Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av specialitet inom kunskapsområdet ortopedisk medicin. Motivering
Smärtor i rörelseorganen, speciellt rygg- och nackbesvär, utgör ett mycket stort problem, som vållar höga kostnader för individer, företag och samhälle och dessutom förorsakar stora mänskliga lidanden i form av smärtor och försämrad livskvalitet.
Totalkostnaderna för sjukskrivning, rehabiliteringsersättningar, förtidspensioner och arbetsskador uppgick under 1997 till 57 miljarder kronor, varav 30-35 % beräknas utgöra kostnader för rygg- och nackbesvär. Statistik från AGS, omfattande 2,4 miljoner LO-medlemmar, visar att icke- ortopedkirurgiska rygg- och nackbesvär står för cirka 35 % av sjukskrivningsdagarna. 1997 visar statistik från SPP att bland 1,7 miljoner tjänstemän var sjukdomar i rörelseorganen det största enskilda diagnosområdet med cirka 24 % av samtliga diagnoser.
Sjukdomstillstånd, vanligen smärtsamma och belastningsberoende, utgående från muskler, senor, leder och ledkapslar där ortopedkirurgisk, reumatologisk och neurologisk diagnostik inte kan finna en vävnadsskada att behandla, utgör, enligt Socialstyrelsens rapport 1994:4, omkring 96 % av alla smärttillstånd som kan utgå från rörelseapparaten. 1997 beviljades 50 % av alla förtidspensioner på grund av sådana smärttillstånd. Utredning genom bland annat AMF har visat att endast 15-20 % av dessa hade fått erbjudande om specifik rehabilitering före beviljande av förtidspension (referens Sektionen för personskadeprevention). Statistik från olika källor visar att långvariga, invalidiserande smärttillstånd oftare drabbar människor med låg inkomst, små egna resurser, tunga arbeten och knappa sociala förhållanden. I gruppen smärtpatienter ser man att 60-70 % är kvinnor. 1999 års siffror från RFV bekräftar detta.
Primärvården har ansvar för utredning och behandling av alla medicinska och kirurgiska sjukdomstillstånd. Det finns idag ett stort behov av kunskapsstöd i form av ortopedmedicinsk verksamhet för den stora patientgrupp som har smärtor i rörelseorganen men ej skall behandlas med kirurgiska, reumatologiska eller neurologiska behandlingsmetoder. Det finns inga andra specialiteter i öppen vård dit dessa smärtpatienter kan remitteras. Ett intressant undantag är Helsingborgsområdet, där man inför 2001 planerar för ett organiserat samarbete mellan primärvården, ortopedisk medicin och ortopedisk kirurgi.
Smärtlindring är den senast tillkomna läkarspecialiteten. Enligt specialitetens egen målbeskrivning krävs ingen utbildning i rörelseorganens sjukdomar. Rehabiliteringsspecialisterna är i stort sett sjukhusbundna, liksom reumatologer, och har generellt, med några undantag, inte visat intresse för ortopedisk medicin. Neurologer är inriktade på sjukdomstillstånd i nervsystemet. Tillsammans har dessa specialiteter hand om en mindre del av alla smärtlidande personer i befolkningen.
Ortopedisk medicin är ett organspecifikt kunskapsområde, som innefattar kunskaper om rörelseorganens sjukdomar vid sidan om de ortopedkirurgiska, reumatologiska och neurologiska specialiteterna. Ortopedisk medicin bör således inrättas som en tilläggsspecialitet, som komplement till redan avlagd specialistexamen. Detta skulle ge en reglerad utbildningsgång för intresserade unga läkare och vi skulle få en yrkesgrupp med genuint förstahandsintresse för denna stora, intressanta men ibland svårbehandlade och ofta missförstådda patientgrupp. Vi skulle med stor sannolikhet kunna reducera nuvarande stora kostnader och vi skulle säkerligen kunna reducera den frustration och bitterhet, som tyvärr ofta föreligger på grund av bristfälligt omhändertagande.
Ortopedisk kunskap finns som specialitet i bland annat Tyskland, Frankrike, USA, England och Kanada.
Stockholm den 4 oktober 2000
Karin Olsson (s)
Ronny Olander (s)
Anita Johansson (s)