1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder för att förbättra situationen för anhöriga, i synnerhet barn, till dömda.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring i socialtjänstlagen att även kriminalvården får samma skyldighet som polis och åklagare att anmäla barns behov av stöd och skydd till socialtjänsten. Denna skyldighet skall även framgå av Kriminalvårdsstyrelsens häktes- och anstaltsföreskrifter.
2 Inledning
Barn vilka har en förälder som döms till vård eller fängelse lever i en mycket svår situation. Antalet barn i denna situation uppskattas till 8-1 000. Samhället brister i sitt ansvar för dessa barn på flera punkter. Det gäller såväl barnens behov av stöd som deras rätt till en väl fungerande kontakt med sin frånvarande förälder.
Det finns också ett behov av stöd till barn under den svåra tiden mellan anmälan och fram till att dom faller. Många barn behöver också stöd även om föräldern frikänns. För att barn ska få så gott stöd som det är möjligt behöver också den förälder som inte är anklagad få stöd och hjälp för att på bästa sätt hjälpa barnet.
De anklagade och dömda kan också ha övriga anhöriga som behöver hjälp och stöd. För många är det en upplevelse belagd med mycket skuld och skam att ha en make/maka, son/dotter eller bror/syster som är anklagad för brottslighet. Många väljer att isolera sig och förändra livsföringen på många plan.
3 Behovet av stöd
Barn som utsätts för en separation p.g.a. att en förälder har dömts till vård eller straff drabbas hårt. Omgivningens reaktioner på händelsen bidrar också ofta till detta. Att förlora kontakten med en viktig person innebär även en sorg som måste bearbetas. Barnens bild av fängelser och vårdinrättningar är ofta präglad av medias bilder av betong, murar, vapen och "vatten och bröd- diet" vilket inte bidrar till att lätta denna sorg. Möjligheterna till stöd är små. De barn- och ungdomspsykiatriska klinikerna är underdimensionerade, socialtjänsten har ingen beredskap och kriminalvården har inte ansvar för familjen. I de fall där det finns en kvarvarande förälder drabbas även denna av separationen och behöver stöd för att kunna hjälpa barnet i sorgen. Barn ur olika åldersgrupper har olika behov och upplevelser i samband med att en förälder tas om hand för vård eller straff, och dessa olika behov måste uppmärksammas. Vem som har ansvaret för att stödet till dessa barn utformas på ett utifrån barnets behov riktigt sätt måste klargöras. Även om barnet inte behöver uppleva själva gripandet skapar frihetsberövandet en känslomässig kris eller ett psykiskt trauma hos barnet. Att bli berövad en förälder tillfogar barnet psykisk smärta som kan vara djup och ta sig uttryck i olika symtom. Dessa symtom kan vara sömnsvårigheter, matvägran, överaktivitet, koncentrationssvårigheter och aggressivitet. Påfrestningen är så stor att det finns risk för bestående psykiska skador. Beroende på barnets ålder uppstår en mängd frågor hos barnet. Vad är det som händer? Vad har mamma eller pappa gjort? Vad skall hända mig? Varför har pappa gjort det? Är han/hon oskyldig? Vad skall jag säga till mina kompisar och till dem i skolan?
4 Gripandet
Först måste det poängteras att vi är väl införstådda med polisens arbetssituation; att en order om gripande måste verkställas. Polisen utför sitt arbete för att skydda andra samhällsmedborgare och för att gripa någon som kanske har begått ett grovt brott. Frågor om hur gripandet kan verkställas så att barn tillfogas så liten psykisk skada som möjligt, och hur barn skall tas om hand i den aktuella situationen, har hittills inte fått någon särskild uppmärksamhet i polisarbetet. Det finns inte några nationella regler som kan ge polisen vägledning. Frågan behandlas inte i några handböcker eller liknande. Ibland följer en socialsekreterare med polisen när föräldrar skall gripas. Det handlar då om situationer där man bedömer att barn måste omhändertas i samband med gripandet, men detta är inte någon allmän rutin. Bristen på rutiner för hur barns situation skall uppmärksammas vid föräldrars gripande gör att polisens faktiska handlande varierar. Detta skapar en risk för att barn ibland utsätts för större påfrestningar än nödvändigt.
5 Anmälan till socialtjänsten
När barn kan behöva stöd och skydd av socialtjänsten är polis och åklagare skyldiga att göra en anmälan enligt 71 § i socialtjänstlagen (SoL). Eftersom utredningar har visat att det finns exempel på bristande kunskap om denna skyldighet är det värdefullt att polis och åklagare görs uppmärksamma på den. Men det är inte alltid en person, som döms till fängelse, först har gripits av polisen och varit häktad. Det kan bli ett uppehåll mellan häktningen och fängelsevistelsen. I dessa fall finns det en risk att ett barns behov av stöd och skydd inte kommer till socialtjänstens kännedom. Därför bör kriminalvården ha samma skyldighet enligt socialtjänstlagen att göra anmälan till socialtjänsten som polis och åklagare har. Denna skyldighet bör också finnas inskriven i Kriminalvårdsstyrelsens häktes- och anstaltsföreskrifter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att kunna fullgöra en sådan anmälningsskyldighet måste det alltid undersökas om de som tas in på anstalt har underåriga barn och vilka konse- kvenser intagningen får för barnet. Denna kunskap behövs också för att kriminalvården skall kunna underlätta kontakten mellan barn och föräldrar.
