1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att undersöka varför kvinnorna inom den offentlig sektorn har
högre sjukfrånvaro än dem med liknande arbetsuppgifter, som är
anställda i privata företag.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utreda på vad sätt vårdens status kan höjas,
arbetstillfredsställelsen ökas och nedslitningen av personalen minskas
inom den offentliga sektorn.
3.
1 Yrkande 1 hänvisat till SfU.
Inledning
Genom olika skräckexempel visar massmedia ofta att
situationen inom vården är otillfredsställande. Människor
nekas vård och skrivs ut för tidigt från sjukhusen utan
möjlighet till nödvändig social och medicinsk omvårdnad
eller rehabilitering. På grund av bristande resurser inom
exempelvis förlossningsvård och barnsjukvård tvingas
blivande föräldrar till andra sjukvårdsområden än det egna
för att få vård. Vårdbehövande tas inte om hand vid akuta
situationer, de får ligga ensamma att dö och människor med
psykiska problem får ingen hjälp etc.
En av orsakerna till den uppkomna situationen är bristen på läkare,
sjuksköterskor och undersköterskor. En annan orsak är vårdyrkenas låga
status. Lågkonjunkturen och strukturförändringarna har medfört att en stor del
av vårdpersonalen sagts upp från sina arbeten. Det har också inneburit att den
kvarvarande personalen blivit hårt ansträngd. I vissa fall till och med
utbränd.
Förhållanden som i sin tur återverkat på sjukvårdens arbetsbelastning.
Sjukskrivningarna för speciellt kvinnor inom den offentliga verksamheten har
ökat oroväckande.
Dagens utveckling, där omvärldens krav ökar och individen förväntas ta ett
eget större ansvar, kräver att även hälso- och sjukvården arbetar fram
arbetstidsmodeller där det ges utrymme för exempelvis inflytande och
möjlighet till individuell planering av arbetstid kontra fritid. En ny kultur,
där
tid för reflektion får rum, måste också tillåtas växa fram. Även om en
arbetstidsmodell schematiskt sett kan ge möjligheter till detta, är det ändå i
slutändan en fråga om organisationens värderingar och prioriteringar, som i
sin tur ofta är en spegelbild av regeringens syn på hälso- och sjukvårdens
status. Den anställde måste ges individuellt stöd och vägledning för att kunna
lära sig en ny roll i ett föränderligt samhälle. Samtidigt måste vårdens status
höjas.
Den offentliga sektorn ett
hälsoproblem
Alltfler människor mår dåligt av sina jobb.
Sjukskrivningarna ökar. På fyra år har sjukskrivningarna
med utbrändhet som diagnos ökat med 50 procent. En tydlig
tendens är att det framförallt är kvinnor i offentlig sektor
som drabbas. Den offentliga sektorn har skaffat sig dåligt
rykte som arbetsgivare.
Under 90-talet har tillsatts ett flertal utredningar om arbetsliv och
arbetsmiljö. Regeringen aviserar gång på gång nya utredningar och gör nya
utspel. Men i praktiken händer inte mycket. Utslitna människor lider. De
drabbas av minskade inkomstmöjligheter. En rimlig pensionsnivå kräver att
den enskilde arbetar till 65 år - helst längre. Risken är uppenbar att många
inte orkar ända dit.
Problemen är också ett hot mot välfärden. Den offentliga sektorn kommer
att få svårt att rekrytera personal. Erfaren och utbildad personal flyr sektorn.
Om det inte är möjligt att arbeta i den offentliga sektorn utan att riskera sin
hälsa hotas den gemensamma välfärden.
Ohälsan ökar för kvinnor
Kvinnors arbetsliv karaktäriseras av stort ansvar och litet
inflytande. En situation som är farlig för hälsan och som
idag tydligt visar sig i statistiken. Enligt statistik i rapporten
Arbetssjukdomar och arbetsskador 1998 svarar kvinnor för
60 procent av alla anmälda belastningssjukdomar. Statistiken
visar att de flesta smittolyckor förekommer inom vård- och
omsorgsyrken, där kvinnorna är i majoritet. 70 procent av de
arbetssjukdomar som kvinnor drabbas av är orsakade av
organisatoriska eller sociala faktorer.
1999 översteg sjukfrånvaron i den kommunala sektorn den i den privata
med mer än 1,5 procentenheter, vilket motsvarar cirka 17 000 kommunalt
anställda. Den mest påtagliga förändringen är att kvinnor anställda i
kommuner och landsting, som 1990 hade den lägsta sjukfrånvaron, år 1999
hade en betydligt högre sjukfrånvaro än övriga. Privat anställda kvinnors
sjukfrånvaro, som låg högst 1990, låg 1999 nära 1 procentenhet under de
offentligt anställdas. (Sjukförsäkringsutredningen, SOU 2000:72). Om den
offentliga sektorn inte lyckas förändra sin bild som arbetsgivare, kommer
rekryteringsproblemen i framtiden att bli gigantiska.
