Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lesbiska kvinnors hälsa.
Motivering
Kunskapen och intresset för hälsofrågor hos lesbiska kvinnor har hittills
varit begränsat, vilket bland annat är en effekt av den dubbla
marginaliseringen lesbiska kvinnor utsätts för.
Att studera lesbiska kvinnors liv innebär, att man studerar deras liv som
kvinnor både i ett biologiskt och socialt perspektiv, där ett komplicerat
samspel äger rum.
Insatser som riktas till hela befolkningen når nämligen inte homo- och
bisexuella eftersom budskap och utformning förutsätter att alla är
heterosexuella. Men finns det speciella "homosexuella aspekter" på hälsa?
Svaret är helt enkelt: Om social och juridisk diskriminering av homo- och
bisexuella kvinnor skulle upphöra, skulle skillnaderna i hälsostatus mellan
homosexuella och heterosexuella försvinna.
Kvinnokroppen bär i sig på möjligheter till olika sjukdomar, och livsstilen
kan spela en avgörande roll. Omgivningens attityd och bemötande är viktiga
för den psykiska hälsan liksom självrespekt. Homofobin kan hos den lesbiska
kvinnan ta sig uttryck i självförakt och självdestruktivitet.
Det finns en rad områden där forskning är motiverad. Exempel på dylika
områden är risken för psykisk ohälsa och självmord hos tonåringar, risken för
alkoholöverkonsumtion, risken för bröstcancer, svårigheter i samband med
parrelationer och familjebildning och äldre kvinnors boende och omvårdnad.
Vad vet vi nu
Riskerna för smittöverföring av hiv mellan kvinnor får bedömas som
mycket små. Dock rapporterades det första fallet av sexuell smitta mellan
kvinnor i Sverige hösten 1996. Det finns också undersökningar som ger
belägg för klara risker för överföring mellan kvinnor av andra sexuellt
överförbara sjukdomar (STD) än hiv. För att kunna bedriva ett adekvat
preventivt arbete bland kvinnor som har sexuellt umgänge med kvinnor
har vi dock behov av mer exakt kunskap om sexualvanor bland lesbiska i
Sverige.
RFSL gjorde 1998 en enkätundersökning bland lesbiska och bisexuella
kvinnor i Stockholm. Den gav bl.a. följande resultat:
- Erfarenheterna av STD är ungefär lika stora som hos kvinnor i allmänhet,
jämfört med folkhälsoinstitutets stora sexvaneundersökning
- Viljan att gå till cellprovtagningar och till mammografi är väsentligt lägre
än hos kvinnor i allmänhet
- Kunskaperna om STD mellan kvinnor är små
- Kvinnor skyddar sig sällan när de har sexuellt umgänge med kvinnor
- Bara hälften är öppna om sin sexuella läggning vid besök hos gynekolog
eller barnmorska
Cytologprov, dvs. en kontroll av om det skett cellförändringar i
livmodertappen, kallas kvinnor till i alla landsting. Bortfallet, de som inte
går när de blir kallade, varierar mellan städer och landsbygd. Man vet inte
heller hur många som inte kommer för att de nyligen tagit prov. I Malmö
och Göteborg är bortfallet ca 70 %, i Stockholm mellan 40 och 50 %. I
glesbygdslän varierar bortfallet mellan 10 och 40 % (Rybo, Göran,
docent, vaginal cytologi: arbetsmaterial).
I undersökningen av lesbiska och bisexuella kvinnor i Stockholm är
bortfallet 57 % för alla kvinnor och 73 % för kvinnor som inte haft sexuellt
umgänge med män.
Mammografi bedrivs, med två undantag, i alla svenska landsting. Cirka
600 000 kvinnor undersöks varje år och var femte kvinna som kallats väljer
att avstå från undersökning. Dessa 20 % kan jämföras med de 52 % av alla
kvinnor i studien och de 69 % av kvinnor som inte haft sexuellt umgänge med
män.
Anledningar för lesbiska kvinnor att ta upp sin sexuella läggning med
gynekologen är, vilket framkom i Stockholms-studien i de öppna
svarsalternativen om öppenhet, främst att slippa diskussion om
preventivmedel, men även för att få rätt diagnos och behandling. Många talar
om det, om de blivit tillfrågade eller haft någon speciell anledning t.ex. att
partnern påverkas. Anledningar att inte ta upp det är för att de inte vill att
det
ska stå i journalen eller att man är rädd för reaktionen, hur man ska bli
bemött.
Öppenheten hos gynekolog är ganska låg, endast hälften har varit öppna
vid något eller flera tillfällen. Att lesbiska och bisexuella kvinnor sällan är
öppna i kontakter med kvinnohälsovården kan leda till att man inte får rätt
information och behandling. Det kan också leda till att de drar sig för att gå
och därmed går mindre ofta än man skulle behöva.
Som befarat visar studien att kvinnor som inte har haft sexuellt umgänge
med män i mindre utsträckning än lesbiska kvinnor som har eller har haft sex
med män går när de kallas till gynekologisk undersökning och till
mammografi. Dessa kvinnor har också i vissa fall fått höra hos gynekologen
att de inte behöver komma eftersom de inte har sexuellt umgänge med män.
Lesbiska och bisexuella kvinnor som har haft sexuellt umgänge med män
har i mindre utsträckning än genomsnittligt för Sveriges kvinnor svarat att de
skulle gå till gynekologisk undersökning om de blir kallade.
