Motion till riksdagen
2000/01:So363
av Brus, Sven (kd)

Äldrepolitik


Innehållsförteckning
 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en medveten strategi för att möta det demografiskt
förändrade samhällets nya behov.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att genom aktiva åtgärder och attitydpåverkan stärka
de äldres delaktighet och inflytande i samhället.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillsättande av en äldreminister för ett samlat grepp kring
äldrepolitiken.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillsättande av en äldreombudsman för att verka för
förbättringar i de äldres förhållanden.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förändrade regelverk kring möjligheten till fortsatt
yrkesutövande efter 65-årsdagen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillgången till akut- och klinikvård för personer över 65 år.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om införande av enhetstaxa inom äldreomsorgen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om beaktande av den psykosociala aspekten i äldrevården.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av specialiserad demensvård och kvalificerade
demensutredningar.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av utökad samverkan mellan kommuner och landsting
kring vårdkedjorna.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av nya former för service till äldre.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att beakta de äldre invandrarnas speciella förhållande i
äldreomsorgen.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stimulera nya former för äldreboenden.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka den enskildes möjligheter att välja utförare av vård,
omsorg och service.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att beakta de äldres speciella behov av närhet till samhällets
service.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att uppmärksamma äldre personers utsatthet för våld och
övergrepp i utemiljö och i hemmen.1
17. Riksdagen begär att regeringen ger Boverket i uppdrag att utarbeta
tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott.2
18.
1 Yrkande 16 hänvisat till JuU.
2 Yrkande 17 hänvisat till BoU.
Inledning
Det goda livet - hela livet!
Att bygga ett samhälle där alla kan åldras i trygghet är ett av
välfärdspolitikens angelägnaste mål. Det goda livet - hela
livet måste eftersträvas för alla medborgare och inrymma
materiella, sociala och kulturella aspekter.
Välfärdssamhällets status mäts i hög grad utifrån kriterier
som respekt, tillvaratagande och omsorg om den äldre
generationen. Kring den nationella handlingsplan för
äldrepolitiken som riksdagen antog 1998 råder bred politisk
samsyn vad gäller honnörsord som trygghet, oberoende och
inflytande. Här finns en kontinuitet med tidigare mål liksom
en samstämmighet med socialtjänstlagens principiella
formuleringar. De höga och samstämmiga målen till trots
finns det i dag stora brister i det svenska samhället när det
gäller att förverkliga det goda livet för alla medborgare. Att
kunna åldras med bibehållen värdighet måste garanteras
varje människa, men alltför många äldre har idag en
bristande tilltro till samhällets förmåga att garantera trygghet
och oberoende och känner oro inför de sista åren av livet.
En sammanhållen politik med inriktning mot de äldre i samhället får inte
endast handla om vård och omsorg. Det friska åldrandet, de äldre som en
resurs att ta tillvara och ett väl fungerande samspel mellan generationerna är
viktiga beståndsdelar i äldrepolitiken. Även i dessa avseenden har det svenska
samhället tydliga brister. En starkt förhärskande ungdomskultur tenderar att
skapa klyftor mellan generationerna. Allt för många äldre upplever också att
den livserfarenhet och de specifika kunskaper man har i liten utsträckning tas
tillvara och därmed inte heller kommer en yngre generation och hela
samhället tillgodo. En kristdemokratisk idépolitik framhäver alla människors
lika och unika värde. I ett samhälle med dessa grundvärderingar överbryggas
generationsklyftorna och varje människas unika livserfarenhet blir en tillgång
i samhällsbyggandet. En sådan politik har som mål att tillförsäkra alla
medborgare det goda livet - hela livet.
De äldre blir fler
Det svenska samhället befinner sig i en liknande situation
som de flesta industriländer där samhällsstrukturen förändras
så att en betydligt större del av invånarna är över 65 år. I
Sverige inträffar den stora ökningen av andelen äldre i
befolkningen under perioden 2010-2020. År 2018 beräknas
antalet ålderspensionärer överstiga 2 miljoner. En medveten
strategi för att möta det demografiskt förändrade samhällets
nya behov, men också ta tillvara dess möjligheter, behöver
utformas i politiska processer redan idag. Den växande
andelen äldre i vår befolkning får inte definieras som ett
"samhällsproblem" utan ska betraktas som ett gemensamt
samhällsansvar, men också i hög grad som en resurs att
tillvarata. De äldre är ingen homogen grupp utan
representerar, med varje individs skiftande bakgrund och
levnadsvillkor, en mångfald av intressen och livshållningar.
Äldres delaktighet och
inflytande i samhället
De äldres inflytande och delaktighet i beslutsprocesser är
begränsat i många kommuner. Ofta handlar det mer om
informationsöverföring till pensionärsråd och liknande kring
redan fattade beslut. De lokala pensionärsråden har
svårigheter att få till stånd ett reellt inflytande då de sällan
har någon verklig beslutskompetens i den kommunala
organisationen. Utvecklingsinsatser saknas när det gäller den
representativa och direkta demokratin såväl som för de
kollektiva och individuella formerna för påverkan. Följden
har blivit att det är de traditionella formerna för engagemang
- via patient-, pensionärs- eller frivilligorganisationerna -
som alltmer blivit en möjlighet till brukarinflytande och
direkt hjälp till andra äldre.
