1 Sammanfattning
De uppgifter som sköts av den offentliga sektorn har med tiden blivit alltflera. Den svarar inte bara för finansieringen av exempelvis sjukvård, äldreomsorg och skola utan också till mycket stor del för att erbjuda vården och utbildningen. Trots världens högsta skatter finns stora brister i den svenska välfärden. De offentliga monopolen är emellertid nu på väg att rämna.
Det offentliga måste koncentrera insatserna på det som ingen annan i samhället kan och bör göra. Det handlar t.ex. om att alla - oavsett inkomst och hälsotillstånd - skall ha rätt till vård och utbildning. Den stat, det landsting eller den kommun som tar på sig alltför många uppgifter, riskerar till slut att misslyckas med dem alla.
Bara med en mångfaldens välfärd kan välfärden göras hållbar i en tid när kraven på välfärdstjänster växer allt snabbare. Vi menar att det nu behövs en samlad strategi för att öppna vård, skola och omsorg för variation, valfrihet och nya driftsformer.
En strategi för en frigörelse av vården, omsorgen och skolan måste innehålla flera och skiftande element eftersom verksamheterna sinsemellan är olika. Följande tre utgångspunkter bör emellertid vara gemensamma:
- Gemensam finansiering av tjänster som innebär en omfördelning av risker mellan individer eller som syftar till lika förutsättningar.
- Rätt att välja mellan olika alternativ för dem som utnyttjar tjänsterna.
- Mångfald i utbudet av tjänsterna.
För detta arbete bör det tillsättas en särskild kommission, liknande den s.k. Lindbeck-kommission som i början på 1990-talet gjorde en samlad genomgång av svensk ekonomi.
Kommissionens uppdrag bör innefatta att identifiera hinder och regler som står i vägen för den utveckling som redan sker i kommuner och landsting. Staten får inte i praktiken agera som utvecklingens drivankare, utan skall tvärtom bana väg för nya lösningar.
Ett engagerat och målmedvetet arbete för att skapa mångfaldens välfärd bäddar för en snabb utveckling i riktning mot både större frihet, starkare utveckling och ökad trygghet. Med en mångfald som ledstjärna inom vården, skolan och omsorgen kommer människors sökande efter bästa välfärd samt av personalens vilja att utveckla verksamheten att styra utvecklingen av välfärden.
Förutom att välfärden blir bättre blir den också mera nära och påverkbar för människorna. Människor får makten över välfärden.
2 Innehållsförteckning 3
4 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en strategi och en kommission för mångfaldens välfärd.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya driftsformer i socialtjänsten.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vårdgaranti och obligatorisk hälsoförsäkring.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldrepeng för trygghet och valfrihet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya och alternativa barnomsorgsformer.1
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkoren för att välja skola.1 7. 1 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till UbU.
5 Den allomfattande statens misslyckande
Sedan urminnes tider har människan strävat efter välstånd och trygghet. Grunden har framför allt varit det egna arbetet, det egna sparandet och den egna utvecklingen. Det har sedan kompletterats med offentliga insatser där samverkan mellan människor har svarat för viktiga gemensamma angelägenheter som försvar, rättstrygghet och sjukvård.
De uppgifter som sköts av den offentliga sektorn har med tiden blivit alltflera. Det offentliga ansvaret har i allt högre grad ersatt det personliga ansvar som individen har för sig själv och för sin familj. Det är inte rätt.
Denna utveckling har möjliggjorts genom att begreppet välfärd i Sverige har kommit att uppfattas som liktydigt med offentliga insatser. Ju större offentliga åtaganden, desto större är välfärden, enligt detta synsätt.
Förvanskningen av välfärdsbegreppet har legitimerat kraftiga skattehöjningar men det har också legitimerat uppbyggnaden av offentliga monopol på hela välfärdsområdet. Den offentliga sektorn svarar inte bara för finansieringen av exempelvis sjukvård utan också till mycket stor del för att erbjuda vården.
De offentliga monopolen är först sedan några år tillbaka på väg att rämna. Trots världens högsta skatter finns stora brister i den svenska välfärden.
Det allmänna kan aldrig och får aldrig ta över ansvaret för sådant som medborgarna både kan och vill klara själva. Om detta sker påverkas hushållen mera av politiker och offentlig sektor än av sina egna val och prioriteringar. Men det skadar också välfärdsverksamheterna genom sämre kvalitet, mindre följsamhet med medborgarnas behov och högre kostnader - som i sin tur resulterar i ännu högre skatter. Fullföljandet av det offentligas kärnuppgifter försvåras när det offentliga sysslar också med allt annat. Det drabbar till slut samhällets verkligt utsatta.
Det offentliga måste fokusera på det som ingen annan i samhället kan och bör göra. Det handlar om att alla barn skall ha rätt till en bra utbildning, inte om att driva alla skolor i kommunens egen regi. Det handlar om att alla - oavsett inkomst och hälsotillstånd - skall ha rätt till den vård som de behöver. Det handlar inte om att alla sjukhus skall vara landstingsägda. Den stat, det landsting eller den kommun som tar på sig alltför många uppgifter, riskerar till slut att misslyckas med dem alla. Det finns det i dag alltför många exempel på.
Det finns uppgifter där det offentliga har ett oavvisligt ansvar. Dit hör t.ex. rättsstatens alla funktioner men också det yttersta skyddet när den egna förmågan inte räcker. I det ligger exempelvis rätten till bra sjukvård. Vi vill förstärka statens möjligheter att utöva detta ansvar, men samtidigt öppna för den nya tidens frihet.
6 Den inlåsta välfärden
Dagens svenska välfärdsstat är inlåst. För den enskilde finns det ofta bara en enda sak att välja på. De stora välfärdsapparaterna möjliggör inte för sina medarbetare att utveckla verksamheten och stimulerar inte till den följsamhet med förändrade och individuella behov i samhället som verksamhet driven på enskilda människors villkor får med självklarhet. Storskaliga hierarkiska organisationer låser in valmöjligheter, nytänkande, lyhördhet och arbetsglädje.
Välfärdens urholkning syns inte minst inom sjukvården. I en ny undersökning från WHO hade alla EU-länder utom tre en bättre sjukvård än Sverige. För oss svenskar är vårdköerna det främsta tecknet på att något är fel. När vårdgarantin avskaffades av den socialdemokratiska regeringen efter valet 1994, växte köerna snabbt.
Det blir också alltmera uppenbart att köerna inte är ett kostnadsproblem. Flera undersökningar visar att det är dyrare att låta människor vänta på vård än att ge vård. Det är kostnaderna för sjukskrivningar, produktionsbortfall och hemtjänst som är det stora problemet, inte kostnaderna för själva vården eller för rehabilitering. Därtill kommer det mänskliga lidande som köerna ger upphov till.
Samtidigt som alla prognoser visar på ett stegrat rekryteringsbehov till vård och omsorg framöver, ökar stressen och utbrändheten hos dem som arbetar där i dag. Människor får inte utrymme och möjlighet att utvecklas i de storskaliga offentliga välfärdsapparaterna. De syns inte utan blir anonyma kuggar i ett maskineri med ofta dåligt ledarskap.
Det är oroande att så få unga kan tänka sig att arbeta inom vård, skola och omsorg. När ansvar inte följer befogenhet, möjligheten att påverka sin arbetssituation är liten, utvecklingsmöjligheterna små och belöningarna få, då blir resultatet misshushållning med den ofta mycket högutbildade personalen. Det märks inte minst på socialkontoren, där många anställda tvingas administrera bidragsutbetalningar i stället för att arbeta med hållbara lösningar på underliggande sociala problem.
Även om verksamheten inom vård, skola och omsorg vanligen överlever tack vare en lojal personalkader - som heller inte alltid har någon annanstans att gå - blir kvaliteten i verksamheterna lidande när reglerna kringskär utvecklingsmöjligheterna. Ofta börjar det med att de mjuka faktorerna får stryka på foten. Det syns i sjukvården, där den rent medicinska verksamheten fortfarande är av hög klass, men där det samtidigt finns allvarliga problem med t.ex. bemötande och flexibilitet.
