1. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till
åtgärder för att förbättra situationen för anhöriga, i synnerhet barn, till
dömda.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring i
socialtjänstlagen att även kriminalvården får samma skyldighet som polis
och åklagare att anmäla barns behov av stöd och skydd till socialtjänsten.
Denna skyldighet skall även framgå av Kriminalvårdsstyrelsens häktes-
och anstaltsföreskrifter.
2 Inledning
Barn vilka har en förälder som döms till vård eller fängelse lever i en
mycket svår situation. Antalet barn i denna situation uppskattas till 8-1
000. Samhället brister i sitt ansvar för dessa barn på flera punkter. Det
gäller såväl barnens behov av stöd som deras rätt till en väl fungerande
kontakt med sin frånvarande förälder.
Det finns också ett behov av stöd till barn under den svåra tiden mellan
anmälan och fram till att dom faller. Många barn behöver också stöd även om
föräldern frikänns. För att barn ska få så gott stöd som det är möjligt behöver
också den förälder som inte är anklagad få stöd och hjälp för att på bästa sätt
hjälpa barnet.
De anklagade och dömda kan också ha övriga anhöriga som behöver hjälp
och stöd. För många är det en upplevelse belagd med mycket skuld och skam
att ha en make/maka, son/dotter eller bror/syster som är anklagad för
brottslighet. Många väljer att isolera sig och förändra livsföringen på många
plan.
3 Behovet av stöd
Barn som utsätts för en separation p.g.a. att en förälder har dömts till vård
eller straff drabbas hårt. Omgivningens reaktioner på händelsen bidrar
också ofta till detta. Att förlora kontakten med en viktig person innebär
även en sorg som måste bearbetas. Barnens bild av fängelser och
vårdinrättningar är ofta präglad av medias bilder av betong, murar, vapen
och "vatten och bröd- diet" vilket inte bidrar till att lätta denna sorg.
Möjligheterna till stöd är små. De barn- och ungdomspsykiatriska
klinikerna är underdimensionerade, socialtjänsten har ingen beredskap
och kriminalvården har inte ansvar för familjen. I de fall där det finns en
kvarvarande förälder drabbas även denna av separationen och behöver
stöd för att kunna hjälpa barnet i sorgen. Barn ur olika åldersgrupper har
olika behov och upplevelser i samband med att en förälder tas om hand
för vård eller straff, och dessa olika behov måste uppmärksammas. Vem
som har ansvaret för att stödet till dessa barn utformas på ett utifrån
barnets behov riktigt sätt måste klargöras. Även om barnet inte behöver
uppleva själva gripandet skapar frihetsberövandet en känslomässig kris
eller ett psykiskt trauma hos barnet. Att bli berövad en förälder tillfogar
barnet psykisk smärta som kan vara djup och ta sig uttryck i olika
symtom. Dessa symtom kan vara sömnsvårigheter, matvägran,
överaktivitet, koncentrationssvårigheter och aggressivitet. Påfrestningen
är så stor att det finns risk för bestående psykiska skador. Beroende på
barnets ålder uppstår en mängd frågor hos barnet. Vad är det som händer?
Vad har mamma eller pappa gjort? Vad skall hända mig? Varför har
pappa gjort det? Är han/hon oskyldig? Vad skall jag säga till mina
kompisar och till dem i skolan?
4 Gripandet
Först måste det poängteras att vi är väl införstådda med polisens
arbetssituation; att en order om gripande måste verkställas. Polisen utför
sitt arbete för att skydda andra samhällsmedborgare och för att gripa
någon som kanske har begått ett grovt brott. Frågor om hur gripandet kan
verkställas så att barn tillfogas så liten psykisk skada som möjligt, och hur
barn skall tas om hand i den aktuella situationen, har hittills inte fått
någon särskild uppmärksamhet i polisarbetet. Det finns inte några
nationella regler som kan ge polisen vägledning. Frågan behandlas inte i
några handböcker eller liknande. Ibland följer en socialsekreterare med
polisen när föräldrar skall gripas. Det handlar då om situationer där man
bedömer att barn måste omhändertas i samband med gripandet, men detta
är inte någon allmän rutin. Bristen på rutiner för hur barns situation skall
uppmärksammas vid föräldrars gripande gör att polisens faktiska
handlande varierar. Detta skapar en risk för att barn ibland utsätts för
större påfrestningar än nödvändigt.
5 Anmälan till socialtjänsten
När barn kan behöva stöd och skydd av socialtjänsten är polis och
åklagare skyldiga att göra en anmälan enligt 71 § i socialtjänstlagen
(SoL). Eftersom utredningar har visat att det finns exempel på bristande
kunskap om denna skyldighet är det värdefullt att polis och åklagare görs
uppmärksamma på den. Men det är inte alltid en person, som döms till
fängelse, först har gripits av polisen och varit häktad. Det kan bli ett
uppehåll mellan häktningen och fängelsevistelsen. I dessa fall finns det en
risk att ett barns behov av stöd och skydd inte kommer till socialtjänstens
kännedom. Därför bör kriminalvården ha samma skyldighet enligt
socialtjänstlagen att göra anmälan till socialtjänsten som polis och
åklagare har. Denna skyldighet bör också finnas inskriven i
Kriminalvårdsstyrelsens häktes- och anstaltsföreskrifter. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att kunna fullgöra en sådan anmälningsskyldighet måste det alltid
undersökas om de som tas in på anstalt har underåriga barn och vilka konse-
kvenser intagningen får för barnet. Denna kunskap behövs också för att
kriminalvården skall kunna underlätta kontakten mellan barn och föräldrar.