Äldre människors livserfarenhet och förvärvade kompetens är en
ovärderlig tillgång i vårt samhälle. Kristdemokraternas inställning är därför
att äldres delaktighet i samhället har stor betydelse. Detta gäller såväl ur ett
rättvise- som effektivitetsperspektiv. Alla bör ha möjlighet att påverka
utvecklingen i samhället oberoende av ålder. Äldre behöver vara
representerade i beslutande församlingar för samhällsliv och olika
verksamheter ska utformas så att de svarar mot äldres behov och önskemål. I
dag är de äldre kraftigt underrepresenterade på alla beslutsnivåer. I kraft av
sin livserfarenhet och yrkeskompetens bör de äldre ännu oftare utnyttjas som
mentorer i organisationer, partier och företag.
Att stimulera och möjliggöra äldres politiska engagemang i riksdagen, i
fullmäktigeförsamlingar, nämnder och styrelser är i huvudsak de politiska
partiernas uppgift. Samhällsorganen kan genom olika åtgärder stimulera till
ökat politiskt engagemang från de äldres sida. Vi kristdemokrater har länge
krävt att en äldreminister tillsätts med uppgift att ta ett samlat grepp kring
äldrepolitikens många frågor. En sådan ministerpost är inte endast en i och för
sig viktig symbolfråga utan leder också till att äldres samlade situation får en
större tydlighet i debatten och beslutsfattandet. En äldreombudsman bör också
tillsättas för att verka för förbättring av de äldres förhållanden samt även ta
initiativ till egna utredningar och lämna förslag till åtgärder.
Värdesäkra pensionerna
För de äldre är ekonomisk trygghet tillsammans med en god
vård och omsorg en avgörande fråga om livskvalité.
Regeringen skriver i årets budgetproposition att
pensionärernas ekonomiska standard ska prioriteras. Enligt
vår uppfattning är dock regeringens satsning på
pensionärerna klart otillräcklig och ett svek mot den
generation som aktivt varit med om att bygga upp vår
välfärd. Det hävdas av och till att pensionärerna skulle vara
den grupp som bäst klarat 90-talets krisår och att dessa lever
på i princip samma ekonomiska nivå som de
yrkesverksamma. Genomsnittsberäkningar från skilda
tidpunkter kan ge olika bilder men den verklighet den stora
delen av pensionärskollektivet lever mitt uppe i talar ett
annat språk. Jämfört med de yrkesarbetande har
pensionärernas köpkraft försämrats kraftigt under 1990-
talets senare hälft och inte minst gäller detta de sämst ställda
pensionärerna.
Utgiftsområde 11, Ekonomisk trygghet vid ålderdom, omfattar folkpension
till ålderspensionärer som inte har rätt till tilläggspension, folkpension, och
tilläggspension i form av efterlevandepension, pensionstillskott såväl till
ålderspension som till efterlevandepension, bostadstillägg till pensionärer
samt delpension.
Nu lovar regeringen i sin budget höjda pensionsbelopp men effekterna blir
försumbara för de redan hårt pressade pensionärerna. Kristdemokraterna ökar
därför på regeringens förslag (som endast tillför 1.200 kronor/år) genom att
höja grundavdraget till 20.000 kronor. Detta innebär en avsevärd
inkomstskattesänkning för ca 1,3 miljoner pensionärer.
Inkomstprövningen av änkepensionen anser Kristdemokraterna vara
oskälig. Därför anslår vi 770 miljoner för att ge tillbaka änkorna den utlovade
och tidigare erhållna pensionen. Vi anser att ett ingånget avtal ska hållas!
Pensionstillskottet för de sämst ställda pensionärerna föreslår vi ska öka
med ytterligare 200 kronor/månad år 2001 och 2002. Det innebär att de sämst
ställda pensionärerna redan från år 2001 får del av de förbättringar som
kommer att genomföras när garantipensionen träder i kraft 2003. Detta är av
behovet påkallat. Aldrig tidigare har det varit så ekonomiskt svårt för
pensionärer utan eller med låg ATP. Därför är det en rättvisefråga att ge
denna grupp pensionärer ett sådant tillskott att det ger dem ett drägligare liv.
Av motionen för utgiftsområde 11 framgår att ramen utökas med 1.806
miljoner kronor år 2001, 1.820 miljoner kronor år 2002 och slutligen 900
miljoner kronor år 2003.
Rörlig pensionsålder
Den faktiska pensionsåldern i Sverige ligger idag på 59-60
år. Orsakerna till den förskjutning som skett nedåt är flera.
De höga arbetslöshetstalen under nittiotalet har inneburit att
inte minst många offentliga verksamheter erbjudit
avgångsvederlag, garantipensioner osv. Ett resultat av dessa
förhållanden är att verksamheter dränerats på de erfarenheter
och den gedigna yrkeskompetens den äldre arbetskraften
kunnat tillföra. En hård arbetsmiljö med såväl fysiskt som
psykiskt påfrestande förhållanden har tvingat många till
förtida pensionering. Detta gäller inte minst kvinnor i
vårdyrken. Den faktiskt låga pensionåldern i vårt land är en
av orsakerna till den arbetskraftsbrist vi redan nu upplever
och ser växande de närmaste åren, inte minst inom
vårdsektorn. Dessa förhållanden måste innebära att
arbetsmiljöfrågorna ägnas stor uppmärksamhet med syftet
att skapa sådana förhållanden i arbetslivet att flera kan vara
fullt yrkesverksamma fram till den verkliga pensionsåldern.
