1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de människor som har behov av psykiatrisk vård.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om psykiatrisk hjälp för missbruk.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hjälp till boende, som även kan ge service.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om statligt stöd även utanför storstadskommunerna.
Motivering
Hälsoklyftorna ökar. Det finns en starkt växande grupp människor i vårt
samhälle som ingen vill veta av. De har inget arbete, de har ingenstans att
bo, socialtjänsten vet inte vad de ska göra med dem, sjukvården ser dem
inte gärna i väntrummet, i många affärer är de portade.
Bland denna grupp av människor finns det många som har svårt missbruk,
många som har behov av psykiatrisk vård och även fysisk vård.
Situationen är inte ny, den har uppmärksammats i motioner och
interpellationer. Det finns forskningsrapporter. Det har anslagits medel från
riksdagen bland annat till storstadskommunerna för att åtgärda
boendeproblemen. Det är inte ett utpräglat storstadsfenomen utan vi finner det
i hela vårt land.
Det är oacceptabelt att vi i Sverige har medmänniskor som har en sådan
livssituation att de inte är önskvärda någonstans. Det rimmar illa med det
budskap som vi till och med återfinner i regeringsdeklarationen att det går
bra för Sverige. Bra för vilka?
Hemlösa personer är människor som av någon anledning fallit ur
samhällsramen och som ofta dövar sin situation med att använda olika slags
droger. De måste trots det mötas med värdighet. Vi får inte döma utan vi har
en skyldighet att hjälpa dem tillbaks till ett värdigt liv.
Människor som under en kortare eller längre period är i behov av
samhällets stödinsatser måste få det.
Nu närmar sig vinterhalvåret och det blir kallt. För de människor som inte
har en bostad väntar en dyster tid. Inte bara i Stockholm, det är lika kallt och
kärvt var de än befinner sig. De kommer att söka sig till centralstationerna,
affärscentra, offentliga toaletter och så vidare, men de kommer att bli utkörda.
De söker sig till de få natthärbergen som finns - men de är alldeles för få -
bäddarna räcker inte till. Många får vända i dörren även där.
Kommunerna tycks inte klara sitt ansvar att ge alla invånare den hjälp de
har rätt till. Frivilligorganisationerna är beundransvärda i sitt arbete för
utslagna människor även på detta område, men vi kan inte bara förlita oss på
dem. Samhället måste ta sitt ansvar.
Det behövs en rad olika insatser. Det handlar bland annat om större
insatser för avgiftningsåtgärder. De människor som har behov av det måste få
psykiatrisk vård, hjälp för missbruket och dessutom behövs det en
mellanform av boende som förutom tak över huvudet även kan ge service.
Detta ska ges regeringen tillkänna.
I flera kommuner har man startat upp en boendeform med visst socialt
stöd i samarbete med föreningar på orten. Där det finns "eldsjälar" som ser
behovet försöker man också att göra något. Det måste till statligt stöd även
utanför storstadskommunerna. Detta måste ges regeringen tillkänna.