Människor söker det som ger livet kvalitet. Livskvalitet handlar både om
hälsoaspekter, om upplevelser av lycka och om tillfredsställelse med livet
i övrigt. Den tar sin utgångspunkt i individens egna upplevelser. Mycket
av livskvalitet är hälsorelaterat, men långtifrån allt. Den fysiska miljöns
utformning och funktion skapar särskilda förutsättningar för
välbefinnande. På motsvarande sätt bidrar den sociala miljön och dess
förmåga att bidra till gemenskap, trygghet och sammanhang, till en god
livskvalitet. Arbetslivets villkor och arbetets utformning har också stor
betydelse.
Många upplever idag att tiden är en bristvara. Våra möjligheterna att
kommunicera spränger både geografiska och tidsmässiga gränser och ökande
möjligheter accelererar samtidigt förändringstakten. Vi upplever att tidigare
"naturliga" pauser försvunnit eller blivit allt kortare och vi söker därför
andrum och stillhet för att vila och hämta ny kraft.
Möjligheten att överblicka och kunna påverka, att ha så stor kontroll som
möjligt över sin egen tillvaro, är en förutsättning för välbefinnande och
kreativitet. Förnyelsen av demokratin måste handla om att alla människor ska
vara delaktiga och ansvariga för gemensamma angelägenheter. Maktfrågorna
är en avgörande livskvalitetfråga. Den som lever i en miljö som är
överblickbar och påverkbar har bättre förutsättningar att känna harmoni och
livskvalitet.
Tryggheten är inte enbart en fråga om ekonomisk trygghet utan omfattar i
hög grad även miljön i både fysisk och psykisk mening, välbefinnande och
trivsel - i vardagen och boendet, i barn- och ungdomsåren, i skolan och
utbildningen, i arbetslivet och i ålderdomen. För den enskilde individen
handlar det om livskvalitet. Många känner stor uppgivenhet och upplever att
de har starkt begränsade möjligheter att påverka sin livskvalitet.
Livskvaliteten är dock avgörande för allas välbefinnande.
2 Innehållsförteckning
3
4 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om ökad demokrati och stärkt medborgarmakt för ökad
livskvalitet.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att stärka familjens ställning och ökat
självbestämmande för livskvaliteten.2
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om ökad demokrati och inflytande i skolan för ökad
livskvalitet.3
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om decentralisering av makt och inflytande till skolan
för ökad livskvalitet.3
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om satsningar på jämställdhets- och samlevnadsfrågor
för ökad livskvalitet.3
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om kulturens betydelse för ökad livskvalitet.4
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om idrott och friluftsliv för gemenskap och ökad
livskvalitet.4
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om ökad rättstrygghet för livskvalitet.5
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om valfrihet i boendet för ökad livskvalitet.6
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om en decentraliserad och flexibel
arbetsmarknadspolitik för ökad livskvalitet.7
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om arbetsmiljölagstiftningen och betydelsen av
satsningar på rehabilitering för ökad livskvalitet.7
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om betydelsen av att utveckla en decentraliserad
maktstruktur för ökad hälsa och livskvalitet.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om utvecklingen av hälso- och sjukvården för ökad
livskvalitet.
14.
1 Yrkande 1 hänvisat till KU.
2 Yrkande 2 hänvisat till SfU.
3 Yrkandena 3-5 hänvisade till UbU.
4 Yrkandena 6 och 7 hänvisade till KrU.
5 Yrkande 8 hänvisat till JuU.
6 Yrkande 9 hänvisat till BoU.
7 Yrkandena 10 och 11 hänvisade till AU
5 Inledning
Strävan efter att skapa trygghet för individen har varit en av de starkaste
drivkrafterna bakom de många sociala reformer som genomförts i svensk
politik sedan 50 år tillbaka. Sverige har också idag ett av världens mest
omfattande välfärdssystem. Det tryggar en standard som för människor i
andra delar av världen är otänkbar och utopisk. Den trygghet som
erbjudits medborgarna har emellertid hela tiden varit den ekonomiska.
Sedan några år tillbaka visar det sig att många medborgare anser sig
sakna livskvalitet och harmoni i sin tillvaro. Vi har fortfarande en alltför
hög arbetslöshet, alltför många som är långtidssjukskrivna,
förtidspensionerade pga arbetsskador mm och våra nuvarande system har
visat sig oförmögna att ge ekonomisk grundtrygghet åt alla. Systemen
beskär också i mångt och mycket människors personliga ansvar och den
skapar ekonomiska obalanser istället för en solidarisk fördelning av
välfärden.
Trots den goda ambitionen att åstadkomma generell välfärd för alla, så har
de facto många hamnat utför systemen. Från hittills genomförd forskning kan
konstateras, att i de socialförsäkringssystem som bygger på individens
tidigare arbetskvalifikationer har marginalgrupperna ökat. Det är varken
rimligt eller rättvist att låta starka intressegruppers rättigheter inkräkta på
möjligheten att tillgodose svagare gruppers lika rättigheter. En fortsatt
utveckling i denna riktning medför ett generellt minskat välstånd, inte bara för
oss utan också för kommande generationer.
Tryggheten är således inte enbart en fråga om ekonomisk trygghet utan
omfattar i hög grad även miljön i både fysisk och psykisk mening, samt
välbefinnande och trivsel - i vardagen och boendet, i barn- och ungdomsåren,
i skolan och utbildningen, i arbetslivet och i ålderdomen. För den enskilde
individen handlar det om livskvalitet. Många känner stor uppgivenhet och
upplever att de har starkt begränsade möjligheter att påverka sin livskvalitet.
Livskvaliteten är dock avgörande för allas välbefinnande.
För Centerpartiet är trygghet livskvalitet. Livskvalitet uppfattas olika och
har ett individuellt värde men generellt gäller för de flesta att om man i sin
livsmiljö känner otrygghet beskärs också livskvaliteten. Globaliseringen
innebär att politiken inte längre kan sträva efter att systematiskt anpassa
individen till samhället genom starka centraliserade nationella
samhällssystem. Centerpartiet anser att det nationella samhällsarbetet istället
måste ha ett underifrånperspektiv som måste genomsyra allt samhällsarbete.
För att alla medborgare ska ges förutsättningar att känna harmoni i sin vardag
måste vi i högre grad anpassa samhället till individen. Statens åtagande
gentemot sina medborgare ska vara att på bästa sätt sörja för de tjänster som
är grunden för lika och rättvisa möjligheter för alla.
Sverige är ett rikt land med många möjligheter och som boende i landet
delar vi tillsammans drömmar om framtiden. För Centerpartiet är pluralism
och mångfald viktigt i samhället. Mångfalden tillsammans med det enskilda
engagemanget kan skapa en dynamisk och positiv utveckling. Vi har
framtidstro och vi känner stolthet för vårt land. Alla har rätt till skola och
utbildning och vi har en förhållandevis en hög utbildningsnivå jämfört med
många andra länder i världen. Det råder stor miljömedvetenhet och vår
potential för produktion och export av tjänster och produkter med hög
miljöprestanda är stor. Sverige kan ta täten i utvecklingen mot ett samhälle i
balans med naturen, där allas rätt till arbete kan tillgodoses, där våra barn
får
växa upp i en trygg miljö och där vi visar varandra respekt och omtanke i
livets alla skeden.