För de personer som kvarstår i yrkeslivet fram till 65 års ålder råder
närmast drakoniska förhållanden. Oberoende av kompetens, personens egna
önskemål om framtiden, situationen på arbetsplatsen och i samhället i stort
tvingas de allra flesta att lämna sitt arbete. Gällande lagstiftning ger alla
rätt
till pension vid 65 års ålder men detta innebär inte med automatik att någon
mot sin vilja ska tvingas bort från arbetslivet. På detta område bör attityder
och regelverk förändras. Ett exempel på orimliga konsekvenser av en strikt
65-årsgräns är situationen för läkare, tandläkare m.fl. som hindras fortsätta
sin
praktik efter 65-årsdagen då de inte längre får någon ersättning från
försäkringskassan.
Inför enhetstaxa i
kommunernas
vårdavgifter
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag redovisat de
samlade effekterna av egenavgifterna i kommunernas
äldreomsorg. Skillnaderna i vilka avgifter den enskilde
betalar för hemtjänst och för särskilt boende varierar kraftigt
mellan landets kommuner. Här finns behov av
harmonisering av avgifterna. Samtidigt måste de äldre
garanteras rätt att flytta från den ena kommunen till den
andra med bibehållen omsorgsinsats till i princip lika
kostnad. Det är ofta så krångligt att räkna ut avgiftens storlek
att de äldre omöjligt själva kan bedöma hur mycket de ska
betala. Här måste skapas trygghet och tydlighet så att den
som är i behov av vård och omsorg från kommunens sida
också kan överblicka kostnaderna för dessa insatser.
Riksdagens roll är att sätta sådana mål för verksamheten att en god vård
och omsorg garanteras alla medborgare i alla kommuner. Om riksdagen
beslutar om en enhetlig taxa för äldreomsorgsavgifterna måste detta innebära
att kommunerna kompenseras för ett eventuellt inkomstbortfall. I det
kristdemokratiska budgetalternativet tillförs kommunerna ytterligare 3,5
miljarder kronor jämfört med regeringens förslag. Även om intäkterna från de
boende på ålderdomshem och sjukhem i snitt ger kommunkassan 2-3 % så
kan detta ändå vara avgörande för vårdkvalitén. Den kommunala
äldreomsorgen ligger efter 90-talets besparingar ofta på smärtgränsen vad
gäller kvalitén. Det är ändå uppenbart att ett mera rättvist system bör kunna
åstadkommas med tanke på avgifternas relativt låga andel av den totala
ekonomin.
Liksom vad gäller avgifterna så varierar också förbehållsbeloppets storlek
kraftigt mellan kommunerna. Beloppet ligger i spannet mellan 1.000 och
2.500 kronor. Socialstyrelsen hävdar i sin rapport att det är tveksamt om den
nivå på förbehållsbeloppet som många kommuner bestämt ger den äldre en
skälig levnadsnivå utifrån socialtjänstlagens bestämmelser om
försörjningsstöd/socialbidrag. Det ska noteras att socialbidrag är tänkt att
utgå
vid kortvarigt behov av hjälp och att nivån därmed är anpassad till detta
förhållande. Den äldre som belastas av höga avgifter och en låg nivå på
förbehållsbeloppet ska ofta leva med detta under resten av livet. Frågan om
nivån på förbehållsbeloppet måste bli föremål för samma slags övervägande
och hantering som vad ovan sagts om enhetliga taxor och avgifter.
De äldres sjukvård
Den svenska vården präglas återigen av köer till en rad
behandlingar. Detta förhållande drabbar i hög grad den äldre
befolkningen negativt. Under de senaste tio åren har antalet
vårdplatser mer än halverats. Denna drastiska neddragning
motsvaras på inget sätt av minskade vårdbehov. En av de
faktorer som i själva verket leder till ett ökat behov av
platser är det växande antalet äldre i samhället. Även om den
medicinska utvecklingen inneburit att flera behandlingar och
ingrepp kan göras i den öppna vården kvarstår behovet att
snarast återställa förlorade vårdplatser. Den drastiska
minskningen av platser i sjukhusvården har inte motsvarats
av en tillräcklig tillkomst av kommunala särskilda
boendeformer eller en utbyggnad av hemtjänsten. För många
äldre innebär detta en anledning till oro och bristande tilltro
till samhällets förmåga att tillgodose deras växande
vårdbehov.
Äldre människor får inte, som nu ofta sker, utestängas från tillgången till
akut sjukhusvård eller klinikplatser av medicinska eller kirurgiska skäl.
Bristen på vårdplatser tvingar i många fall landstingen att föra över äldre
svårt
sjuka människor i behov av kvalificerad sjukhusvård till den kommunala
omsorgen. Detta problem accentueras särskilt under perioder av extra hård
belastning, exempelvis under sommartiden då det förekommer att
vårdavdelningar stängs på sjukhusen.