6 Barn som medföljer på anstalt
Enligt gällande lagstiftning kan en kvinna medges tillstånd av
kriminalvården att medföra spädbarn under vistelse på anstalt eller i
häkte. En kvinna som är havande eller ammar får beviljas uppskov under
tid som bedöms som skälig.
Många kvinnliga fångar har ofta en svår livssituation med inslag av droger,
upprepad kriminalitet, arbetslöshet och svaga sociala nätverk. Av de intagna
kvinnorna är ca 60 procent missbrukare av droger. År 1997 hade 92 intagna
kvinnor utländskt medborgarskap varav 11 hade utvisning i domen.
Många män har i likhet med intagna kvinnor en svår livssituation, men
medan kvinnorna sällan har någon man som kan ta hand om barnet, har
männen ofta en kvinna som tar hand om deras barn.
När socialtjänsten skall utreda vad som är bäst för barnet; att följa med
modern i häkte eller till anstalt, eller att omhändertas av någon annan, uppstår
ibland frågan om vilken kommun som har ansvaret för utredning och insats.
Det är, enligt 72 § i SoL, folkbokföringskommunen som har ansvar för
bistånd, stöd och sociala insatser.
Genom kriminalvårdens statistik har det visat sig att i genomsnitt 16 barn
årligen vistats på någon anstalt fram till 1998. Barnens åldrar har varierat
från
nyfödd till 2 år. År 1997 varierade åldrarna från nyfödd till högst 11 månader.
Den genomsnittliga vistelsetiden har varierat mellan två till fyra månader. Vid
längre strafftider har barnet skilts från modern när det blivit ett år för att
bli
omhändertagen av annan familjemedlem eller placerad i familjehem. Det är
viktigt att framhålla att om ett barn skall följa med mamman i häkte eller till
anstalt måste socialtjänsten ha konstaterat att hon har tillräcklig
omsorgsförmåga, att placeringen är till barnets bästa och att ingen annan
lösning finns att tillgå.
7 Omhändertagande i familjehem
När det gäller omhändertagande måste socialtjänsten och kriminalvården
ha ett nära samarbete för att lindra skadeverkningarna av separationen så
mycket som möjligt. De tilltänkta familjehemsföräldrarna bör uppmanas
att komma på upprepade besök under en länge period före separationen.
De bör också ges möjlighet att bo i besökslägenhet tillsammans med
föräldern och barnet under anstaltsvistelsen. Det är också viktigt att
föräldern och familjehemsföräldrarna får stöd och hjälp så att kontakten
mellan föräldern och barnet kan fortsätta och utvecklas. För att
upprätthålla kontakten mellan föräldrar och barn bör det kunna utgå
ekonomiskt stöd från socialtjänsten.
8 Kontakten mellan intagna och deras barn
Den vanligaste kontakten som intagna har med familjen och barnen är via
telefon och brev. Den sker också vid barns besök i fängelset och vid
permissioner.
Svårigheterna är många, t.ex. är det dyrt att ringa. Kostnaden för
telefonkort kan ta en stor eller större del av veckolönen (250-300 kronor) i
anspråk, varför telefonsamtalen ofta blir få. Barnet kan inte heller ringa
föräldrarna direkt. Föräldrarna kan inte heller alltid ringa när barnen är
hemma. Detta beror bl.a. på att kriminalvårdspersonalen måste vara
tillgänglig för att slå det godkända numret. Efter inlåsning går det inte heller
att ringa till och från anstalterna.
När det gäller brev kan det ta en vecka eller mer innan brev mellan
föräldrar, som sitter häktade med restriktioner, och deras barn kommer fram,
vilket beror på att breven först måste kontrolleras av åklagaren.
Vid besök uppstår också problem. Avståndet mellan barnets bostad och
anstalten kan vara för långt. Resorna blir dyra och tar lång tid och
besökstiderna kanske inte passar långväga besökare, varför besöken blir få.
Besökstiderna är oftast korta. Den genomsnittliga besökstiden är drygt en och
en halv timme lång. Det vanligaste är att de intagna tillåts ta emot två besök i
veckan.
Ofta är besöksrummen torftigt möblerade och utrustade. De kan upplevas
som otrevliga och det kan vara svårt att sysselsätta små barn i dem. Rädslan
för, eller erfarenheten av, att barnen och deras följeslagare kroppsvisiteras
får
en del föräldrar och barn att avstå från att ta initiativ till besök på anstalt.
I utredningen "Barn med frihetsberövade föräldrar" föreslås det att intagna
med barn under 18 år bör få möjlighet att utan kostnad telefonera till sina barn
i den omfattning som den lokala enheten finner det skäligt i det individuella
fallet, dock minst två gånger per vecka. Det sägs också att de intagna som
dömts till långa strafftider med placering i anstalt långt från hemorten
särskilt
bör beaktas.
Vidare föreslår utredningen att både häkten och anstalter utser särskild
personal som kan ansvara för barns besök så att dessa kan ske på ett för
barnet bättre sätt än i dagsläget.
9 Slutsats
Trots att en stor utredning gjorts som visar på behovet av åtgärder för
barn till dömda har inga åtgärder vidtagits. Inte heller har situationen för
och stödet till andra anhöriga förbättrats. Därför måste regeringen nu
vidta åtgärder för att stärka dessa grupper.