Alla människors kraft runt om i landet är den största styrkan. För att alla
delar av Sverige skall utvecklas och människors idéer förverkligas måste det
som vi har gemensamt - samhället - ge oss en grundläggande service oavsett
var vi bor. Samhället ska garantera alla medborgare hjälp, stöd och skydd i
skeden när man inte på egen hand kan klara detta och varje medborgare ska
ha stort inflytande och valfrihet över sin egen situation. Medborgarna är den
främsta kraften och humanismen måste genomsyra hela samhället och vi får
aldrig misstro demokratins möjligheter.
Centerpartiets politik bygger på övertygelsen att människor vill och förmår
ta ansvar såväl för sig själva som för andra. Människans grundläggande frihet
att förverkliga sina drömmar och utveckla sina förutsättningar kan därför inte
inskränkas annat än av omsorg om andras lika möjligheter. Med
självbestämmande får varje människa makt att påverka de beslut som i sin tur
påverkar henne och besluten måste därför fattas så nära varje människa som
möjligt.
Trots alla goda ambitioner mår många i välfärdens Sverige mycket dåligt.
Det själsliga tillståndet "utbrändhet" är en diagnos i tiden, som inte kan
negligeras eftersom den speglar en besvärlig livssituation. Utbrändhet är ett
komplext begrepp och vi får inte låta denna diagnos bli en etikett som
skymmer de egentliga bakomliggande orsakerna till varför man mår dåligt på
sin arbetsplats. Detta ställer nya krav på politiken och på arbetsmarknadens
parter att förstå samspelet mellan den enskilde arbetstagaren och arbetsmiljön.
När diagnosen utbrändhet och sjukskrivningsperioderna ökar i både antal
och längd är detta ett symtom på att något i grunden är fel. Att må dåligt och
att vara sjukskriven leder i sin tur ofta till dåligt självförtroende,
depressiva
symtom och en stark känsla av utanförskap och låg status. Att komma vidare
kan vara en mycket lång och mödosam process som sannolikt ser olika ut för
varje enskild eftersom man måste se till hela människans livssituation.
Möjligheten att överblicka och kunna påverka, att ha så stor kontroll som
möjligt över sin egen tillvaro är en förutsättning för välbefinnande och
kreativitet. Politikens främsta uppgift måste därför vara att på alla områden
motverka och förebygga utanförskap, långa sjukskrivningar och utbrändhet.
Sveriges ledande stressforskare, Lennart Levi, sammanfattar i fem punkter
hur det goda arbetet bör vara utformat så att vi undviker stressrelaterade
sjukdomar: Meningsfullt och utvecklande. Rimlig arbetsbelastning. Trygghet,
tillit, rättvisa, respekt. Lagom medbestämmande, "vardagsmakt". Belöning
som motsvarar den ansträngning man gör.
De åtgärder för trygghet, rättvisa och livskvalitet i vidaste bemärkelse som
vi tar upp i den här motionen kommer att handla om den yttre och inre miljön
i olika avseenden, om barn- och ungdomsåren, i skolan, i boendet, i
arbetslivet, på fritiden och inom vården och omsorgen. Vi eftersträvar en
helhetssyn på medborgaren och samordning av våra gemensamma resurser
vilket i många fall innebär samordning och samarbete över både myndighets-,
departements- och budgetgränser. Vad gäller de konkreta åtgärder som
föreslås, så kommer vi i att vidareutveckla våra förslag i särskilda motioner
inom varje sakområden.
6 Demokrati och medborgarmakt
Varje människa måste ha makt att påverka de beslut som påverkar henne
och besluten måste därför fattas så nära varje människa som möjligt.
Centerpartiet vill låta människor ta tillbaka den makt som i ett allt mer
komplicerat samhälle centraliserats och övertagits av professionella
politiker, myndigheter och deras tjänstemän, koncerner och
koncernledningar. Förnyelsen av demokrati måste handla om att alla
människor ska vara delaktiga och ansvariga för gemensamma
angelägenheter. Möjligheten att överblicka och kunna påverka, att ha en
så stor kontroll som möjligt över sin egen tillvaro är en förutsättning för
välbefinnande och kreativitet. Vägen dit ligger i att skapa ett utrymme för
gemensamt agerande. En konsekvent decentraliseringspolitik tar fasta på
att makten ska flyttas dit den hör hemma - till människor, enskilt och i
gemenskap.
I en tid där effektiviteten varit ledstjärna för ett högre beslutstempo och
mindre eftertanke, samt där ett litet antal experter fått ett allt större
inflytande,
har förtroendet för politiken och de förtroendevalda politikerna kraftigt
urholkats. Allt färre politiker är idag generalister som behärskar stora delar
av
samhällets områden och i detta ligger en stor risk att helheten går förlorad.
Många förtroendeuppdrag har försvunnit de senaste årtiondena och endast ett
fåtal medborgare säger att de personligen känner eller har kontakt med någon
politisk förtroendevald. Det är enklare för den enskilde att ta direkt kontakt
med en tjänsteman för att reda ut problem eller att lämna förslag istället för
att
gå omvägen via någon politiker. Detta borde mana till eftertanke. Många
upplever också att deras frihet kraftigt beskärs av politiken. Många får inte
ekonomin att gå ihop trots heltidsarbete, de som är utan arbete ser inte
möjligheterna till ett nytt arbete och innovatörer med företagsidéer känner sig
hindrade av krångliga regler och svårigheter att kommunicera med olika
myndigheter och tjänstemän.
Mer makt åt människor - var för sig eller tillsammans - innebär inte att vi
ger upp den representativa demokratin. Däremot innebär det att lyhördheten
måste bli större och vi måste skapa utrymme för en dialog mellan
förtroendevalda och medborgare. Politiken måste visa förståelse för den
vanmakt och känsla av utanförskap som många har inför omöjligheten att
påverka sin egen situation. Vi måste visa på medvetenhet om att det för
många har blivit den dominerande känslan inför det samhälle de lever i och
att deras livskvalitet därför försämrats.
Länge har demokratin och folkstyret uppfattats av många som en
självklarhet, medan andra samtidigt känner vanmakt inför det politiska
systemet, något som manifesterats i sjunkande valdeltagande, svårigheter för
politiska partier att rekrytera medlemmar och ökande misstro mot politiker.
Förhållandena har de senaste åren uppmärksammats bl.a. genom
Demokratiutredningen, i mediadebatten och inom de politiska
partiorganisationerna samt av många fria debattörer som diskuterar
demokratin och dess innebörd. Demokratin är inte en självklarhet utan den
måste hela tiden vinnas och återerövras. Att stärka individen och lämna mera
makt åt människorna att bestämma över sin vardag ställer stora krav på en
målmedveten politik. Vi har alla gemensamma grundläggande behov men det
innebär inte att behoven måste tillgodoses på samma sätt för alla, lika lite som
en gemensam finansiering av välfärdens trygghetssystem alltid förutsätter
gemensamma lösningar.