Inriktningen måste vara att under de närmaste tio åren återskapa minst
20 000 vårdplatser. Dessa platser måste särskilt inriktas mot vården av äldre
samt svårt och långvarigt sjuka. För att uppnå denna målsättning krävs
ytterligare resurser till kommuner och landsting de närmaste åren. Den ökning
av statsbidragen som regeringen aviserat för de närmaste fem åren innebär ett
verkligt tillskott på endast en procent per år. Denna resursförstärkning torde
åtgå till att klara ökade krav inom primärvård och psykiatri. För att tillgodose
behovet av flera vårdplatser krävs tillskott till kommuner och landsting utöver
vad regeringen föreslagit. Därför innebär det kristdemokratiska
budgetalternativet ett sådant välbehövligt tillskott.
Idag fokuseras sjukvårdens insatser för de äldre på den medicinska vården
medan de psykosociala aspekterna ofta glöms bort. Gruppen äldre med
psykiska besvär är dåligt kartlagd. De avvisas ofta i primärvård och psykiatri
och inom den kommunala äldreomsorgen finns det sällan kompetens att
hantera dessa problem. Yngre människor har ofta ett åtgärdspaket att tillgå
medan de äldre i bästa fall erbjuds mediciner. Psykologer måste finnas för
äldres behov inom primärvården, inom psykiatrin och i den kommunala
verksamheten. En form av sådan verksamhet kan vara att inrätta en
seniormottagning där äldre kan få rådgivning, samtalsstöd och psykoterapi.
Ett ökat antal mycket gamla ställer krav på kommunernas förmåga att ge
en god vård och omsorg till det ökande antalet personer med
demenssjukdomar. För de dementa ska det finnas specialiserad vård och
särskilda gruppboenden. Krav måste ställas på kvalificerade
demensutredningar som underlag för beslut om vårdinsatser. Det är också
angeläget att det finns sådana särskilda vårdprogram för demenssjuka som
klarlägger hela vårdkedjan. Dessa frågor berör kommuner och landsting
tillsammans.
Värdighet, smärtstillande vård och en varm omvårdnad i livets slutskede
ska garanteras alla människor. Som en del i den värdighetsgaranti vi
kristdemokrater föreslår ingår det som en självklarhet att ingen ska behöva
sluta sina dagar ensam. Livets slutskede rymmer ofta många svåra
omständigheter. Till kroppslig smärta kan också komma stark oro och
existensiell ångest. Den personal som har att hantera denna vård måste få
adekvat utbildning så att man känner trygghet i sin svåra yrkesroll och kan
bistå den döende såväl kroppsligt som känslomässigt. Hospicevård, dvs. en
hemlik form av vård i livets slutskede måste vidareutvecklas.
Samverkan mellan
vårdhuvudmännen
Ädelreformen, som trädde i kraft den 1 januari 1992, innebar
en uppdelning av roller och ansvar för äldres vård och
omsorg mellan landstingskommuner och primärkommuner.
Generellt kom huvudmannaskapsförändringen att innebära
en stark fokusering på äldreboendet. Många slitna
sjukhemsavdelningar byttes mot särskilda boenden med
tillgång till eget rum med hög standard. Genomförda
uppföljningar och utvärderingar pekar på såväl positiva
effekter av Ädelreformen som en del påtagliga brister. En
negativ effekt blev att sjukvårdsaspekten kom att
underordnas boende och omvårdnad.
Sett ur den enskilde vårdtagarens perspektiv är det särskilt allvarligt om
det råder oklarhet kring ansvarsfördelningen mellan å ena sidan landstingets
ansvar och å andra sidan kommunens. För äldre människor med tilltagande
vård- och omsorgsbehov är nuvarande gränsdragningar, och ofta oklara
ansvarsfördelning mellan huvudmännen, en orsak till otrygghet. All vård och
omsorg måste därför primärt utgå från den enskilda människans behov och
endast sekundärt från de organisationsformer och ansvarsfördelningar
samhället valt. Begrepp som "klinikfärdig" och "medicinskt färdigbehandlad"
är tillkomna utifrån ett organisatoriskt perspektiv och inte med den enskilda
vårdtagarens situation för ögonen. Dessa begrepp måste nu ersättas av ett
arbetssätt där vården utgår från en individuell vårdplan i samråd mellan
vårdtagare, sjukvårdens och kommunens företrädare och i förekommande fall
de anhöriga. Därmed undviks de enskilt pressade situationer som innebär
otrygghet för den enskilde och inneboende betalningskonflikter mellan
vårdgivarna. I förlängningen kan sådan samverkan kring vårdplaneringen leda
till en gemensam beställarorganisation där tillgängliga resurser tillvaratas på
ett effektivt sätt. Det bör bli möjligt för kommuner och landsting att bilda
gemensamma nämnder. Man skulle då kunna komma överens om vilken part
som ska vara huvudman för en viss verksamhet. Kommun- och
landstingsförbunden har pekat på denna fråga i en skrivelse till regeringen
som har tillsatt en utredare för frågan. Det är angeläget att snarast komma
fram till lösningar på en situation som idag innebär otrygghet och en
försämrad vård för ett stort antal äldre.
