1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening behovet av att
utreda modeller och kostnader så att höjningen av generella bidrag får
genomslag för familjer som uppbär försörjningsstöd.
2. Riksdagen begär att regeringen ger Familjepolitiska utredningen
tilläggsdirektiv för att belysa och ge förslag som avser föräldrars
försörjningsplikt.
3. Riksdagen begär att regeringen tar bort arbetsplikten enligt vad i
motionen anförs om att inte villkora försörjningsstödet enligt
socialtjänstlagen.
4. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att få underlag
för en samlad lagstiftning för äldreomsorgen.
5. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av socialtjänstlagen så att
beslut om avlösar- och ledsagarservicen omfattas av förvaltningsbesvär.
6. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av socialtjänstlagen så att
beslut om korttidstillsynen för barn med funktionshinder utanför hemmet
omfattas av förvaltningsbesvär.
7. Riksdagen begär att regeringen ger Riksförsäkringsverket i uppdrag att
utreda kostnaden för att införa en generell rätt till umgängesresor.
8. Riksdagen begär att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att
utvärdera erfarenheterna och konsekvenserna av öppenvården för
missbrukare.
9. Riksdagen begär att regeringen i 11 § socialtjänstlagen inför
spelberoende som ett arbetsområde när det gäller att motverka missbruk.
10. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att
komma med förslag som tryggar individens rätt till bostad.1
11.
1 Yrkande 10 hänvisat till BoU.
Inledning
Under stora delar av 1990-talet sanerades Sveriges ekonomi
och många av landets kommuner tvingades till
personalindragningar och resursminskningar. Samtidigt
ökade efterfrågan på stöd och omsorg från olika grupper i
samhället. Detta tillsammans med de förändringar som
gjordes i socialtjänstlagen i januari 1998 har fått förödande
konsekvenser för samhällets mest utsatta grupper.
En allvarlig försämring var att rätten att överklaga biståndsbeslut genom
förvaltningsbesvär togs bort i socialtjänstlagen. I en enkätundersökning
(1999) i tio kommuner som omfattade samtliga tjänstemän inom
socialtjänsten ansåg åtta av tio att den nya lagen försämrat rättsskyddet för de
sämst ställda. Två av tre inom socialtjänsten uppfattade dessutom den nya
lagstiftningen som ett direktiv för att prioritera hemförsäkringar före
missbrukarvård.
Även politikerna i kommunernas socialnämnder fick besvara frågor kring
den förändrade besvärsrätten. Över 80 % av de tillfrågade ansåg att den
förändrade besvärsrätten missgynnade de enskilda klienterna - en uppfattning
som strider mot de intentioner som presenterades i propositionen Ändringar i
socialtjänstlagen (1996/97:124).
Dessvärre visar alltså verkligheten att de farhågor som Vänsterpartiet
framförde i motionen till propositionen besannats. Vi menade att om en
socialtjänstlag skall förändras måste den i alla delar vara knuten till ett
effektivt rättsligt skydd för klienterna. Demokratin får inte utnyttjas för att
urholka rättssäkerheten. Detta riskerar i förlängningen att minska förtroendet
för socialtjänsten och andra regionala och lokala offentliga organ.
Nu har Socialtjänstutredningen lämnat sitt slutbetänkande (SOU 1999:97).
Utredningen lämnar en rad förslag som ligger i linje med de förslag som
Vänsterpartiet tidigare motionerat om. Det handlar bl.a. om rätt att överklaga
biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär, om att begränsningen till akut
tandvård upphör så att det blir möjligt att få socialbidrag också för annan
tandvård, om att äldre människor som inte tjänat in pensionsrätt i Sverige inte
skall tvingas leva på socialbidrag samt om att staten och kommunerna i
framtiden bör ta ett delat ansvar för socialbidragskostnaderna.
Betänkandet har varit ute på remiss och regeringen avser att lämna en
proposition i frågan under år 2000. Även om betänkandet inte omfattar alla
förslag som Vänsterpartiet tidigare har lagt fram när det gäller
försörjningsstödets omfattning, besvärsrätt och finansiering, så avstår vi i
detta läge från att väcka våra tidigare krav, och väljer i stället att i dessa
delar
avvakta den aviserade propositionen.
Det finns andra områden där Socialtjänstutredningen inte är lika tydlig
eller där det saknas konkreta förslag, där vi menar att socialtjänsten behöver
utvecklas.