Centerpartiet anser att vi kan nå en vitalisering av den representativa
demokratin genom att stärka medborgarinflytandet, öppna möjligheter för fler
förtroendevalda genom en tydlig decentralisering och ett stärkt kommunalt
självstyre. Vad som ovan anförts om demokrati och stärkt medborgarmakt för
ökad livskvalitet bör ges regeringen till känna.
7 Familjen, barnen och ungdomen
Individen har behov av både trygghet, bekräftelse och frihet för kunna
förverkliga sina inneboende möjligheter. Tryggheten under barndomen är
ofta avgörande för känslan av inre trygghet och därmed för möjligheten
att ha glädje av frihet och förmåga till självständighet i vuxen ålder. Den
sociala samvaron ger förankring i tillvaron. Bekräftelsen från andra och
känslan av att betyda något är viktigt för självrespekt och inre trygghet.
Betydelsen av familjerna och de sociala gemenskaperna för individernas
livskvalitet måste uppvärderas.
Centerpartiet vill stärka och stödja familjen. För de flesta är familjen den
gemenskap som betyder mest för livskvaliteten, för tryggheten och den
personliga utvecklingen. Familjen är en grupp individer och varje enskild
familj kan se mycket olika ut. Allt inom familjen är inte alltid gott, däremot
är
det alltid gott att stödja familjen och alla familjer är lika mycket värda. Vi
ska
uppmuntra familjen och föräldraskapet och ge dem makt och möjligheter att
själva bestämma över de ekonomiska förutsättningar som samhället ger i det
familjepolitiska stödet.
En ny familjepolitik måste formas utifrån barnens och familjernas behov,
och det familjepolitiska stödet måste anpassas efter olika familjers
levnadsvillkor och förhållanden och önskemål. Allt sedan kvinnornas inträde
på arbetsmarknaden har det framhållits att den "dubbelarbetande" kvinnans
situation är rik på stressfaktorer. Mycket har förändrats och förbättrats och
den utbyggda barnomsorgen har gjort det möjligt för kvinnor att
förvärvsarbeta, vilket naturligtvis är en bra utveckling. Dock har andra
faktorer tillkommit i takt med samhällsutvecklingen, och egentligen har inte
dessa kvinnors situation vad gäller rikligheten av stressfaktorer förändrats
nämnvärt de senaste 50 åren. För att motverka stress och pressade situationer,
som beskär livskvaliteten, måste vi i första hand ge föräldrarna mera tid och
stort självbestämmande. Detta står i bjärt kontrast till regeringens aviserade
maxtaxereform. Vi har nyligen inlett ett nytt millennium, och Centerpartiet
anser att det inte hör hemma i vår moderna tid att staten lägger förslag som
innebär att vi med skattepengar åter centraldirigerar och ytterligare begränsar
den enskilda familjens möjligheter att utöva sitt föräldraskap.
Familjepolitiken ska gynna jämställdheten mellan män och kvinnor. Barnen
får aldrig ses som ett hinder för kvinnor och män att delta i arbetslivet på
lika
villkor. Centerpartiet avvisar förslag som hindrar föräldrar att själva
bestämma hur de vill utnyttja det familjepolitiska stödet eller vilken omsorg
de väljer för sina barn.
Detta handlar också om att samtidigt påverka attityder i arbetslivet, och
arbetsgivarnas signaler som uppmuntrar till föräldraledighet har stor
betydelse. Det ska vara en merit att ta ut sin föräldraledighet.
Barnbidraget är ett rättvist fördelningspolitiskt stöd, och Centerpartiet
anser inte att grundprinciperna för barnbidraget ska förändras.
Barnbidragsreformen är gammal men fortfarande hållbar därför att den utgår
lika för alla barn och utan pekpinnar till vårdnadshavaren för fri disposition.
Trots detta konsumtionsstöd så har många familjer ändå stora svårigheter att
få sin ekonomi att gå ihop. Trots våra riktade statliga stöd till barnfamiljerna
har vi inte lyckats nedbringa andelen ensamförsörjande från det
behovsprövade socialbidraget. Även om transfereringar av olika slag har stor
betydelse för barnfamiljer som har de lägsta inkomsterna, visar skillnader i
disponibel inkomst och ekonomiska resurser i övrigt på att det stöd som ges
till barn och barnfamiljer endast delvis lättar den ekonomiska bördan.
Från social forskning vet vi att under 1990-talet växte upp till 500 000 barn
upp i familjer med knappa ekonomiska resurser. Omkring 13 procent i
åldrarna 0-15 år levde i en familj, vars disponibla inkomster inte täckte
beräknade levnadsomkostnader för den aktuella familjen. För vart femte barn
med ensamstående föräldrar låg familjens inkomster under denna gräns. Att
dessa familjers valfrihet och livskvalitet starkt begränsats är lätt att förstå.
Klyftorna mellan barn med ensamstående förälder och barn med
sammanboende föräldrar ökar och vi vet väldigt lite om konsekvenserna av
detta.
För att inte fastna i bidragsberoende därför att det inte "lönar" sig att öka
inkomsten eftersom bidragen då minskar, måste skatterna för låg- och
medelinkomsttagare sänkas och det övergripande måste vara att minska
bidragsberoendet. Det är inte en rimlig politik att många familjer ska vara
beroende av och bundna till behovsprövade bidrag. Vad som ovan anförts om
att stärka familjens ställning och om betydelsen av ökat självbestämmande för
livskvaliteten bör ges regeringen till känna.
7.1 Skolan - arbetsplatsen
Kunskap har alltid vara en avgörande maktfråga och den som har
kunskaper kan också kräva förändringar och i högre grad än andra
påverka sina levnadsvillkor. Utbildningen är ett av de viktigaste inslagen i
en politik för att slå vakt om alla människors lika möjligheter.
Investeringar i utbildning på alla nivåer, från förskola till högre utbildning
och forskning, får inte enbart ses ur ett tillväxtorienterat perspektiv utan
också som en investering för den enskilda människan.
Centerpartiet vill satsa stort och se till att skolan har tillräckliga resurser
och att alla elever ska ges möjligheter till bra kunskaper. Skolan är inte bara
en plats där vi inhämtar kunskaper utan det är också en arbetsplats där vuxna
och barn tillbringar en stor del av sin tid. För att nå rättvisa och trygghet
för
ungdomarna under utbildningsåren måste vi hitta lösningar i skolan så att
varje elev sätts i centrum och det är för Centerpartiet självklart att
grundskolans åtagande mot eleverna inte ska upphöra förrän alla når de
uppsatta kunskapsmålen. Ungdomar som inte får tillräckliga kunskaper i
grundskolan har små möjligheter att utbilda sig vidare. Centerpartiet
accepterar inte förslagen om att sänka kunskapskraven för dessa elever
eftersom vi då indirekt bidrar till att försämra denna grupps livskvalitet i de
fortsatta levnadsåren. Därför ska skolan fokusera på kunskaperna så att alla
ungdomar får tillräckliga baskunskaper i viktiga kärnämnen och då blir det
oväsentligt att bita sig fast vid just en 9-årig grundskola.
