Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att rätten till tolk för döva, dövblinda, vuxendöva
och hörselskadade kan infrias.
Rätten till tolk för döva och dövblinda
I regeringens budgetproposition för 2001 redovisas regeringens förslag
till mål för handikappolitiken: " Utjämna skillnaderna i levnadsvillkor
mellan personer med och utan funktionshinder." Det innebär konkret att
alla skall ha lika rätt och lika möjligheter att bestämma över sina liv och
få sina önskemål respekterade. Alla skall ha samma möjligheter och
skyldigheter att ta del av information och att göra sig hörda. Alla skall ha
samma möjligheter och skyldigheter att bidra till samhällets utveckling.
För döva och dövblinda m.fl. finns redan tolktjänsten som en väg till
delaktighet och inflytande. Om den inte fungerar tillfredsställande ställs döva
utanför både möjligheten och skyldigheten att bidra till samhällets utveckling,
att bestämma över sina liv och få sina önskemål respekterade. Ett av
problemen med att kunna få en fungerande tolkservice är bristen på utbildade
tolkar.
Den resultatbedömning regeringen redovisar vad gäller tolktjänsten
innebär att det är långt till målet om delaktighet och självbestämmande för
den som inte hör. Socialstyrelsens redovisning för år 1998 visar att även om
antalet genomförda tolkuppdrag ökat, så hade även en ökning skett av
tolkuppdrag som inte kunde utföras.
Det som gör att framtiden kan se ljusare ut för tolktjänsten är att antalet
tolkar kommer att öka och enligt beräkningar kommer fram till år 2005
ytterligare ca 260 nya tolkar att utbildas. I takt med att antalet tolkar som
utbildats ökat, kommer bl.a. landstingen lättare att kunna tillmötesgå behovet.
Men även andra problem återstår att lösa. Även om behovet av tolkar ökar
visar det sig att det på vissa håll inte finns tillräckligt med tjänster för
nyutbildade tolkar. Alltfler döva får inte tolk när de behöver det, inte
beroende på brist på tolkar utan på brist på medel till verksamheten.
Döva och dövblinda m.fl. drabbas på olika sätt av att tolk inte kan
erbjudas, till exempel i arbetslivet då tolk behövs vid sammanträden, möten,
personalutbildning, personalinformation m.m. Arbetsuppgifterna kan inte
utföras och döva drabbas dubbelt, både genom att inte kunna delta med sin
kompetens och genom att utestängas från information och kunskap. I allt
större omfattning nekas döva tolk om de arbetar eller studerar på annan ort än
hemorten. Osäkerheten om tolk finns eller inte leder till ökad stress och till
psykisk ohälsa hos många. Detta gäller såväl i vardagliga situationer som i sig
kan vara livsviktiga, arbete, föräldramöten, läkarbesök, bankärenden, som i
utbildningssammanhang.
Det är naturligtvis viktigt att de som är beroende av tolk kan erbjudas tolk
för att kunna utjämna skillnaderna i levnadsvillkor mellan personer med och
utan funktionshinder och för att personer med funktionshinder skall kunna
delta i samhällslivet och få tillgång till god omsorg och vård som bygger på
den enskilda människans delaktighet och självbestämmande.
Idag har landstingen en skyldighet att organisera, finansiera och
tillhandahålla tolkservice enligt HSL, 3 b §. Landstingen skall erbjuda dem
som är bosatta inom landstinget tolktjänst för vardagstolkning för
barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Lagen trädde i kraft
den 1 april 1994.
Vi anser att regeringen bör överväga att utreda om nuvarande lagstiftning
är tillräcklig med hänsyn till dagens handikappolitiska ambitioner och den
praktiska tillämpningen av lagen. Utredningen bör också överväga om en
rättighetslagstiftning bör tillskapas för att fastställa rätten till tolk för
döva,
dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.