Barnfamiljer och
barnbidragen
Ett område där Socialtjänstutredningen inte är tydlig gäller
kopplingen mellan generella bidrag och socialbidrag. Där för
utredningen ett resonemang men landar inte i ett tydligt
förslag. För Vänsterpartiet är det viktigt att höjningar av
generella bidrag även innebär en höjning för de familjer som
lever på socialbidragsnormen. Regeringen har sedan valet
1998 ofta och i olika sammanhang talat om behovet av att
kompensera de grupper som drabbades av nedskärningar i
samband med budgetsaneringen under förra
mandatperioden. Dessvärre har regeringen i det
resonemanget undantagit de barnfamiljer som har det sämst
ställt och som bäst skulle behöva få del av regeringens
"återställarpolitik".
Vänsterpartiet avser här barnbidragen, som tillkom för att utjämna den
ekonomiska skillnaden mellan barnfamiljer och familjer utan barn. När
barnbidragen höjs i två steg, den 1 januari 2000 och den 1 januari 2001, är det
viktigt att denna höjning också kommer de barnfamiljer som lever helt eller
delvis med socialbidrag till del. Det innebär att riksnormen för barnfamiljer
bör höjas med samma belopp som barnbidraget. En annan långsiktig lösning
kan vara att barnbidraget lyfts ur normen så att framtida förändringar ej
påverkar socialbidragen. I regeringens skrivelse framhålls:
Det är angeläget att samhällets generella satsningar på barnfamiljer når
alla barn. Barnbidraget räknas som inkomst när socialbidraget fastställs,
därmed minskar barnbidragshöjningar beroendet av socialbidrag. Men
det innebär att den disponibla inkomsten sammantaget inte ökar för
familjer med långvarigt socialbidragsberoende. Det finns skäl att
ytterligare belysa detta.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att det finns
skäl att belysa detta. Vi menar också att det finns anledning
att utreda modeller och kostnader för att höjningar av
generella bidrag skall få genomslag även för de familjer som
lever helt eller delvis med socialbidrag. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen tillkänna.
Försörjningsplikten
En annan fråga som Vänsterpartiet tidigare rest men som vi
tvingas återkomma till är vilket ansvar föräldrar har att
försörja myndiga barn som avslutat sina gymnasiestudier. I
det avseendet lämnar samhället dubbla signaler. Ibland har
myndiga unga personer nekats socialbidrag till eget boende
och "egen försörjning" med hänvisning till att föräldrarna
skall ta försörjningsansvaret. Samtidigt är bostadsbidragen
konstruerade så att dessa sänks när barnen blir myndiga med
hänvisning till att barnen då skall ta eget ekonomiskt ansvar
för sitt boende och inte räknas in i hushållet. Vänsterpartiet
menar att unga myndiga personer som avslutat sina
gymnasiestudier naturligtvis skall ha samma rättigheter och
skyldigheter som äldre myndiga personer. Där skall inte
lagen göra någon skillnad. Det kan inte åligga föräldrar att
försörja myndiga barn lika litet som det kan åligga myndiga
barn att försörja föräldrar. Det är heller inte rimligt att
lagstiftaren tillämpar olika principer i regelverken.
Vänsterpartiet menar att den familjepolitiska beredning som
tillsatts bör få ett tilläggsdirektiv att belysa och komma med
förslag vad avser föräldrars försörjningsplikt. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Arbetsplikten
Den 1 januari 1998 infördes nya bestämmelser i
socialtjänstlagen som ger kommunerna rätt att begära att den
som är under 25 år och som får försörjningsstöd skall delta i
arbete, praktik, utbildning eller annan kompetenshöjande
verksamhet. Vänsterpartiet ser positivt på att det görs
satsningar för att ge arbetslösa ungdomar en meningsfull
sysselsättning. Vänsterpartiet har tidigare påpekat att det är
viktigt att även ungdomar har tillgång till
arbetsförmedlingens åtgärder och service, att den ersättning
som ungdomar får för utförd sysselsättning är lön, dvs.
skattepliktig, pensionsgrundande m.m., och att lagstiftningen
på arbetsmarknaden gäller. Det måste vara en
huvudinriktning att unga arbetslösa i första hand skall
erbjudas åtgärd och försörjning inom ramen för
arbetsmarknadspolitiken och inte inom socialtjänsten. Inte
minst mot bakgrund av arbetsmarknadsutskottets betänkande
1999/2000:AU7, där den s.k. aktivitetsgarantin införs, har
förutsättningarna för ungdomar att erhålla aktiva åtgärder
som leder till arbete ökat väsentligt. Mot den bakgrunden är
vi kritiska till att socialtjänstlagen villkorar
försörjningsstödet på det sätt som nu görs. Vi anser
dessutom att det strider mot socialtjänstlagens portalparagraf
om respekt för individens självbestämmande och integritet.
