1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en utredning av
konsekvenserna av att infoga tandvårdsförsäkringen i hälso- och
sjukvårdens högkostnadsskydd.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att
monopolsituationen inom barn- och ungdomstandvården skall upphöra.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett tandvårdsstöd
för ungdomar som riktas direkt till den enskilde.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att landstingen
skall vara skyldiga att genomföra en upphandling av den uppsökande
verksamheten för äldre.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om åtgärder för att
skapa konkurrensneutralitet mellan offentlig och privat tandvård.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avskaffa 65-årsgränsen för tandläkares verksamhet i
enlighet med vad som anförs i motionen.
4 Utvecklingen
4.1 Tandhälsans utveckling
Effekter av den nya tandvårdsförsäkringen är för tidig att utläsa. Studier
om tandhälsans utveckling grundar sig på undersökningar som är gjorda
innan den nya tandvårdsförsäkringen infördes. Däremot finns det tecken
som tyder på att 1990-talets åtstramningar har inneburit att svenskarnas
tandhälsa har försämrats. Bland annat visar en studie från Socialstyrelsen
att andelen som har dålig tandhälsa har ökat från 2.5 procent till 4.4
procent från slutet av 1980-talet till mitten av 1990-talet. Studien visar
också den alarmerande uppgiften att det är en större andel i åldersgruppen
mellan 20 och 44 år som besöker tandläkaren mer sällan. 1996-1997
svarade nästan 13 procent att de inte besökt tandläkaren de senaste två
åren, jämfört med 8 procent 1988-1989. Orsaken är förmodligen att den
ekonomiska nedgången drabbat ungdomar i högre grad än andra grupper
och att de prioriterat bort tandläkarbesök. Även bland personer i övre
medelåldern märks klasskillnaderna, bland personer med "manuella
yrken" hade drygt 9 procent tuggbesvär medan motsvarande var 4 procent
för dem med högstatusyrken. Den senare gruppen besöker tandläkaren
oftare än andra, enligt samma undersökning. Klasskillnaderna i tandhälsa
har dock inte ökat under den perioden. Andra rapporter visar att barn i
"fattiga" bostadsområden inte har lika bra tandstatus som sin jämnåriga
kamrater där föräldrarna har högstatusyrken - trots att barn- och
ungdomstandvården är gratis. Generellt blir dock barnens tandhälsa allt
bättre.
Tandvårdsreformen har inneburit klara förbättringarna för äldre och
funktionshindrade som bor i särskilda boendeformer eller omfattas av den
kommunala omsorgen. De erbjuds numera att utan avgift få sitt muntillstånd
bedömt och få den nödvändiga tandvården utförd mot en avgift som tillämpas
inom den öppna hälso- och sjukvården, för närvarande högst 900 kronor/år.
Reformen innebar också klara förbättringar för personer med stora
tandvårdsbehov till följd av långvarig/kronisk sjukdom eller funktionshinder
och som därför behöver mer tandvård än vad som i övrigt är normalt. De har
fått ett stöd motsvarande det högkostnadsskydd som finns inom hälso- och
sjukvården.
4.2 Prisutvecklingen
När den nya tandvårdsförsäkringen infördes 1999 blev prissättningen fri.
Riksförsäkringsverket har mot bakgrund av detta vid två tillfällen
granskat prisutvecklingen för landstingens tandvård. Den första rapporten
kom 1999 och under denna sommar har ytterligare en undersökning
gjorts. Riksförsäkringsverket har också granskat privattandläkarnas
prissättning. Undersökningarna visar att privattandläkarna i huvudsak
följer landstingens prissättning.
Undersökningen visar på stora skillnader i prissättning mellan olika
landsting. En vanlig undersökning, profylaxbesök och ett par
framtandsfyllningar kostar för patienten i ett landsting 993 kronor, samma
behandling kostar i ett annat landsting 1493 kronor. Motsvarande pris för
patienten var 1998 1300 kronor. För en mer omfattande behandling där
patienten behöver ersätta en avbiten tand och sätta in en brygga, varierar
priserna med upp till 1500 kronor. Riksförsäkringverket konstaterar slutligen i
sin rapport att landstingen har fortsatt att höja sina totalpriser även år 2000,
att
prisstegringarna inte står i proportion till den allmänna prisutvecklingen och
att skillnaderna mellan landstingen har ökat det senaste året.