Man kan notera vad kvinnorna i studien angett att de fått via en kvinna:
svamp, bakterieinfektion, mun och genital herpes, flatlöss, klamydia och
kondylom. Bland kvinnor i studien som har haft sexuellt umgänge med män
är förekomsten av STD lika stor som bland heterosexuella kvinnor i
sexualvanestudien (Lewin, 1997). Hypotesen att frekvensen av STD är lägre
än hos heterosexuella kvinnor stämmer alltså inte.
Detta understryker vikten av att lesbiska och bisexuella kvinnor
regelbundet låter undersöka sig hos gynekolog. Riskmedvetenhet vad gäller
STD följer i hög grad vad man själv har erfarenhet av. Kvinnor som haft
problem bedömer risken högre än kvinnor som inte haft några problem.
Kvinnor som inte har haft sexuellt umgänge med män bedömer riskerna lägre
än kvinnor som haft det. Därför kan mer information om STD behövas bland
kvinnor som har sexuellt umgänge med kvinnor.
Brist på kunskap inom vården
I det lilla arbete som skett med lesbiska hälsofrågor finner man att
kvinnohälsovårdens kunskaper om lesbiska kvinnors levnadsvillkor och
sexualitet är mycket knappa. Intresset från hälsovårdens sida att förbättra
kunskaperna i dessa frågor var dessutom svagt då man inte kunde se att
lesbiska kvinnors hälsorisker och behov skulle skilja sig från andra
kvinnors.
I utvärderingarna från några seminariedagar kring lesbisk hälsa uttrycker
en stor del av deltagarna hur nyttigt det har varit att få möta lesbiska kvinnor
och höra dem berätta om sina liv, eftersom man aldrig, så vitt man vet, mött
eller talat med någon homosexuell kvinna förut. I mötet med patienten har
man alltså alltid oreflekterat förutsatt att alla kvinnor är heterosexuella.
När man diskuterar lesbiska kvinnor i vården med vårdpersonal är det två
frågor som återkommer. Den första är "Varför är det så viktigt att berätta att
man är lesbisk?" och den andra är "Vad är det som gör det så svårt att berätta
att man är lesbisk?". För att kunna besvara dessa frågor behöver vi fakta som
kan belysa lesbiska kvinnnors levnadsvillkor.
Ojämlikhet och social utsatthet är bidragande
faktorer till ohälsa
Lesbiska kvinnors situation, speciella behov och hälsa uppmärksammas
alltför sällan. I och med det hivpreventiva arbetet har hälsofrågor för
homo- och bisexuella män kommit i fokus, medan hälsofrågor för kvinnor
i stort och lesbiska kvinnor i synnerhet har svårt att göra sig gällande i en
sjukvård med manliga referensramar. Den forskning som finns om lesbisk
hälsa är alltför inriktad på problem och ohälsa. Det som behövs är en
hälsomottagning för kvinnor som har sexuellt umgänge med kvinnor. Ett
hälsocentrum som skall fungera som ett nationellt kunskapscentrum för
lesbiska hälsofrågor. När det gäller lesbisk hälsa finns det en mängd
antaganden och lösa teorier; om bröstcancer, sexuellt överförbara
sjukdomar, cellförändringar och annat.
Som en del av den vanliga mottagningen på Kvinnohälsan i Stockholm, en
gynekologisk öppenvårdsmottagning har man skapat projekt med speciell
mottagning för lesbiska kvinnor, vilket gör att man blir sedd i vården.
Projektet borde få stöd för att utvecklas till ett nationellt kunskaps- och
hälsocentrum för lesbisk hälsa .
Lesbiska kvinnor utgör en minoritetsgrupp i det svenska samhället. Att
vara kvinna och dessutom tillhöra en minoritet betyder att man tvingas
bemöta fördomar och att man blir osynliggjord. Det kan vara alltför känsligt
att tala om att man har sexuellt umgänge med kvinnor i möten med hälso- och
sjukvården.
Det är svårt att finna forskning om lesbiska och bisexuella kvinnor,
speciellt rörande hälsa och sexvanor. I USA har några undersökningar utförts
och i Västeuropa ett fåtal. Ofta är dessa på grund av kulturella skillnader inte
generaliserbara till svenska förhållanden. Dessutom har homosexuella mäns
liv studerats i högre utsträckning än homosexuella kvinnors inte minst med
anledning av hiv och aids. Utifrån den forskning som har gjorts om män har
man ofta gjort generaliseringar även till lesbiska kvinnor. Därför finns det
alltför lite inhämtad kunskap om lesbiska kvinnors behov eller om deras
levnadsvillkor. Sådana kunskaper är en förutsättning för att insatser riktade
till lesbiska kvinnor ska kunna göras på ett så riktigt sätt som möjligt.
Faktiska kunskaper om vad kvinnor som har sexuellt umgänge med
kvinnor gör måste också finnas för att man ska kunna utforma relevanta råd
om STD-prevention för lesbiska kvinnor. Utformandet av sådana råd
försvåras ytterligare av att lesbiska kvinnors sexualitet, till skillnad från
homosexuella mäns, är osynliggjord.
Att värna om marginaliserade gruppers hälsa är en viktig uppgift för en
demokrati och helt i överensstämmelse med hälso- och sjukvårdslagens
intentioner.