Vi menar att det är viktigt att socialbidragen behåller sitt
ursprungliga syfte att vara ett tillfälligt ekonomiskt stöd. Vi
föreslår att riksdagen ger regeringen till känna att
arbetsplikten bör tas bort ur socialtjänstlagen. Istället skall
ungdomar så snart det är möjligt erbjudas
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Äldreomsorgens lagar
Äldreomsorgen styrs i dag av två lagar; socialtjänstlagen och
hälso- och sjukvårdslagen. Socialtjänstutredningen har
undersökt möjligheterna att samla de regler som styr
äldreomsorgen till en lag men konstaterar att detta är en så
komplex och omfattande förändring att det krävs en särskild
översyn. Vänsterpartiet återupprepar sitt krav att en sådan
översyn bör göras eftersom det i dag finns uppenbara
problem med den delade regleringen. Äldreomsorgen är av
en sådan art att det föreligger ett starkt behov av en samlad
lagstiftning. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen tillkänna.
Avlösare och ledsagare
Under tider av budgetsanering försämrades också
lagstiftningen vad avser avlösar- och ledsagarservice. Enligt
nu gällande socialtjänstlag skall avlösar- och ledsagarservice
endast vara frivillig verksamhet för kommunerna. Ett beslut
som rör den här typen av insatser kan i dag endast
överklagas genom kommunbesvär. När det gäller
avlösarservice vet vi att föräldrar till funktionshindrade barn,
och andra som bistår sina anhöriga, har drabbats hårt. Även
de som är i behov av ledsagarservice, men som inte tillhör
lagen om stöd och service till vissa funktionshindrades
(LSS) personkrets, har drabbats när kommunen dragit in
denna service. Det är därför angeläget att avlösar- och
ledsagarservice omfattas av rätten till bistånd och att beslut
om insatser kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
LSS för barn
Borttagandet av förvaltningsbesväret i SoL fick också andra
konsekvenser. En konsekvens som vi inte tror att lagstiftaren
avsåg är att funktionshindrade barns rätt till korttidstillsyn
försvagades. Rättsläget är idag följande: Enligt LSS har
skolungdom över 12 års ålder rätt till korttidstillsyn utanför
hemmet i anslutning till skoldagen och under loven, dvs.
fritids. Om detta bistånd inte ges kan beslutet överklagas
med förvaltningsbesvär. Enligt socialtjänstlagen (SoL) skall
kommunerna bedriva skolbarnsomsorg t.o.m. 12 års ålder.
Det betyder att barn med särskilda behov skall anvisas plats i
bl.a. skolbarnsomsorg upp till 12 års ålder, detta även om
barnet tillhör personkretsen i LSS.
Detta är också skälet till 12-årsgränsen i LSS. Barn med funktionshinder
under 12 år är alltså hänvisade till att kommunerna tar sitt ansvar och
tillgodoser barnets behov. Om inte, kan beslutet inte överklagas med
förvaltningsbesvär. Först från 12 års ålder kan barnet framtvinga sin rätt
enligt LSS. Det funktionshindrade barnet har en starkare ställning efter 12 års
ålder än före. Denna något märkliga situation är en konsekvens av de
ändringar i SoL som genomfördes den 1 januari 1998.
Vänsterpartiet menar att funktionshindrades behov av, och rätt till, kort-
tidstillsyn utanför hemmet i anslutning till skoldagen och under loven är lika
stor före som efter 12 års ålder. Det kan t.ex. lösas genom att man återinför
förvaltningsbesväret i SoL eller genom att åldersgränsen på 12 år tas bort från
7 § punkt 7 i LSS. Frågan måste lösas så att funktionshindrade barn
garanteras rätt till korttidstillsyn utanför hemmet. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen tillkänna.