6 Barn som medföljer på anstalt
Enligt gällande lagstiftning kan en kvinna medges tillstånd av kriminalvården att medföra spädbarn under vistelse på anstalt eller i häkte. En kvinna som är havande eller ammar får beviljas uppskov under tid som bedöms som skälig.
Många kvinnliga fångar har ofta en svår livssituation med inslag av droger, upprepad kriminalitet, arbetslöshet och svaga sociala nätverk. Av de intagna kvinnorna är ca 60 procent missbrukare av droger. År 1997 hade 92 intagna kvinnor utländskt medborgarskap varav 11 hade utvisning i domen.
Många män har i likhet med intagna kvinnor en svår livssituation, men medan kvinnorna sällan har någon man som kan ta hand om barnet, har männen ofta en kvinna som tar hand om deras barn.
När socialtjänsten skall utreda vad som är bäst för barnet; att följa med modern i häkte eller till anstalt, eller att omhändertas av någon annan, uppstår ibland frågan om vilken kommun som har ansvaret för utredning och insats. Det är, enligt 72 § i SoL, folkbokföringskommunen som har ansvar för bistånd, stöd och sociala insatser.
Genom kriminalvårdens statistik har det visat sig att i genomsnitt 16 barn årligen vistats på någon anstalt fram till 1998. Barnens åldrar har varierat från nyfödd till 2 år. År 1997 varierade åldrarna från nyfödd till högst 11 månader. Den genomsnittliga vistelsetiden har varierat mellan två till fyra månader. Vid längre strafftider har barnet skilts från modern när det blivit ett år för att bli omhändertagen av annan familjemedlem eller placerad i familjehem. Det är viktigt att framhålla att om ett barn skall följa med mamman i häkte eller till anstalt måste socialtjänsten ha konstaterat att hon har tillräcklig omsorgsförmåga, att placeringen är till barnets bästa och att ingen annan lösning finns att tillgå.
7 Omhändertagande i familjehem
När det gäller omhändertagande måste socialtjänsten och kriminalvården ha ett nära samarbete för att lindra skadeverkningarna av separationen så mycket som möjligt. De tilltänkta familjehemsföräldrarna bör uppmanas att komma på upprepade besök under en länge period före separationen. De bör också ges möjlighet att bo i besökslägenhet tillsammans med föräldern och barnet under anstaltsvistelsen. Det är också viktigt att föräldern och familjehemsföräldrarna får stöd och hjälp så att kontakten mellan föräldern och barnet kan fortsätta och utvecklas. För att upprätthålla kontakten mellan föräldrar och barn bör det kunna utgå ekonomiskt stöd från socialtjänsten.
8 Kontakten mellan intagna och deras barn
Den vanligaste kontakten som intagna har med familjen och barnen är via telefon och brev. Den sker också vid barns besök i fängelset och vid permissioner.
Svårigheterna är många, t.ex. är det dyrt att ringa. Kostnaden för telefonkort kan ta en stor eller större del av veckolönen (250-300 kronor) i anspråk, varför telefonsamtalen ofta blir få. Barnet kan inte heller ringa föräldrarna direkt. Föräldrarna kan inte heller alltid ringa när barnen är hemma. Detta beror bl.a. på att kriminalvårdspersonalen måste vara tillgänglig för att slå det godkända numret. Efter inlåsning går det inte heller att ringa till och från anstalterna.
När det gäller brev kan det ta en vecka eller mer innan brev mellan föräldrar, som sitter häktade med restriktioner, och deras barn kommer fram, vilket beror på att breven först måste kontrolleras av åklagaren.
Vid besök uppstår också problem. Avståndet mellan barnets bostad och anstalten kan vara för långt. Resorna blir dyra och tar lång tid och besökstiderna kanske inte passar långväga besökare, varför besöken blir få. Besökstiderna är oftast korta. Den genomsnittliga besökstiden är drygt en och en halv timme lång. Det vanligaste är att de intagna tillåts ta emot två besök i veckan.
Ofta är besöksrummen torftigt möblerade och utrustade. De kan upplevas som otrevliga och det kan vara svårt att sysselsätta små barn i dem. Rädslan för, eller erfarenheten av, att barnen och deras följeslagare kroppsvisiteras får en del föräldrar och barn att avstå från att ta initiativ till besök på anstalt.
I utredningen "Barn med frihetsberövade föräldrar" föreslås det att intagna med barn under 18 år bör få möjlighet att utan kostnad telefonera till sina barn i den omfattning som den lokala enheten finner det skäligt i det individuella fallet, dock minst två gånger per vecka. Det sägs också att de intagna som dömts till långa strafftider med placering i anstalt långt från hemorten särskilt bör beaktas.
Vidare föreslår utredningen att både häkten och anstalter utser särskild personal som kan ansvara för barns besök så att dessa kan ske på ett för barnet bättre sätt än i dagsläget.
9 Slutsats
Trots att en stor utredning gjorts som visar på behovet av åtgärder för barn till dömda har inga åtgärder vidtagits. Inte heller har situationen för och stödet till andra anhöriga förbättrats. Därför måste regeringen nu vidta åtgärder för att stärka dessa grupper.
Stockholm den 29 september 2000
Sven-Erik Sjöstrand (v)
Ingrid Burman (v)
Lena Olsson (v)
Ulla Hoffmann (v)
Alice Åström (v)
Yvonne Oscarsson (v)
Rolf Olsson (v)
Claes Stockhaus (v)
Carlinge Wisberg (v)