I andra verksamheter är det framför allt anpassningen till människors varierande och föränderliga behov och önskemål som brister. Så är det t.ex. inom barnomsorgen. Den nuvarande kommunala barnomsorgen fungerar väl för dem som vill ha och behöver just en sådan verksamhet, men dåligt för alla andra som ändå måste vara med och betala barnomsorgen över skattsedeln.
Många tvingas betala dubbelt för omsorgen om barnen - först över skatten och sedan privat vid sidan av. Här blir de nya klasskillnaderna tydliga - mellan dem som måste nöja sig med det kommunen erbjuder och dem som har resurser att köpa något annat. Inom sjukvården köper alltfler privata sjukvårdsförsäkringar som låter dem gå före i vårdkön.
Förr eller senare påverkas även de hårda faktorerna i den svenska välfärdsstaten. Det sker i skolan, där alltfler går ut grundskolan utan elementära basfärdigheter som att läsa, skriva och räkna samt inom äldreomsorgen, där även den rent medicinska kvaliteten ofta är undermålig.
I välfärdsstaten skenar inte utvecklingen, men däremot kostnaderna. Läkemedelsnotan fortsätter att öka okontrollerat, trots regeringens panikartade åtgärder för att stoppa kostnadsutvecklingen. En huvudorsak till ökningarna är nya, dyrare och oftast bättre läkemedel, som i många fall kan medföra effektivare behandling, färre sjukskrivningar och bättre livskvalitet. Men välfärdsstaten klarar inte av att ta vara på dessa nya möjligheter på ett konstruktivt sätt.
Det är uppenbart att det inte längre går att lappa och laga på det gamla systemet, utan att ett nytt synsätt måste få ta över. Sverige var länge ett föregångsland i många avseenden. I dag är Sverige inte längre det föredöme vårt land varit. Det blir alltmera uppenbart när fler och fler reser utomlands och även bor i andra länder under kortare och längre perioder.
Det som finns kvar är bilden av ett land med en extrem välfärdsmodell. Svenska folket betalar världens högsta skatter men har inte världens bästa välfärd. Den modellen är inte värd att bevara. Det som skall bevaras är den gemensamma finansieringen av välfärdstjänsterna. Den ger alla människor samma möjligheter - oavsett inkomst - men förutsätter inte att alla behöver eller vill ha likadan service.
Gemensam finansiering är emellertid inte och får inte bli detsamma som storskalig produktion i offentliga välfärdsmonopol. Bara med en mångfaldens välfärd kan välfärden göras hållbar i en tid när kraven på välfärdstjänster växer allt snabbare.
7 De stora välfärdsapparaternas framväxt
Det finns flera skäl till att de välmenande tankarna - om välfärd åt alla - i praktiken slog fel. Här väljer vi att peka på framför allt tre olika faktorer: en politisk vilja att driva allt i egen regi, likriktning av utbildning och forskning på välfärdsområdet samt statliga styr- och regleringsåtgärder.
Den politiska retoriken har länge präglats av en tanke att "samhället" är mera solidariskt ju högre skatterna är och att skillnader per definition är av ondo. Resultatet är logiskt nog en välfärdsstat som kostar mycket pengar och som erbjuder medborgaren mycket små valmöjligheter.
Men många av verksamheterna inom vård, skola och omsorg drevs tidigare i småskalig offentlig regi. Med dåtidens befolkningsmönster fanns ofta inte utrymme för mer än en skola eller en läkare på en och samma ort. I den miljön verkade t.ex. folkskolorna och provinsialläkarna.
Frågan om offentlig eller privat drift var då inte någon avgörande stridsfråga, det viktiga var att verksamheterna i fråga kom till stånd. I dåtidens samhälle kunde även offentlig drift fungera väl.
Skolläraren och provinsialläkaren var på de flesta håll väl kända lokalt och besatt omfattande lokal- och personkännedom. För den högre utbildningen och för den mera krävande sjukvården byggdes realskolor, läroverk och lasarett. En del av dessa var offentliga och andra privata.
Sedan dess är det mycket som har förändrats. Verksamhetens skala och omfattning har växt kraftigt, genom längre skolgång, större behandlingsmöjligheter i sjukvården o.s.v. De tidigare små skolorna är inte längre - lika lite som vårdcentralerna - särskilt småskaliga. Men de är fortfarande offentliga.
Det var nog inte så många som föreställde sig att det viktiga offentliga engagemanget skulle leda till ett storskaligt offentligt skol- eller vårdmonopol. Det var emellertid just det som blev resultatet, p.g.a. en långtgående tilltro till stordriftens fördelar och en naiv föreställning om hur hierarkisk styrning fungerar.
I perioder har det - t.ex. vad beträffar lasarett och större skolor - förekommit en medveten kommunalisering av många verksamheter som tidigare var privata. Under 1960- och 70-talen var stämningarna gentemot privata företag negativa i hela det ledande politiska skiktet. Under denna period växte den kommunala verksamheten högst medvetet och på bekostnad av varje form av tänkbara alternativa driftsformer. Det var helt enkelt så de allra flesta politiker ville ha det. Misstron mot privata företag inom välfärdssektorn levde i huvudsak kvar under hela 1980-talet, trots att man ofta talar om 1980-talet som ett decennium med marknadsinriktade reformer.
När den kommunala barnomsorgen expanderade saknades följaktligen varje tanke på alternativa driftsformer. I den andan ökade även landstingens engagemang i tandvården. Det gäller inom vuxentandvården men framför allt inom barn- och ungdomstandvården - som erbjöds gratis och där privattandläkarna inte hade en chans att konkurrera. Socialtjänsten är exempel på en annan verksamhet som fann sina nuvarande verksamhetsformer under denna tid.
Politiska ambitioner har alltså haft mycket skuld i utvecklingen. Men de professionella gruppernas inflytande skall inte heller underskattas. Socialhögskolorna har t.ex. länge utgjort den främsta rekryteringsbasen till socialtjänstens verksamhet, och ger därigenom en erfarenhets- och värdegemenskap åt de administrativa och ledande grupperna i socialtjänsten.
Lärarhögskolorna har haft en liknande roll för skolan, om än betydligt mindre utpräglad. På senare tid har även förskollärarutbildningen kommit att bli alltmera betydelsefull. Sjukvårdsutbildningarna har alltid bevarat sitt oberoende och i huvudsak förblivit opåverkade av politiska trender, men har samtidigt ofta misslyckats med att uppmärksamma de krav som ett professionellt ledarskap ställer.
Homogeniteten i utbildningsbakgrund inom vård, skola och omsorg är slående. Det har även vuxit fram en betydande mängd forskning präglad av denna homogena tankevärld. De som arbetar t.ex. med socialtjänstfrågor, inom central och lokal förvaltning samt inom universitetsvärlden, har alltför ofta samma utbildningsbakgrund och korsbefruktar därmed inte varandra med idéer och tankar i den utsträckning som vore önskvärt. Dessutom utestängs personer med andra erfarenheter som kan ha en mer öppen attityd till hur verksamheten kan bedrivas.
Vid sidan av de professionella gruppernas inflytande har även staten påverkat utvecklingen, inte minst genom olika former av statsbidrag till kommuner och landsting. Det var t.ex. inte länge sedan som staten reglerade nästan varje aspekt av skolan, från klasstorlek till timplan.
För något decennium sedan beslutade man att statsbidragen skulle bli mindre styrande över hela det kommunala fältet. Kommunerna skulle få en "påse" med pengar från staten som de själva kunde bestämma hur de ville använda. Nu har regeringen backat från denna politik och det finns alltfler exempel på hur man vill stärka det statliga inflytandet över de kommunala verksamheterna. Förekomsten av reglerade statliga resurstillskott i form av stimulansbidrag till kommuner och landsting växer följaktligen. Det handlar om bidrag till nya initiativ i äldreomsorgen, till kvalitetsutveckling i förskolan, till storstadssatsningar o.s.v.