Skolan är också en viktig arbetsmiljö som måste fungera i både fysisk och
social mening. De senaste årens hårda besparingar inom skolan har i hög grad
bidragit till att öka stressen för både de vuxna och för eleverna. Många viktiga
vuxenpersoner, elevassistenter och personalstödjare har försvunnit ur skolan
och i takt med detta har mobbningsproblemen ökat och personalens
stressrelaterade sjukdomar ökat. Många lärare har drabbats av utbrändhet och
många elever har svårt att klara sin skolgång av dessa anledningar.
Om 60 % av dagens lärarkår anser att läraryrket inte är ett attraktivt
framtidsyrke så är detta en signal som förpliktigar. Lärarrollen måste värderas
högre och lärarnas medbestämmande och inflytande öka. De måste få ökade
möjligheter att vara med och bestämma över hur resurserna fördelas och hur
deras arbetstid ska utnyttjas. Lärarna måste få vara lärare, och bra pedagoger
ska undervisa. Situationen att många lärare idag får agera som kuratorer,
psykologer och poliser måste stävjas. Att inrätta karriärvägar och öppna
möjligheter för lärare att vidareutbilda sig till specialister kan på ett
konstruktivt sätt förbättra hela vår utbildning.
Centerpartiet anser inte det vara ett konstruktivt förslag att återigen
centralisera beslutsfattandet över skolan eftersom den största kraften till
förändringar finns lokalt. De lokala skolledarna, lärarna och eleverna måste få
förtroende att utforma skolans vardag. Vi ska flytta över makten till de
enskilda skolorna ända in i klassrummen. Idag är ansvaret för skolans
styrning fördelat på många aktörer. Var och en försöker på bästa sätt att ta
sitt
ansvar men det saknas oftast en lokal gemensam idé om vart den enskilda
skolan är på väg, trots välskrivna skolplaner. Vi anser att det är de som har
kunskaperna om skolan som också ska ha makten över resurserna och det är
dags att fullfölja decentraliseringen av skolan, från staten till kommunerna
och till den enskilda skolan. Vad som ovan anförts om decentralisering av
makt och inflytande till skolan för ökad livskvalitet bör ges regeringen till
känna.
7.2 Jämställdhet och samlevnadsfrågor
Livskvalitet förutsätter också jämställdhet och trygghet. Jämställda
värderingar börjar i familjen och barn tar efter de vuxnas agerande och
värderingar. Jämställda föräldrar spelar en avgörande roll för de attityder
barnen kommer att få senare i livet. Inte minst måste mansrollen i hemmet
förändras genom ett mer aktivt ansvarstagande för arbetsuppgifter i
hemmet och för barnens uppfostran. Centerpartiet har medverkat till att
delad vårdnad om gemensamma barn vid en separation nu är huvudregel.
Det framstår nu som en angelägen uppgift att i större utsträckning utnyttja
sin föräldraledighet och umgås med sina barn. I detta arbete bör även
kvinnors uppfattning om den egna könsrollen uppmärksammas så att
männen i förhållanden uppmuntras att vara delaktiga.
Redan i kontakten med mödravårdscentralerna bör de blivande föräldrarna
komma i kontakt med information om föräldraledighet och vikten av ett delat
ansvar för barnens uppfostran. Denna upplysning bör följas av ett utåtriktat
arbete för att nå ut också till papporna även efter födseln.
Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de
krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma vad som är
kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella
könsmönster. Den ska ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin
förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet. Tyvärr ser
verkligheten annorlunda ut.
Tonåren är en känslig period i ungdomars liv. Här grundläggs till mycket
stor del kommande attityder till samliv och vuxenvärlden. Dessa år är både
känsliga och viktiga när det gäller att bygga upp ett självförtroende och en
självrespekt. Det sexualiserade språket och språkvåldet som spridit sig i
skolorna visar klart och tydligt att nedsättande attityder och bristande
jämställdhet och jämlikhet är vanligt förekommande under skoltiden. Det går
inte att avfärda sexmobbning som okynne, utan det måste förstås som ett
symtom på ett djupare jämställdhetsproblem. Våldtäkter bland ungdomar
finns i förlängningen av ett kvinnoförakt som tyst har accepterats.
Flickor måste tidigt få insikt om att det är de själva som bestämmer över
sin kropp, både vad gäller utseende och sexualitet. Att många unga flickor
drabbas av anorexia eller av bulimi visar att samhällets kvinnobilder
förtrycker flickors självkänsla. Reklam, media, tidskrifter och tidningar har
ett
stort ansvar i detta eftersom de allt för ofta förmedlar en falsk och vanställd
verklighetsbild av förhållandet mellan kvinnor och män. Mode- och
klädbranschen måste också ta ett ansvar när de förmedlar bilder av
utmärglade unga tonårsmodeller som högsta mode.
Trots svenska kvinnors frigjordhet och självständighet har vi inte förmått
att förmedla denna självständighet till våra döttrar, då tonårsflickors sexuella
debut i alltför hög grad sker på pojkarnas villkor. Unga pojkar som dessutom
inte sällan har hämtat sina förebilder av det sexuella samspelet mellan
kvinnor och män från grova porrfilmer och porrtidskrifter. Det är heller inte
ovanligt att unga tonårsflickor tvingas ställa upp på sådant de egentligen inte
vill, eftersom de har förvridna bilder av verkligheten och tror att det är
"normala" beteenden.
Ett aktiv jämställdhetsarbete måste ske redan under tonåren, med
inriktning på attitydförändringar både vad gäller ungdomars språk och
samlevnad. Skolhälsovården måste ges stöd i informationen om sex- och
samlevnadsfrågor till ungdomar. Ungdomsmottagningar som stöder och
hjälper unga kvinnor behöver ge särskild information och ha särskilda
mottagningstider även för unga män. Vad som ovan anförts om satsningar på
jämställdhets- och samlevnadsfrågor för ökad livskvalitet bör ges regeringen
till känna.
8 Kultur för ökad livskvalitet
Centerpartiet vill skapa en kulturell allemansrätt för människor i hela
landet. Kulturen är viktig för människors livskvalitet. Den betyder också
mycket för gemensamma angelägenheter såsom barn och ungdomars
utveckling, arbetstillfällen, företagande, integration och mångkultur.
Satsningar på kultur kan leda till en positiv utveckling av den regionala
balansen i Sverige. Detta gäller framförallt satsningar på barn- och
ungdomskultur och projekt som syftar till landsbygdsutveckling.
Kulturens inriktning och form ska formas underifrån av de människor som
ska utföra den. Ung kultur ska exempelvis utföras och styras av ungdomarna
själva. Makt över de egna idéerna och det egna arbetet ger ökad självkänsla
och ökat ansvarstagande. Detta kan leda till en utveckling av det civila
samhället. Centerpartiet har länge arbetat för att en växande andel av all
kulturverksamhet i kulturinstitutioner ska inriktas mot barn och ungdomar. Vi
anser att minst 25 procent av de statliga resurserna av kulturanslaget bör
avsättas till kultur för barn och ungdom. Vi anser att Ungdomsstyrelsen bör
tillföras extra resurser för en särskild satsning på ung kultur.
