Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inrättande av specialitet inom kunskapsområdet ortopedisk
medicin.
Motivering
Smärtor i rörelseorganen, speciellt rygg- och nackbesvär, utgör ett mycket
stort problem, som vållar höga kostnader för individer, företag och
samhälle och dessutom förorsakar stora mänskliga lidanden i form av
smärtor och försämrad livskvalitet.
Totalkostnaderna för sjukskrivning, rehabiliteringsersättningar,
förtidspensioner och arbetsskador uppgick under 1997 till 57 miljarder
kronor, varav 30-35 % beräknas utgöra kostnader för rygg- och nackbesvär.
Statistik från AGS, omfattande 2,4 miljoner LO-medlemmar, visar att icke-
ortopedkirurgiska rygg- och nackbesvär står för cirka 35 % av
sjukskrivningsdagarna. 1997 visar statistik från SPP att bland 1,7 miljoner
tjänstemän var sjukdomar i rörelseorganen det största enskilda
diagnosområdet med cirka 24 % av samtliga diagnoser.
Sjukdomstillstånd, vanligen smärtsamma och belastningsberoende,
utgående från muskler, senor, leder och ledkapslar där ortopedkirurgisk,
reumatologisk och neurologisk diagnostik inte kan finna en vävnadsskada att
behandla, utgör, enligt Socialstyrelsens rapport 1994:4, omkring 96 % av alla
smärttillstånd som kan utgå från rörelseapparaten. 1997 beviljades 50 % av
alla förtidspensioner på grund av sådana smärttillstånd. Utredning genom
bland annat AMF har visat att endast 15-20 % av dessa hade fått erbjudande
om specifik rehabilitering före beviljande av förtidspension (referens
Sektionen för personskadeprevention). Statistik från olika källor visar att
långvariga, invalidiserande smärttillstånd oftare drabbar människor med låg
inkomst, små egna resurser, tunga arbeten och knappa sociala förhållanden. I
gruppen smärtpatienter ser man att 60-70 % är kvinnor. 1999 års siffror från
RFV bekräftar detta.
Primärvården har ansvar för utredning och behandling av alla medicinska
och kirurgiska sjukdomstillstånd. Det finns idag ett stort behov av
kunskapsstöd i form av ortopedmedicinsk verksamhet för den stora
patientgrupp som har smärtor i rörelseorganen men ej skall behandlas med
kirurgiska, reumatologiska eller neurologiska behandlingsmetoder. Det finns
inga andra specialiteter i öppen vård dit dessa smärtpatienter kan remitteras.
Ett intressant undantag är Helsingborgsområdet, där man inför 2001 planerar
för ett organiserat samarbete mellan primärvården, ortopedisk medicin och
ortopedisk kirurgi.
Smärtlindring är den senast tillkomna läkarspecialiteten. Enligt
specialitetens egen målbeskrivning krävs ingen utbildning i rörelseorganens
sjukdomar. Rehabiliteringsspecialisterna är i stort sett sjukhusbundna, liksom
reumatologer, och har generellt, med några undantag, inte visat intresse för
ortopedisk medicin. Neurologer är inriktade på sjukdomstillstånd i
nervsystemet. Tillsammans har dessa specialiteter hand om en mindre del av
alla smärtlidande personer i befolkningen.
Ortopedisk medicin är ett organspecifikt kunskapsområde, som innefattar
kunskaper om rörelseorganens sjukdomar vid sidan om de ortopedkirurgiska,
reumatologiska och neurologiska specialiteterna. Ortopedisk medicin bör
således inrättas som en tilläggsspecialitet, som komplement till redan avlagd
specialistexamen. Detta skulle ge en reglerad utbildningsgång för intresserade
unga läkare och vi skulle få en yrkesgrupp med genuint förstahandsintresse
för denna stora, intressanta men ibland svårbehandlade och ofta missförstådda
patientgrupp. Vi skulle med stor sannolikhet kunna reducera nuvarande stora
kostnader och vi skulle säkerligen kunna reducera den frustration och
bitterhet, som tyvärr ofta föreligger på grund av bristfälligt omhändertagande.
Ortopedisk kunskap finns som specialitet i bland annat Tyskland,
Frankrike, USA, England och Kanada.