Motion till riksdagen
2000/01:So300
av Heister, Chris (m)

Alkoholpolitik


Innehållsförteckning
 Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ny svensk alkoholpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tvångsomhändertagande av alkoholmissbrukare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förändringar i lagen om vård av unga (LVU).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att permanenta verksamheten med lördagsöppet på
Systembolaget i hela landet.
Riksdagen beslutar om avveckling av detaljhandelsmonopolet i enlighet
med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om sänkt åldersgräns till 18 år vid detaljhandel och
resandeinförsel av alkoholdrycker i enlighet med vad som anförs i
motionen.
Riksdagen beslutar upphäva lagregleringen av restaurangers öppettider i
enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar upphäva lagregleringen av marknadsföring och
prissättning på restauranger i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar upphäva det s.k. mattvånget i enlighet med vad som
anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bevisbördan vid ansökan om serveringstillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en förstärkt tillsynsverksamhet i kommunerna.
Riksdagen beslutar avveckla kravet på tillverkningstillstånd enligt
alkohollagen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avveckling av Alkoholinspektionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avveckling av Alkoholsortimentsnämnden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Folkhälsoinstitutets roll på alkoholområdet.
Riksdagen beslutar införa en rätt till distansköp från annat EU-land av
alkohol för eget bruk i enlighet med vad som anförs i motionen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om alkoholpolitiken i ett gränslöst Europa.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sänkt alkoholskatt.1
1 Yrkandena 16-18 hänvisade till SkU.
En ny svensk
alkoholpolitik
Bruket av alkohol är en del av vår kultur med
månghundraåriga traditioner. Rätt brukat kan alkohol ge en
ökad livskvalitet. Alkoholmissbruk förorsakar å andra sidan
stort mänskligt lidande. Därför är det angeläget att göra en
klar åtskillnad mellan bruk och missbruk av alkohol. Allt för
ofta blandas dessa begrepp ihop, vilket medför att man
försummar att genomföra åtgärder för de grupper som
verkligen har missbruksproblem. Därför behövs det en ny
och samlad alkoholpolitik.
Den ökade internationaliseringen har medfört ett ökat handelsutbyte, ett
ökat privat resande och ett närmande till andra länder när det gäller attityder
och värderingar. Alltfler människor ser med egna ögon att det finns många
olika sätt att minska alkoholproblemen och att den hittills förda svenska
alkoholpolitiken inte självklart är den mest framgångsrika.
Vår alkoholpolitik utgår från respekten för den enskilde individens
förmåga att ta ansvar för och forma sitt eget liv. Det offentligas uppgift är
att
skapa förutsättningar för ett enskilt ansvarstagande samt att bistå och värna de
medborgare som saknar förutsättningar att själva ta ett personligt ansvar. En
ny alkoholpolitik kräver därför en kombination av samverkande åtgärder.
Flertalet människors möjlighet att hantera sitt alkoholbruk måste
respekteras. Onödiga begränsningar och krångel måste tas bort. Svartsprit och
kriminalitet måste bekämpas genom förstärkta resurser till bl.a. tullen. Den
legala och beskattade alkoholens tillgänglighet måste öka och dess pris
sänkas. Då ändras förhållandet mellan risk och vinst negativt för den
kriminella verksamheten. Hjälpen till missbrukarna måste förstärkas och
effektiviseras.
Missbruk av alkohol är utan tvekan ett av våra allra största
samhällsproblem. Mellan 300.000 och 400.000 svenskar är missbrukare och i
deras närhet lever kanske en miljon människor - hustrur, män och barn.
Därtill kan antagligen läggas cirka 300.000 "överförbrukare". Just därför är
det så viktigt att Sverige nu genom en kombination av åtgärder får en modern
alkoholpolitik.
Den svenska alkoholkonsumtionen verkar för närvarande vara på uppgång,
men det finns också en tydlig trend mot att en allt större del av konsumtionen
gäller svagare alkoholdrycker som öl och vin. Spritkonsumtionens andel av
den totala konsumtionen har således minskat från 72 procent år 1956 till 21
procent år 1999.
Samhället har förändrats och alkoholpolitiken har därför nya
förutsättningar. De nya förutsättningarna kan bara hanteras med en väl
underbyggd och hos folkets flertal förankrad alkoholpolitik. Vi har sedan
länge hävdat att det bästa sättet att få ett bättre förhållningssätt till
alkohol är
genom upplysning och information.
