Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening behovet av att utreda modeller och kostnader så att höjningen av generella bidrag får genomslag för familjer som uppbär försörjningsstöd.
2. Riksdagen begär att regeringen ger Familjepolitiska utredningen tilläggsdirektiv för att belysa och ge förslag som avser föräldrars försörjningsplikt.
3. Riksdagen begär att regeringen tar bort arbetsplikten enligt vad i motionen anförs om att inte villkora försörjningsstödet enligt socialtjänstlagen.
4. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att få underlag för en samlad lagstiftning för äldreomsorgen.
5. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av socialtjänstlagen så att beslut om avlösar- och ledsagarservicen omfattas av förvaltningsbesvär.
6. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av socialtjänstlagen så att beslut om korttidstillsynen för barn med funktionshinder utanför hemmet omfattas av förvaltningsbesvär.
7. Riksdagen begär att regeringen ger Riksförsäkringsverket i uppdrag att utreda kostnaden för att införa en generell rätt till umgängesresor.
8. Riksdagen begär att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera erfarenheterna och konsekvenserna av öppenvården för missbrukare.
9. Riksdagen begär att regeringen i 11 § socialtjänstlagen inför spelberoende som ett arbetsområde när det gäller att motverka missbruk.
10. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att komma med förslag som tryggar individens rätt till bostad.1 11. 1 Yrkande 10 hänvisat till BoU.
Inledning
Under stora delar av 1990-talet sanerades Sveriges ekonomi och många av landets kommuner tvingades till personalindragningar och resursminskningar. Samtidigt ökade efterfrågan på stöd och omsorg från olika grupper i samhället. Detta tillsammans med de förändringar som gjordes i socialtjänstlagen i januari 1998 har fått förödande konsekvenser för samhällets mest utsatta grupper.
En allvarlig försämring var att rätten att överklaga biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär togs bort i socialtjänstlagen. I en enkätundersökning (1999) i tio kommuner som omfattade samtliga tjänstemän inom socialtjänsten ansåg åtta av tio att den nya lagen försämrat rättsskyddet för de sämst ställda. Två av tre inom socialtjänsten uppfattade dessutom den nya lagstiftningen som ett direktiv för att prioritera hemförsäkringar före missbrukarvård.
Även politikerna i kommunernas socialnämnder fick besvara frågor kring den förändrade besvärsrätten. Över 80 % av de tillfrågade ansåg att den förändrade besvärsrätten missgynnade de enskilda klienterna - en uppfattning som strider mot de intentioner som presenterades i propositionen Ändringar i socialtjänstlagen (1996/97:124).
Dessvärre visar alltså verkligheten att de farhågor som Vänsterpartiet framförde i motionen till propositionen besannats. Vi menade att om en socialtjänstlag skall förändras måste den i alla delar vara knuten till ett effektivt rättsligt skydd för klienterna. Demokratin får inte utnyttjas för att urholka rättssäkerheten. Detta riskerar i förlängningen att minska förtroendet för socialtjänsten och andra regionala och lokala offentliga organ.
Nu har Socialtjänstutredningen lämnat sitt slutbetänkande (SOU 1999:97). Utredningen lämnar en rad förslag som ligger i linje med de förslag som Vänsterpartiet tidigare motionerat om. Det handlar bl.a. om rätt att överklaga biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär, om att begränsningen till akut tandvård upphör så att det blir möjligt att få socialbidrag också för annan tandvård, om att äldre människor som inte tjänat in pensionsrätt i Sverige inte skall tvingas leva på socialbidrag samt om att staten och kommunerna i framtiden bör ta ett delat ansvar för socialbidragskostnaderna.
Betänkandet har varit ute på remiss och regeringen avser att lämna en proposition i frågan under år 2000. Även om betänkandet inte omfattar alla förslag som Vänsterpartiet tidigare har lagt fram när det gäller försörjningsstödets omfattning, besvärsrätt och finansiering, så avstår vi i detta läge från att väcka våra tidigare krav, och väljer i stället att i dessa delar avvakta den aviserade propositionen.
Det finns andra områden där Socialtjänstutredningen inte är lika tydlig eller där det saknas konkreta förslag, där vi menar att socialtjänsten behöver utvecklas.