Det finns anledning att se över lagen om betalningsansvar, som tillkom vid
Ädelreformens genomförande. Situationen har förändrats påtagligt sedan
dess, bland annat på grund av den kraftiga minskningen av vårdplatser på
sjukhusen. Det finns en risk att vårdplaneringen börjar så sent som när
kommunen via fax får meddelande om att en patient är färdig att lämna
sjukhuset. Förhållandet bör vara att en personlig vårdplan läggs fast redan vid
inskrivningen på sjukhuset.
Omsorg och service
Under perioden 1980-1997 minskade antalet mottagare av
kommunal hemtjänst med 100 000 personer samtidigt som
antalet äldre i befolkningen ökade med 170 000. Den
översiktliga bilden är att kommunerna på grund av minskade
resurser valt att koncentrera vård- och omsorgsinsatserna till
de mest behövande. Detta har inneburit en kraftig minskning
av det totala antalet äldre som får hjälp från den offentliga
äldreomsorgen. Utvecklingen är djupt oroande och för
många äldre leder detta till försämrad livskvalitet och
ensamhet. Den kontakt som hemtjänstens insatser har gett
har ofta inneburit det enda men välkomna avbrottet i en
isolerad livssituation. När kommunernas hemtjänst så
påtagligt begränsas från vardaglig service till rena
vårdinsatser måste de äldres ensamhet och kontaktbehov
tillgodoses genom andra åtgärder. På detta område kan en
samverkan ske med olika ideella organisationers väntjänst
och liknande. De stora servicebehov som många äldre har
måste tillgodoses i andra former och av andra utförare än
den kommunala hemtjänsten. För att underlätta tillkomsten
av sådan service bör avdragsrätt medges för hushållsnära
tjänster.
Närståendes vårdinsatser
De närståendes, främst anhörigas, roll inom äldreomsorgen
är ovärderlig. Det ligger i sakens natur att dessa insatser inte
kan mätas eller värderas i precisa tal men viss forskning
pekar på att upp emot två tredjedelar av omvårdnaden sköts
av närstående som maka/make, barn, släkting eller vän.
Detta förhållande gäller också en betydande del av rena
sjukvårdsinsatser. För många är tillgången till en anhörig i
själva verket en förutsättning för man ska kunna vårdas i
hemmet. Detta gäller inte minst vid vård i livets slutskede.
Att närståendevårdaren uppmärksammas på ett positivt sätt
och att hans/hennes insatser underlättas innebär stora
ekonomiska besparingar för den offentliga vården men är
också en ovärderlig trygghetsfråga för den enskilda
vårdmottagaren.
De anhörigas insatser är en omsorg som oftast sker i det tysta med ett
vårdansvar som många gånger är ensamt och psykiskt påfrestande. En ny
bestämmelse i socialtjänstlagen markerar dock socialtjänstens ansvar för att
genom stöd och avlösning underlätta för närstående som vårdar personer med
funktionshinder, långvarigt sjuka och äldre. Det ankommer på kommunerna
att särskilt uppmärksamma och stödja dessa insatser och det är av stort värde
om det finns en tydlig kontaktpunkt dit den anhörige kan vända sig för råd
och stöd. En anhörigkonsulent, kurator eller liknande bör finnas i varje
kommun. Kommunerna bör informera sig om vilka närståendevårdare som
finns och om deras behov av stöd för att kunna fullgöra sin viktiga uppgift.
De närståendes vårdinsatser behöver alltså underlättas och stödjas. Det kan
handla om materiell ersättning och stimulansåtgärder som
avlösningsmöjlighet, utbildning osv. Individuella planer bör upprättas där
vårdtagaren, vårdgivaren och den närstående kommer överens om insatsernas
omfattning och villkoren för desamma. Frivilligorganisationerna har en viktig
roll som komplement till vårdhuvudmännens anhörigstöd. De insatser som
görs bör därför ske i nära samverkan med både de anhöriga och berörda
frivilligorganisationer.
Forskning kring och utveckling av de närståendes engagemang i vården
behöver stimuleras. Det stimulansstöd som Anhörig 300 inneburit behöver få
en fortsättning och i den kristdemokratiska budgetmotionen anslås ytterligare
200 miljoner kronor fram till 2003 för detta viktiga ändamål. Vi utvecklar vår
syn på anhörigvården i en särskild motion.
Inför en värdighetsgaranti
Det ställs allt större krav på främst kommunerna när det
gäller att tillgodose behovet av en värdig vård och omsorg
till äldre människor. För många är den kommunala
äldreomsorgen den helt avgörande trygghetsfaktorn. De
senaste årens radikala bantning av de kommunala
ekonomierna har inneburit kännbara ingrepp även i denna
sektor. Ett antal spektakulära vårdskandaler och den debatt
som följt kring vårdens och omsorgens innehåll har skapat
en berättigad oro hos många äldre och deras anhöriga. Det är
en viktig politisk uppgift att beakta och möta människors oro
och så långt möjligt skapa tilltro till samhällets ambition och
förmåga att garantera en värdig vård och omsorg.