Som vi tidigare påpekat finns det här anledning att handla snabbt, om vi
inte helt skall tappa kontrollen över utvecklingen. Några förberedelser inför
de avgörande förändringar som nu sker har dock inte vidtagits från
regeringens sida. Tyvärr har våra förslag inte hörsammats och först under
hösten år 2000 förväntas nu från regeringen ett förslag på nationell
handlingsplan mot alkoholskador.
På grund av den tröga starten har arbetet med handlingsplanen måst
påskyndas, för att handlingsplanen skall kunna läggas fram samtidigt som
förslag om eventuella skattesänkningar. Resultatet är tyvärr att ett vanligt
remissförfarande inte hinns med. Vi vill emellertid erinra om att det i särklass
viktigaste är att få bort alkohol från alla de miljöer där den inte hör hemma
som t.ex. i trafik eller på arbetsplatser. Enligt uppgift har det t.ex. i 2/3
procent av dödsolyckorna i trafiken förekommit alkoholkonsumtion hos
någon av förarna.
Alkoholmissbruk hos ungdomar måste bli en annan prioriterad fråga i
handlingsplanen. Enligt rapporter från flera länsstyrelser visar lokala
undersökningar att ungdomars alkoholkonsumtion generellt sett har ökat. En
viss utjämning mellan könen sker också i meningen att flickor konsumerar
mera och etablerar samma konsumtionsmönster som pojkar. Ungdomar har i
allmänhet god kunskap om hur man får tillgång till alkohol, och det har blivit
mera accepterat att använda alkohol bland ungdomarna själva och i relation
till vuxenvärlden. Alkoholdebuten sker tidigt, i många fall redan i nedre
tonåren. Vad man dricker beror i mycket stor utsträckning på tillgänglighet
och pris vilket enligt vår uppfattning gör att åtgärder mot svartspriten måste
stå i förgrunden.
Regeringens handlingsplan kommer enligt uppgift att omfatta bl.a.
åtgärder för att skapa alkoholfria miljöer och situationer, som t.e.x
arbetslivet,
ungdomsåren, trafiken till lands och till sjöss samt vid graviditet. Planen
syftar till ansvarsfulla och måttfulla alkoholvanor och omedelbar hjälp åt dem
som har alkoholproblem. Skolan, kommunerna och sjukvården skall driva
mer utbildning och opinionsbildning.
Vi delar i huvudsak regeringens ambitioner i dessa avseenden, även om vi
beklagar att de är alltför senkomna. Vi vill dock erinra om att framgång
förutsätter myndigheter som inte förbjuder, skuldbelägger eller driver
skrämselpropaganda och som har till mål att skapa goda konsumenter i stället
för storkonsumenter. Det hjälper till självkontroll, individuellt ansvar och lär
ut nöjet av en måttfull alkoholkonsumtion utan "pekpinnar".
Samtidigt ser vi hur regeringen försummar att genomföra förändringar i
t.ex. serveringsregler och detaljhandelsmonopolet, förändringar som är
absolut nödvändiga om svenskar i allmänhet - gamla som unga - skall få ett
mera naturligt förhållande till alkoholen.
Vi vill betona föräldrarnas oavvisliga ansvar för att de egna barnen inte
missbrukar alkohol.
En folklig förankring kräver att det goda bruket accepteras. Information
om alkohol och alkoholrelaterade skador måste således vara baserad på fakta
och kunskap. Inom många andra områden har information och aktiv
upplysning visat sig mycket effektiv. Ett utmärkt exempel på detta är de
antirökkampanjer som bedrevs främst i slutet på 1970-talet och som ledde till
en kraftig minskning av rökning bland ungdomar.
Redan innan tobakslagens tillkomst hade också många miljöer t.ex. vissa
offentliga lokaler, sammanträdesrum, inrikes transporter o.s.v. gjorts rökfria.
Det visar att effektiv, uthållig och regelbundet återkommande informations-
och upplysningsverksamhet skapar större förståelse hos enskilda människor
och har större påverkan på deras attityder än restriktioner och förbud. En
förbudslagstiftning, som upplevs som förmynderi, åstadkommer kanske ett
ändrat beteende, men aldrig förändrade attityder.
En politik som främjar förbud, restriktioner och byråkratiskt krångel får
också människor att se på politiken med löje. Samtidigt dras särskilt unga till
det förbjudna. Det gäller i stället att mobilisera människornas egen
ansvarskänsla - för sig själva och sin omgivning. Noteras bör särskilt att
t.o.m. en organisation som Verdandi, arbetarrörelsens kulturpolitiska
organisation, har uttalat sig för att alkoholskatten bör sänkas och alkohol bli
mera tillgänglig på Systembolaget. Detta för att komma åt den illegala
marknaden.
