Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samverkan mellan myndigheter och organisationer som arbetar
med hemlösa.
Motivering
Det har ett antal gånger slagits fast att bostadspolitiken är en
del av den generella välfärdspolitiken. Trots detta finns nu
oroande signaler om att antalet hemlösa ökar. Under mitten
av 1970-talet till mitten av 1980-talet var det ovanligt med
hemlöshet i Sverige. Därefter har de hemlösa tyvärr blivit ett
allt vanligare inslag i stadsbilden. Den kartläggning som
Socialstyrelsen gjorde 1993 visade att det då fanns cirka
10 000 människor som var hemlösa i Sverige och hälften av
dem fanns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Trots ett antal
olika socialpolitiska insatser har hemlösheten envist bitit sig
fast på denna höga nivå och tenderar nu tyvärr att öka. De
hemlösa är alltså ungefär lika många idag eller till och med
fler än de var 1993. De hemlösas situation har också på
många sätt ytterligare försämrats, både beroende på den
arbetsmarknadssituation vi haft och kommunernas
ansträngda ekonomi. Detta har fått ökat drogmissbruk som
följd och fler hemlösa med psykiska problem. Detta är enligt
vår mening inte acceptabelt. Vi måste se till att
välfärdssamhället och det sociala skyddsnätet fungerar även
för de hemlösa och för dem som riskerar att bli hemlösa. En
av de vanligaste slutsatserna i olika utredningar om
hemlöshet är att det måste till bättre samverkan mellan de
myndigheter och organisationer som arbetar med hemlösa.
Detta har varit känt sedan länge utan att man lyckats komma
tillrätta med problemen. I många fall har dessutom dessa
myndigheter och organisationer motstridiga ekonomiska
intressen och en viktig förutsättning för att kunna samverka
är att se till att dessa ekonomiska motsättningar inte finns.