Värdig vård innebär att man erbjuds den vård som lämpar sig bäst för det
aktuella vårdbehovet. En konkret uttryckt värdighetsgaranti är extra viktig i
vården av de äldre för att skapa trygghet och tydlighet kring vad vårdtagaren
har rätt att kräva av vårdgivaren. Denna värdighetsgaranti ska omfatta såväl
medicinsk kvalitet som omvårdnadskvalitet. Varje person har rätt att avkräva
kommunen klara besked kring vårdens och omsorgens konkreta innehåll. Det
kan handla om så vardagsnära ting som matsedelns variation, hur ofta man
kan få duscha osv. En uttalad värdighetsgaranti är speciellt viktig för de
personer som har stora vårdbehov men som av olika anledningar inte har
förmåga att efterfråga dessa. Värdighetsgarantin inom äldrevården ska bl.a.
innebära att:
- Det ska finnas en läkare knuten till varje sjukhem och till varje
hemsjukvårdspatient. En läkare som är specialiserad på åldrandets
sjukdomar och problem och som regelbundet besöker dessa
omsorgstagare.
- Det ska finnas skilda vårdenheter för senildementa och andra boende.
- Det ska finnas eget rum i särskilda boenden för alla som så önskar.
- Det ska vara en självklarhet att äldreboende finns i eller i närheten av den
kommundel där vederbörande tidigare bott.
- Det ska finnas uttalat att en patient inte ska behöva ligga och vänta innan
en blöja full av avföring och/eller urin byts.
- Det ska finnas tillräckligt med personal för att mata och hjälpa till med att
dricka.
- Det ska finnas så mycket personal att varje patient får känna sig
ompysslad, observerad och personligt tilltalad några minuter varje
förmiddag och varje eftermiddag.
- Det ska finnas tillräckligt med personal så att alla patienter som så orkar
hjälps upp ur sina bäddar i rimlig tid och dessutom får komma ut i andra
miljöer än det egna rummet.
- Det ska vara en självklarhet att ta till vara ideella insatser som erbjuds
inom äldreomsorgen.
- Det ska finnas så god tillgång till personal att ingen behöver dö ensam.
Med stöd från Svenska Kommunförbundet har fyra
kommuner i landet, i bred politisk enighet, utvecklat en form
av omsorgsgaranti för såväl hemtjänsten som det särskilda
boendet. I dessa kommuner har klagomålshanteringen
knutits till de konkreta omsorgsgarantierna. En omsorgs-
eller värdighetsgaranti vinner i legitimitet när den är så
konkret att man kan följa upp vad som utlovats och när det
medför kompensation till den äldre om och när den utlovade
tjänsten eller kvalitén inte uppfylls.
Patientnämnderna har en viktig uppgift när det gäller att verka för god
information till äldre och vårdbehövande. Nämndens uppgift är att underlätta
kontakten mellan vårdgivare och de äldre och deras anhöriga. Patientnämnden
är också den instans dit klagomål och regelrätta anmälningar om vanvård och
brister ska göras. Att denna instans finns och vilken uppgift den har är tyvärr
ofta okänt för många. Det är kommunens och landstingets uppgift att
synliggöra patientnämnden och underlätta kontakterna med denna.
Patientnämndernas ansvarsområde måste vidgas så att alla socialtjänster till
äldre människor ryms inom verksamheten.
Äldreomsorgens personal
Drygt 470 000 personer är idag verksamma inom offentlig
och alternativ vård och omsorg till äldre och
funktionshindrade. Inom kommunernas vård och
omsorgsverksamhet är 9 av 10 kvinnor. Medelåldern bland
de anställda är 43 år och har ökat något under 90-talet. Dessa
förhållanden pekar på att åtgärder måste vidtas för att
rekrytera flera män till vården, samt att sänka medelåldern
genom ett tillskott av unga medarbetare. Svenska
Kommunförbundet har i sin rapport Vår Framtid beräknat att
nyrekryteringsbehovet fram till år 2010 uppgår till 225 000
personer. Denna beräkning tar hänsyn till
verksamhetsutbyggnad på grund av att antalet äldre ökar, till
pensionsavgångar och annan rörlighet. Någon
ambitionshöjning vad gäller äldreomsorgens innehåll ryms
inte i denna beräkning. Äldreomsorgens personalförsörjning
är därmed en av de viktigaste strategiska framtidsfrågorna
inom denna sektor.
Rekryteringen av ny personal till vården måste ske ur olika grupper.
Traditionellt riktar sig åtgärderna mot ungdomar som står inför sitt yrkesval.