För att skapa livskvalitet för barn och ungdomar i hela landet vill
Centerpartiet införa ett Kul-bidrag. Kul-bidraget skall vara en hjälp för
ungdomar att satsa på den verksamhet de själva tror på. Syftet är att utveckla
kultur- och föreningslivet för att öka trivseln och gemenskapen i den lokala
närmiljön.
Det mångkulturella samhället måste främjas genom möten mellan gamla
och nya svenskar och mellan svensk kultur och kultur från andra länder.
Kulturen skall finnas i vardagslivet i folkrörelser, föreningsliv och på
arbetsplatser i bostadsområden. Vad som ovan anförts om kulturens betydelse
för ökad livskvalitet bör ges regeringen till känna.
8.1 Idrott för gemenskap, hälsa och livskvalitet
Idrottsrörelsen är landets största folkrörelse med tre miljoner medlemmar.
Idrotten är viktig för gemenskap mellan människor och utvecklingen av
trygga individer och den bygger broar mellan människor mot
gemensamma mål och starka intressen. Idrotten är också en skola för
unga människors fostran i uthållighet, samarbete och tolerans, för såväl
framgångar som förluster.
Idrotten är viktig för folkhälsan. I en tid då allt fler invånare blir
överviktiga och gruppen som inte motionerar alls blir allt större har
idrottsrörelsen en viktig roll att locka fler till fysisk aktivitet. Detta
gäller inte
minst barn och ungdomar. Genom idrottssatsningar kan många framtida
samhällsproblem undvikas.
Idrottsrörelsens styrka är den ideella kraften och dess decentraliserade
organisationsstruktur är en mycket viktig del av det civila samhället. Det
civila samhällets utveckling är viktig för den regionala balansen och för
människors livskvalitet. Det ideella arbetet omfattar inte bara dem som tränar
och tävlar, utan också alla de människor som spenderar sin fritid som
funktionärer, tränare, styrelsemedlemmar eller ungdomsledare.
Dock brottas idrotten med problem som exempelvis dopning,
träningsanorexi, supportervåld och diskriminering. De problem som finns i
samhället märks också inom idrotten. Genom att betona idrottens roll,
tillsammans med medborgarnas ökade möjligheter till livskvalitet, genom
rekreation i det rörliga friluftslivet kan vi med politiska beslut skapa
möjligheter och lösa många problem i samhället. Det som ovan anförts om
idrott och friluftsliv för gemenskap och ökad livskvalitet bör ges regeringen
till känna.
9 Rättstrygghet - en livskvalitetsfråga
En av samhällets viktigaste uppgifter är att minska brottsligheten och
därigenom öka människors trygghet och livskvalitet. Brottsutvecklingen
kan inte enbart stävjas genom traditionella åtgärder inom rättsväsendets
ram. Det brottsförebyggande arbetet måste förstärkas. För att lyckas med
detta måste alla goda krafter samverka. Engagemanget från allmänheten
och ideella organisationer måste tas tillvara. Samordningen och
samarbetet mellan myndigheter, enskilda och olika organisationer måste
utvecklas. Även samordningen inom de olika rättsmyndigheterna måste
förbättras. Polisen har självklart en huvudroll i arbetet med att motverka
våldstendenser i samhället, och för att detta skall vara möjligt måste det
finnas tillgång till polis under dygnets alla timmar i varje kommun och i
varje stadsdel i de stora städerna.
Normbildning i samhället spelar en avgörande roll för att förhindra brott.
Det är främst i familjen som barn får värderingar och normer som följer dem
hela livet. Familjepolitiken måste utgå från barnens rätt att känna trygghet
under uppväxten och samhället måste självklart erbjuda familjerna stöd i detta
arbete. Individen har ett stort behov av både trygghet, bekräftelse och frihet
för att kunna förverkliga sina inneboende möjligheter. Bekräftelse från andra
och känslan att betyda något är otroligt viktigt för självrespekten och den inre
tryggheten. Tryggheten under barndomen är ofta avgörande för barnets
framtid. Alla måste ha möjlighet att påverka sina egna liv. Ofrihet och
otrygghet leder ofta till frustration, aggression och förtvivlan och kan leda
till
den kriminella banan. Skolan och föreningslivet har också ett viktigt
normbildningsansvar. Vad som anförts om ökad rättstrygghet för livskvalitet
bör ges regeringen till känna.
10 Boendet
Att ha en bostad är en social rättighet i ett välfärdsland. Boendet är en av
de absolut viktigaste förutsättningarna för trygghet och livskvalitet. Att
kunna välja sitt boende är primärt. Många vill äga sin bostad och många
anser det viktigt att ha makt och inflytande över sin bostadsmiljö i ett
kollektivt boendet. Den som känner trygghet i sitt val av boende anser sig
också ha en bra livskvalitet. Valfrihet och mångfald i boendet är därför en
grundpelare i bostadspolitiken och en viktig del av välfärden. Människor
ska fritt kunna välja bostad och bostadsort. Centerpartiet anser att vi
behöver en ökad neutralitet mellan boendeformerna och långsiktigt lägre
boendekostnader.
Den svenska bostadspolitiken präglas inte av valfrihet och mångfald därför
att byggande och boende är en genomreglerad samhällssektor. Allt från
byggnormer till bidrag och skatter styr människors boende. Regelverket gör
boendet till ett komplext område för både politiker, näringsidkare och boende
och det är svårt att greppa helheten. Vår bostadsmarknad saknar den dynamik
som kännetecknar en marknad som kan tillgodose människors varierande
behov och önskemål. Centerpartiet vill skapa förutsättningar att finansiera
byggandet av bostäder via lägre fastighetsskatter och låga byggkostnader.
Låga byggkostnader kan nås genom enklare regler, bättre konkurrens på
byggmarknaden, sänkta arbetsgivaravgifter samt en ekonomisk politik som
ger fortsatt låga räntor. Hyressättningen bör i ökad utsträckning ta hänsyn till
efterfrågan och faktiska kostnader. En bättre tillämpning av bruksvärdessy-
stemet kommer också att leda till sänkta hyror i områden som idag inte
betraktas som prisvärda och därmed öka efterfrågan på lägenheter som annars
skulle stå tomma.
Vi behöver inte bara nya bostäder utan befintliga bostadsmiljöer behöver
på många håll förbättras. I många kommuner har väsentliga miljöförbättringar
genomförts men mycket återstår. Staten ska inte detaljreglera ombyggnaderna
utan det är fastighetsägarna och de boende som måste vara drivande i
förändringen och förnyelsen. Människor ska kunna välja bostad och
bostadsort. Det gäller såväl boendeform som bostadsstandard och var i landet
man vill bo. Vad som ovan anförts om valfrihet i boendet för ökad livskvalitet
bör ges regeringen till känna.