Socialdepartementet tillhör de mest regleringsivrande departementen. Därifrån har det på kort tid lanserats fyra olika handlingsplaner för verksamheter som regeringen vill styra hårdare. Det gäller äldreomsorgen, sjukvården, handikappolitiken samt alkoholpolitiken. Men handlingsplaner för utvecklingen fungerar bara inom ramen för en planekonomisk modell. Samma tendenser syns inom utbildningen och forskningen. Specialdestinerade anslag och politiska pekpinnar får allt större utrymme.
8 En ny syn på välfärden
De svenska välfärdsapparaterna var - till för inte så länge sedan - helt skyddade från alternativ och konkurrens. Verksamheten drevs i det offentligas egen regi av offentliganställd personal. I den mån man ändå köpte in verksamheter och entreprenader från omvärlden - t.ex. från företag och kooperativ - gällde det vanligen sidoverksamheter som t.ex. matlagning eller transporter.
Denna situation håller nu på att ändras. Alltfler, framför allt utanför socialdemokratin, ifrågasätter om det höga skattetrycket i sig leder till bättre välfärd. Att så inte är fallet är i ett internationellt perspektiv uppenbart. Det talas också alltmera om hur det går att erbjuda mera välfärd för mindre pengar. Även den extrema jämlikhetsideologin håller på att slipas av. Alltfler ser att olikheter inte per definition behöver vara av ondo, utan att de faktiskt kan återspegla olika människors behov och önskemål.
Det blir också alltmera tydligt att merparten av den offentliganställda personalen står bakom kraven på nya driftsformer. När verksamheter har övergått i annan regi har personalen vanligen upplevt detta som en avsevärd förbättring. Det framgår av ett flertal undersökningar. Exemplets makt har varit stort för att åstadkomma denna betydande värderingsförskjutning - som sannolikt tillhör de långsiktigt mest viktiga för den framtida utvecklingen av den svenska välfärden.
En ny syn på välfärden håller följaktligen på att växa fram. Nästan ingen hävdar numera att monopol och centralstyrning är effektivare än konkurrens och mångfald. Orsakerna till åsiktsförskjutningarna är flera, bl.a. kostnaderna. En minst lika viktig orsak är emellertid de effekter som mångfald har haft på kvaliteten. Inom sjukvården har t.ex. introduktionen av element av valfrihet för patienterna på många håll inneburit en helt ny typ av bemötande och större tillgänglighet. Fler arbetsgivare inom vård, skola och omsorg gör det dessutom lättare att rekrytera personal och ger personalen bättre möjligheter att utvecklas i arbetslivet.
De stora välfärdsapparaterna har hållit tillbaka en viktig grogrund för ny- och egenföretagande. Man hör ibland sägas att det inte finns några bra entreprenörer bland anställda inom den offentliga sektorn. Det man glömmer då är att den som har velat bli t.ex. sjuksköterska har haft få privata arbetsgivare att välja på. Det har heller inte funnits några egentliga möjligheter att starta eget.
Det är något grundläggande fel med en välfärdsapparat som hela tiden måste ha stimulansbidrag och handlingsplaner för att utvecklas. Drivkrafter till utveckling måste - liksom möjligheterna att pröva nya idéer - alltid vara inbyggda i verksamheten.
En sådan utvecklingskraft och sådana möjligheter finns i en syn på välfärden där driftsformerna varierar och där mångfalden får utrymme. Vi vill därför flytta ned makt och inflytande så nära medborgarna och personalen som möjligt.
Vi vill förvandla sjukvården, äldreomsorgen och skolan från kostnadsposter i den kommunala budgeten till framtidssektorer som erbjuder alla trygghet och valfrihet.
Om pengarna följer den enskilde eleven, patienten eller pensionären i stället för att administreras av olika politiska församlingar, då kan alla välja det sjukhus, den skola eller det äldreboende som passar dem bäst. Då behöver man inte bekymra sig över om de kommunala anslagen är tillräckliga. Då behöver man inte köa.
Då behöver inte förekomsten av fler pensionärer längre beskrivas som ett problem, utan i stället som en möjlighet. Då är inte äldre människor en belastning, utan en möjlighet att utveckla nya tjänster och starta nya företag. Då är det lovvärt att skapa välstånd genom att erbjuda människor god vård och omsorg.
Utgångspunkten för mångfaldens välfärd är att människor skall känna sig tillfreds med sin tillvaro genom att de får en bra service som de själva valt. Utgångspunkten skall inte som i dag vara likriktning inom ramen för ett och samma system. Det finns inte bara ett, av Socialdepartementet fastställt, svar på vad vård är.
Riksdagsledamöter, landstingsvalda och kommunpolitiker vet inte bättre än människor som vårdas eller arbetar i vården, vilken vård man som enskild patient behöver. Därför skall pengarna inte administreras kollektivt utan följa varje människas väg genom livet.
I ett välmående samhälle skall man kunna vara förvissad om att man får en god vård när man blir sjuk och att man får den när man blir sjuk - inte när det passar landstingens planering. Var och en skall kunna välja den skola som passar henne eller honom bäst. Alla skall kunna tillbringa sina äldre dagar i trygghet och anständighet, på det sätt som man själv väljer, utan att bli betraktad som en börda för samhället och som en besvärande utgiftspost i den kommunala budgeten.
9 Mångfaldens välfärd bryter fram
Trots alla problem i den svenska välfärdsstaten finns ändå många bra och välskötta verksamheter inom vård, skola och omsorg. Inom skolan växer alternativen snabbt fram. De reformer som genomförts - framför allt i moderatledda kommuner - bådar också gott och är på god väg att öppna upp och förnya en sektor som länge har varit alltför stängd för impulser utifrån.
Upphandlingar har i flertalet fall förstärkt kvalitetsfokus och möjliggjort att man klarar av de påfrestningar i form av stegrade krav som välfärden utsätts för. Genom skolpeng, barnomsorgspeng och på senare tid också äldrepeng, ges individer möjligheter till ett större inflytande över de verksamheter som tillhör de viktigaste i livet. Inom sjukvården stärks valfriheten kraftigt genom reformer på flera håll i landet. På i princip alla områden växer omfattningen av alternativa driftsformer.
Stora förändringar har de senaste decennierna ägt rum inom barn- och äldreomsorgen. Andelen privat verksamhet har där vuxit från nära noll till nära tio procent. Samtidigt har dock den kommunala barnomsorgen - räknat i antalet platser - normalt vuxit mera än den privata. Barnomsorgen och äldreomsorgen har det gemensamt att behoven där har vuxit mycket snabbt. I en verksamhet som växer är det alltid lättare för de alternativa verksamheterna att snabbt få fotfäste.
Inom skolväsendet slår antalet ansökningar om att få starta fristående skolor rekord. Fortfarande är det dock en mycket liten andel av eleverna som får möjlighet att gå i fristående skolor.
Sjukvården har sedan länge haft omfattande alternativa inslag i öppenvården. De alternativa driftsformerna har på senare år förstärkt sin ställning och fått ett annat erkännande än de haft tidigare. Nästan alla landsting har också infört valfrihet i barn- och ungdomstandvården, något som sedan länge ansetts självklart inom vuxentandvården.
Det område där valfriheten fått tydligast fotfäste är kanske inom handikappolitiken. Den personliga assistansen har mycket väl tydliggjort den enskilde handikappades eget inflytande och rättigheter. År 1997 fanns totalt cirka 30 000 personliga assistenter i landet. Omkring 17 000 av dessa arbetade i kommunerna och runt 13 000 i privata företag, kooperativ eller som anställda direkt av den handikappade.
Den personliga assistansen är ett exempel på att en ny verksamhet - som tillkommit under 1990-talet - har fått en helt annan struktur än de gamla verksamheterna inom vård, skola och omsorg. Här råder det nästan jämvikt mellan privat och offentlig verksamhet. Alternativen har fått en stark ställning.
Den slutna sjukhusvården finns dock fortfarande kvar som ett av de områden där det politiska motståndet mot all annan drift än genom landstingen är som starkast. De privata inslagen är ännu så länge små - hittills finns i landet ett enda privat akutsjukhus (S:t Göran). Ytterligare ett akutsjukhus (Simrishamn) övergår till privat drift under år 2000.
