1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kommunernas åligganden när det gäller att skapa meningsfull
sysselsättning för de psykiskt sjuka.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin skall motsvara
behoven.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att psykiatrireformens konsekvenser vad gäller skatteväxling
måste utredas.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en kommitté snarast bör tillsättas för utarbetandet av
tydliga nationella riktlinjer för kommuner och landsting om uppföljning,
utvärdering och psykoterapeutiska åtgärder.
Motivering
Psykiatrireformen genomfördes den 1 januari 1995. Kommunerna fick
därmed ett ökat ansvar för personer med psykisk störning, som inte är i
behov av sluten psykiatrisk vård. Slutenvårdsplatser skulle minska till
förmån för öppenvård. De långvarigt psykiskt stördas livskvalitet och
delaktighet i samhället skulle öka.
Socialstyrelsens utvärdering av psykiatrireformen visar på allvarliga brister
i svensk psykvård. Ett av målen med psykiatrireformen var att de
funktionshindrade skulle erhålla bättre rehabilitering och meningsfulla
sysselsättningar. Trots detta mål saknar 85 procent av de sammanlagt 43 000
personer reformen handlar om arbete. Ungefär 16 000 har daglig
sysselsättning i olika kommunala verksamheter, men behovet av
sysselsättning är troligen det dubbla. Antalet personer med psykiska
funktionshinder som förtidspensioneras ökar.
Exempel på personer som lämnats ensamma i sina lägenheter utan daglig
sysselsättning förekommer. Risken att sjukdomen förvärras ökar därmed
ytterligare.
Rapporten konstaterar vidare att personer med psykiska störningar är en
utsatt grupp som behöver mycket hjälp och är starkt beroende av insatser från
anhöriga. Brister i samarbetet mellan primärvård, socialtjänst och psykiatri
leder inte sällan till att anhöriga får påta sig ett stort ansvar. Åldriga
föräldrar
ställer solidariskt upp med allt ifrån ekonomiskt till personligt stöd. Svagt
inflytande över boendet, dålig vårdplanering vid övergångar mellan olika
huvudmän är andra brister som framkommer i Socialstyrelsens rapport.
Syftet med psykiatrireformen var att öka de långvarigt psykiskt stördas
livskvalitet och delaktighet i samhället. Det målet har inte blivit uppfyllt.
Många psykiskt sjuka har, särskilt under förändringsprocessen, farit illa inte
minst med tanke på att alternativa behandlingsformer inte var tillräckligt
utbyggda när slutenvårdsplatserna lades ner. Det är uppenbart att kommuner
och landsting inte klarade av att möta de stora behov som fanns, bland annat
på grund av resursbrist.
Alla instanser måste ta frågan på största allvar. Ansvarsfördelningen
mellan kommuner och landsting får inte bli huvudfrågan. Som framgår av
Socialstyrelsens rapport uppstår fortfarande problem kring
finansieringsfrågor. Detta är enligt vårt synsätt oacceptabelt! Den enskilde
får inte komma i kläm på grund av huvudmännens oförmåga att reda ut
betalningsansvaret.
Möjligheterna till tillfrisknande är ofta goda om vård sätts in i tid. Enbart
medicinering är sällan tillräcklig utan den måste kombineras med andra
åtgärder, t ex rehabilitering och psykoterapi. Tyvärr råder okunnighet inom
sjukvården om hur psykoterapi och psykologisk behandling kan integreras i
vården, även om goda försök görs på en del håll. Endast drygt 300 läkare i
landet är legitimerade psykoterapeuter, och många av dem har lämnat den
offentliga vården för att bedriva privat verksamhet.
Patienter med behov av psykoterapi som nekas adekvat behandling
fortsätter att fara illa. För dessa patienter är psykoterapi skillnaden mellan
en
svår tillvaro och ett relativt gott liv. Psykoterapi och psykologiska kunskaper
måste tas till vara på ett bättre sätt och integreras i sjukvården för att
förkorta
och minska patienters lidande.
Psykiskt funktionshindrade ska ha rätt till daglig verksamhet. Här behövs
en ändring av LSS-lagen. Kommuner bör avsätta skyddade platser för att
tillgodose behovet av terapi för de psykiskt funktionshindrade.
