1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att ett
handlingsprogram för att förebygga suicid tas fram.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att direktiven för stöd till organisationer från Socialstyrelsen
ändras så att även organisationer som har en dubbel funktion av
självhjälps- och stödkaraktär kan få samhällsstöd för sin verksamhet.
Motivering
Suicid är ett allvarligt samhällsproblem som förutom allt mänskligt
lidande orsakar samhället stora ekonomiska kostnader. Trots detta är det
kanske den dödsorsak vi talar minst om. Ungefär 1500 människor per år
tar sitt liv och ca 10 gånger så många gör självmordsförsök. De som dör
av självmord är ca 3 gånger så många som de som dör i trafiken.
Psykosociala faktorer är inblandade i de flesta dödsfall som drabbar
tonåringar. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland pojkar och unga
män i åldern 15-29 år, vilket är vanligare än trafikolyckor. Bland flickor och
unga kvinnor i motsvarande ålder är det mindre vanligt, men även för dem
utgör självmord en av de vanligaste dödsorsakerna.
För att minska antalet dödsfall i trafiken har framtagits handlingsprogram
för en nollvision. Det borde vara lika angeläget att minska antalet som dör på
grund av självmord.
Självmord och självmordsförsök är fenomen som i vår kultur omges av
skam och skuldkänslor, vilket gör problemet delvis dolt. De som själva bär på
dessa tankar eller har anhöriga som tagit sina liv har ofta svårt att tala om
det,
eller finna forum där det är möjligt. Det finns en tafatthet och osäkerhet hos
människor, och ofta även hos vårdpersonal, som kan göra att de som själva
bär på deras tankar eller dess anhöriga inte vågar "belasta" andra med sina
bekymmer.
Runt den människa som tar sitt liv finns det i allmänhet både anhöriga och
vänner som berörs. De anhöriga drabbas ofta mycket hårt av sorgen och
saknaden men också av samhällets attityd. Det är ett tabubelagt område. Få
vågar öppet tala om sin sorg.
Det ställer speciella krav på ett samhälle att lyfta upp och synliggöra
problem som av olika skäl är delvis dolda. I det här fallet gäller det att skapa
ett mänskligare samhälle där människor kan känna att det finns tillgänglig
hjälp att få i svåra livssituationer. Det gäller också att understödja
professionellt och ideellt arbete som fokuserar problemen samt att verka för
en öppenhet om suicidproblematik på alla nivåer.
Trots att människor som går i suicidtankar ofta har kontakt med olika
vårdgivare i samhället så är det alltför sällan problemet uppmärksammas och
vårdgivare vet inte alltid hur de ska hantera problematiken.
I svår suicidproblematik bland ungdomar är det ibland nödvändigt att få
hjälp via en institutionsplacering. Inte alltför sällan hamnar ungdomen i kläm
mellan kommun och landsting som tvistar om vem som ska ta ansvar och
betala. Tvisten handlar då inte om vem som bäst kan hjälpa, utan vem som
ska slippa betala. Exemplet åskådliggör bristen på ett gemensamt
ansvarstagande och samsyn som måste finnas inom ett så viktigt område.
Sedan 13 år tillbaka finns en anhörigförening riksorganisationen SPES -
Suicid Prevention och Efterlevandes Stöd. Allt arbete i föreningen sker ideellt
trots att de gör en stor samhällsnytta både för ett förebyggande arbete och
som stöd och hjälp till anhöriga som drabbats. Anledningen till att de inte får
samhällsstöd är att de inte enligt uppgift ryms inom nuvarande direktiv.
De är inte en patientorganisation som RSMH eller en stödjande
organisation som Länkarna. Man kan säga att organisationen är exempel på
en organisation som har en dubbel funktion. Den har både en självhjälps- och
stödfunktion. Samhället efterfrågar dessutom allt oftare deras kunskaper i
olika sammanhang.
Organisationen SPES gör ett viktigt samhällsarbete men skulle kunna göra
betydligt mer om de fick ekonomiska förutsättningar att arbeta med.