5 Åtgärder
Centerpartiet anser att samhällets stöd till vuxentandvård främst bör syfta
till en bättre tandhälsa bland befolkningen, så att vårdbehovet och därmed
kostnaderna för enskilda och samhället på sikt minskar. Stödet till grupper
inom vården och omsorgen samt förebyggande insatser för den övriga
befolkningen har förbättrats samtidigt som vissa mer omfattande
behandlingar har blivit dyrare. Den fria prissättningen har gjort att många
behandlingar har blivit dyrare.
En viktig del i tandvårdsstödet är den fria barn- och ungdomstandvården.
Syftet med bastandvården är att göra det möjligt för fler att uppnå och
upprätthålla en god tandhälsa. Vuxna ska få möjlighet till regelbundna
undersökningar, förebyggande åtgärder och övrig hälsobevarande tandvård
samt viss infektions- och inflammationsbehandling till en rimlig kostnad.
På sikt bör avgifterna för och finansieringen av tandvård harmoniseras
med hälso- och sjukvårdens finansiering. Det finns i dagsläget flera förslag
till lösningar. En möjlighet är att inkludera tandvården i hälso- och
sjukvårdens högkostnadsskydd. En annan möjlighet är att bygga vidare på
den nuvarande tandvårdsförsäkringen så att högkostnadsskyddet i den
förstärks. I nuläget bör det nuvarande högkostnadsskyddet förstärkas för att
ge ett stöd till personer som är i behov av omfattande tandvårdsbehov. Det är
samtidigt angeläget att belysa och analysera de ekonomiska, organisatoriska
och hälsorelaterade konsekvenserna av att inkludera tandvården i hälso- och
sjukvårdens högkostnadsskydd. Frågan bör analyseras i en utredning. Det bör
ges regeringen till känna.
5.1 Barn- och ungdomstandvården
Tandvården bedrivs idag inom två jämnstora sektorer, till skillnad från
sjukvården där privata vårdgivare svarar för en mycket liten del. Den
privata tandvårdens möjligheter varierar beroende på var man verkar, men
landstingen har genom ändringar i tandvårdslagen fått en lagstadgad
möjlighet att sluta avtal med annan om att utföra landstingens uppgifter
inom barn- och ungdomstandvården. Allt fler landsting begagnar sig av
möjligheten av att upphandla barn- och ungdomstandvården, vilket är
positivt. Samtidigt är det viktigt att upphandlingarna inte är för stora så att
det omöjliggör för mindre företag att delta i upphandlingen.
En förutsättning för att patienten ska ha möjlighet att själv avgöra sitt
tandläkarval är att det finns privata tandläkare i hela landet. Det å andra
sidan
förutsätter att privata vårdgivare har möjlighet att, på lika villkor,
konkurrera
om att utöva barn- och ungdomstandvård, eftersom barn- och
ungdomstandvården utgör en icke oväsentlig andel av all
tandvårdskonsumtion.
Enligt Centerpartiet är en ökad konkurrens inom barn- och
ungdomstandvården av väsentlig betydelse för att öka den enskildes valfrihet
och effektiviteten inom den kommunala sektorn. På samma sätt som kravet på
bättre särredovisning för folktandvården bör vara ett villkor för statliga medel
till landstingens tandvård, bör en lagstadgad rätt till valfrihet mellan
offentlig
och privat tandvård för barn och ungdomar införas. Monopoliseringen inom
barn- och ungdomstandvården bör således upphöra. Centerpartiet anser att
regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagreglering i
enlighet med detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet ser med stor oro på utvecklingen med att många ungdomar
som lämnat den fria barn- och ungdomstandvården inte vidhåller sin kontakt
med tandläkaren. I det nuvarande tandvårdsstödet finns en speciell ersättning
för ungdomstandvård. I ett landsting har man infört en gratis undersökning
men det finns även landsting som, trots den extra ersättningen, tar en högre
avgift för ungdomar än för vuxna. Den nationella ersättningen kommer
därmed inte ungdomarna till del och syftet med ersättningen, som var att den
skulle användas för uppsökande verksamhet, har inte har nått sitt syfte. Det
finns anledning att prova nya modeller för tandvårdssubventionen till
ungdomar och en sådan lösning är att subventionen ges direkt till den enskilde
för att utnyttjas hos valfri tandläkare. Regeringen bör återkomma med förslag
om en speciell ungdomssatsning som riktar sig direkt till ungdomar. Detta bör
ges regeringen till känna.