11 Arbetslivet
Arbetet är inte bara en försörjningsmöjlighet och ekonomisk trygghet. Det
är också en källa till kreativitet, skapande och självförverkligande och en
mycket viktig social trygghetsfaktor i tillvaron tillsammans med
arbetskamrater. Därför har de senaste årens höga arbetslöshet inte bara
inneburit försämrad ekonomisk trygghet utan också en försämrad trygghet
i social mening. När självförverkligandet inte kan tillfredsställas genom
ett förvärvsarbete så beskärs livskvaliteten, eftersom det även i många fall
också inneburit att viktiga sociala kontakter med andra människor gått
förlorade. Då den totala livsmiljön försämrats, både materiellt och socialt,
hamnar många i ett utanförskap och känner vanmakt och man ser små
möjligheter att kunna påverka sin livssituation. Särskilt allvarligt är detta
för unga människor som under den långa lågkonjunkturen aldrig fått
möjligheter att komma in på arbetsmarknaden och i en arbetsgemenskap.
De goda ambitionerna med inkomstrelaterade trygghetssystem som
byggdes upp under 1950- till 1970-talet och som alltjämt till stor del råder,
anpassades till den växande industrialismens arbetsliv som utgick från
livslånga anställningar. Den vällovliga och viktiga
arbetarskyddslagstiftningen grundades i mångt och mycket på att begränsa
arbetstiden och att skydda arbetaren mot olycksfall, mot industrigifter, fukt,
smuts och fysisk överbelastning och maskiner övertog allt mer det tyngsta
och smutsigaste arbetet.
1990-talets djupa lågkonjunktur visade tydligt att våra sociala
trygghetssystem inte längre är hållbara eller ens fördelningspolitiskt
försvarbara. De inkomstrelaterade trygghetssystemen, som utgår från ett
anställningsförhållande - arbetsgivare - arbetstagare, har ökat klyftorna
mellan medborgarna i lågkonjunkturen eftersom systemen är
inkomstrelaterade och likartade i sin konstruktion. Denna "likartade" rättvisa
har medverkat till en polarisering i det svenska samhället: å ena sidan finns
det en stor grupp av väletablerade på såväl arbetsmarknaden som inom
trygghetssystemen och å andra sidan en grupp som saknar en bestående och
tillräckligt meriterande relation till dessa båda.
Medan hushållen i samhällets mellanskikt har fått det bättre, har andra
grupper med en ofördelaktig situation i något eller flera av försörjnings-
systemen, fått en ökad ekonomisk och social sårbarhet. Många hushåll har
blivit hänvisade till en bidragsförsörjning med små möjligheter och starkt
begränsad makt att påverka sina livsvillkor. Anledningen till att många
ungdomar under mitten av 1990-talet hamnade i ett socialbidragsberoende
kan förklaras av brister i de sociala trygghetssystemen framförallt vid
arbetslöshet då de aldrig fått någon chans att kvalificera sig för dessa system.
Arbetsmarknadspolitiken har varit starkt centralstyrd av riksdag och
regering och sedan 1990-talet har olika bokstavskombinationer präglat denna,
med Alu, api, ota, kup-åtgärder med syfte att pressa ner den öppna
arbetslösheten. Få lokala förslag och lösningar har vunnit gehör. I nuvarande
högkonjunktur borde de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och den öppna
arbetslösheten i princip vara obefintliga men så är inte fallet och det framstår
allt tydligare att arbetsmarknadspolitiken måste förändras och förnyas i
grunden för att anpassas till 2000-talets moderna tid.
Omsättningen på den moderna arbetsmarknaden har blivit mer
accentuerad. Varje år försvinner omkring 10 procent av yrken med lägst krav
på kvalifikationer och ersätts av nya yrken med höga krav på kompetens och
utbildning. Samtidigt förnyas arbetskraften med endast 2 procent. Resterande
del av förnyelsen måste alltså ske genom vidareutbildning av de människor
som redan finns på arbetsmarknaden. Framför oss har vi en period av stigande
efterfrågan på arbetskraft, samtidigt som nativiteten sjunker och
arbetskraftsbristen redan är tydlig inom vissa branschområden.
Inom 10-15 år kommer vi att få stor arbetskraftsbrist inom den offentliga
sektorn och detta måste redan nu speglas i den förda politiken. Detta kommer
att ställa stora krav på arbetstagarna och kräver stor genomlysning av våra
gällande arbetskydds- och arbetsmiljölagstiftningar. Genomgripande
personalpolitiska förändringar och insatser måste till på arbetsplatserna för
att
motverka stressrelaterade sjukdomar bland de anställda. Att ytterligare
reformera arbetslagstiftningen utifrån perspektivet kortare arbetstid eller
arbetsdelning är en defensiv åtgärd som kan härledas till uppfattningen att det
finns en begränsad mängd arbeten att fördela. Arbetslagstiftningen ska istället
reformeras utifrån en positiv syn på människans vilja att utveckla sig själv
och sina idéer.
Statliga insatser kan inte garantera människor arbete, och politiken måste
utgå från att trygghet i arbetslivet inte längre handlar om livslånga
anställningar, utan istället om att rusta medborgarna med redskap att möta de
förändringar som präglar det moderna arbetslivet. Människorna måste få de
grundläggande förutsättningarna för att själva ta ansvar för sin
kompetensutveckling och konkurrenskraft i arbetslivet.
Arbetsmarknadspolitiken måste decentraliseras. Varje kommun skall ha ett
kontor för de arbetssökanden, där en handläggare ges ansvaret för kontakter
med övriga aktörer. Många som riskerar bli eller som är arbetslösa har behov
av samordnade lokala insatser från olika aktörer. Statliga regelverk och
resurser måste hanteras på sådant sätt att kommunerna i större utsträckning än
idag kan och ska vara skyldiga att samordna insatserna. Detta ger den
arbetslöse en större trygghet och effektiva individuella handlingsplaner kan
utformas som underlättar en återgång i arbete. Med samordnade insatser
mellan arbetsförmedlingen, socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt
utbildningssystemet kan var och en bidra med kunskaper och erfarenheter och
där också erforderliga medel kan tillföras. Den arbetssökande är också en
aktör i detta sammanhang och ska ges ett stort personligt inflytande över de
åtgärder som behövs. Arbetsmarknads- och utbildningspolitiken måste
överlappa varandra. Gymnasieskolan, den eftergymnasiala utbildningen och
arbetsmarknadsutbildningen har olika regelverk som i sig försvårar
samverkan och därför bör en konstruktiv sådan eftersträvas.
Vi måste vara öppna att pröva olika alternativ, varav ett kan vara
möjligheten med särskilda övergångsarbetsmarknader, där vi aktivt
medverkar till att främst långtidsarbetslösa kommer i kontakt med och erbjuds
arbete hos olika arbetsgivare. Dessa tillfälliga arbetsmarknader kan skapas i
regionala partnerskap mellan arbetsmarknadens myndigheter och privata och
offentliga arbetsgivare. Olika anställningar till lägre kostnader för
arbetsgivaren genom återföring av arbetsgivaravgifter bör prövas. Den
arbetssökande ges en chans att komma i arbete och få kontakter med många
olika arbetsgivare och möjligheter till en fast anställning hos någon av dem.
Det kräver mod att förändra de lagar som reglerar kommuners och regioners
möjligheter att stödja enskilda och företag.
