Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning i syfte att komma med förslag till insatser för att stödja läkemedelsmissbrukare. Motivering
Biverkningar och skador av läkemedel kostar samhället enorma summor. Biverkningar och skador av läkemedel kan kosta också den drabbade och hans eller hennes anhöriga förutom pengar: livskvalité, samhörighet, arbete och ibland även livet. Eftersom listan av läkemedel som kan orsaka skador är lång vill jag här endast beröra läkemedel som är lugnande, smärtstillande, sömngivande och antidepressiva.
Det mänskliga lidande som uppstår av långvarigt läkemedelsmissbruk är långt ifrån acceptabelt. Människovärdet är alltför värdefullt. Drabbade och deras anhöriga behöver stöd från statsmakten för att läkemedelsskadorna ska erkännas och uppmärksammas så att fler inte behöver drabbas.
Den ovärderliga och unika kunskapen hos de drabbade måste tas till vara och utgöra grunden för ett nytt tänkande och handlande i fråga om läkemedelsbehandling. Detta kan inte överlåtas helt och hållet till professioner och myndigheter. En mycket stor andel av läkemedelsskadorna kan förebyggas, enligt vissa internationella studier 70-90 %.
I vårt alltmer effektiva samhälle verkar det som om också behandling av människor skall vara snabb och effektiv. När människor av olika anledningar hamnar i svåra och krisfyllda situationer är mediciner ofta den enda hjälp som finns att få. På frågan vad du behöver när du är i kris har tusentals personer genom Konsumentinstitutet läkemedel och hälsa (KILEN), svarat entydigt att det är någon att tala med, någon som lyssnar, någon som har tid, att bli respekterad och att få kärlek. Ingen har svarat att de i första hand behöver läkemedel. Ändå är det just läkemedel som erbjuds de flesta. Nästan ingen människa lever hela sitt liv utan att uppleva smärtfyllda perioder. Det ingår i livets villkor. Sjukdom och förluster ingår i många människors liv. Trots det finns tendenser att vi ska vara duktiga vid t.ex. dödsfall och sörja lagom mycket och på ett sätt som kan hanteras av omgivningen. Många erbjuds olika former av läkemedel vid anhörigas dödsfall. För en del är det kanske nödvändigt under en period men många skulle troligen kunna avstå från läkemedel om det fanns någon annan hjälp att få.
Ett stort antal människor i Sverige äter dagligen någon form av receptbelagda värktabletter. Jag har full förståelse för det. Det tragiska är dock att många inte har något annat alternativ. Om människor skulle få hjälp att på exempelvis smärtkliniker göra en genomgripande analys av hela sin livssituation skulle förmodligen mycket färre vara i behov av läkemedel. För en del är smärtan ett symptom på att något i livet är fel och lösningen är något helt annat än värktabletter. Många tror att lösningen är just tabletter eftersom det är rekommendationer från läkare och få bryr sig om att analysera vidare om orsaken till smärtan.
En person med ett utvecklat läkemedelsberoende kostar enligt KILEN i genomsnitt 350 000 kronor/år. Kostnaderna fördelas enligt följande: patienten 15 000 kronor, arbetsgivaren 175 000 kronor, försäkringskassan 45 000 kronor och landstinget 115 000 kronor. Enligt beräkningar kan det vara 200 000 människor som har problem och det skulle då röra sig om kostnader kring 70 miljarder kronor per år. Om en del skulle få hjälp ur sitt beroende och sina besvär skulle samhället spara miljardbelopp. Trots önskemål från dem som drabbas är det i dag mycket svårt att få hjälp för de problem som orsakats av felaktiga och för långvariga förskrivningar av läkemedel. Om vi tar vara på läkemedelsanvändarnas erfarenheter och ger hjälp och stöd till dem som drabbats av problem, så har vi råd att använda de läkemedel som vi behöver utan att de sämst ställda drabbas av avbetalningar och lånefällor.
Det behöver göras en genomgripande belysning, kanske inrättandet av särskilda centrum runt om i landet för att stödja människor som har fastnat i ett läkemedelsmissbruk. Riksdagen bör uppdra till regeringen att utreda hur stödet på olika sätt kan organiseras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Stockholm den 3 oktober 2000
Yvonne Oscarsson (v)