Barnfamiljer och barnbidragen
Ett område där Socialtjänstutredningen inte är tydlig gäller kopplingen mellan generella bidrag och socialbidrag. Där för utredningen ett resonemang men landar inte i ett tydligt förslag. För Vänsterpartiet är det viktigt att höjningar av generella bidrag även innebär en höjning för de familjer som lever på socialbidragsnormen. Regeringen har sedan valet 1998 ofta och i olika sammanhang talat om behovet av att kompensera de grupper som drabbades av nedskärningar i samband med budgetsaneringen under förra mandatperioden. Dessvärre har regeringen i det resonemanget undantagit de barnfamiljer som har det sämst ställt och som bäst skulle behöva få del av regeringens "återställarpolitik".
Vänsterpartiet avser här barnbidragen, som tillkom för att utjämna den ekonomiska skillnaden mellan barnfamiljer och familjer utan barn. När barnbidragen höjs i två steg, den 1 januari 2000 och den 1 januari 2001, är det viktigt att denna höjning också kommer de barnfamiljer som lever helt eller delvis med socialbidrag till del. Det innebär att riksnormen för barnfamiljer bör höjas med samma belopp som barnbidraget. En annan långsiktig lösning kan vara att barnbidraget lyfts ur normen så att framtida förändringar ej påverkar socialbidragen. I regeringens skrivelse framhålls:
Det är angeläget att samhällets generella satsningar på barnfamiljer når alla barn. Barnbidraget räknas som inkomst när socialbidraget fastställs, därmed minskar barnbidragshöjningar beroendet av socialbidrag. Men det innebär att den disponibla inkomsten sammantaget inte ökar för familjer med långvarigt socialbidragsberoende. Det finns skäl att ytterligare belysa detta.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att det finns skäl att belysa detta. Vi menar också att det finns anledning att utreda modeller och kostnader för att höjningar av generella bidrag skall få genomslag även för de familjer som lever helt eller delvis med socialbidrag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Försörjningsplikten
En annan fråga som Vänsterpartiet tidigare rest men som vi tvingas återkomma till är vilket ansvar föräldrar har att försörja myndiga barn som avslutat sina gymnasiestudier. I det avseendet lämnar samhället dubbla signaler. Ibland har myndiga unga personer nekats socialbidrag till eget boende och "egen försörjning" med hänvisning till att föräldrarna skall ta försörjningsansvaret. Samtidigt är bostadsbidragen konstruerade så att dessa sänks när barnen blir myndiga med hänvisning till att barnen då skall ta eget ekonomiskt ansvar för sitt boende och inte räknas in i hushållet. Vänsterpartiet menar att unga myndiga personer som avslutat sina gymnasiestudier naturligtvis skall ha samma rättigheter och skyldigheter som äldre myndiga personer. Där skall inte lagen göra någon skillnad. Det kan inte åligga föräldrar att försörja myndiga barn lika litet som det kan åligga myndiga barn att försörja föräldrar. Det är heller inte rimligt att lagstiftaren tillämpar olika principer i regelverken. Vänsterpartiet menar att den familjepolitiska beredning som tillsatts bör få ett tilläggsdirektiv att belysa och komma med förslag vad avser föräldrars försörjningsplikt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Arbetsplikten