Behovet av en i någon mån ändrad politik tycks nu till och med regeringen
ha insett. I regeringens alkoholpolitiska proposition - presenterad förra våren
- konstaterades att arbetet mot alkoholens skadeverkningar måste ske mera
målinriktat mot vissa riskgrupper och storkonsumenter, för att därigenom
mera effektivt kunna minska skadorna. Arbetssätt och metoder måste bli mera
träffsäkra gentemot dem som dricker mest och där skadorna är störst.
Som vi länge sagt är det mot missbruket som resurserna måste
koncentreras. Vi menar att vid upprepat gravt missbruk som leder till ett
asocialt beteende och risker för andra människor, skall
tvångsomhändertagande kunna ske tillräckligt lång tid för att vården skall
kunna ge resultat. Enbart avgiftning av missbrukare, som nu ofta sker leder
ingenstans. Vårdperioder om 4-5 veckor med ett års eftervård är oftast
nödvändiga.
De unga som är i farozonen för alkoholmissbruk måste mötas och stöttas
tydligare. Lagen om vård av unga måste förändras så att delar av den gamla
barnavårdslagen återinförs. Det handlar främst om lagens 26 § vilken innebar
att de sociala myndigheterna i samarbete med familjen hade en reell möjlighet
att på ett tidigt stadium hjälpa och stötta familjer, i vilka barnen riskerade
att
råka illa ut fysiskt eller psykiskt.
Svartspriten tar över
Det är numera allmänt accepterat att ungefär hälften av all
sprit svenskarna dricker inte finns med i den vanliga
alkoholstatistiken. Den kan vara illegalt tillverkad, smugglad
eller lagligt införd av privatpersoner. Motsvarande siffra för
vin anses vara lägre och ligger sannolikt någonstans över 20
procent.
En genomgång av de senaste årens larmrapporter från OAS, den oberoende
alkoholsamarbetsgruppen, visar bl.a. att missbrukare köper dunkvis med
svartsprit och därmed går ner sig snabbare i sitt missbruk, samt att många
unga gör en tidigare alkoholdebut på grund av lätt tillgänglig sprit.
Langare och organiserade kriminella gäng som säljer svartsprit försvårar
dessutom alkoholklinikernas arbete. Langarna vet när missbrukarnas sprit är
slut och kommer då med nya dunkar. Langarna tar reda på när kunden har
pengar, t.ex. när olika bidrag utbetalas.
Tillgången och det låga priset på den illegala spriten gör att missbrukarna
dricker mer, har betydligt längre missbruksperioder och får svårare att komma
ur sitt missbruk. Minst 50 procent av den alkohol missbrukarna dricker är
svartsprit.
Ungdomar är, med undantag för missbrukare, de som dricker mest
svartsprit. Det är tillgången till svartsprit som gör att tonåringar enkelt kan
få
tag i alkohol.
Situationen utanför missbruks- och ungdomskretsar är möjligen något
mindre alarmerande, men vid hela 60 procent av storföretagen känner man till
att svartsprit säljs på arbetsplatsen. På två av de studerade företagen framkom
att kollegor slagit sig ihop om hembränningsapparater, som man turades om
att sköta veckovis - ungefär som ett städ- eller kaffekokningsschema.
Statistiken över tullens beslag av starköl och sprit visar även den tydligt på
utvecklingen. Mellan år 1999 och år 2000 har beslagen av starköl under
januari-juli ökat från 136.000 till 169.000 liter och beslagen av sprit från
175.000 till 280.000 liter. Beslagen av sprit har dessutom i allt större
utsträckning gällt 96-procentig sprit snarare än 40-procentig.
Enligt Länsstyrelsen i Skåne kommer hela 70 procent av all beslagtagen
alkohol från tull och polis i Skåne. Bara i Nordvästra Skånes polisdistrikt
fanns enligt uppgift omkring 350 adresser dit ungdomar kunde vänta sig för
att köpa illegal alkohol.
I somras invigdes dessutom Öresundsbron och vi fick en fast förbindelse
med Danmark och kontinenten. Samtidigt påbörjades anpassningen av
Sveriges regler för resandeinförsel. Införselkvoterna höjdes från 15 till 24
liter för öl samt från 5 till 20 liter för vin. Drygt tre år senare, den 31
december år 2003, upphör det svenska undantaget från EU:s regler för
alkoholinförsel helt och hållet.
