Motion till riksdagen
2000/01:So34
av Svensson, Alf (kd)

med anledning av prop. 2000/01:36 Sjukhus med vinstsyfte


Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen avslår proposition 2000/01:36.
Propositionen
I propositionen föreslås att landstingets möjlighet att överlämna driften av
ett akutsjukhus till någon som avser att driva verksamheten med syfte att
skapa vinst åt ägare eller motsvarande intressent skall förbjudas. Lagen
föreslås träda i kraft den 1 januari 2001 och gälla till och med utgången
av år 2002.
Lagrådet har i ett yttrande över en lagrådsremiss sommaren 2000 riktat
mycket stark kritik mot förslaget i sin helhet. Lagrådet har även påpekat att
underlaget för granskningen av förslaget varit bristfälligt. Flera
remissinstanser, t.ex. Konkurrensverket och Nämnden för offentlig
upphandling har överhuvudtaget inte hörts. Regeringens förslag i
propositionen går i vissa stycken längre än vad som framgår av
lagrådsremissen.
Ett av de begrepp som man i propositionen använder är "vinstintresse" och
"vinstsyfte". Även om man i förslaget försöker framhålla att vinst i sig inte är
något negativt kan man ändock tolka det just på det viset. Finns det något
företag eller någon företagare som inte vill driva sin verksamhet med vinst?
Vinsten ger en möjlighet att fortsätta utveckla verksamheten och erbjuda
personalen möjlighet till vidareutveckling. Vinstsyfte, intresse och
engagemang behöver inte stå i motsatsförhållande till varandra. Företag drivs
självklart med ett vinstintresse, men grunden för att starta ett företag är
intresset och engagemanget. Utan intresse och engagemang kan man
omöjligen driva ett företag.
Ett kristdemokratiskt mål - snabb, kvalitativt
högstående och medmänsklig vård
Vad är det viktigaste för en person som drabbas av sjukdom? Vi är
övertygade om att det är att snabbt få vård och att bli bemött som en
person, en individ med specifika behov. Dagens sjukvård är inte i
avsaknad av avancerad teknik. Problemen är istället att människor inte
garanteras vård inom en rimlig tid. Vårdköerna leder till stort mänskligt
lidande.
Oavsett om man är patient eller anhörig skall man bemötas med respekt av
någon som förstår, lyssnar och tröstar. Vi är aldrig så utlämnade åt andra
människors kunskap och omtanke som i vården. Därför är det särskilt viktigt
att vården kan erbjuda trygghet.
Den svenska sjukvården idag
En av WHO nyligen genomförd undersökning rankar Sveriges hälso- och
sjukvårdssystem på 23:e plats i världen. Betygsättningen baseras på en
omfattande bedömning av sjukvård, av tillgång till sjukvårdsförsäkring,
apotek samt andra sociala funktioner. Sverige har hittills klarat fördelning
av vårdinsatser väl, stadigt höjt medellivslängden och nått förväntade
hälsomål.
Sverige placerar sig efter Italien och Norge, Storbritannien och Holland,
men före Finland, Danmark och USA. Rankingen visar att utrymmet för
förbättringar är stort.
Det mest påtagliga är emellertid att vårdköernas längd stadigt har ökat
sedan den s.k. vårdgarantin togs bort. På många håll i landet kan man få vänta
mer än ett år på en medicinskt motiverad operation eller behandling. För
sjuka människor är det orimligt att under lång tid behöva känna oro inför
operation eller annan behandling samtidigt som det ofta krävs att man intar
smärtstillande och andra mediciner. Dessutom får samhället ofta hög kostnad
för sjukskrivning och återinträdet i arbetslivet fördröjs.
Riksförsäkringsverkets statistik visar att de långa sjukskrivningarna på mer än
30 dagar under de senaste två åren har ökat med 50 % i åldersgruppen 50 år
eller äldre. Under samma period har även långtidssjukskrivningar bland 30-
och 40-åringarna stigit med 30 procent. En utvecklingschef på
försäkringskassan har förklarat denna ökning med de växande köerna till vård
och undersökningar. Nödvändiga resurser och organisationsförändringar
måste till för att arbeta bort vårdköerna.
