrimineras i arbetslivet, nämligen äldre.
Utbildning av personal
inom hälso- och sjukvård
och socialtjänst
Regeringen anser att ädelreformen bör ligga fast men att de
brister som finns och som Folkpartiet gång på gång påtalat
måste åtgärdas. Det innebär en höjning av och ökad tillgång
till medicinsk kompetens och medicinska insatser för äldre i
särskilda boenden och i hemsjukvården. Man tar också upp
behovet av bättre samverkan mellan landsting och
kommuner.
Regeringen underlåter dock att precisera hur man skall möjliggöra
utbildningen av och tillgången till de olika personalgrupper som arbetar inom
äldreomsorgen. Vi behöver fler läkare i geriatrik där pensionsavgångarna nu
är stora och återväxten mycket låg. Och hur avser man att höja den
medicinska kompetensen hos de berörda personalgrupperna? Kunskaperna
om läkemedelsbehandling är t.ex. helt otillräckliga på många håll vilket leder
till felbehandling av äldre.
Folkpartiet anser att regeringen bör ta fram en plan för hur
utbildningsbehovet för de olika personalgrupperna inom äldreomsorgen och
hälso- och sjukvården för äldre skall kunna tillgodoses. Ett särskilt
utbildningsprogram för läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal om
läkemedelsbehandling av äldre behöver tas fram och genomföras.
Forskning
Medicinska forskningsrådet har vid flera tillfällen påtalat att
andelen forskare som ägnar sig åt klinisk forskning sjunker
på ett oroande sätt. Det innebär bl.a. att klinisk forskning
beträffande äldres sjukdomar riskerar att minska i
omfattning, något som både mänskligt och
samhällsekonomiskt inte kan accepteras. Som exempel kan
nämnas att betydande forskningsinsatser görs för att vinna
kunskap om demenssjukdomarnas orsaker, hur de kan
förebyggas och behandlas. Denna forskning bör fortsätta och
intensifieras.
Ett hälsoproblem som rönt mindre intresse och som också är vanligt
förekommande är åldersdepression, ett hälsoproblem som också behöver
komma i fokus för forskningen.
Folkpartiet anser att forskning om äldres psykiska problem och här inte
minst depression hos äldre bör bli föremål för särskilda forskningssatsningar,
samt att den kliniska forskningen inte får komma på undantag.
Lagstöd för kommunala
och landstingskommunala
pensionärsråd (KPR,
LPR)
I Sverige började pensionärsråd växa fram under 1970-talet.
Skälen var då som nu att pensionärerna var dåligt
representerade i de politiska församlingarna trots att de
utgjorde en betydande del av valmanskåren och att de därför
saknade direkt inflytande på äldrepolitiken.
Som en följd av förslag från utredningen "Pensionärerna - inflytande och
medbestämmande" tillsatte regeringen 1991 en pensionärspolitisk kommitté
med socialministern som ordförande. I kommittén ingår de fem politiskt
obundna och för alla pensionärer öppna pensionärsförbunden (PRO, SPF,
SKPF, SPRF och RPG).
På motsvarande sätt har pensionärsråd inrättats i kommuner (KPR) och
landsting (LPR). En uppföljning har visat att mindre än hälften av dessa
fungerar tillfredsställande. Genomgående tycks dock landstingens
pensionärsråd fungera bättre än de kommunala.
I Danmark och Norge finns sedan början av 1990-talet en tvingande
lagstiftning om pensionärsråd. I Danmark är alla personer 60 år och äldre som
är bosatta inom kommunen/landstinget valbara och utgör också
valmanskåren. I Norge nomineras pensionärsledamöterna av
pensionärsorganisationerna. Pensionärsråden i Danmark tycks fungera något
bättre än i Norge.
Folkpartiet anser att också Sverige bör införa en lagstiftning om att det
skall finnas kommunala och landstingskommunala pensionärsråd. Därmed
skulle äldre få större verkligt inflytande på samhällsplaneringen och få
resurser att göra sin röst hörd.
