Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en prioritering bör göras av hälso- och sjukvården inom
välfärdens samlade fördelning.
Motivering
Med Prioriteringsutredningens arbete fördes 1990-talets
vårdpolitiska debatt in på väsentliga områden som etik,
människosyn och tillämpning av filosofiska synsätt. Den
bidrog till en mycket stimulerande och aktiv debatt bland
medborgare och yrkesverksamma i vård och omsorg. Det var
i första hand resursfördelningen inom den medicinska
vården som stod i fokus; vilka skulle vården i första hand
styra resurserna till? En särskild Prioriteringsdelegation har
tillsatts sedan riksdagen 1997 infört prioriteringsprinciper i
lagstiftningen och delegationen arbetar förtjänstfullt på att
riksdagsbeslutet ska bli alltmer invävt i vården och
omsorgen runt om i landet. Trots att många viktiga insikter
vunnits, menar Kristdemokraterna att själva knutpunkten,
nämligen synen på välfärden som en del av det
gemensamma uppdraget, måste lyftas fram mer. Bland de
många angelägna uppgifter som våra samlade resurser ska
användas till, menar vi att välfärden måste ha den främsta
platsen.
Hälso- och sjukvården har tillsammans med äldreomsorgen ett starkt stöd
bland medborgarna och åtnjuter ett stort förtroende. Många vill ha mer av
individuella lösningar, stort inflytande över den egna vardagen och hög grad
av självständighet, men ändå kvarstår engagemanget för vård och omsorg.
Utvecklingen under 1990-talet visar att välfärden backat på viktiga områden:
I sjukvården har antalet vårdplatser mer än halverats och vårdtiderna
förkortats, en utveckling som ibland har varit motiverad av nya metoder, men
också som följd av rena neddragningar. Personalminskningarna har också
varit kraftiga och det är personalgrupper med omvårdande uppgifter som fått
sluta. Undersköterskor och sjukvårdsbiträden har blivit allt färre.1992 övertog
kommunerna bland annat sjukhemmen och ansvaret för de medicinskt
färdigbehandlade personerna från landstingen. Tillgången till medicinsk
personal och medicinska resurser minskade efter övertagandet. Uppföljningar
av ÄDEL visar att dessa problem kvarstår och det är uppenbart att de som
idag bor och vårdas i olika former av särskilt boende har sämre fysisk och
mental funktionsförmåga än vad som var fallet före reformen. Mot bakgrund
av att ökningen av äldre som är 80 år eller äldre varit 17 % mellan 1990 och
1998 borde det i stället skett en förstärkning av resurserna.
I ett delbetänkande från Välfärdsutredningen (SOU 2000:3) beskrivs
förändringarna under 1990-talet i många olika termer. Men i ett försök till
sammanfattning skriver man:
"Om man summerar utvecklingen under 1990-talet så långt fram som
underlaget tillåter kan man säga att vi idag på många områden har en lägre
välfärd jämfört med vid decenniets början, även om det inte saknas exempel
på motsatsen." Man beskriver tre grupper som framträder som drabbade av
försämringar, nämligen utrikes födda personer, ensamstående mödrar och
yngre personer.
Vi kan också konstatera att läkemedlens ställning aldrig hade den
aktualitet i början av 90-talet som den nått idag. En granskning av vårdens
resursfördelning över 90-talet visar tydligt att en omfördelning skett till just
läkemedlen. Från 1990 till 1998 har kostnaderna för staten och landstingen
för läkemedel i öppen vård ökat från drygt 10 miljarder till nära 15 miljarder.
Under de senaste åren har statens ekonomi förbättrats och en återföring av
resurser till kommuner och landsting har påbörjats. Med en tillväxt i
ekonomin skapas en av de grundläggande förutsättningarna för att finansiera
välfärd. Men det blir också tydligt att många skilda krav på ökade resurser
väcks när ekonomin förbättrats. Kristdemokraterna menar att behovet av
vaksamhet och eftertanke måste strykas under. Behovet av prioriteringar är
tydligare än någonsin.
Kristdemokraterna anser att välfärden ska byggas utifrån människors mest
angelägna behov. Vi vill som utgångspunkt ha en politik "som ska slå vakt
om människovärdet, som kämpar för allas frihet, som solidariserar sig med de
svaga och förtryckta och som ansvarigt förvaltar jordens resurser". I
slutbetänkandet från Prioriteringsutredningen "Vårdens svåra val" (SOU
1995:5) återfinns ett avsnitt som ger stöd för de tankar vi för fram i denna
motion. I sammanfattningen på sidorna 33-34 förs ett resonemang runt hälso-
och sjukvården inom välfärden. Bland annat skriver man:
Prioriteringsutredningen anser att de etiska principer som föreslagits för
prioriteringar inom sjukvården borde vara styrande för prioriteringar
inom hela välfärden. Människovärdesprincipen har en allmän giltighet i
det svenska samhället. Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att man
i första hand satsar på de grupper som man bedömer har störst behov vid
en samlad överblick av välfärdssamhällets tjänster. Utredningen anser att
man bör eftersträva att behov och inte efterfrågan skall vara styrande
även vid prioritering av resurser mellan olika välfärdsområden.