På hela det psykiatriska och psykoterapeutiska fältet finns också en långt gående diskriminering av alternativa verksamheter och initiativ. Hjälp från privatpraktiserande psykologer och psykoterapeuter är fortfarande i hög grad förbehållen individer och familjer som kan betala för vården.
Inom socialtjänsten använder kommunerna sedan länge olika behandlingsalternativ i samband med institutionsplaceringar av såväl barn som vuxna. Här har man insett betydelsen av specialiserade verksamheter som står fria från den offentliga sektorn, som kan pröva nya behandlingsmetoder och som kan arbeta närmare individen än den kommunala socialtjänsten. Men i andra delar av socialtjänsten undviker nästan alla kommuner av princip att använda alternativen - annat än om man därtill är absolut tvungen.
Erfarenheter visar med önskvärd tydlighet att alternativ till offentlig vård ger bättre och effektivare vård, skola och omsorg. För en tid sedan presenterades t.ex. en årlig undersökning från Statistiska centralbyrån (SCB) och Handelshögskolan (Svenskt Kvalitetsindex). Där konstateras att den privata vården ges fortsatt markant högre betyg än den offentliga.
Bara en knapp fjärdedel av västvärldens invånare lever i länder där sjukvården i dominerande utsträckning tillhandahålls av offentliga vårdgivare. Det handlar om Norden, Storbritannien, Irland och Sydeuropa. Australien, Nya Zeeland och kontinentala Västeuropa har en blandning av offentliga och privata vårdgivare. I USA, Kanada, Nederländerna, Japan och Schweiz dominerar de privata vårdgivarna. Utvecklingen i Sverige och utomlands går mot en ökad andel vård med andra huvudmän än landstingen.
Inom skolan har Sverige i många avseenden kommit långt - internationellt sett - i arbetet för mångfald. Sverige har sedan den borgerliga regeringsperioden haft världens mest tydliga regler när det gäller allas rätt och möjlighet att välja skola. Även om valfriheten har inskränkts av den socialdemokratiska regeringen och även om regeringen i grunden ogillar valmöjligheterna finns det fortfarande mera utrymme för utveckling i den svenska skolan än vad det gör i många andra länders skolsystem.
Det som skett och sker bör emellertid bara få bli början. Med flera alternativ och större möjligheter för de befintliga alternativen att utveckla sin verksamhet skulle ett verkligt "lyft" i vården, skolan och omsorgen kunna uppnås. Det är initiativ i den riktningen som den svenska välfärden behöver, inte handlingsplaner som syftar till att släta över befintliga missförhållanden och förstärka centralstyrningens roll i verksamheten.
Även om det numera finns alternativ inom de flesta välfärdsverksamheter, har monopolen i praktiken ännu inte brutits. Dominansen för den offentliga sektorn är olika stor i olika verksamheter och i olika delar av landet, men är överallt - bortsett möjligen från den personliga assistansen - mycket stark.
Privat anställda inom vård, skola och omsorg 1998
Tabell 1: (Antal privat anställda Andel av samtliga anställda )
Källa: SCB och SAF
Den offentliga dominansen hänger samman med att den privata verksamheten av många politiker fortfarande uppfattas som ett hot mot den politiska hegemonin i den egna kommunen eller det egna landstinget - i de fall där den inte håller sig inom snävt avgränsade ramar där den offentliga sektorn behöver avlastas.
Monopolen består p.g.a. svårigheterna med att bryta upp dem, avveckla befintliga privilegier och få till stånd ett nytt tankesätt där offentlig verksamhet inte längre betraktas som ett självklart normaltillstånd. Med ett sådant förhållningssätt kommer kommun- och landstingsverksamheten att förbli dominerande och någon mera betydande mångfald av driftsformer blir aldrig verklighet.
Det är nu tid för mera bestämda reformer för att förverkliga valfriheten för alla.
10 Baklänges in i framtiden
I dag ställer nästan alla nya och högre krav på den svenska välfärden. T.o.m. de anställda i den svenska välfärdsstaten börjar allt oftare söka jobb utomlands, där arbetsvillkoren är bättre och lönen högre.
Det går i dag att bota sjukdomar som inte kunde botas tidigare - tack vare nya behandlingar och nya läkemedel. Människor inser i allt högre grad dessa möjligheter och ställer med rätta ökade krav på sjukvården. Men sjukvården klarar inte ens av att möta de gamla kraven.
Även dagens elever och studenter har många möjligheter i och utanför Sverige. I dag konkurrerar utbildningar om att få studenter, inte bara tvärtom. Svensk utbildning måste vara i toppklass, annars åker studenterna utomlands. Det är i så fall en allvarlig larmklocka för tillståndet i svenskt utbildningsväsende; många av de unga som lämnar landet kommer aldrig tillbaka.
Dagens föräldrar har också andra önskemål än föräldrar hade förr i tiden. De skaffar färre barn och det sker senare i livet. Arbetslivet ställer nya krav men ger också nya möjligheter. Allt färre arbetar nio till fem och alltfler vet inte exakt vad de skall göra om en vecka, en månad, ett år eller tio år. För många föräldrar - män som kvinnor - är det svårt att räcka till. Allt detta ställer andra krav på barnomsorgen och på möjligheterna att kombinera barnomsorg med andra omsorgsformer. Föräldrarna ställer också högre pedagogiska krav på barnomsorgen.
Snart går den stora 40-talistgenerationen i pension. Det ställer krav på äldreomsorgen rent volymmässigt. Men 40-talistgenerationen är också - i en helt annan utsträckning än tidigare generationer - van att ställa krav. De handikappade är ytterligare en grupp som - med rätta och som följd av den handikappreform som den borgerliga regeringen genomförde - har fått upp ögonen för att man faktiskt kan och bör ställa krav på nödvändigt bistånd.
Nu växer nytänkande och engagemang i de nya friskolorna. De gamla och nästan alltid offentliga skolorna har svårt att anpassa sig. Men skolministern är mest bekymrad över att en del av de nya skolorna går med vinst.
Regeringen överväger t.o.m. att försvåra och begränsa möjligheterna att starta friskolor. Skälet sägs vara att det stora intresset för friskolor medför att kommunala skolor riskerar att läggas ned. Uppenbarligen glömmer man bort att anledningen till nedläggningshotet är att föräldrar - i sökandet efter bästa möjliga utbildning för sina barn - väljer andra skolor som de anser bättre för barnen.
Även i barnomsorgen växer de privata alternativen och kooperativen som svar på föräldrarnas önskemål om mera flexibilitet och ny pedagogik. Regeringen lägger i det läget fram förslag - den s.k. maxtaxan - som cementerar det kommunala dagismonopolet genom att göra dess tjänster billigare än de redan är, i jämförelse med alla andra alternativ.
I sjukvården börjar landstingsmonopolet brytas upp genom initiativ som tas lokalt. De värst drabbade patienterna försöker t.o.m. söka vård utomlands, när de inser att de inte kommer att få den hemma. För att hindra utvecklingen mot ett avvecklat landstingsmonopol startar socialministern en symbolisk debatt med hårda ord om vinstintresse i sjukvården. Resultatet blir att en av Sveriges mest lovande framtidssektorer vingklipps och lamslås. Samtidigt vägrar man betala för dem som sökt vård utomlands och agerar på EU-nivån för att hindra andra europeiska patienter från att göra detsamma.
I Stockholm vill man förbättra socialtjänstens möjligheter att nå ut genom att använda privata alternativ inom behandling och utredning. Då ropar Socialdemokraterna på hinder och förbud även här. Detta trots att svenska kommuner sedan länge arbetar med alternativa driftsformer inom socialtjänsten - därför att man inte själv anser sig kunna driva verksamheten på ett bra sätt.
Regeringen går baklänges in i framtiden. Enda trösten är att på längre sikt kommer varken patienter, studenter, föräldrar eller någon annan grupp att finna sig i att ha en sämre välfärd än utomlands, särskilt inte i tider av växande krav på välfärden. Alla dessa stegrade krav förändrar just nu i grunden förutsättningarna för välfärdsstaten. Möjligheterna blir större men kraven på välfärdsstaten mångdubblas.