Vi behöver också förenkla vår arbetslagstiftning och ge den lokala
arbetsförmedlingen makt över de arbetsmarknadspolitiska medlen. Frihet att
lokalt få besluta över resurserna ökar det lokala ansvaret för konsekvenserna
av besluten och åtgärderna. Varje kommun borde ha ett särskilt "kontor" för
långtidsarbetslösa och de arbetssökande som har akuta behov av att
komplettera yrkeserfarenheter och utbildning för att komma i jobb. En
tjänsteman bör ges ansvaret att utforma effektiva individuella handlingsplaner
för den enskilde och lotsa denne genom de problem och svårigheter som kan
uppstå på vägen till ett fast arbete.
Centerpartiet anser att stora delar av Arbetsmarknadsverket kan avvecklas
till förmån för decentralisering och privata entreprenörer. Kontakten mellan
arbetslösa och arbetsgivare sker bäst lokalt och vi måste tillåta att
etableringar
även av privata arbetsförmedlare. Vad som ovan anförts om en
decentraliserad och flexibel arbetsmarknadspolitik för ökad livskvalitet bör
ges regeringen till känna.
11.1 Problem med ohälsan i arbetslivet
"Kraven på att arbetet skall utföras enklare, snabbare och billigare kan
emellertid medföra belastningar som människans organism inte är
konstruerad att tåla. Till dessa stressfaktorer som existerar redan i dagens
läge kan sålunda väntas komma ännu fler", framhölls i en
centerpartimotion till riksdagen redan 1962. I den svenska modellen med
samarbetet mellan arbetsmarknadens parter är det helt uppenbart att
arbetsmiljöproblemen genom åren fått stå tillbaka för andra åtgärder.
Åtgärder inför 2000-talet är akuta och ytterst angelägna. De senaste två
åren har främst psykiskt relaterade arbetsskador och sjukdomar ökat kraftigt.
Offentliganställda mår sämre än anställda inom privat sektor och
stressrelaterade långtidssjukskrivningar är anmärkningsvärt fler. Yrken med
hög sjuknärvaro är också vanligt i yrken med hög sjukfrånvaro. Helt klart är
livskvaliteten försämrad hos människor som känner sig inlåsta, skulle vilja
byta yrke eller arbetsplats och uppvisar en högre sjuknärvaro än andra.
Situation måste betraktas som ett allvarligt arbetsmiljöproblem och behöver
särskild hantering av arbetsmarknadens parter. Arbetsgivare och
arbetstagarorganisationerna har ett gemensamt ansvar att lösa detta problem.
Att förebygga och komma till rätta med det själslig tillståndet "utbrändhet"
ställer helt nya krav på politiken och på arbetsmarknadens parter att förstå
samspelet mellan den enskilde och arbetsmiljön. Ökade
långtidssjukskrivningar och ökat antal diagnoser med stressrelaterade
sjukdomar innebär i realiteten att nuvarande arbetsmiljölagstiftning inte är
tillfredsställande.
Utredningar visar att det är få som får tillgång till rehabilitering.
Arbetsgivarna har redan idag ett stort men otydligt ansvar för anställdas
rehabilitering och ansvaret tolkas olika av olika arbetsgivare. Det operativa
ansvaret har förskjutits till fyra olika instanser, nämligen landstingens hälso-
och sjukvård, försäkringskassan, kommunernas socialtjänst och statens
arbetsförmedling. Helt klart är att rehabiliteringen inte fungerar och att det
saknas incitament för att de olika sektorerna ska bidra med finansiering av
rehabiliteringen. En samordning av insatserna skulle väsentligt förbättra
livsvillkoren för den enskilde individen.
Rehabiliteringsansvaret behöver förtydligas och kostnaderna i högre grad
belasta det som orsakar skadan. En bra arbetsmiljö är ett arbetsgivaransvar
och arbetsgivarna måste åläggas ett större ansvar för arbetsmiljön. En bra
arbetsmiljö förhindrar stressrelaterade sjukdomar, och det behövs tydliga och
direkta ekonomiska incitament för att vända nuvarande utveckling. Åtgärder
måste vidtas på plats och Centerpartiet föreslår att arbetsgivarinträdet för den
offentliga sektorn förlängs till två månader, samtidigt som en sänkning av
arbetsgivaravgiften genomförs för att kompensera den ökade kostnaden. De
offentliga arbetsgivarna får då ett incitament att förbättra arbetsplatsens
utformning, och de anställda måste få större inflytande i arbetet och
satsningar måste göras på förebyggande åtgärder. Arbetsgivare som satsar på
sin personal och därmed minskar sjuktalen kommer att gynnas i förhållande
till dem som inte vill förbättra.
Centerpartiet anser att arbetsmiljölagstiftningen bör ses över i syfte att
radikalt förbättra rehabiliteringen, och den enskilde medborgaren bör ges ett
ökat inflytande i processen genom lagfästa rättigheter.
En fungerande vårdgaranti är ett medel för att stärka den enskildes
rättigheter. Långa kötider inom sjukvården leder till sämre livskvalitet för den
enskilde. Sjukskrivningsperioderna förlängs också genom de olika
sektorernas bedömningar och kötider. Rehabiliteringsersättning och ett
fungerande rehabiliteringsstöd är också nödvändiga medel. Centerpartiet
föreslår en växling av sjukpenningen till en rehabiliteringsersättning, senast
efter fyra månaders sjukskrivning. Ett passivt stöd ska växlas mot ett aktivt
stöd som den enskilde i hög grad kan påverka. En helhetssyn och en samlad
bedömning måste göras i ansvarsfördelningen mellan kommuner och
landsting och vårdgarantin måste kompletteras med en hjälpmedelsgaranti.
Det själsliga tillståndet "utbrändhet" kan i många fall kräva
rehabiliteringsinsatser inom den psykriatiska vården och den måste därför
utvecklas och förbättras. Landstingen och kommunerna ska i samverkan
utveckla stödet till barn, ungdomar och vuxna med psykiska störningar och
tillgången till läkarmedverkan för psykiskt funktionshindrade i kommunal
verksamhet måste säkras. Vad som ovan anförts om arbetsmiljölagstiftningen
och betydelsen av satsningar på rehabilitering för ökad livskvalitet bör ges
regeringen till känna.
11.2 Arbetstiderna
Tid är bland det dyrbaraste vi har, och därför är det viktigt att människor
ges makt över sin egen tid i så stor utsträckning som möjligt. Vad tiden
används till i verkligheten och hur vi egentligen skulle vilja använda vår
tid varierar mellan olika skeden av livet. Under vissa skeden i livet har
man en större vilja att använda sin tid till att arbeta, bygga upp ett kapital
och karriär. I andra skeden är tiden med familj och anhöriga mer värdefull
än den tid som spenderas på arbetet. Detta varierar mycket från person till
person.
Teknikutvecklingen innebär stora förändringar för framtidens arbetsliv.
Spår av detta kan börja skönjas redan idag, trots att genomslaget för
distansarbete inte är så stort som man tidigare spått. Anledningarna till detta
kan vara många, men en av dem torde vara inställningen till distansarbete
bland såväl anställda som arbetsgivare. Till detta skall även kopplas
arbetsgivarens behov av personal som även det varierar. Variationerna kan
ofta sammankopplas med konjunkturen eller genom säsongsvariationer. För
en del företag är det möjligt att ha en större flexibilitet än för andra,
beroende
på vilken typ av verksamhet företaget har. Till detta kommer även rent
arbetsorganisatoriska faktorer som behöver tas i beaktande.