Allt fler rapporter pekar på att en av orsakerna till de växande köerna för
operation är bristen på vårdplatser. Många gånger tvingas sjukhus av denna
anledning att helt eller delvis ställa in planerade operationer. Under den
senaste tioårsperioden har antalet vårdplatser i Sverige mer än halverats.
Denna drastiska reduktion har aldrig haft någon förankring i minskade
vårdbehov. Tvärtom har antalet äldre ökat, och den medicinska utvecklingen
har ställt krav på flera vårdplatser. Visserligen har den medicinska
utvecklingen inom vissa specialiteter möjliggjort behandling i öppen vård och
med kortare medelvårdtider, men nya behandlingsmöjligheter ställer krav på
flera vårdplatser, och detta gäller flertalet medicinska specialiteteter.
Sverige
hade 1995 en medelvårdtid som var bland de lägsta inom OECD, 7,8 dagar.
Den svenska utvecklingen efter 1995 innebär att Sverige i dag sannolikt har
de kortaste medelvårdtiderna i Europa. Antalet vårdplatser per 1 000 invånare
var 6,5 i Sverige år 1995. De flesta övriga länder i Europa har fler vårdplatser
per 1 000 invånare.
I takt med att de medicinska metoderna har förbättrats ökar självfallet
ambitionsnivån. Ambitionshöjningen är inte heller isolerad till den planerade
vården. Även inom den akuta vården sker en sådan utveckling. Patienter som
för tio år sedan enbart skulle ha fått symptomlindrande behandling, t.ex.
enbart smärtlindring, kan numera i åtskilliga fall opereras, intensivvårdas och
får kanske 10-15 år med god livskvalitet. De växande köerna och det ökade
vårdbehovet behöver alltså inte betyda att vården åstadkommer mindre.
Troligt är även att ambitionshöjningen kommer att accelerera till följd av
fortsatt snabb utveckling av medicinsk teknik och läkemedel. Detta är
givetvis i sig en mycket positiv utveckling, eftersom liv räddas och
livskvaliteten höjs. Samtidigt måste man dock utveckla de strukturer som
krävs för att möta detta behov både idag och i framtiden.
Det är trots allt omsorgen om eller omhändertagandet av de sjuka som
försämrats mest under besparingarna på 90-talet. Därför är behovet av "fler
händer i vården" akut. Personalen behöver få framtidstro och en god grund
för ökat självförtroende. Under de senaste tio åren har antalet anställda inom
landstingens hälso- och sjukvård minskat med ca 133.000 personer, varav
70.000 till följd av ädelreformen. Detta innebär en faktisk personalförlust på
netto 63.000 anställda inom den del av hälso- och sjukvården som landstingen
har ansvar för. Under åren framöver måste sjukvården och äldreomsorgen få
ett resurstillskott som bättre motsvarar vårdbehovet.
Enligt uppgift har marknaden för privata sjukvårdsförsäkringar under de
senaste två åren ökat avsevärt. Svensk försäkring Årsbok 2000 uppskattar att
ca 100.000 personer idag har någon form av privat sjukvårdsförsäkring.
Försäkringarna innehåller normalt ett omfattande serviceprogram. Bolagen
har egna eller kontrakterade rådgivnings- och vårdförmedlingsenheter som
bistår kunderna med medicinsk rådgivning och förmedling av vård till de
specialistläkare och privata kliniker som ingår i bolagens nätverk. Premierna
är åldersberoende och varierar mellan 1.300 kr och 14.300 kr. Den ökade
tillväxten på denna marknad kan ses som ett resultat av att dagens sjukvård
inte tillhandahåller det som förväntas.
Nytänkande
Idag fungerar inte vården överallt och i alla sammanhang så som vi
önskar. Att göra gällande att landsting med s.k. vänstermajoritet skulle
fungera bättre än landsting som är borgerligt styrt är vänligt uttryckt att
bedriva falskspel. För att åter kunna sätta patienten i centrum måste vi
ställa oss frågan vad man kan göra för att förbättra och förnya sjukvården.
Att allt blir vid det gamla kan knappast te sig rimligt.
Det krävs mångfald i sjukvården. Sverige skall vara främst i världen på
sjukvård avseende effektivitet, kvalitet och omtanke. För den enskilde
patienten måste utgångspunkten då vara att själv få välja vårdalternativ -
antingen offentlig eller privat vård. I båda alternativen skall finansieringen
självklart ske via offentliga medel.