11 Dubbla budskap och ständiga reträtter
Välfärden skall förbättras och rättvisan skall öka. Resurserna i kommuner och landsting ökar nu kraftigt, både genom höjda statsbidrag och stigande skatteintäkter. Detta säkrar långsiktigt kvaliteten i vården, skolan och omsorgen.
Så sade statsminister Göran Persson när han i september år 2000 presenterade sin regeringsförklaring för riksdagen. Regeringsförklaringen var närmast kliniskt fri från idéer om ökad valfrihet, bortsett från när Göran Persson berömde sig själv för de goda statsfinanserna och talade om hur glad han var över att politikerna nu kan välja istället för att besluten dikteras av ekonomiska nödvändigheter.
Det är ungefär den plats som valfriheten och mångfalden har i Socialdemokraternas Sverige. Frågan om valfrihet har reducerats till politikernas möjlighet att styra och ställa - inte de enskilda människornas.
Socialdemokraterna vill avskärma den svenska sjukvården från omvärlden och utveckla den med hjälp av en nationell handlingsplan. Det är uppenbart feltänkt. Det bygger på ett antagande att politiker och centrala tjänstemän kan styra verksamheten bättre än de som arbetar i den till vardags. Det är en plan- ekonomisk tanke om politikers makt och möjligheter som är verklighetsfrämmande och bygger på ett utpräglat uppifrånperspektiv.
Samtidigt vill Socialdemokraterna pumpa in mera pengar i kommuner och landsting. Men mera pengar i dåliga system kommer tyvärr aldrig att hjälpa. Med något undantag är brist på resurser inte det primära problemet. Det är bristen på väl använda resurser som är problemet.
Alla nya krav på välfärden ställer krav på de politiska beslutsfattarna. Men Socialdemokraterna väljer att sätta sig på tvären i fråga efter fråga. Det stora problemet med regeringens politik för mångfald är inte det som står i högtidstalen, utan allt det som inte står där och de initiativ i direkt motsatt riktning som regeringen tar i andra sammanhang.
På sjukvårdsområdet presenterade man - paradoxalt nog samtidigt som den nationella handlingsplanen för bl.a. mångfald i sjukvården - en lagrådsremiss med ett illa underbyggt förbud mot privata akutsjukhus. Alldeles uppenbart sänder regeringen motstridiga signaler. Regeringen hotar med förbud och repressalier mot kommuner som genomför reformer även inom andra verksamheter.
Även på lokal nivå gör Socialdemokraterna vad de kan för att förhindra utvecklingen mot en mångfaldens välfärd. Man avstyrker nya friskolor i sina yttranden till Skolverket, man subventionerar folktandvården, man ställer orimliga villkor för privatläkare o.s.v.
Skälet till att det inte gjorts några reformer i den socialdemokratiska välfärdsstaten är enkelt. Socialdemokraterna är motståndare till reformer för ökad valfrihet, på samma sätt som de varit emot så många andra reformer tidigare.
De första striderna gällde barnomsorgen. Socialdemokraterna var först svurna motståndare till varje form av privata daghem och gjorde stora retoriska poänger på att det var "skillnad mellan barn och sopor".
När systemet började knaka i fogarna inriktade man sin kraft på att hindra alternativ, i stället för att utveckla den egna kommunala verksamheten. "Lex Pysslingen" var en särskild lagstiftning som tillkom endast för att stoppa pionjärföretaget Pysslingen inom barnomsorgen. Nu tycker man att varje kommun skall få bestämma huruvida alternativen skall få finnas, vilket i praktiken innebär att privata daghem trycks tillbaka i de allra flesta socialdemokratiska kommuner.
Nästa stora strid stod i skolan. Socialdemokraterna var först emot friskolor. Nu, när friskolorna finns, vågar de inte vara emot de befintliga friskolorna men de vill gärna stoppa nya friskolor. Det är tur att kommunerna ännu inte får bestämma på detta område, för då skulle det inte bli så många nya skolor.
På nationell nivå missade Socialdemokraterna debatten om alternativen i äldreomsorgen. Här gick även de egna kommunpolitikerna ut och upphandlade äldreomsorg - utan att fråga regeringen. Kanske är det därför som regeringen ännu inte har ingripit mot alternativen inom äldreomsorgen.
Nu är Socialdemokraterna motståndare till att valfriheten för de äldre stärks i äldreomsorgen genom införande av äldrepeng och liknande. Det är alltså acceptabelt med privat drift om kommunerna får bestämma hur verksamheten skall se ut - men inte om de äldre får bestämma själva.
Den konfliktlinje som därefter tog vid - och som ännu är aktuell - gäller sjukvården. Socialdemokraterna motarbetade alla reformer som den borgerliga regeringen genomförde i den öppna sjukvården. De återställde reformerna efter att ha återtagit makten 1994. Men då hade den privata vården redan fått starkt fotfäste.
För något år sedan väcktes därför idén att man nu inte längre skulle vara emot privat sjukvård i öppenvården, utan bara på sjukhusen. Snart fick även denna tanke överges, och nu är man - i retoriken - bara emot privata akutsjukhus.
Socialdemokraterna har sammantaget varit emot reform efter reform som har gett människor nya möjligheter och ökad valfrihet. Men de har också på punkt efter punkt tvingats ge vika när alternativen ändå har kommit igång och goda exempel har spridit sig.
12 Förbud mot sjukvård är fel medicin
Det mest aktuella exemplet på Socialdemokraternas reformmotstånd gäller vinst i sjukvården. När det största problemet är brist på sjukvård, manifesterat i växande sjukvårdsköer, är ett förbud mot privata akutsjukhus naturligtvis fel medicin. Idén att akutsjukhus inte skall få vara vinstsyftande, vilket däremot primärvård skall få vara, innebär i praktiken att man får tjäna pengar på sjukvård i små hus under kontorstid, men inte i stora hus på natten.
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta och Socialdemokraterna har följaktligen successivt backat från de ursprungliga ambitionerna att förbudet mot vinst skulle gälla samtliga sjukhus och att även befintliga vinstdrivande sjukhus skulle få ändra inriktning. Valet av gränsdragning för var vinstsyftande verksamhet skall få finnas framstår som helt godtyckligt och har sannolikt styrts av det faktum att det ännu bara finns ett enda privat akutsjukhus. Erfarenheter från andra områden, t.ex. skola och barnomsorg, visar ju att Socialdemokraterna inte vågar förbjuda de privata alternativen helt, inom verksamheter där de redan finns etablerade.
Riskerna för att privat vinstintresse skall leda till en sämre vård är obefintliga. Det finns ju statliga myndigheter som övervakar kvalitet och tillgänglighet samt dessutom patienter som får välja. Den sjukhusledning som sätter vinst framför god vård kommer inte att bli framgångsrik. En bra verksamhet har också större möjligheter att skapa vinst. Omvänt gäller att sjukhus som ständigt har dålig ekonomi förr eller senare kommer att få svårt att upprätthålla en hög vårdkvalitet, alldeles oavsett om ägaren är privat eller offentlig.
Enda möjligheten för det privata sjukhus som vill gå med vinst är att vara bättre och effektivare än landstinget. Därigenom blir det heller inte dyrare för skattebetalarna att finansiera vård på ett sjukhus som går med vinst, trots att vinsten tillfaller ägarna.
Socialdemokraterna låter som vanligt snäva politiska egenintressen gå före patienternas rätt till vård. Med sitt maktspråk skrämmer de sjukvårdsanställda och andra med goda idéer om hur vården skulle kunna utvecklas. Hur många vågar egentligen göra allvar av sina planer på att starta eget, om socialministern säger att han snart tänker förbjuda företagsidén?
Till och med ett stort företag som Bure har nu måst frysa nysatsningarna på sjukhus så länge frågan är politiskt sprängstoff. I stället satsar man utomlands. Hotet av ett förbudsingripande längre fram i tiden och mot andra delar av sjukvården hänger kvar och lägger effektivt sordin på utvecklingen - regeringen har bara konstaterat att det "för närvarande" inte finns anledning att särskilt reglera driftsformerna i den öppna hälso- och sjukvården.