Den 1 januari 1998 infördes nya bestämmelser i socialtjänstlagen som ger kommunerna rätt att begära att den som är under 25 år och som får försörjningsstöd skall delta i arbete, praktik, utbildning eller annan kompetenshöjande verksamhet. Vänsterpartiet ser positivt på att det görs satsningar för att ge arbetslösa ungdomar en meningsfull sysselsättning. Vänsterpartiet har tidigare påpekat att det är viktigt att även ungdomar har tillgång till arbetsförmedlingens åtgärder och service, att den ersättning som ungdomar får för utförd sysselsättning är lön, dvs. skattepliktig, pensionsgrundande m.m., och att lagstiftningen på arbetsmarknaden gäller. Det måste vara en huvudinriktning att unga arbetslösa i första hand skall erbjudas åtgärd och försörjning inom ramen för arbetsmarknadspolitiken och inte inom socialtjänsten. Inte minst mot bakgrund av arbetsmarknadsutskottets betänkande 1999/2000:AU7, där den s.k. aktivitetsgarantin införs, har förutsättningarna för ungdomar att erhålla aktiva åtgärder som leder till arbete ökat väsentligt. Mot den bakgrunden är vi kritiska till att socialtjänstlagen villkorar försörjningsstödet på det sätt som nu görs. Vi anser dessutom att det strider mot socialtjänstlagens portalparagraf om respekt för individens självbestämmande och integritet. Vi menar att det är viktigt att socialbidragen behåller sitt ursprungliga syfte att vara ett tillfälligt ekonomiskt stöd. Vi föreslår att riksdagen ger regeringen till känna att arbetsplikten bör tas bort ur socialtjänstlagen. Istället skall ungdomar så snart det är möjligt erbjudas arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Äldreomsorgens lagar
Äldreomsorgen styrs i dag av två lagar; socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Socialtjänstutredningen har undersökt möjligheterna att samla de regler som styr äldreomsorgen till en lag men konstaterar att detta är en så komplex och omfattande förändring att det krävs en särskild översyn. Vänsterpartiet återupprepar sitt krav att en sådan översyn bör göras eftersom det i dag finns uppenbara problem med den delade regleringen. Äldreomsorgen är av en sådan art att det föreligger ett starkt behov av en samlad lagstiftning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Avlösare och ledsagare
Under tider av budgetsanering försämrades också lagstiftningen vad avser avlösar- och ledsagarservice. Enligt nu gällande socialtjänstlag skall avlösar- och ledsagarservice endast vara frivillig verksamhet för kommunerna. Ett beslut som rör den här typen av insatser kan i dag endast överklagas genom kommunbesvär. När det gäller avlösarservice vet vi att föräldrar till funktionshindrade barn, och andra som bistår sina anhöriga, har drabbats hårt. Även de som är i behov av ledsagarservice, men som inte tillhör lagen om stöd och service till vissa funktionshindrades (LSS) personkrets, har drabbats när kommunen dragit in denna service. Det är därför angeläget att avlösar- och ledsagarservice omfattas av rätten till bistånd och att beslut om insatser kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
LSS för barn
Borttagandet av förvaltningsbesväret i SoL fick också andra konsekvenser. En konsekvens som vi inte tror att lagstiftaren avsåg är att funktionshindrade barns rätt till korttidstillsyn försvagades. Rättsläget är idag följande: Enligt LSS har skolungdom över 12 års ålder rätt till korttidstillsyn utanför hemmet i anslutning till skoldagen och under loven, dvs. fritids. Om detta bistånd inte ges kan beslutet överklagas med förvaltningsbesvär. Enligt socialtjänstlagen (SoL) skall kommunerna bedriva skolbarnsomsorg t.o.m. 12 års ålder. Det betyder att barn med särskilda behov skall anvisas plats i bl.a. skolbarnsomsorg upp till 12 års ålder, detta även om barnet tillhör personkretsen i LSS.
Detta är också skälet till 12-årsgränsen i LSS. Barn med funktionshinder under 12 år är alltså hänvisade till att kommunerna tar sitt ansvar och tillgodoser barnets behov. Om inte, kan beslutet inte överklagas med förvaltningsbesvär. Först från 12 års ålder kan barnet framtvinga sin rätt enligt LSS. Det funktionshindrade barnet har en starkare ställning efter 12 års ålder än före. Denna något märkliga situation är en konsekvens av de ändringar i SoL som genomfördes den 1 januari 1998.