Vi är övertygade om att det för patienten är av underordnad betydelse
vilken driftformen är. Det viktiga är att kraven på snabb medicinsk
behandling, tryggt och kvalificerat bemötande och kort väntetid uppfylls.
Vilken huvudman som uppfyller dessa krav spelar mindre roll.
Lagrådet har i sitt yttrande påpekat att det tolkar målet med det
ifrågavarande lagförslaget i huvudsak som att man önskar "bevara grunden
för den allmänna hälso- och sjukvården, som skall vara demokratiskt styrd,
solidariskt finansierad och given utifrån behov." Vidare anför Lagrådet att
man i remissen inte har diskuterat hur detta mål kan nås på något annat sätt än
genom det förslag som regeringen lämnat, nämligen att förbjuda
överlämnande av driftsansvar för akutsjukhus. Denna kritik är viktig och
grundläggande. Kristdemokraterna har samma mål som man kan uttyda i
lagförslaget, däremot ser vi inte hur det föreslagna förbudet leder till att
uppnå målet.
Finansiering och huvudman
Två viktiga frågor väcks i samband med diskussioner om privata
alternativ och mångfald i sjukvården. Den ena är finansieringen. För oss
kristdemokrater är det självklart att vården även fortsättningsvis ska vara
solidariskt finansierad, d.v.s. att vi betalar efter förmåga. Vården skall,
som alltid, präglas av "vård på lika villkor". Ingen skall behöva söka sig
andra vägar, eftersom svensk sjukvård skall tillhandahålla det bästa. Ingen
skall av ekonomiska skäl tvingas avstå från en operation eller
medicinering. Ingen skall behöva uppleva att de som har pengar får gå
förbi en kö. Dagens system har tyvärr lett till en sådan utveckling.
Vi vill dessutom ha ett högkostnadsskydd som är värt namnet, d.v.s. att
egenavgifterna i så stor utsträckning som möjligt inkluderas i detta
högkostnadsskydd.
För oss kristdemokrater är det viktigt att skilja på huvudmannaskap och
utförande. Kristdemokraterna ser privata alternativ som en förutsättning för
mångfald i vården. Samtidigt innebär inte detta att vi ifrågasätter var ansvaret
skall finnas. Landstingen skall även fortsättningsvis stå för
huvudmannaskapet, men det skall beredas möjlighet för andra, även privata
alternativ, att verka inom sjukvården.
Mångfald i vården
Att få tillgång till hälso- och sjukvård måste vara en grundtrygghet för
varje människa. I hälso- och sjukvården samverkar många människor med
stor kunskap och erfarenhet. Deras uppgift är att, utifrån kunskap om vad
som skapar och återger hälsa, kunna erbjuda insatser baserade på
vetenskap och beprövad erfarenhet. Till detta kommer att även aktivt
kunna ge stöd, lindra och trösta. Vi ser det som naturligt att detta arbete
kan utföras i annan regi än landstingens och kommunernas. Det mest
centrala är att vården utförs enligt de nationella mål och normer som
finns. Utrymmet för lokala anpassningar skall vara stort. Hälso- och
sjukvården måste kännetecknas av att patienten och anhöriga kan känna
trygghet och ha valfrihet.
De flesta medarbetare i hälso- och sjukvården ser sitt arbete som mycket
meningsfullt. Dessa yrken medför arbetsuppgifter som ofta handlar om de
mest dramatiska händelserna i människans liv: Födelse och död. Det är en
ytterst angelägen uppgift att skapa och fördela resurser till hälso- och
sjukvården. Hälso- och sjukvården är en verksamhet där många människor
vill medverka i beslut om både uppbyggnad och finansiering. I undersökning
efter undersökning återkommer ett tydligt mönster: Viljan att betala skatt till
hälso- och sjukvården är påfallande hög. Om den viljan skulle vara lika hög
med en annan finansiering vet vi för närvarande inget om. Under perioden
1993 till 1998 ökade medborgarnas utgifter för läkarvård, mediciner och
tandvård med nära 30 procent. Av de effekter vi känner till tycks de ökade
kostnaderna för tandvård ha väckt flest negativa reaktioner.