På några håll i landet pågår lyckade försök med kommunal
rehabiliteringsverksamhet för psykiskt funktionshindrade. Ett sådant exempel
är Treklövern i Gävle. Rehabiliteringsverksamheten sker i samarbete med
andra berörda myndigheter utifrån psykiatrireformens intentioner. Man
erbjuder ett varierat utbud av rehabilitering i form av social gemenskap,
sysselsättning, förberedande arbetsträning och studier på olika nivåer utifrån
individens möjligheter och behov. Trots små resurser erhålls mycket goda
resultat, vilket bl a visat sig genom de personer som återfått fungerande
personligt liv tack vare den bedrivna verksamheten. Verksamheten är en
samhällstillgång som även kan mätas i ekonomiska termer.
Den psykiskt funktionshindrade ställs även inför andra problem. Om
vederbörande väl får en lyckad rehabilitering riskerar den rehabiliterade att gå
från sjukbidrag till socialbidrag. Orsaken är att om man inte lyckas kvalificera
sig för den öppna arbetsmarknaden hänvisas man till en otillräcklig marknad
med skyddade arbeten. Att på detta sätt hamna i ett utanförskap är knappast
uppbyggande för någon som just fått en fungerande självgående tillvaro. Både
individen och samhället är förlorare även i ekonomiska termer. Övergång från
sjukskrivning till sjukbidrag kan medföra en kraftigt minskad inkomst som
ofta drabbar unga personer. Detta kan motverka viljan att aktivt förändra sitt
liv, t ex gå in i en arbetsträning med ytterligare minskad inkomst som följd.
Det har gått 5 år sedan psykiatrireformen genomfördes. Idag kan vi
konstatera att det inte finns någon god kontroll över utvecklingen. Brist på
beredskap och resurser har kännetecknat arbetet ute i kommuner och
landsting där samarbetet fortfarande till viss del präglas av
intressemotsättningar mellan huvudmännen. Glappet mellan sluten och öppen
vård har ökat, vilket drabbat patienter med särskilda behov.
Psykiskt funktionshindrade personer har varierande behov inte bara
sinsemellan utan också över tiden hos en och samma person. Statsbidrag till
insatser måste även på detta område vara framåtsyftande och inte avbrytas när
en verksamhet väl etablerats. Att bygga upp verksamheter tar ofta längre tid
än vad som beräknas. Ett genomgående drag på flera områden har varit
regeringens ad hoc-politik. Genom kortlivade resurstillskott till kommuner
och landsting, förväntas dessa sedan svara för permanenta driftskostnader.
Andra svårigheter som också noterats är att utbetalda statsbidrag inte alltid
går till avsedda insatser, utan istället till förbättringar på andra områden i
den
kommunala verksamheten.
Vi anser att regeringen bör tillsätta en kommitté för utarbetandet av tydliga
nationella riktlinjer för kommuner och landsting om uppföljning, utvärdering
av rehabiliteringsverksamheten och de psykoterapeutiska åtgärderna för att
omedelbart undanröja de problem som människor med psykiska
funktionshinder får brottas med. Det är ett nationellt ansvar att ombesörja att
de grupper som har störst svårighet att själva bevaka sin intressen har
samhällets stöd till att skapa livskvalitet. Det är av största vikt att vi
tillsammans arbetar för en förändrad attityd i samhället till psykisk sjukdom.
Vi anser att staten också bör se över konsekvenserna av skatteväxlingen
inom psykiatrin. Det kommer larmrapporter från mindre kommuner med små
skatteintäkter som har svårt att tillgodose det psykiatriska vårdbehovet. Då
skatteväxlingen skulle genomföras använde man den gamla omsorgslagen
som beräkningsgrund för att göra en bedömning av hur många personer
skatteväxlingen skulle omfatta. Eftersom LSS är en rättighetslag så kunde
ingen förutspå hur stor omfattningen skulle bli. Idag rapporterar flera mindre
kommuner om att de har problem att leva upp till rättighetslagen och att risk
finns att andra grupper riskerar att trängas undan på grund av resursbrist i
kommunen. Ovanåker är bara ett exempel där skatteväxlingen beräknades på
cirka 30 personer. Idag har man 117 med beviljade LSS-insatser.