Umgängesresor
I socialtjänstlagen finns skrivningar som beaktar barnens
bästa. Barn och unga skall få stöd och hjälp i samband med
adoptions-, vårdnads- och umgängesärenden. Det är
Vänsterpartiets uppfattning att barnen också bör ha rätt att
träffa sina föräldrar, även om de lever långt ifrån varandra.
Dessvärre lägger ekonomin hinder i vägen för många
föräldrar när det gäller att använda sig av sin umgängesrätt.
Resekostnaderna kan vara för höga för personer som lever
med små eller inga ekonomiska marginaler. För att
säkerställa barnens rätt att träffa sina föräldrar borde även
umgängesresor beaktas i biståndet. Det finns idag ingen
beräkning av vad en sådan utvidgning av biståndet skulle
kosta.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen ger Riksförsäkringsverket i uppdrag
att beräkna och redovisa kostnaderna för en sådan utvidgning av biståndet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vård och behandling av
människor med
missbruksproblem
Vård och behandlingsinsatser för människor med
missbruksproblem har förändrats mycket under det gångna
decenniet. Överallt i landet har inriktningen varit att det
satsats mer på öppna behandlingsinsatser medan placeringar
på institutioner och behandlingshem har minskat i antal och
kortats i tid. Detta gäller såväl frivilliga placeringar som
tvångsvård.
Det finns säkert en del goda skäl till denna utveckling. För en hel del
människor innebär det viktiga fördelar att få behandlingsinsatser i öppen form
i närmiljön istället för mer ingripande institutionsplaceringar, ibland långt
från hemorten. Förändringen i inriktning är dock så kraftig att det finns
frågetecken kring om det nu går att upprätthålla det varierade utbud av
insatser som krävs för att klara de mycket skiftande behov som finns i den
relativt stora gruppen med missbruksproblem. Vänsterpartiet vill erinra om att
det bland gruppen människor med missbruksproblem också finns en ganska
stor grupp människor med psykiska funktionshinder.
Det är svårt att frigöra sig från intrycket att öppenvårdssatsningen i
kommunerna också har andra orsaker än rent metodologiska. Det är i många
fall billigare med en plats i ett öppenvårdsprojekt än en slutenvårdsplacering.
Landets kommuner har haft en bekymmersam ekonomi under 1990-talet.
Detta faktum kan ha bidragit till att utvecklingen mot öppnare
behandlingsformer blivit så tydlig under senare år.
Det är av utomordentligt stor vikt för ett välfärdssamhälle att kunna
erbjuda människor som riskerar att slås ut ur alla viktiga sociala sammanhang
en så god och personligt anpassad vård och behandling som möjligt. För att
uppnå ett bra resultat krävs att den enskilde själv får uttrycka sin vilja om
behandlingens inriktning och att stor hänsyn tas till detta. Ett sådant synsätt
utgör en grundsten i vår socialtjänstlagstiftning och är mycket central i ett
fortsatt motivations- och förändringsarbete.
En annan förändring som skett under senare år är att alltsedan
lagändringen i SoL 1998 kan inte enskilda klienter längre överklaga
biståndsbeslut som rör vård och behandling med förvaltningsbesvär.
Vänsterpartiet motsatte sig denna försämring för de berörda och vidhåller att
besvärsrätten bör återinföras. Socialtjänstutredningen lade för mer än ett år
sedan fram ett förslag i denna riktning och vi avvaktar regeringens
proposition i frågan och lägger därför inte fram något eget förslag nu.
Mot bakgrund av missbruksvårdens utveckling under senare år föreslår
Vänsterpartiet att Socialstyrelsen ges i uppdrag att samlat utvärdera
erfarenheterna och konsekvenserna av den stora satsningen i landet på
öppenvård under senare år i syfte att säkerställa en utveckling som innebär att
det finns ett varierat och kvalitativt bra behandlingsutbud över landet som
svarar mot de enskilda människornas behov. En sådan utvärdering bör också
ha ett tydligt klientperspektiv innefattande intervjuer med berörda. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Spelberoende
Spelberoende är ett växande problem i Sverige. Det har
alltid funnits, det finns det många belägg för. Spel om
pengar har en baksida som består av ökande insatser,
växande skulder och anhöriga som glöms bort. Det är bara
några av de beteenden som är typiska för spelare som
passerat gränsen och inte kan sluta spela, trots att det är
precis vad de borde göra. Det kallas för spelberoende och för
dessa är spel i det närmaste att betrakta som ett missbruk.