För dem som inte kan utvecklas utomlands, t.ex. småföretag, återstår bara att vänta och se. Ett minimikrav på statens agerande borde enligt vår uppfattning vara att man från regeringens sida inte försöker sätta krokben för de positiva reformer som genomförs i landstingen.
S:t Görans sjukhus på Kungsholmen i Stockholm drivs av Bure. S:t Görans verksamhet är sedan flera år tillbaka mycket effektiv vid en jämförelse med övriga sjukhus i Stockholm. Kostnaden ligger nu i genomsnitt 15 procent lägre, vilket innebär en besparing för landstinget på över 100 miljoner kronor årligen. Dessa 100 miljoner kronor motsvarar över 2 000 höftledsoperationer i slutenvården, över 35 000 knäoperationer eller över 200 hjärttransplantationer. Om all sjukhusvård var lika effektiv skulle det motsvara ett resurstillskott på runt tio miljarder kronor till vården.
Många av sjukvårdens misslyckanden handlar om att bästa tillgängliga vård inte utnyttjas. På S:t Göran har man varit pionjär med att genomföra titthålskirurgi med lokalbedövning. Det var en verksamhet som hade svårt att få pengar under tiden som sjukhuset stod under landstingskommunal förvaltning.
De som vinner på detta är både patienterna, som snabbare får tillgång till nya metoder i vården, och personalen som får del i vinsten och möjlighet att vara med och utveckla spjutspetssjukvård. Metoderna kan snart vara tillgängliga på flertalet offentliga sjukhus. Men frågan är hur det sett ut om ingen velat gå i täten och ingen kunnat frigöra de nödvändiga ekonomiska resurserna för att visa att det går.
Under år 2000 övergår ytterligare ett landstingsägt sjukhus i privat ägo; Simrishamns sjukhus drivs av Praktikertjänst från den 1 november. Kostnaderna väntas bli 100 miljoner kronor lägre över en period på fem år, vilket motsvarar en besparing på drygt tolv procent. Uppdraget innefattar även primärvård i området, vilket kan medföra bättre samarbete och samordning mellan olika vårdnivåer.
Förutom att vara direkt olämpliga och kontraproduktiva i sak, visar socialministerns förslag om förbud mot privata akutsjukhus på en flagrant brist på respekt för den lokala demokratin och för landstingens rätt att sköta sina egna angelägenheter i enlighet med det uppdrag de fått av sina väljare.
Alldeles oavsett omfattningen av kommunernas grundlagsskyddade självstyre måste det betraktas som ett tydligt övertramp när Socialdemokraterna vill förbjuda just de reformåtgärder som förenar de borgerligt styrda landstingen och regionerna.
Socialdemokraterna löper i frågan om vinst i sjukvården risken att förlora en viktig symbolfråga. Det är naturligtvis ett uppenbart problem för Socialdemokraterna om de bästa och mest effektiva sjukhusen i landet är vinstgivande. Det öppnar för en snabb utveckling på många håll, bort från socialdemokratisk politik. Snart skulle man tappa kontrollen över utvecklingen, som i stället skulle drivas av människors sökande efter alternativ och personalens vilja att genomföra nya idéer, precis som i de nya friskolorna.
13 En strategi för mångfaldens välfärd
13.1 Principer
En ökad mångfald och konkurrens ger stora välfärdsvinster, inte bara genom ökad tillgänglighet och kvalitet utan också därför att resurser frigörs som kan användas på andra håll för att avhjälpa brister i välfärden. Andra effekter är större lyhördhet för medborgarnas önskemål om verksamheten samt förbättrad arbetsmiljö och bättre villkor för personalen.
Användningen av privata entreprenader inom offentligt finansierad verksamhet kommer att öka de närmaste fem åren. Det tror 88 procent av 342 tillfrågade kommun- och landstingspolitiker, enligt en undersökning som SAF och nätverket för Privata Företag I Samhällets Tjänst (PIST) har gjort. 67 procent av samtliga tillfrågade anser att entreprenaderna bör bli fler.
Det är alltid positivt när alternativen växer i omfattning. Alternativ till den offentliga verksamheten måste släppas fram. All erfarenhet visar att när alternativen hittar nya och bättre vägar förändras också den offentliga verksamheten i rätt riktning.
Ett vanligt argument mot att förändra välfärdsstaten är att alla inte kommer att varken kunna eller vilja använda sig av en möjlighet att välja. Men det kan enligt vår uppfattning inte vara en anledning att förvägra möjligheten åt andra. De nya möjligheter som äldrepeng, skolpeng o.s.v. innebär, skapar en press även på den offentliga verksamheten att förbättra både kvalitet och individanpassning.
Vi anser alltså att det finns ett egenvärde i att omfattningen av alternativa driftsformer ökar. Vi vet att sådana verksamheter erbjuder nya och bättre möjligheter åt både medborgare och personal. Vi är därför övertygade om att ökad valfrihet också kommer att medföra ett större och växande antal alternativ. Det är då naturligt att kommuner och landsting successivt träder tillbaka som producenter av bl.a. barnomsorg, äldreomsorg, skola och sjukvård. Det ger det offentliga möjlighet att koncentrera sitt arbete på områden där just den offentliga verksamheten har ett oavvisligt ansvar.
Vi vet att den omvandling som måste ske inte kommer att vara oproblematisk. Förändringar väcker alltid rädsla och motstånd. En ytterst central fråga är därför hur omvandlingen från stora monopol till mångfaldens välfärd skall kunna underlättas och påskyndas.
Borgerligt styrda landsting gör i dag aktningsvärda försök att inom det befintliga regelverket göra situationen bättre, men kan inte gå längre än regeringen och riksdagens röd-gröna majoritet medger. Den nuvarande regeringens uppifrånperspektiv måste därför bytas mot en attityd där människors egna initiativ välkomnas och stimuleras. Förändringen måste börja nedifrån och får inte mötas med bannor och hot om förbud. Det krävs i stället en anda av öppenhet för nya idéer och nya aktörer.
Vi menar att det nu behövs en samlad strategi för att öppna upp vård, skola och omsorg för mångfald och nya driftsformer. Mycket har - trots den socialdemokratiska regeringens motstånd - hänt på varje delområde. Men det finns också många kvarvarande problem som aldrig kommer att kunna lösas utan en kraftsamling där man ifrågasätter det nuvarande sättet att tänka och arbeta inom respektive sektor.
En strategi för en frigörelse av vården, omsorgen och skolan måste innehålla flera och skiftande element eftersom verksamheterna sinsemellan är olika. Följande tre utgångspunkter bör emellertid vara gemensamma:
1. Gemensam finansiering av tjänster som innebär en omfördelning av risker mellan individer eller som syftar till lika förutsättningar.
2. Rätt att välja mellan olika alternativ för dem som utnyttjar tjänsterna.
3. Mångfald i utbudet av tjänsterna.
Strävan skall vara att inom ramen för en gemensam finansiering öka människors valmöjligheter och öppna gamla monopol för alternativa driftsformer.
En viktig del i ett sådant arbete måste vara en genomgång av onödiga regler som hindrar att nya verksamheter inom vård, skola och omsorg etableras. Det handlar om regler för den som vill starta verksamhet men även om regler som hindrar eller försvårar för kommuner och landsting att använda alternativa driftsformer.
Ett exempel på nuvarande hinder är svårigheterna att få F-skattsedel för t.ex. sjuksköterskor som naturligt nog - p.g.a. landstingsmonopolet - bara har en enda uppdragsgivare och därför inte anses bedriva självständig näringsverksamhet. Därigenom får de heller ingen F-skattsedel och hindras från att starta företag.