Vänsterpartiet menar att funktionshindrades behov av, och rätt till, kort- tidstillsyn utanför hemmet i anslutning till skoldagen och under loven är lika stor före som efter 12 års ålder. Det kan t.ex. lösas genom att man återinför förvaltningsbesväret i SoL eller genom att åldersgränsen på 12 år tas bort från 7 § punkt 7 i LSS. Frågan måste lösas så att funktionshindrade barn garanteras rätt till korttidstillsyn utanför hemmet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Umgängesresor
I socialtjänstlagen finns skrivningar som beaktar barnens bästa. Barn och unga skall få stöd och hjälp i samband med adoptions-, vårdnads- och umgängesärenden. Det är Vänsterpartiets uppfattning att barnen också bör ha rätt att träffa sina föräldrar, även om de lever långt ifrån varandra. Dessvärre lägger ekonomin hinder i vägen för många föräldrar när det gäller att använda sig av sin umgängesrätt. Resekostnaderna kan vara för höga för personer som lever med små eller inga ekonomiska marginaler. För att säkerställa barnens rätt att träffa sina föräldrar borde även umgängesresor beaktas i biståndet. Det finns idag ingen beräkning av vad en sådan utvidgning av biståndet skulle kosta.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen ger Riksförsäkringsverket i uppdrag att beräkna och redovisa kostnaderna för en sådan utvidgning av biståndet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vård och behandling av människor med missbruksproblem
Vård och behandlingsinsatser för människor med missbruksproblem har förändrats mycket under det gångna decenniet. Överallt i landet har inriktningen varit att det satsats mer på öppna behandlingsinsatser medan placeringar på institutioner och behandlingshem har minskat i antal och kortats i tid. Detta gäller såväl frivilliga placeringar som tvångsvård.
Det finns säkert en del goda skäl till denna utveckling. För en hel del människor innebär det viktiga fördelar att få behandlingsinsatser i öppen form i närmiljön istället för mer ingripande institutionsplaceringar, ibland långt från hemorten. Förändringen i inriktning är dock så kraftig att det finns frågetecken kring om det nu går att upprätthålla det varierade utbud av insatser som krävs för att klara de mycket skiftande behov som finns i den relativt stora gruppen med missbruksproblem. Vänsterpartiet vill erinra om att det bland gruppen människor med missbruksproblem också finns en ganska stor grupp människor med psykiska funktionshinder.
Det är svårt att frigöra sig från intrycket att öppenvårdssatsningen i kommunerna också har andra orsaker än rent metodologiska. Det är i många fall billigare med en plats i ett öppenvårdsprojekt än en slutenvårdsplacering. Landets kommuner har haft en bekymmersam ekonomi under 1990-talet. Detta faktum kan ha bidragit till att utvecklingen mot öppnare behandlingsformer blivit så tydlig under senare år.
Det är av utomordentligt stor vikt för ett välfärdssamhälle att kunna erbjuda människor som riskerar att slås ut ur alla viktiga sociala sammanhang en så god och personligt anpassad vård och behandling som möjligt. För att uppnå ett bra resultat krävs att den enskilde själv får uttrycka sin vilja om behandlingens inriktning och att stor hänsyn tas till detta. Ett sådant synsätt utgör en grundsten i vår socialtjänstlagstiftning och är mycket central i ett fortsatt motivations- och förändringsarbete.
En annan förändring som skett under senare år är att alltsedan lagändringen i SoL 1998 kan inte enskilda klienter längre överklaga biståndsbeslut som rör vård och behandling med förvaltningsbesvär. Vänsterpartiet motsatte sig denna försämring för de berörda och vidhåller att besvärsrätten bör återinföras. Socialtjänstutredningen lade för mer än ett år sedan fram ett förslag i denna riktning och vi avvaktar regeringens proposition i frågan och lägger därför inte fram något eget förslag nu.
Mot bakgrund av missbruksvårdens utveckling under senare år föreslår Vänsterpartiet att Socialstyrelsen ges i uppdrag att samlat utvärdera erfarenheterna och konsekvenserna av den stora satsningen i landet på öppenvård under senare år i syfte att säkerställa en utveckling som innebär att det finns ett varierat och kvalitativt bra behandlingsutbud över landet som svarar mot de enskilda människornas behov. En sådan utvärdering bör också ha ett tydligt klientperspektiv innefattande intervjuer med berörda. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Spelberoende
Spelberoende är ett växande problem i Sverige. Det har alltid funnits, det finns det många belägg för. Spel om pengar har en baksida som består av ökande insatser, växande skulder och anhöriga som glöms bort. Det är bara några av de beteenden som är typiska för spelare som passerat gränsen och inte kan sluta spela, trots att det är precis vad de borde göra. Det kallas för spelberoende och för dessa är spel i det närmaste att betrakta som ett missbruk. Det har etablerats behandlingshem som erbjuder hjälp och behandling för spelberoende. Problemet är att de spelberoende sällan eller aldrig har möjlighet att själva bekosta sin behandling, eftersom de i regel har stora skulder.
