1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om möjlighet till auktorisering för teckenspråkstolkar.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att rätten till tolk för döva, dövblinda och hörselskadade skall
fastställas i lag.
3.
1 Yrkande 1 hänvisat till NU.
Rätt till tolk
Ett viktigt steg för att skapa ett tillgängligt samhälle för de
döva och gravt hörselskadade är att ge dem en laglig rätt till
teckenspråkstolk. Det är viktigt att även de som har dolda
funktionshinder får en sådan hjälp att samhället blir
tillgängligt för dem.
Tidigare har inte tiden ansetts vara mogen för att tolkservicen skulle finnas
i en rättighetslag eftersom bristen på tolkar då var stor. Idag är läget
annorlunda. I takt med antalet tolkar som utbildar sig, anser vi att behovet av
tolk måste kunna tillgodoses.
Fast behovet är stort och det nu finns ett ökat antal tolkar, kommer det
alarmerande signaler om att det inte finns tjänster för nyutbildade tolkar.
Samtidigt kommer det information om att allt fler döva inte får tolk när de
behöver det och att det inte beror på tolkbrist utan på att tolk för döva inte
är
prioriterat när landstingen har det ekonomiskt ansträngt. Vi anser att tiden nu
måste vara mogen för att införa en rättighetslag som garanterar rätten till tolk
för döva, dövblinda och hörselskadade och föreslår att regeringen återkommer
med ett sådant förslag.
Auktoriserade
teckenspråkstolkar
Varför finns ingen auktorisation av teckenspråkstolkar?
I Sverige finns sedan 1976 en auktorisation av tolkar i talade språk,
Kammarkollegiet är utfärdande myndighet.
Teckenspråket har alltsedan 1981 status som officiellt erkänt modersmål i
Sverige (se prop. 1980/81:100 bil. 12, UbU 1980/81:25 och riksdagsskrivelse
1980/81:332) och är därför jämställt med andra modersmål i vilka
tolkauktorisation sedan länge är möjlig. Forskning om teckenspråket har
funnits sedan början på 1970-talet och 1990 inrättades en professur i
teckenspråk vid Stockholms universitet, där såväl hörande som döva forskare
finns. Det råder alltså ingen tvekan om att teckenspråket är ett eget, själv-
ständigt språk.
1989 års handikapputredning hade i sitt delbetänkande En väg till
delaktighet och inflytande: tolk för döva, dövblinda, vuxendöva,
hörselskadade och talskadade (SOU 1991:97) ett konkret förslag till ändring i
förordningen 1985:613, som skulle möjliggöra auktorisation av tolkar även i
det svenska teckenspråket, "Tolkar och översättare får auktoriseras enligt
denna förordning. Auktorisationen får avse ett eller flera främmande språk
och det svenska teckenspråket." En ändring av förordningen skulle också göra
det möjligt för auktoriserade teckenspråkstolkar att få bevis om "speciell
kompetens" som dövblindtolk. Ändringsförslaget motiverades med att
brukarna av teckenspråkstolkar och olika myndigheter sedan länge efterfrågat
någon form av bevis på tolkens kompetens.
Enligt Sveriges Dövas Riksförbund vore det av stort värde om någon form
av auktorisation av tolkarna kunde komma till stånd och utgöra den
efterfrågade kvalitetsgarantin som kan tillförsäkra brukarna trygghet. Frågan
om auktorisation har också stor betydelse för tolkarna själva som ett sätt att
värna om yrkesetiken och respekten för den kompetens som tolkyrket kräver.
I proposition 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade
instämmer man i utredningens förslag om behovet av en auktorisation, men
menar att formerna för auktorisation behöver beredas ytterligare. Från olika
håll har behovet påtalats av att förverkliga tolkutredningens förslag. Idag, då
alltfler döva använder teckenspråkstolk i alltfler sammanhang, ställs också
krav på en kvalitetsgaranti i form av en auktorisation. Kammarkollegiet kan
inte utfärda en auktorisation för teckenspråkstolkar så länge förordningen inte
är ändrad.
Det finns uppenbarligen svårigheter idag att urskilja tolkars kompetens,
och en modell för att komma till rätta med det problemet skulle kunna vara
möjligheten till auktorisation för teckentolkar.