Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om s.k. smartkort som metod för att underlätta och
förenkla blodgivande.
Motivering
Tillgängligheten för blodgivning i vårt land varierar kraftigt samtidigt
som vården regelbundet lider av brist på blod. I förhållande till andra
områden är det förvånande att inte mer gjorts för att öka möjligheterna för
personer som regelbundet lämnar blod att enkelt kunna göra det var man
än befinner sig i vårt land. Vi vill därför föreslå att ett nationellt register
för blodgivare upprättas och därmed skapar förutsättningar för en
förbättring av situationen.
Idag kan många personer ha svårt att lämna blod på annan givarcentral än
den man regelbundet besöker. Nya provtagningar, kontroll etc. är tidsödande
och dyrbara åtgärder som ofta förekommer när man första gången besöker en
blodgivarcentral. De tidigare använda givarkorten duger inte idag med de
höga krav på kontroll som måste ställas. En teknisk lösning med s.k.
smartcard ("telefonkort") skulle kunna innebära att alla nödvändiga fakta
finns lagrade på kortet samtidigt som byråkratin kring ett centralt register kan
undvikas.
Motiven för detta är flera: Först och främst skulle det öka möjligheterna att
tillgodose behovet av blod inom vården. I samband med katastrofer är det
ibland nödvändigt att få in blodgivare för extra donation. Vid de tillfällena
kan varje tillgänglig blodgivare vara ovärderlig. Ett system som det
föreslagna skulle innebära att även tillfälliga besökare omgående kan ge sitt
bidrag. Det skulle öka säkerheten vid blodgivning och skapa mer enhetlig
normering av verksamheten. Den höga rörligheten bland människor med
arbete under vardagarna på annan ort än hemorten gör att det är angeläget att
enkelt men ändå säkert kunna lämna blod på annan ort. Det skulle vidare
medverka till att alla blodcentraler måste ha en gemensam bedömningsgrund
för diagnostik och handläggning för smittsamma sjukdomar, dvs. att en
hepatit B är en hepatit B oavsett om diagnosen ställs vid bloddonationen som
sker i Kiruna, Västernorrland eller Ystad. Detta skulle innebära en
kvalitetshöjning.
Det finns risk för negativa reaktioner från dem som är rädda för att bli
registrerade i en gemensam databas. Vi menar att den tekniska utformningen
måste garantera den enskildes integritet. De etiska problem som följer av att
lagra biologiska data om enskilda människor ska inte underskattas men är
idag fullt möjliga att hantera på ett säkert sätt, och här menar vi att ett
"smartcard" för bloddonatorer kan vara en lösning på problemet.