5.2 Tandvård för äldre
En del av tandvårdsstödet riktar sig till personer som bor i särskilda
boendeformer m.m. Dessa erbjuds kostnadsfri uppsökande verksamhet
bl.a. munvårdsbedömning, individuell rådgivning och introduktion om
daglig munvård. Centerpartiet anser att den uppsökande verksamheten
och den tandvårdsbehandling som därefter kan bli nödvändig ska
konkurrensutsättas. Personer inom den kommunala omsorgen ska ha
möjlighet att välja eller bibehålla sin tandläkarkontakt. Centerpartiet anser
att regeringen bör återkomma med lagförslag om att landstingen skall
vara skyldiga att genomföra en upphandling av den uppsökande
verksamheten och den efterföljande tandvård som kan behövas. Detta bör
ges regeringen till känna.
5.3 Konkurrensneutralitet avseende tandvård
Ökad mångfald bland vårdgivare samt ökad konkurrens innebär stora
välfärdsvinster. Alternativ till de offentliga vårdgivarna är viktiga inte
bara för att få resurserna att räcka längre utan också för att säkra valfrihet
åt patienterna. Tandvården bedrivs idag inom två jämnstora sektorer, till
skillnad mot sjukvården där privata vårdgivare svarar för en mycket liten
del. Tandvårdsmarknaden har därmed en särställning bland de
verksamheter som omfattas av kommunkontosystemet. Verksamheten
bedrivs på en avreglerad marknad där fri prissättning och fri
etableringsrätt råder, vilket medför att en olikformig behandling i
skattehänseende får större effekter på detta område än för övriga
verksamheter. Centerpartiet anser därför att det är av stor vikt att rätta till
den obalans i konkurrens som råder mellan offentlig och privat tandvård
på grund av mervärdesskattereglerna. En första åtgärd är att ställa krav
om särredovisning för folktandvårdens verksamhet, därutöver bör något
av de tre alternativ som presenterats i utredningen SOU 1999:133 för att
komma till rätta med problemen genomföras. Detta bör ges regeringen till
känna.
5.4 65-årsgränsen
Av 2 kap. 3 § lagen om allmän försäkring framgår att ersättning för
tandvård endast lämnas om tandvården utförts av en legitimerad
tandläkare eller legitimerad tandhygienist som inte fyllt 65 år. Möjlighet
att meddela undantag från bestämmelserna finns inte. Lagstiftningen leder
till särskilda problem för patienter och vårdgivare då behandlingstiden är
relativt lång, som vid tandregleringsbehandlingar etc.
Tandregleringsbehandlingar är fleråriga, ofta 3-4 år och dessa måste
förhandsprövas av försäkringskassan. 65-årsgränsen innebär att en
tandläkare i tandreglering inte kan vara säker på att själv kunna fullfölja
en behandling som påbörjats då denne är 61 år eller äldre. Det kan inte ha
varit meningen att lagstiftningen i praktiken blir så stelbent att tandläkare
i tandreglering måste upphöra med verksamheten redan vid 61 års ålder.
Det finns anledning att förändra 65-årsgränsen, inte minst mot bakgrund av
pensionsreformen och möjligheten till flexibel pensionsålder. Men som en
kortsiktig åtgärd bör nuvarande lagstiftning göras mer flexibel och patient-
vänlig, så att de beskrivna problemen inte behöver uppstå. Detta bör ges
regeringen till känna.
Beträffande en generell höjning av åldersgränsen återkommer vi till detta i
vår äldremotion.