Politiska åtgärder måste vidtas för att säkra tillgången på kvalificerad
personal. Kortare beslutsvägar, ökat inflytande, större personligt ansvar och
förbättrade utvecklings- och karriärmöjligheter för vårdpersonalen är mycket
viktigt. Vården behöver också ett bättre och tydligare ledarskap. Endast på
detta sätt kan vårdyrken göras attraktiva för morgondagens unga människor.
Dessa förändringar kan skapas inom den offentligt drivna hälso- och
sjukvården. Vår nuvarande offentligt drivna sjukvård är inte dömd till
undergång. Men utvecklingen underlättas påtagligt av att man vågar
uppmuntra och stödja alternativa produktions- och organisationsformer. Att
vissa vårdyrken släpar efter lönemässigt kan heller inte motsägas. Detta
behöver på sikt givetvis åtgärdas för att nå fullgod rekrytering.
Systemet för att organisera hälso- och sjukvården i Sverige är bland de
mest sammanhållna och enhetliga bland jämförbara länder. Privata vårdgivare
med offentlig finansiering har blivit vanligare under 90-talet men når på de
flesta områden inte högre andel än 10-12 procent. Trots många s.k.
systemdiskussioner har inga större förändringar skett på flera decennier. Det
är mot den bakgrunden man bör se reaktionerna på den bolagisering och
försäljning av akutsjukhus som påbörjats i några av de stora regionerna. De
fåtal sjukhus som är föremål för försäljning kommer under överskådlig tid
inte att förändra bilden av ett mycket sammanhållet system med en stark
dominerande driftform, akutsjukhus som ägs och drivs av
landstingskommunerna. Vi anser att breda lösningar, i politiskt samförstånd,
är av stor betydelse i hälso- och sjukvården och deltar aktivt i strävanden att
bevara den traditionen i vårt land. Trots en del olika utfall verkar
opinionsundersökningar av allmänhetens inställning visa på öppenhet för fler
ägarformer i vården, förutsatt en offentlig och solidarisk finansiering.
En ökad mångfald av vårdgivare ger patienterna större valmöjligheter och
kan stimulera, utveckla och tillföra vården nya dimensioner. Privata,
kooperativa och ideellt drivna alternativ bör därför ges förutsättningar att
utvecklas. Fritt val av vårdgivare samt vård- och värdighetsgarantier, som
grundar sig på riksdagens prioriteringsbeslut, skall ligga till grund för
verksamheten.
Konkurrensutsättning av olika verksamheter får inte bli ett självändamål.
Konkurrensutsättning är ett medel för att skapa och stimulera effektivt
utnyttjande av begränsade resurser, stimulera nytänkande och bidra till god
och förhöjd kvalitet, ge personalen större medinflytande och delaktighet i
arbetet samt att ge patienterna en högre grad av valfrihet. En given fördel med
att alternativa aktörer uppstår är att kvalitetssäkringen kommer i fokus. Vid
organisationsförändringar som genomförs är det viktigt att ha kontroll över att
vården är av samma höga kvalitet och ges på lika villkor. Kraven på offentlig
insyn i verksamheterna och lika kvalitet för alla skall fortsatt vara densamma,
oavsett om verksamheten har enskild eller offentlig utförare. För oss är
patientens behov av trygghet och valfrihet i fokus.
Privata företag har aktivt medverkat till att ge svensk hälso- och sjukvård
en framskjuten plats i fråga om metoder, teknologi, forskningsinriktning och
kostnadsnivå. Främst har det skett i läkemedelsföretagen. På senare tid kan vi
också se flera mycket framgångsrika företag i andra branscher, till exempel
medicinsk teknik samt tekniska hjälpmedel.
Kristdemokraterna vill stödja utvecklingen av den humanistiska traditionen
i vården. Därför ser vi ett stort behov av opinionsbildning kring de
grundläggande värden som byggt upp hälso- och sjukvården och som vi anser
behöver bevaras och utvecklas i framtiden. Detta bör ske genom att ge fler
möjlighet att delta i den fortsatta utvecklingen av hälso- och sjukvården i vårt
land. Att skapa jämförelsemöjligheter inom verksamhetsområdet främjar
effektivitet, utveckling och trivsel.