Färdtjänsten
Ny lagstiftning om färdtjänst infördes den 1 januari 1998.
Färdtjänsten blev därmed enbart ett komplement till den
allmänna trafikförsörjningen och ett stöd för personer med
betydande svårigheter att använda allmänna
kommunikationer. Kommunen har ansvar för att det
anordnas färdtjänst inom kommunen och kan enligt lagen
överlåta ansvaret till trafikhuvudmannen i länet
(länstrafikbolaget).
I och med den nya lagstiftningen ses färdtjänsten inte längre som en form
av bistånd utan behandlas som en trafikpolitisk fråga i syfte att bidra till en
tillfredsställande trafikförsörjning också för personer med funktionshinder.
Detta betyder att den som utnyttjar färdtjänsten inte kan få någon hjälp
med att t.ex. ta sig från bilen till bostaden.
Någon tillsynsmyndighet finns inte för verksamheten, och det är oklart vart
enskilda skall vända sig med klagomål.
Handikappombudsmannen lämnade 1999 en delrapport till regeringen om
tillämpning av färdtjänstlagen. Analysen har gjorts ur ett genderperspektiv.
Här kan man se att majoriteten av de närmare 700 färdtjänstmål som prövats
av länsrätterna under 1998 har lett till att överklagandet avslagits. Många har
dock tack vare domstolsprövningen fått färdtjänsttillstånd, ledsagare eller
villkor i samband med färdtjänstresor som inte skulle beviljats om kommunen
behållit sin roll som första och i praktiken enda instans. Andelen bifall för
äldre kvinnor är påtagligt lägre än för män. Handikappombudsmannen kan
inte utesluta att det finns könsdiskriminerande faktorer i domstolarnas
tillämpning av färdtjänstlagen, något som Folkpartiet ser allvarligt på.
Undersökning pågår inom Svenska Kommunförbundet för att ta reda på
vad som hänt med färdtjänsten sedan den nya lagstiftningen trädde i kraft.
Regeringen beslöt i november 1998 att uppdra åt Vägverket, Statens
Järnvägar, Banverket, Kommunikationsforskningsberedningen, Sjöfartsverket
och Luftfartsverket att genomföra en utvärdering av handikappolitiken inom
transportområdet och där särskilt uppmärksamma kollektivtrafik och
färdtjänst. Samråd i erforderlig utsträckning skall ske med Statens institut för
kommunikationsanalys, Boverket, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Svenska Lokaltrafikföreningen samt organisationer för
funktionshindrade. En delredovisning lämnades i maj 1999 och utredningen
skall vara klar senast 31 december 2001.
I delrapporten återfinns ingenting om de problem äldre i behov av
färdtjänst möter. Vilka svårigheter man möter för att få färdtjänst i olika
delar
av landet finns inte belysta. Rapporten handlar om utebliven färdtjänst, långa
väntetider, långa färdvägar på grund av samåkning och bristande hjälp att
komma från fordonet till bostaden/mottagningen. Anhöriga har krävts på
betalning för att följa med den äldre vid sjukvårdsbesök etc. I och med 1998
års lagstiftning har färdtjänsten förlorat den sociala funktion som är så viktig
för den som behöver färdtjänst. Det är en uppenbar brist att upphandlaren
(trafikhuvudmannen) utgörs av trafiksakkunniga som inte automatiskt tar
kontakt med de sociala myndigheterna.
Folkpartiet anser att det måste tydliggöras för den pågående utredningen
angående utvärdering av handikappolitiken inom transportområdet att den
måste särskilt se till äldres behov - de sammanfaller inte alltid med
funktionshindrades - och att det är nödvändigt att utvärdera färdtjänsten
utifrån ett socialpolitiskt perspektiv, inte bara ett transportpolitiskt.
Utvärderingen bör också inrymma förslag om hur färdtjänsten kan
kvalitetssäkras, vem som har tillsynsansvar och till vem den enskilde skall
kunna vända sig med klagomål.