Det finns anledning att undersöka varför kvinnorna inom den offentliga
sektorn har högre sjukfrånvaro än de med liknande arbetsuppgifter, som är
anställda i privata företag.
Försök för att höja
vårdens status
Olika försök har visat att det går att höja vårdens status,
minska sjukskrivningarna samt öka arbetsmotivation och
arbetsglädje.
Den till 6-timmars arbetsdag förkortade arbetstiden i Kirunaprojektet
innebar bl a att projektets arbetstidsreform haft en stor påverkan på
korttidssjukfrånvaron. Arbetstidsförkortningen väckte stort intresse såväl
nationellt som internationellt. Frågan är återigen aktuell i den allmänna
debatten. Enligt vårdbiträdena beror de många sjukskrivningarna på arbetets
natur, dvs tyngd. Kroppen slits ut mer och fortare under längre arbetsdagar
än under kortare.
Efter arbetstidsförkortningens införande finns det faktiska effekter på
sjukfrånvaro, arbetsskador, omplaceringar etc. Kortsiktigt kan denna
förändring bero på flera faktorer. En sådan faktor skulle förutom
arbetstidsförkortningen kunna vara organisations-förändringar som lett till att
personalen trivs bättre med arbetet och därmed sjukskriver sig mindre.
Kommunens kostnader för sjukfrånvaron minskade, men att det endast skulle
bero på 6-timmars arbetsdag är dock svårt att fastslå. Då orsaken till
sjukskrivningen är individuell behövs därför en separat undersökning för att
kartlägga enskilda befattningshavares orsaker till sjukskrivning. (Ur
Trygghetsfondens rapport nr 20/96, Myt eller fakta.)
Under avtalsperioden åren 1998-2001 har Svenska Kommunförbundet
genom avtal öppnat möjligheter att på lokal nivå avtala om
försöksverksamhet om arbetstidsförkortning. Syftet är att låta de kommuner
som vill använda en del av löneökningsutrymmet till kortare arbetstid få göra
det.
Enligt en av tidningen Kommunaktuellt (2000-03-23) genomförd
enkätundersökning har 54 kommuner prövat förkortad arbetstid. Av dessa har
26 kommuner permanentat verksamheten. Ytterligare 32 kommuner planerar
att genomföra försök.
Flertalet kommuner i enkätundersökningen lämnar inget svar på hur
förkortningen påverkat ekonomin. Ett par kommuner tror på vinster på lite
längre sikt eftersom sjukfrånvaron minskar och de sparade timmarna inte
behövt fyllas ut helt med ny personal. 2 kommuner uppgav vid
undersökningstillfället att de redan nu tjänade på arbetstidsförkortningen. Att
arbetstidsförkortningen inte påverkat ekonomin uppgav 13 kommuner. I 9
kommuner uppgav man dock att arbetstidsförkortningen fördyrat
verksamheten.
I Helsingborg har under 1997 och 1998 bedrivits en försöksverksamhet
inom vård, omsorg och service vid Vårdbolaget Fredriksdal. Försöket handlar
i stort om att arbetstiden för vårdpersonal förkortades från 37 timmar till 30
timmar per vecka. Sammanfattningsvis visar projektet att på kort sikt ökar
samhällets direkta kostnader (i dessa beräkningar har inte hänsyn tagits till
bl a de vinster som medarbetarna upplever med en rikare fritid, högre
arbetstillfredsställelse etc) men på lång sikt, påpekas i projektredovisningen,
finns anledning att förmoda att fler vinster finns genom exempelvis minskade
långtidssjukskrivningar och framflyttad faktisk pensionsålder, dvs fler
arbetade år. Dessutom antas att arbetstillfällen skapas och rekryteringen av
yngre medarbetare underlättas. Projektets slutsats blir att, även om
kostnaderna för samhället på kort sikt ökar något, de långsiktiga vinsterna för
införande av en arbetstidsförkortning för hälso- och sjukvårdspersonalen
medför vinster ur samhälls-, organisations- och medborgarperspektiv. Således
skulle en översyn av hälso- och sjukvårdspersonalens arbetstid kunna ge både
mänskliga och ekonomiska vinster.
Som ytterligare exempel kan nämnas KUPA-modellen vid
universitetssjukhuset MAS. Utvärdering har bl a visat att projektet lett till
ökat inflytande över arbetstid, kompetensutveckling, arbetstidsförkortning,
mer ostört patientarbete, effektivare resursutnyttjande och stabil
personalkostnadsnivå som i sin tur lett till kostnadseffektivitet. I flera andra
landsting och kommuner än vad som nämnts pågår andra projekt gällande
arbetstid och organisation inom vård och omsorg. Det finns en stor bank att
hämta kunskap ur.
Slutsats
Då olika projekt visat att om man kan påverka sin egen
arbetssituation och sin arbetstid skapas större
arbetsmotivation och minskad sjukfrånvaron. Regeringen
bör därför utreda sjukvårdens inre organisation och de
anställdas arbetssituation. Utgångspunkten bör vara att höja
vårdens status, öka arbetstillfredsställelsen och minska
personalens nedslitning.