1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om forskning om barns situation i slutna samfund.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förmedling av kunskap till de personalkategorier som möter
barn som växer upp i slutna samfund.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om myndigheters och institutioners ansvar att stödja personer med
psykiska krisreaktioner till följd av att de utsatts för auktoritärt,
destruktivt ledarskap.
Motivering
I maj 1996 beslutade riksdagen att ge regeringen till känna
om behovet av en utredning om hur andlig kränkning med
dess hälsomässiga följder skulle kunna förebyggas och
åtgärdas samt hur människor som utsatts för sådan
kränkning skulle kunna få hjälp.
Följande år tillsatte regeringen Utredningen om samhällets stöd till
människor som av särskilda skäl befinner sig i psykiska kristillstånd.
Utredningen lämnade sitt betänkande I God Tro. Samhället och nyandligheten
(SOU 1998:113) till regeringen i september 1998.
Utredningen konstaterade bl.a. att det saknas kunskap och forskning om
barns situation i mer eller mindre slutna rörelser. Mot den bakgrunden
föreslog utredningen såväl kort- som långsiktiga forskningsinsatser om barns
situation i slutna samfund.
Utredningen skrev också att föräldrars rätt att uppfostra sina barn i enlighet
med sin tro och övertygelse är oomtvistlig. Denna rätt måste dock balanseras
mot vetskapen om att det finns barn som far illa i nyandliga rörelser.
Utredningen fick både genom egna undersökningar och tillgänglig litteratur
kunskap om förekomsten av såväl psykiska som fysiska övergrepp mot barn i
ett antal fall.
Utredningen ansåg att det är angeläget att barn som lever i slutna grupper
skall ha samma form av stöd, skydd och rättigheter som andra barn. Samtidigt
är det viktigt att barn som växer upp i rörelserna inte stigmatiseras.
Omvärlden måste betrakta deras tillhörighet i olika samfund med respekt och
kunskap.
Utredningen konstaterade att bristen på kunskap och erfarenhet av att möta
barn från dessa rörelser ställer många personalkategorier inför svårbemästrade
situationer. Utredningen föreslog därför att råd och anvisningar skall utarbetas
till olika personalkategorier inom skola, barnomsorg, socialtjänst och
sjukvård. Av samma anledning borde kursplaner för lärar-, förskollärar- och
socionomutbildningar innefatta frågor om religiösa minoriteter, liksom
fortbildningar om kulturmöten som anordnas av kommunerna. Dessutom
borde socialtjänsten skaffa sig kunskaper om de rörelser som t.ex. förespråkar
barnaga och andra aktiviteter som strider mot de lagar och regler som finns
inom socialtjänstens område.
I budgetpropositionen, utgiftsområde Hälso- och sjukvårdspolitik (sid 39)
behandlar regeringen frågan om Stöd till personer som hamnat i psykiska
kristillstånd på grund av utträde ur nyandliga rörelser. Här nämner man
ingenting om barns behov av hjälp. Det gör man inte heller i regeringens
skrivelse 1999/2000:137 Barn - här och nu. Redogörelse för barnpolitiken i
Sverige med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets rättigheter som just
nu ligger på riksdagens bord för behandling.
Enligt min mening bör utredningens förslag till stöd för barn i nyandliga
rörelser genomföras vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Utredningen lämnade också förslag som gäller Skolverkets och
skolhälsovårdens ansvar för barn som går i friskolor drivna av nyandliga
rörelser. Denna del av utredningens förslag är enligt regeringens
budgetproposition för 2001 (2000/01:1) överlämnad till
Utbildningsdepartementet för fortsatt beredning.
I budgetpropositionen skriver regeringen att den efter en sammantagen
bedömning av remissutfallet av utredningens förslag finner ett behov av
kunskap om nyandliga rörelser hos myndigheter och institutioner men att
arbete med forskning och kompetenshöjning inom det aktuella området kan
ske inom ramen för existerande verksamheter. Jag anser dock att detta behov
inte kommer att tillgodoses med mindre än att riksdagen fattar beslut om att
detta är en prioriterad uppgift inom hälso- och sjukvård, socialtjänst,
domstolsväsende och andra institutioner och myndigheter som kommer i
kontakt med människor som hamnat i psykiska kristillstånd i samband med
utträde ur nyandliga rörelser.
Jag vill i detta sammanhang tillägga att den av riksdagen år 1996 bifallna
motionen behandlade stöd till personer med krisreaktioner efter det att de
utsatts för auktoritärt, destruktivt ledarskap. Regeringen valde dock att
begränsa utredningen till att endast omfatta psykiska krisreaktioner efter det
att man utträdde ur nyandliga rörelser. Gruppen personer med behov av hjälp
och stöd är således vidare än vad regeringen anger. Det innebär att insatserna
inom socialtjänst, hälso- och sjukvård, domstolsväsende etc. måste omfatta en
vidare grupp än bara de som tillhört nyandliga rörelser, d.v.s. alla de personer
som reagerar med psykiska krisreaktioner sedan de utsatts för auktoritärt,
destruktivt ledarskap.