I samband med s.k. avknoppning av offentlig verksamhet - t.ex. ett daghem eller en vårdcentral - finns heller ingen möjlighet för kommunen eller landstinget att låta den befintliga personalen ta över verksamheten, utan att anordna en regelrätt upphandling där alla företag i hela EU får vara med och bjuda. Upphandlingsreglerna är uppenbarligen inte avpassade till denna typ av situationer och riskerar - inom vård, skola och omsorg - att i praktiken hindra utvecklingen mot mera konkurrens i stället för att förbättra konkurrensen, vilket är syftet med upphandlingsreglerna.
Ytterligare en fråga gäller hur privata verksamheter inom vård, skola och omsorg diskrimineras i mervärdesskattesystemet, ett problem som är särskilt tydligt inom tandvården.
I debatten framförs ofta att det finns en risk för privata monopol vid konkurrensutsättning av vård, skola och omsorg. Med tanke på att det inom de allra flesta verksamheterna fortfarande finns minst 90 procent offentligt anställda tycks risken något överdriven. Inom de verksamheter där de privata inslagen är omfattande, t.ex. tandvård och primärvård, är den privata verksamheten vanligen småskalig och består till stor del av fristående praktiker.
I många verksamheter finns också ett stort behov av en förstärkt offentlig tillsyn. Den uppgift som i dag ofta faller på kommuner och landsting - att övervaka sin egen verksamhet såväl som entreprenörernas - fungerar inte tillfredsställande. Den som själv är med och driver verksamheten skall naturligtvis inte svara för kontrollen av densamma. I praktiken är resultatet att den offentliga verksamheten sällan kontrolleras särskilt noggrant.
Samma krav måste enligt vår uppfattning ställas oavsett om en verksamhet drivs i offentlig eller privat regi. Statliga myndigheter skall därför ansvara för godkännande och kvalitetskontroll inom vård, skola och omsorg. Men en offentlig tillsyn eller kontroll kan aldrig utgöra en tillräcklig garanti för att de äldre skall ha det bra på våra äldreboenden, för att barnen skall få bra barnomsorg eller för att skolan skall ge bra undervisning. Det krävs därutöver att den enskilde har möjlighet att välja bort de alternativ som han eller hon uppfattar som mindre bra, för att i stället välja till något som bättre svarar upp mot de egna behoven och önskemålen.
För det långsiktigt strategiska arbete som vi skisserat ovan bör det tillsättas en särskild kommission, liknande den s.k. Lindbeck-kommission som i början på 1990-talet gjorde en samlad genomgång av svensk ekonomi. Uppdraget bör inledningsvis vara att lägga förslag till lagändringar och andra regeländringar samt till eventuella förändringar i den statliga myndighetsstrukturen som underlättar utvecklingen mot mångfaldens välfärd. Dessa bör utgöra underlag för genomgående reformer på varje område.
Arbetet mot ökad mångfald måste i stor utsträckning ske lokalt och med hänsyn till olika unika förutsättningar. Här som alltid annars är det viktigt att hålla isär vad som är statens, kommunens respektive den enskilda individens roll och ansvar. Kommissionens uppdrag bör innefatta att ta bort hinder och regler som står i vägen för den utveckling som redan sker i kommuner och landsting. Staten får inte i praktiken agera som utvecklingens drivankare, utan måste redan på ett tidigt stadium bana väg för de nya lösningar som i snabb takt är på väg att växa fram.
Nedan presenterar vi - på några utvalda områden - våra förslag för att skapa större mångfald i den svenska välfärden. De förslag som presenteras utesluter inte att det finns mera begränsade åtgärder som - inom ramen för nuvarande lagstiftning - kan och bör företas i riksdagen eller i kommuner och landsting för att främja mångfalden. Arbetet för mångfald måste ske på flera nivåer och med olika tidsperspektiv.
13.2 Nya driftsformer i socialtjänsten
Av största betydelse är att alternativ drift inte bara ökar i omfattning inom de verksamheter där det privata inslaget redan är betydande, utan att man vågar släppa fram alternativa driftsformer även på de områden där detta fortfarande innebär att ny mark bryts. Det gäller inte minst inom socialtjänsten.
Redan i dag finns omfattande inslag av alternativa driftsformer i socialtjänsten, framför allt i samband med missbruksvård och andra institutionsplaceringar. På senare tid har det emellertid blivit allt vanligare att olika former av individinriktat utredningsarbete läggs ut på entreprenad. Den omedelbara bakgrunden är oftast att socialkontoren - med hänsyn till personalproblem, brist på specialistkompetens, hög arbetsbelastning m.m. - inte anser sig ha möjlighet att själva genomföra utredningarna på ett tillfredsställande sätt.
Denna utveckling mot ett breddat utrymme för alternativa driftsformer inom socialtjänsten har mötts med kritik från en del håll. Vissa kommuner - framför allt Stockholms stad - har uttryckt att man önskar att öka användningen av privata driftsformer inom delar av socialtjänsten för att förbättra och utveckla verksamheterna.
Vi ser positivt på möjligheterna att öka användningen av nya driftsformer även inom socialtjänsten. Vi vet att många anställda inom socialtjänsten skulle vilja pröva ett annat arbetssätt än det som dominerar i dag. Många människor bränns ut av ett arbete som i hög utsträckning syftar till att administrera socialbidragsutbetalningar, inte till att långsiktigt undanröja underliggande sociala problem.
Den stora utmaningen för socialtjänsten inför framtiden måste, enligt vår uppfattning, vara att fokusera verksamheten på dem som är mest utsatta i samhället. Samtidigt måste människor utan en mera allvarlig social problematik få förutsättningar att stå på egna ben. Det är ytterst olyckligt att en så stor andel av befolkningen i dag är klienter vid socialkontoren. Det påverkar deras självuppfattning negativt, föder en känsla av hjälplöshet och skapar i förlängningen ett bidragsberoende.
Vi ser ett mycket stort reformbehov inom socialtjänsten. Det handlar om att få förståelse, inte minst bland personalen, för ett arbetssätt där mindre tid tillbringas på socialkontoren och mera tid ute på fältet, för att verkligen ta sig an arbetet med de mest utsatta. Det är sannolikt svårt att utveckla socialtjänsten inom ramen för nuvarande verksamhetsformer. Därför är det viktigt att kommunerna får pröva nya verksamhetsformer på detta område.
Inte minst stadsmissionen gör i dag insatser som i praktiken är så stora att de nästan är att anse som en privat socialtjänst. Dess verksamhet spänner över ett antal olika fält. Det är också uppenbart att frivilligorganisationernas arbete i många fall har avsevärt bättre förutsättningar att nå fram till de mest utsatta.
Enligt vår uppfattning finns redan betydande frihetsgrader för kommunerna vad beträffar möjligheterna att använda alternativa driftsformer inom socialtjänsten. Att pröva nya driftsformer behöver inte innebära att olika former av myndighetsutövning överlåts på enskilda, något som heller inte är tillåtet enligt lag.
13.3 Vårdgaranti och obligatorisk hälsoförsäkring
Inom sjukvården vill vi införa ett system som, inom ramen för en offentlig finansiering, ger makten att välja till varje patient. Vi vill att alla medborgare skall omfattas av en obligatorisk hälsoförsäkring. Patienten får då en starkare ställning i sjukvården, pengarna följer patienten och nya vårdformer och driftsformer får möjlighet att etablera sig. Var och en får möjlighet att aktivt välja god vård och välja bort dålig vård.
Den obligatoriska hälsoförsäkring vi föreslår skulle omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotillstånd. Den skulle finansieras med en inkomstberoende avgift. Skillnaden mot dagens landstingsskatt är framför allt att man vet att pengarna går till just sjukvård, samt att pengarna följer patienten.
Att ersätta dagens föråldrade landstingsmonopol med en modern försäkringslösning tar sannolikt flera år. Vi vill därför omedelbart införa en nationell vårdgaranti som innebär att ingen skall behöva vänta längre än tre månader på operation eller behandling, efter det att behovet fastställts. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård inom den tiden, skall man kunna få vården utförd hos ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare.
Våra förslag om vårdgaranti och obligatorisk hälsoförsäkring ger bägge ett ökat utrymme för privata alternativ till den offentliga vården, samt ger patienten det yttersta inflytandet över vården.