Detta är viktigt och alla krafter måste sättas in på att göra vårdyrket
attraktivt
och meningsfullt för ungdomar. Antalet ungdomar som väljer
vårdprogrammet på gymnasiet är dock för få idag för att de stora
rekryteringsbehoven ska kunna uppfyllas. Den kommunala äldreomsorgen är
dessutom inte alltid det mest attraktiva valet för de unga som satsar på att
arbeta inom vården. För att fylla de stora behoven krävs att personer i
yrkesverksam ålder inom andra samhällssektorer förmås växla över till
vårdyrket. För kommuner och landsting gäller det att utveckla ett strategiskt
tänkande kring verksamhet och personalpolitik. Möjligheten att rekrytera nya
medarbetare är i hög grad beroende av de arbetsvillkor kommuner och
landsting kan bereda. Det handlar om arbetets organisation, möjlighet till
inflytande, kompetensutveckling och självfallet om löneläget. Möjligheten att
åstadkomma en jämnare könsfördelning hör i hög grad samman med
lönebilden och möjligheten till heltidsanställningar. En mångfaldsplan bör
finnas hos varje arbetsgivare i vården för att uppnå jämnare könsfördelning
och möta behoven av medarbetare med mångkulturell kompetens. Vårdens
etik och mjuka värden måste få en framskjuten plats vid vårdutbildning,
rekrytering och fortlöpande kompetensutveckling.
Den mångkulturella
äldrepolitiken
Antalet äldre invandrare ökar i det svenska samhället.
Utomlands födda utgjorde i december 1997 10,8 % av
befolkningen och andelen 65 år och äldre i denna grupp var
13,5 % vilket är fyra procentenheter lägre än andelen äldre i
hela befolkningen. Bland de äldre invandrarna utgjorde
kvinnorna drygt 60 %. Äldrepolitiken ska präglas av
integrationstanken samtidigt som det måste finnas förståelse
och respekt för att kulturella bakgrunder mycket starkt
påverkar människors behov och förväntningar när det gäller
vård, omsorg och andra samhällsinsatser. De invandrade nya
medborgarna blir snabbt en del av det svenska samhället och
nedärvda familjemönster tenderar att brytas upp. Den
utbredda föreställningen att den yngre generationen fullt ut
tar ansvar för omsorgen om den äldre äger inte sin giltighet
och kan inte vara vägledande för samhällets planering för de
äldre invandrarna.
Frågan om huruvida det ska finnas särskilda boenden för äldre med viss
etnisk bakgrund måste bedömas utifrån lokala förhållanden. Generellt torde
det vara att föredra om det går att organisera verksamheten så att platser
anvisas på vissa avdelningar i ett större äldreboende där det finns tillgång
till
tvåspråkig personal. En mycket väsentlig kvalitets- och trygghetsfråga är just
tillgången till personal som talar det egna hemspråket. Detta behov behöver
särskilt beaktas vid rekryteringen i vårdutbildningarna. Vidare krävs respekt
för kulturella och religiösa traditioner så långt som det är acceptabelt i
förhållande till de grundvärderingar som gäller i den svenska vården. Det är
främst en fråga för kommuner och landsting att ha en strategisk
framförhållning på detta område.
Stimulera utveckling av
nya former för
äldreboende
Den växande andelen äldre i befolkningen kräver en
medveten bostadsplanering från samhällets sida för att möta
ett kraftigt växande behov. Mångfald och innovationer ska
stimuleras på detta område. De äldre ska tillförsäkras en
verklig valfrihet när det gäller boendeformer. Det kan
innebära att bo kvar i sin permanenta bostad så länge man
önskar och det är möjligt. Kvarboendet kan ofta förlängas
genom bostadsanpassningen eller särskilt stöd. Nästa steg i
boendetrappan kan vara att byta till seniorboende, med viss
trygghet och servicefunktioner. När vårdbehoven blir stora
är de särskilda boendeformerna, med den trygghet dessa kan
erbjuda, vad som efterfrågas såväl av den äldre
vårdbehövande som av de anhöriga.
Steget från den egna bostaden direkt till särskilda boendeformer innebär
ofta en alltför stor förändring för den enskilde. Därför bör sådana
mellanformer som "seniorboende", "trygghetsboende" etc. stimuleras. Äldre
människor bör själva få vara med och forma sitt eget boende på ett aktivt sätt.
Studiecirklar, samrådsgrupper och en nära delaktighet i den kommunala
bostadsplaneringen bör stimuleras. Kvarboende i den sedan många år invanda
miljön ska underlättas genom god planering och aktiva insatser. Ett sätt att
hitta andra former för äldreomsorgen är att släppa in producent- och
konsumentkooperativ i planering och tillkomst av nya enheter. Det kan ske
genom att personalen stimuleras med företagsutbildning, konsultstöd och
utvecklad beställarkompetens. Ett annat sätt är att stimulera pensionärer att
starta kooperativ. Grunden måste alltid vara de enskilda människornas behov,
intressen och egna initiativ.
Alternativa driftsformer
Vården och omsorgen om våra äldre ska vara solidariskt
finansierad. Taxor och avgifter ska ha en sådan konstruktion
att det aldrig får bli en plånboksfråga huruvida man ska få
den vård och omsorg man är i behov av. Produktionen av
vård och omsorg och dess driftsformer kan dock variera och
här måste det finnas en öppenhet för nya producenter och
arbetsformer, allt för att öka mångfalden och den enskildes
valfrihet. En ökad mångfald kan innebära att olika gruppers
och individers behov tillgodoses på ett snabbare och bättre
sätt. En ökad mångfald av vårdgivare kan också stimulera
och tillföra vården nya impulser. Privata, kooperativa och
rörelsedrivna alternativ bör därför ges möjlighet att verka
inom kommunernas och landstingens vårdområden. Dessa
alternativ måste ges rättvisa konkurrensförhållanden
gentemot den offentligt drivna vården. Konkurrensutsättning
får dock aldrig bli ett självändamål utan vara ett medel för
att möjliggöra ett effektivt utnyttjande av resurserna,
stimulera till nytänkande och bidra till en ökad valfrihet för
vårdtagaren. Den enskildes möjligheter att välja utförare av
vård, omsorg och service ska stärkas. Konkurrensutsättning
och tillkomsten av alternativ måste präglas av mycket strikt
kvalitetskontroll och fortlöpande uppföljning och
utvärdering. Kommuner och landsting ska ha god insyn i
verksamheterna och den enskilde ska genom patientnämnder
m.m. kunna få vården prövad på samma villkor som den
offentligt utförda.