Privata alternativ i primärvården
Av den nya nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvård framgår
det att regeringen godtar privata alternativ i primärvården, men samtidigt
vill man nu förbjuda att sjukhus drivs med vinstsyfte. Kristdemokraterna
anser att regeringens förslag om vinstförbud för sjukhus är mycket
ologiskt. Eftersom svensk hälso- och sjukvård är solidariskt finansierad
genom skatter är det inte på något sätt dyrare för skattebetalarna att
finansiera sjukhus där verksamheten bedrivs med så hög kvalitet och
effektivitet att den genererar ett överskott. Regeringens otidsenliga idé på
detta område riskerar att hämma utvecklingen av god vård istället för att
gynna den.
Kommunal självstyrelse - en demokratifråga
I slutbetänkandet från HSU 2000 har man bedömt behovet av resurser för
hälso- och sjukvården. Den grundläggande principen som fastslogs var att
hälso- och sjukvård skall erbjudas på lika villkor, vården skall finansieras
solidariskt och resurserna fördelas rättvist efter behov. Man påpekar även
i betänkandet att kommuner och landsting har olika förutsättningar och
befolkning som skiljer sig åt åldersmässigt. Därför anser vi
kristdemokrater att landstingen själva skall få besluta om hur man vill
organisera sin verksamhet. Det är viktigt att besluten fattas så nära
människorna som möjligt. Det är också de lokala politikerna som har den
bästa kunskapen om vad som gynnar medborgarna bäst. Regeringens
ifrågavarande förslag innebär en inskränkning av landstingens
beslutanderätt. Detta kan vi inte acceptera. Medborgarna går till val såväl
till landsting som till kommun. Avsikten är att kunna välja det parti som
bäst kan företräda medborgaren på den lokala nivån. Regeringen föreslår
ett förbud för landstingen att från den 1 januari 2001, efter korrekta
upphandlingar, överlämna driften av akutsjukvård till vårdföretag, hur
välrenommerade de än kan tänkas vara. Begreppet vinst har fått
regeringen att negligera väljarnas val av politisk inriktning. Den
demokratiska processen sätts ur spel och politiken blir alltmer
centraliserad och oförståelig för den vanlige medborgaren. Många
medborgare känner sig redan idag maktlösa, att de inte kan påverka.
Därför innebär denna typ av förslag att vi försvagar den demokratiska
processen och ifrågasätter om val till landsting och kommun egentligen är
meningsfulla. Kristdemokraterna vill att staten sätter upp mål för
sjukvården. Hur landstingen och kommunerna sedan vill uppnå dessa mål
måste vara ett beslut som de skall ta, oavsett om det innebär att hälso- och
sjukvården drivs i offentlig eller privat regi.
Ett annat demokratiskt dilemma i propositionen är det aviserade förslaget
att införa krav på två tredjedelars majoritet eller krav på två beslut med val
emellan. Detta är återigen ett sätt att sätta demokratin ur spel. Väljare kommer
inte att rösta om det existerar regler som förhindrar att politiken slår igenom.
Om tanken på två tredjedels majoritet överhuvudtaget skall väckas bör den
självfallet avhandla riksdagens beslut i ärenden som styr kommuner bort från
självstyret.
Grundlagen pekar ut den kommunala självstyrelsen som ett medel att
förverkliga demokratin. Inom vissa ramar finns det en betydande frihet för
kommunerna. Idag kan kommuner fatta beslut. Men finner regeringen och
riksdagsmajoriteten dem misshagliga så står det dem fritt - i rättslig mening -
att intervenera i den kommunala beslutskompetensen och inskränka
beslutanderätten i olika avseenden. Propositionen är ett utslag av en sådan
intervention. Det är olyckligt.
Kristdemokraterna har påpekat att subsidiaritetsprincipen bör bli
vägledande även för nationella förhållanden. Med den principen som grund
för kommunal självstyrelse så kan man konstatera att det behövs en utökad
respekt från statsmaktens sida för den kommunala gemenskapens eget
kompetensområde. Förslaget är inte uttryck för en sådan respekt. Lagrådet sa
i en annan liknande fråga 1999 följande: "någon innebörd måste dock den
kommunala självstyrelsen ha". Regeringens förslag underminerar den i stället
ytterligare.

Stockholm den 21 november 2000
Alf Svensson (kd)
Inger Davidson (kd)
Göran Hägglund (kd)
Mats Odell (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
Maria Larsson (kd)
Jan Erik Ågren (kd)
Ragnwi Marcelind (kd)
Ulf Björklund (kd)