Det har etablerats behandlingshem som erbjuder hjälp och
behandling för spelberoende. Problemet är att de
spelberoende sällan eller aldrig har möjlighet att själva
bekosta sin behandling, eftersom de i regel har stora skulder.
I dag finns det ingen laglig rätt att begära att samhället skall erbjuda eller
stå för kostnaderna för en behandling. I socialtjänstlagen (SoL) 11 § nämns
alkoholmissbruk, narkotikamissbruk m.m. men inte spelberoende. Det
innebär att vissa kommuner väljer att neka spelberoende hjälp med
behandling för sitt beroende, andra kommuner väljer att upphandla och
bekosta en behandling. Vänsterpartiet menar att individens rätt att få hjälp
med sitt spelberoende borde återfinnas i socialtjänstlagen, dvs. att 11 § i SoL
ska kompletteras på ett sådant sätt att spelberoende omfattas. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Konsultverksamhet inom
socialtjänsten
Under det senaste året har nya verksamhetsformer inom
socialtjänsten vunnit spridning. Socialtjänstutredningar läggs
ut på privata konsulter och bolag. De gör utredningar och
lämnar förslag till åtgärder som sedan Socialtjänsten
använder som underlag i sin myndighetsutövning. Här är
rättsläget oklart, Socialstyrelsen har i sina råd och
anvisningar slagit fast att utredningsförfarandet är
myndighetsutövning. Det är också viktigt att föra fram att
för privata utredare gäller inte sekretesslagen och
offentlighetsprincipen i full utsträckning. Vänsterpartiet har i
en separat motion begärt en översyn av lagstiftningen så att
den enskildes integritet och rättsäkerhet tryggas.
Rätten till boende
Den kartläggning av hemlösheten i Sverige som gjorts inom
ramen för en ESO-rapport, (Ds 1999:46) visar att
hemlösheten i Sverige trots all uppmärksamhet bitit sig fast
på en hög nivå. De hemlösa är ungefär lika många nu som år
1993, och även andelen uteliggare är oförändrad. I rapporten
redovisas att tre av fyra hemlösa har missbruksproblem.
Såväl hemlösa missbrukare som hemlösa med psykiska
funktionshinder har relativt sett blivit flera under 1990-talet.
Samtidigt tycks andelen kvinnor ha blivit större. Vi har inte,
trots höga socialpolitiska ambitioner, lyckats förhindra att de
hemlösa fortfarande utgör en stor grupp.
I dag ordnar välgörenhetsorganisationerna soppkök och härbärgen. Det är i
och för sig mycket vällovliga initiativ som underlättar för de människor som
hamnat utanför bostadsmarknaden. Staten har också tagit ett ansvar och avsatt
projektmedel för de kommuner som aktivt arbetar med gruppen hemlösa för
att säkerställa ett boende, men vi menar att detta inte räcker. Visserligen står
det i regeringsformen att "Det skall åligga det allmänna att trygga rätten till
arbete, bostad, utbildning och en god levnadsmiljö", men i socialtjänstlagen
är det bara eventuellt boende som kan intolkas. Vad man har rätt till är
ekonomiskt bistånd till hyreskostnad.
Det är ingen enkel uppgift att säkra rätten till bostad för alla. En sådan
rättighet kan t.ex. komma i konflikt med andra personers rätt till en lugn
boendemiljö. Ändå menar vi att man måste försöka hitta en långsiktig lösning
på hur samhället skall kunna uppfylla regeringsformens ambitioner. Då räcker
det inte med projektverksamhet för att lindra och lösa akuta problem.
Regeringen har också tillsatt en bostadssocial beredning (nuvarande Allbo-
utredningen) som skall följa utvecklingen på det bostadssociala området och
föreslå åtgärder för att stödja särskilt utsatta grupper. I direktiven hänvisas
det
till att kommunerna ansvarar för bostadsförsörjningen på lokal nivå och att
både socialtjänst och bostadsföretagen har viktiga roller för att stödja och
hjälpa människor som vräks eller riskerar att vräkas. Direktiven lämnar inte
något uppdrag att utreda eller föreslå lagändringar för att trygga individens
rätt till bostad. En sådan lagändring skulle kunna vara att förstärka
socialtjänstlagen.
Vänsterpartiet kommer med stor uppmärksamhet att ta del av
Allboutredningens förslag, men anser att en ny utredning bör tillsättas för att
utreda och föreslå lagändringar för att trygga individens rätt till bostad.
Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.