I grunden är detta för Centerpartiet en ideologisk fråga - möjligheten för
såväl arbetstagaren som företagaren att disponera sin tid efter eget huvud utan
att inkräkta på varandras intressen. Att från statsmaktens sida lagstifta om en
generell arbetstidsförkortning är enligt Centerpartiet synnerligen olyckligt då
detta inte tar hänsyn till varken arbetstagarnas eller företagens vilja och
behov. Vi anser det heller inte samhällsekonomiskt möjligt att nu lagstifta om
en generell arbetstidsförkortning.
Att en arbetstidsförkortning skulle innebära att de anställdas hälsa
förbättras är inte alldeles självklart. En nackdel med en lagstiftad
arbetstidsförkortning är att tempot riskerar drivas upp ytterligare i syfte att
öka produktiviteten om arbetstiden sänks. Risken för utbrändhet på kort sikt
riskerar därmed snarast att öka. Möjligheten att överblicka och att kunna
påverka, att ha så stor kontroll som möjligt över sin tid och arbetssituation är
en förutsättning för välbefinnande och kreativitet.
Mer önskvärt är att man från statsmaktens sida genom lagstiftning ger
möjlighet för arbetsmarknadens parter, anställda och arbetsgivare att lokalt
finna en mångfald av flexibla och dynamiska system som syftar till att öka
parternas makt över sin tid. Denna lösning måste göras så bred som möjligt
för att över tiden få legitimitet och långsiktighet. En bred uppgörelse med
detta innehåll förhindrar även att systemet återställs till det sämre om
riksdagsmajoriteten förändras.
12 Hälsa och livskvalitet
Människor söker livskvalitet, som inte grundar sig på ekonomisk lycka
utan snarare på välbefinnande. När människor har makt över sina liv och
har möjligheter till förändringar är risken för ohälsa mindre. Ett
decentraliserat samhälle, som grundas på människors aktiva deltagande,
ger de bästa förutsättningarna att minska ohälsan medan maktlöshet
försämrar hälsan. Ensamhet, osäkerhet och utanförskap skapar miljöer
som har en negativ inverkan på människors fysiska och psykiska
välbefinnande. Trygghet, tillit, rättvisa, respekt, medbestämmande och
belöning som motsvarar den ansträngning man gör innebär att människor
känner ökad trivsel och livskvalitet.
I ett samhället som är starkt centraliserat och med en utbredd maktlöshet
bland många människor förstärks hälsoskillnaderna. Ett decentraliserat
samhälle ökar däremot förutsättningarna för människors inflytande och ger en
överblickbar närmiljö som har stor betydelse för en positiv hälsoutveckling.
Olika funktioner i det lokala samhället kan fungera som drivkrafter i
folkhälsoarbetet, och därför måste enkla metoder för att skapa trivsel i
närmiljön utvecklas.
Politiska beslut måste grundas på principen om en hållbar hälsoutveckling
och att människor ges möjlighet att leva ett hälsosamt liv. Ekonomisk tillväxt
innebär inte med automatik förbättrad social utveckling om flertalet av
befolkningen inte får del av de växande resurserna. Nationalräkenskaperna
bör därför inkludera positiva respektive negativa effekter på folkhälsan, d.v.s.
ett hälsojusterat BNP-mått. Vad som ovan anförts om betydelsen av att
utveckla en decentraliserad maktstruktur för ökad hälsa och livskvalitet bör
ges regeringen till känna.
12.1 Vården och omsorgen
Alla medborgare, oavsett var man bor i landet, ska ha rätt till närhet till
vård och omsorg och ska oavsett kön, ålder och ekonomiska resurser
erbjudas vård och omsorg av hög kvalitet på likvärdiga villkor. Hälso-
och sjukvården ska även fortsatt vara solidariskt skattefinansierad
eftersom det är det mest effektiva sättet att göra sjukvården och omsorgen
tillgänglig för alla.
Centerpartiet anser att det är dags att återinföra en reell vård- och
behandlingsgaranti utifrån följande: Patienten ska för samtliga medicinskt
motiverade diagnoser ha rätt till behandling inom tre månader från första
undersökningstillfället då vårdbehov konstaterats. Alla ska ha frihet att välja
såväl vårdgivare som adekvat behandlingsmetod och valfriheten ska omfatta
samtliga godkända vårdgivare i såväl den slutna som öppna vården och även
privata vårdgivare. Alla ska ha rätt att välja sjukhus i hela landet och
patienten ska på lika villkor kunna besöka specialistläkare såväl hos
landstinget som hos privata vårdgivare med avtal. Detta är viktiga
utgångspunkter för att alla ska känna trygghet att få den vård och omsorg man
behöver.
Hela sjukhusvården behöver utvecklas med förkortade vårdtider och
förbättrade medicinska och tekniska förutsättningar. En stor del av den
specialiserade sjukvården kan med fördel ske utanför sjukhusen, vid
vårdcentraler eller i hemmen. Denna utveckling innebär att framtidens
sjukhus mer kommer att vara kunskapsföretag och mindre institutioner. Detta
förutsätter i sin tur att hierarkin inom vården byts mot mera samarbete i
arbetsteam. Det kommer också att ställa krav på ett ökat informationsflöde
mellan patienter och vårdgivare.
En satsning på ökad mångfald av vårdgivare ökar tillgängligheten och
valfriheten i vården, vilket väsentligt förbättrar livsvillkoren för både
patienter och anställda. Flera privata, kooperativa och ideella entreprenörer
bör få möjligheter att sluta avtal med sjukvårdshuvudmännen. Vården och
omsorgen ska ges efter behov och vara solidariskt och rättvist fördelad.
Sverige har en sjukvård av hög kvalitet och en gemensam satsning på ett
nationellt projekt som kan göra Sverige världsledande inom användningen av
telemedicin. Tryggheten att vistas i hemmiljö och ha sina anhöriga nära gör
att många människor väljer hemmet som vårdplats om de har möjligheter till
detta. Här kan den telemedicinska utvecklingen och användningen spela en
stor roll.
Ett nationellt hälsonät kan göra det möjligt för alla vårdcentraler, sjukhus,
privatkliniker och dem som arbetar inom hälso- och sjukvården att
kommunicera med varandra för konsultation och utbildning.
Personalen är sjukvårdens viktigaste resurs, både ur arbetsgivar- och
patientperspektiv. Tyvärr visar utredningar på att många offentligt anställda är
långtidssjukskrivna för stressrelaterade sjukdomar. De senaste årens
omorganisationer och hårda besparingskrav inom hela sjukvårdssektorn är
sannolikt en bidragande orsak till detta. Andelen sjuksköterskor och läkare
har förvisso ökat men antalet "händer" har de facto minskat eftersom övrig
personal minskat. Vad som ovan anförts om utvecklingen av hälso- och
sjukvården för ökad livskvalitet bör ges regeringen till känna.