Tillgänglighet till
samhällets service
Den offentliga servicen och många kommersiella
verksamheter genomgår en sådan strukturomvandling som
begränsar tillgängligheten för vissa grupper. Sådana
servicepunkter som post- och bankkontor, försäkringskassor,
apotek, polisstationer osv. blir färre. Livsmedelsbutiker och
s.k. sällanköpshandel flyttar ut ur stadskärnor och
bostadsområden och är ofta tillgängliga endast för bilburna.
Tillgången till information om samhälle, organisationer och
företag blir allt mera knutet till den nya
informationstekniken. Denna strukturella omvandling
drabbar de äldre som ställs inför stora tillgänglighetsproblem
när det gäller service och information. De äldre blir allt fler i
samhället och är i kraft av sina generellt ökande ekonomiska
resurser en växande maktfaktor. Det borde innebära att
denna grupp medborgare beaktas bättre vid
samhällsplaneringen.
En viktig tillgänglighetsfråga är tillgången till en fungerande färdtjänst för
äldre och andra med stora rörelsehinder. Genom den nya lagstiftningen ses
inte färdtjänst längre som beviljat bistånd utan som en fråga om
trafikförsörjning för äldre och andra med funktionshinder. Tillsynsmyndighet
saknas för färdtjänsten och det är oklart vart den enskilde ska vända sig med
klagomål. Det är nu nödvändigt att utvärdera förändringarna i färdtjänstens
regelverk utifrån ett socialpolitiskt perspektiv och inte endast som en
transportpolitisk fråga.
Trygghet på gator och
torg och hemma
Ökningen av gatuvåldet och andra övergrepp skapar
otrygghet i hela samhället, men främst hos äldre och utsatta
personer. Bristande resurser till polis och åklagare bidrar till
isolering av de äldre när man inte vågar lämna hemmet och
delta i samhällslivet på ett aktivt sätt. Att stärka
rättsväsendets olika delar är ett viktigt inslag i en politik för
att öka de äldres trygghet.
I september 1998 presenterade Boverket, på regeringens uppdrag,
rapporten "Brott, bebyggelse och planering". Syftet var att inspirera
kommunerna att i sina översiktsplaner ta hänsyn till invånarnas säkerhet
genom att planera och bygga bort brott. Allför få kommuner har hittills
arbetat på detta sätt och ännu färre har gjort konsekvensbeskrivningar om
säkerheten vid ny- eller ombyggnationer. Det är viktigt att Boverkets tankar
tillämpas praktiskt i kommunerna. Boverket bör därför ges i uppdrag att
utarbeta tydliga riktlinjer för kommunerna för bebyggelseinriktade hinder mot
brott. I detta sammanhang bör de äldres boendesituation särskilt beaktas.
Fortsatt prioritering av
det goda livet för de äldre
De senaste åren har vi sett statens ekonomi förbättras och en
viss återföring har kunnat ske av resurser till kommuner och
landsting. Med en fortsatt och uthållig tillväxt i ekonomin
skapas grundläggande förutsättningar för att kunna
finansiera välfärden. Efter 90-talets åtstramningar väcks nu
krav på ökade resurser när ekonomin förbättras. Vi
kristdemokrater menar att fortsatt god hushållning måste
råda. Behovet av väl genomtänkta prioriteringar är viktigare
än någonsin och vi måste minnas att människors trygghet
och värdighet har ett nära samband med de resurser som
skapas ur företagande och utveckling och genom medvetna
prioriteringar i statens budget.
De resurser som skapas måste prioriteras för de grupper som är mest
utsatta och som hårdast drabbats av 90-talets besparingspolitik. Dit hör en
mycket stor del av de äldre i befolkningen som fått se sin trygghet hotad och
sin levnadsstandard minskad. Det kristdemokratiska budgetalternativet har en
sådan inriktning att livet för dessa underlättas. Ett samhälle där alla
medborgare kan åldras i trygghet och värdighet är målet för en
kristdemokratisk politik.

Stockholm den 3 oktober 2000
Sven Brus (kd)
Inger Davidson (kd)
Yvonne Andersson (kd)
Magda Ayoub (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)
Lars Gustafsson (kd)
Ulla-Britt Hagström (kd)
Helena Höij (kd)
Dan Kihlström (kd)
Kenneth Lantz (kd)
Maria Larsson (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
Fanny Rizell (kd)
Rosita Runegrund (kd)
Ingvar Svensson (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)
Erling Wälivaara (kd)