13.4 Äldrepeng för trygghet och valfrihet
Valfriheten för den enskilde inom äldreomsorgen måste stärkas radikalt. Även äldre med stora behov av vård och omsorg måste - i såväl praktik som teori - ges möjlighet att kunna välja olika former av service, vård och boende. Här måste särskild uppmärksamhet ägnas de personer som behöver stöd för att föra sin talan och få sina intressen tillgodosedda.
En äldrepeng är ett alternativ som ger den enskilde rätt att lösa sitt omsorgsbehov efter egna önskemål. Den enskilde får då - som ett alternativ till den kommunala omvårdnad han eller hon har rätt till enligt socialtjänstlagen - disponera en peng vars storlek styrs av kommunens biståndsbedömning och lokala kostnadsnivå. Äldrepengen skall kunna användas för att betala äldreomsorg såväl i hemmet som på olika former av privata institutioner.
Äldrepengen är en alternativ möjlighet för den enskilde att lösa sitt omsorgsbehov. Rätten att enligt socialtjänstlagen kräva omsorg som kommunen ordnar kvarstår alltså ograverad för den som inte väljer att ta ut äldrepengen. Denna kommunalt ordnade äldreomsorg kan naturligtvis - som i dagsläget - drivas såväl i offentlig som i privat regi.
13.5 Utrymme för nya och alternativa barnomsorgsformer
I somras presenterade de fyra borgerliga partierna ett gemensamt alternativ till regeringens så kallade maxtaxa. Det lägger en grund där familjerna får lika möjligheter, men där lösningarna inte behöver vara likadana. Förslaget innebär, till skillnad från maxtaxan, att alla barn kommer att omfattas av stödet, inte bara de som utnyttjar kommunal omsorg. Förslaget omfattar alla barnfamiljer, ger valfrihet och är rättvisare än maxtaxan.
Det gemensamma borgerliga alternativet innehåller tre förslag:
- Ett barnomsorgskonto införs. Pengarna får användas av barnens föräldrar helt i enlighet med familjens egna önskemål och kan tas ut under hela förskoleperioden. Pengarna från barnomsorgskontot blir inte skattepliktiga.
- Därutöver införs en rätt till avdrag för styrkta barnomsorgskostnader. Avdragsrätten ökar möjligheterna att använda även andra typer av barnomsorg än den kommunala.
- Slutligen vill vi återskapa etableringsfriheten för alternativ barnomsorg och ge ersättningar till privat och kooperativ barnomsorg på samma villkor som till den kommunala barnomsorgen. Självfallet skall de privata och kooperativa alternativen uppfylla gällande kvalitetskrav.
Med det borgerliga förslaget sänks barnomsorgsavgifterna med en tredjedel för alla som har privat eller kommunal barnomsorg. Barnomsorgskontot tillsammans med avdragsrätten gör det dessutom möjligt att t.ex. förkorta arbetstiden, vara hemma med barnen under längre tid än vad föräldraförsäkringen medger eller använda kompletterande barnomsorg.
En återinförd etableringsfrihet garanterar möjligheten att välja barnomsorg oavsett i vilken kommun man bor. Privat, kooperativ och kommunal barnomsorg får lika villkor. Även den familj som väljer annan barnomsorg än den kommunalt finansierade får genom vårt förslag en mycket långtgående valfrihet.
13.6 Nationell skolpeng för valfrihet, likvärdighet, konkurrens och mångfald
Under senare år har ansvaret för skolan decentraliserats. Rätten att välja skola har skrivits in i skollagen. Läroplanen ger utrymme för variationer avseende organisation och arbetssätt, och genom den borgerliga friskolereformen har många nya fristående skolor startats. Mångfalden har ökat.
Elevernas rätt att välja skola är fundamental. Genom det aktiva valet får elever och föräldrar ett reellt inflytande över skolans pedagogiska inriktning och innehåll. Socialdemokraterna talar ofta om ökat elevinflytande. Men i praktisk handling gör regeringen tvärtom. Erfarenheterna av kommunernas ökade inflytande vid etableringen av nya friskolor bekräftar att vår kritik av Socialdemokraternas förändringar av villkoren var motiverad.
Vi anser att alla skolor och alla elever måste få dra nytta av de positiva effekter som följer av en frigörelse av skolan. Kommunala och fristående skolor skall behandlas likvärdigt. En nationell skolpeng skall införas. En nationell skolpeng är ett medel för att garantera valfrihet och likvärdighet, konkurrens och mångfald.
En nationell skolpeng måste genomföras stegvis. Särskilda resurser för elever med särskilda behov skall finnas, eftersom en relativt generell skolpeng inte kan återspegla de speciella hänsyn som krävs i vissa fall.
14 Välfärd på den enskildes villkor
Ett engagerat och målmedvetet arbete för att skapa mångfaldens välfärd bäddar för en snabb utveckling i riktning mot både större frihet och ökad trygghet. Förutom att välfärden blir bättre blir den också mera nära och påverkbar för människorna. Människor får mera makt över välfärden.
Det blir större utrymme för den egna strävan. Välfärd blir inte längre liktydigt med offentlig verksamhet. Den offentliga sektorn kommer att utmärkas av att den gör rätt saker på ett bra sätt, snarare än av att den gör så många saker som möjligt.
Verksamheterna inom vård, skola och omsorg blir lika snabba att anpassa sig till människors behov och önskemål som andra verksamheter i samhället. Det blir lättare att söka läkare på kvällar och helger när människor är lediga. Man behöver inte längre gå till den vårdcentral som är närmast bostaden utan kan i stället gå till den som ligger bäst till, t.ex. i förhållande till arbetsplatsen.
Människor får vård i tid. Marknaden för privata sjukvårdsförsäkringar mattas kanske av, men det är i så fall därför att människor återigen kan lita på sjukvården. Man behöver inte betala dubbelt för välfärden.
Fler människor får möjlighet att räcka till som individer, både på arbetet och i hemmet. Nya barnomsorgsformer nära eller i hemmet växer - i samverkan mellan grannar och olika generationer. Skolorna blir mera olika men bättre för alla. Alla får utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Även äldre får större inflytande över sina liv. Det civila samhällets och gemenskapernas roll kan växa.
Utvecklingen mot mångfald inom vård, skola och omsorg drivs av människors sökande efter bra välfärd samt av personalens vilja att utveckla verksamheten. Arbetsglädjen för personalen ökar liksom möjligheterna att kontrollera sin arbetssituation. Den negativa stressen minskar. Yrken inom vård, skola och omsorg börjar återigen locka unga; alltfler vill arbeta med frågor som står människor nära.
Lönerna stiger också, även om det sällan är dessa som motiverar människor att arbeta inom vård, skola och omsorg. Välfärdsverksamheterna börjar återigen växa, men det är en hållbar tillväxt för att möta ökande behov och ta till vara nya möjligheter. När människors grundläggande behov är tillgodosedda blir de alltmera benägna att satsa på välfärden. Många anställda i offentlig sektor får möjlighet att pröva vingarna som egna företagare i den verksamhet de kan bäst.
Många av de nya verksamheter som växer fram är småskaliga. Storsjukhus och liknande bryts upp i mindre enheter både för att bättre möta människors behov och för att få till stånd en effektivare verksamhet. Möjligheterna att söka vård nära hemmet ökar.
Välfärdens verksamheter öppnas också för nya människor. Socialtjänsten förstärks med kompetens från andra verksamheter. Arbetsfördelningen i vården blir mera flexibel och olika yrkeskategorier samarbetar för patientens bästa.
Samordningen i välfärden blir bättre. Människor går inte sjukskrivna när de skulle kunna rehabiliteras. Läkemedel ses inte som ett kostnadshot utan som innovationer vilka öppnar nya möjligheter, avlastar sjukvården och erbjuder bättre livskvalitet åt många människor.
Ledarskapet i välfärdssektorn stärks. Utvecklingen drivs inte längre uppifrån av stimulansbidrag och handlingsplaner, utan i stället av de människor som arbetar i vården, omsorgen och skolan samt av dem som verksamheten närmast angår.
Stockholm den 2 oktober 2000
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)
Per Westerberg (m)