Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av tandvårdsförordningen.
Motivering
Tandvårdsreformen har nu snart varit i funktion i två år. Efter
inkörningstiden framstår det allt tydligare att en av nyheterna i reformen
inte alls fått de effekter som varit avsedda. Det gäller den nya möjlighet
som öppnades i 7 § tandvårdsförordningen för att stödja utbyte av
tandfyllningar vid långvariga sjukdomssymtom som ett led i medicinsk
rehabilitering. Sådana fyllningsbyten av hälsoskäl görs i stor och ökande
omfattning, både i Sverige och andra länder, men det är främst människor
med god ekonomi som kunnat utnyttja denna möjlighet. Eftersom den
vetenskapliga diskussionen sedan mycket lång tid har fastnat i en
kontrovers har riksdagen beslutat att sådana byten av fyllningar under
vissa betingelser skall kunna göras enligt bestämmelserna i HSL om
vårdavgifter i öppen hälso- och sjukvård utan att det finns ett säkerställt
samband mellan tandfyllningarna och sjukdomssymtomen. Detta är ett
stort steg framåt.
Emellertid har tillämpningen av bestämmelserna kommit att domineras av
den förhandsprövning som landstingen givits möjlighet att göra enligt 7 §
tredje stycket. Av förarbetena till reformen framgår klart och tydligt att en
sådan förhandsprövning endast borde vara nödvändig i en mindre del av
fallen, men i dag tycks den på de flesta håll göras utan undantag. Eftersom
Socialstyrelsen avstått från att utfärda allmänna råd för tillämpningen av
tandvårdsförordningen har landstingen fria händer att utforma prövningens
detaljer. Det är därför vanligt att ganska omfattande krav ställs på det
skriftliga underlag som skall insändas till landstinget. Landstingsförbundets
egen statistik för 1999 visar att inte fler än 165 ansökningar enligt 7 §
beviljades sammanlagt i hela Sverige.
Genomsnittskostnaden per person var 6 231 kr, och således användes
endast drygt 1 Mkr på ett helt år. Enligt alla rimliga uppskattningar motsvarar
detta endast en liten bråkdel av det faktiska behovet av sådana åtgärder som
7 § tandvårdsförordningen avser att stödja.
Ett problem för tillämpningen av bestämmelserna är att läkarkåren inte har
fått någon utbildning eller någon skriftlig information som underlättar arbetet
med det underlag som krävs för landstingens förhandsprövning. Frånvaron av
allmänna råd från Socialstyrelsen försvårar även i detta avseende den
praktiska handläggningen.
Tandvårdsförordningen tilldelar landstingen en uppgift som vanligen
tillkommit försäkringskassan, nämligen att administrera ekonomiska
förmåner enligt HSL:s bestämmelser om vårdavgifter. Det är inte fråga om att
bevilja eller avslå vård inom landstingens egna inrättningar, eftersom även
privattandläkare kan utföra byten av fyllningar under dessa bestämmelser.
För den sökande är det alltid möjligt att få den önskade vården på egen
bekostnad, vilket säkert skett i tusentals fall även under 1999. Detta medför
dock en tung ekonomisk belastning på den enskilde, särskilt under nuvarande
taxebestämmelser. Avsikten med den här aktuella delen av tandvårdsreformen
var entydigt att lätta den bördan för många av dem som har utsikter att få ett
friskare liv efter utbyte av fyllningar. Landstingens beslut är i dessa fall
myndighetsbeslut av långtifrån ringa ekonomisk betydelse för den enskilde.
I samband med behandlingen av tandvårdspropositionen framfördes från
flera remissinstanser och i ett antal motioner mycket klara farhågor för att
tillämpningen av reformen skulle försvåras av att landstingens beslut inte kan
överklagas på vanligt sätt till förvaltningsdomstol. Erfarenheten har bekräftat
att denna oro varit befogad. Många exempel på godtycke och på en långsam
och tungrodd handläggning finns redan. De som söker denna taxeförmån är i
ett särskilt utsatt läge, eftersom deras läkare sällan har tillräcklig kunskap
för
att kunna stödja sina patienter på bästa sätt i den här proceduren. Troligen
görs i många fall inte något nytt försök sedan landstinget avslagit ansökan.
Det är uppenbart att patienternas ställning måste stärkas för att avsikterna
med reformen skall kunna förverkligas. Detta gäller inte enbart tillämpningen
av 7 § i förordningen.
Tandvårdsförordningen och dess tillämpningsföreskrifter kan vara i behov
av en allmän översyn, men en fråga som bör ges högsta prioritet är den om
möjligheten att överklaga landstingens beslut. Om ett lämpligt utformat
tillägg införes i förordningen öppnas samma möjligheter för den enskilde att
överklaga myndighetsbeslut som i övrigt finns i svensk förvaltning utanför
hälso- och sjukvården.