Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till tilläggsdirektiv för
att utreda alternativ till barns växelvis boende, efter det att föräldrarna
beslutat att separera, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Skapa alternativ till växelvis boende
Inom ramen för arbetet med att överväga automatisk gemensam vårdnad
för ogifta föräldrar gav Justitiedepartementet våren 1999 ett uppdrag till
en barnpsykiatrisk expert att belysa bl.a. frågor om gemensam vårdnad
och växelvis boende. I december 1999 gav regeringen Socialstyrelsen i
uppdrag att genomföra studier och sammanställa kunskap om hur små
barn påverkas av växelvis boende samt att utreda hur berörda parter bäst
kan få information och stöd så att barnets bästa kan tillgodoses.
Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars 2001.
Bakgrund
Barnen är de stora förlorarna när föräldrarna bestämmer sig för att inte
leva tillsammans. Det är inte lätt att få fram en lösning som bäst tillvaratar
barnens behov. Experterna har olika åsikter. Föräldrarna är rädda att
förlora kontakten med sitt barn och alternativen till växelvis boende är få.
En femtedel av befolkningen, 1.860.000 svenskar, är barn mellan 0 och 17
år. 95 procent av dessa barn är födda i en familj med båda de ursprungliga
föräldrarna. Trots detta växer nästan 30 procent av barnen upp i hem utan den
ena biologiska föräldern.
Hela samhällsapparaten är inkopplad med många lagar och regler för att
barnen ändå skall få en bra livskvalitet och utvecklingsmöjligheter, trots
föräldrarnas brustna drömmar om ett långt liv tillsammans med det barn som
blir frukten av kärlek mellan människor.
I kampen för jämställdhet händer det ibland att man går för långt.
1998 infördes en lag som ser till föräldrarnas bästa och inte barnens.
Föräldrabalken ändrades så att domstolarna nu, mot en förälders vilja, kan
döma till gemensam vårdnad av barnen och även till växelvis boende utan att
föräldrarna är sams eller kan samarbeta.
Lösningen för att barnen skall kunna leva ett vardagsliv tillsammans med
sina föräldrar är att barnen växelvis vistas hos föräldrarna. Föräldrarnas
inbördes kamp för rättvisa, ekonomiska fördelar och barnens kärlek riskerar
att skapa en förvirrad värld, med psykiska och kroppsliga ohälsotillstånd hos
barnen.
Det är inte svårt att sätta sig in i hur det skulle vara att som vuxen varje
vecka byta boendemiljö. Att som litet barn ha två miljöer, två sängar, två
uppsättningar av leksaker, kläder och förhoppningsvis lekkamrater och att
resa långa vägar mellan dessa två miljöer, riskerar sätta djupa spår och störa
den personliga utvecklingen.
Låt barnen sitta i "orubbat bo"
Om föräldrarna tycker att växelvis boende är en lycklig lösning, då borde
de erbjuda sig att bo på detta vis själva. Dvs. barnen bor kvar i sin
invanda miljö och föräldrarna växelvis bor hos dem under t.ex. en månad
var.
Detta låter sig göras i många andra länder, t.ex. i Frankrike. Det före detta
gemensamma hemmet blir barnets hem. Barnen får på så vis "sitta i s.k.
orubbat bo" och föräldrarna har ett annat hem under den tid de inte är hos sina
barn.
Barnen är oskyldiga offer i detta drama och det är föräldrarna som borde ta
den olägenheten, under den tid då barnet behöver trygghet och ro, att bo på
två ställen om man inte kan leva under samma tak. Invändningen kan då vara
att föräldern då inte har lika lätt att skapa ett nytt liv med en ny partner.
Föräldrarnas frihet och lycka kan kanske få stå tillbaka genom det livslånga
åtagande som det innebär att sätta ett barn till världen. Barnens bästa kan inte
vara att kastas mellan två miljöer med risk att inte rota sig någonstans. Har
man en gång satt barn till världen, kommer man aldrig inför sig själv i första
rummet.