I dag finns det ingen laglig rätt att begära att samhället skall erbjuda eller stå för kostnaderna för en behandling. I socialtjänstlagen (SoL) 11 § nämns alkoholmissbruk, narkotikamissbruk m.m. men inte spelberoende. Det innebär att vissa kommuner väljer att neka spelberoende hjälp med behandling för sitt beroende, andra kommuner väljer att upphandla och bekosta en behandling. Vänsterpartiet menar att individens rätt att få hjälp med sitt spelberoende borde återfinnas i socialtjänstlagen, dvs. att 11 § i SoL ska kompletteras på ett sådant sätt att spelberoende omfattas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Konsultverksamhet inom socialtjänsten
Under det senaste året har nya verksamhetsformer inom socialtjänsten vunnit spridning. Socialtjänstutredningar läggs ut på privata konsulter och bolag. De gör utredningar och lämnar förslag till åtgärder som sedan Socialtjänsten använder som underlag i sin myndighetsutövning. Här är rättsläget oklart, Socialstyrelsen har i sina råd och anvisningar slagit fast att utredningsförfarandet är myndighetsutövning. Det är också viktigt att föra fram att för privata utredare gäller inte sekretesslagen och offentlighetsprincipen i full utsträckning. Vänsterpartiet har i en separat motion begärt en översyn av lagstiftningen så att den enskildes integritet och rättsäkerhet tryggas.
Rätten till boende
Den kartläggning av hemlösheten i Sverige som gjorts inom ramen för en ESO-rapport, (Ds 1999:46) visar att hemlösheten i Sverige trots all uppmärksamhet bitit sig fast på en hög nivå. De hemlösa är ungefär lika många nu som år 1993, och även andelen uteliggare är oförändrad. I rapporten redovisas att tre av fyra hemlösa har missbruksproblem. Såväl hemlösa missbrukare som hemlösa med psykiska funktionshinder har relativt sett blivit flera under 1990-talet. Samtidigt tycks andelen kvinnor ha blivit större. Vi har inte, trots höga socialpolitiska ambitioner, lyckats förhindra att de hemlösa fortfarande utgör en stor grupp.
I dag ordnar välgörenhetsorganisationerna soppkök och härbärgen. Det är i och för sig mycket vällovliga initiativ som underlättar för de människor som hamnat utanför bostadsmarknaden. Staten har också tagit ett ansvar och avsatt projektmedel för de kommuner som aktivt arbetar med gruppen hemlösa för att säkerställa ett boende, men vi menar att detta inte räcker. Visserligen står det i regeringsformen att "Det skall åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad, utbildning och en god levnadsmiljö", men i socialtjänstlagen är det bara eventuellt boende som kan intolkas. Vad man har rätt till är ekonomiskt bistånd till hyreskostnad.
Det är ingen enkel uppgift att säkra rätten till bostad för alla. En sådan rättighet kan t.ex. komma i konflikt med andra personers rätt till en lugn boendemiljö. Ändå menar vi att man måste försöka hitta en långsiktig lösning på hur samhället skall kunna uppfylla regeringsformens ambitioner. Då räcker det inte med projektverksamhet för att lindra och lösa akuta problem. Regeringen har också tillsatt en bostadssocial beredning (nuvarande Allbo- utredningen) som skall följa utvecklingen på det bostadssociala området och föreslå åtgärder för att stödja särskilt utsatta grupper. I direktiven hänvisas det till att kommunerna ansvarar för bostadsförsörjningen på lokal nivå och att både socialtjänst och bostadsföretagen har viktiga roller för att stödja och hjälpa människor som vräks eller riskerar att vräkas. Direktiven lämnar inte något uppdrag att utreda eller föreslå lagändringar för att trygga individens rätt till bostad. En sådan lagändring skulle kunna vara att förstärka socialtjänstlagen.
Vänsterpartiet kommer med stor uppmärksamhet att ta del av Allboutredningens förslag, men anser att en ny utredning bör tillsättas för att utreda och föreslå lagändringar för att trygga individens rätt till bostad. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Stockholm den 1 oktober 2000
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Ingrid Burman (v)