Under det senaste året har det varit omfattande diskussioner just om detta.
Undantaget innebär att Sverige ännu inte behöver följa EU:s vanliga regler;
att resande inom unionen normalt får föra 10 liter sprit, 20 liter starkvin, 90
liter vin samt 110 liter öl över gränsen. Undantaget har sagts vara nödvändigt
för att hindra att alkoholdrycker i stor skala importeras och därigenom
undslipper de svenska begränsningarna och skatterna.
Alkoholförsäljningen har under år 2000 stigit trendmässigt såväl vad gäller
sprit, vin som starköl. I juli observerades dock en betydande nedgång. Vid en
jämförelse med motsvarande försäljning samma period år 1999 så sjönk
försäljningen med sju procent för sprit, fem procent för vin och nio procent
för starköl. Försäljningen påverkas av många olika faktorer, inte minst det
ekonomiska läget i stort och vädret. Men det tycks ändå som om de ändrade
införselreglerna och den nyöppnade Öresundsbron har fått betydande
genomslag.
Att skylla alkoholpolitikens misslyckande på EU är att vilseleda
medborgarna. Det är inte EU som hotar svensk alkoholpolitik. Det verkliga
hotet ligger i att alltfler köper smuggelsprit och hembränt. Den växande
"svarta" marknaden gör att t.ex. ålderskontrollen på Systembolaget och på
restaurangerna blir meningslös. De höga alkoholskatterna hindrar heller inte
den som köper svartsprit, utan ökar bara lönsamheten för alla parter på den
svarta marknaden och uppmuntrar därigenom till ytterligare svarta affärer.
Den "svarta" marknaden har öppet dygnet runt, alla dagar, alldeles oavsett
vad politikerna beslutar.
För detta blundar regeringen och etablissementet - de vill inte se det som
talar för en omläggning av svensk alkoholpolitik. Mycket står på spel;
nykterhetsrörelsens ställning och inflytande, Systembolagets bekväma
monopoltillvaro, myndigheters fortbestånd o.s.v. De reformer som beslutats
under hösten 1999 - t.ex. lördagsöppna Systembolagsbutiker - är i och för sig
steg i rätt riktning. Men förändringarna är inte tillräckligt ambitiösa och
långtgående. De har karaktär av motvilliga anpassningar snarare än av
långsiktiga lösningar på de problem som finns med den förda
alkoholpolitiken.
Genom att inte resolut angripa problemet med svartsprit genom att företa
skattesänkningar har regeringen kapitulerat inför dagens mörkertal och tycks
bara överväga att agera om det blir ännu värre. I stället för att
förutsättningslöst pröva olika alternativ, målar regeringen in sig i ett hörn
där
det övergripande syftet tycks vara - så långt möjligt - skydda det som är kvar
av den havererade svenska alkoholpolitiken. Detta snarare än att försöka ta till
vara andra länders erfarenheter samt bygga en ny strategi som kan hantera de
nya förutsättningarna.
Följden är att Sverige nu inte har någon genomtänkt alkoholpolitik.
Sverige har brottstycken av den gamla alkoholpolitiken och höga ambitioner
men inga förutsättningar att hantera den nya tidens utmaningar.
Några vanliga myter om
Systembolaget
Det har blivit allt svårare för det alkoholpolitiska
etablissementet att upprätthålla illusionen att den
paternalistiska svenska alkoholpolitiken är bäst i världen.
Ännu står dock de två stora bastionerna för den gamla
svenska alkoholpolitiken intakta - Systembolagets
detaljhandelsmonopol och den extrema högskattepolitiken. I
vår motion ägnar vi därför stort utrymme åt granskningen av
just dessa företeelser.
I många år har vi arbetat i motvind för en ny alkoholpolitik. I efterhand ser
man att vi inom område efter område vunnit debatten och att utvecklingen har
gett oss rätt.
Men fortfarande återstår mycket på vägen fram till en modern svensk
alkoholpolitik. Särskilt svårt har det varit att få gehör för en avveckling av
detaljhandelsmonopolet. Socialministern har nyligen t.o.m. sagt nej även till
småskalig gårdsförsäljning av vin från svenska lantbrukare.
Systembolaget har hela tiden varit navet i det "politiskt korrekta"
alkoholpolitiska etablissementet. En utredning från riksdagens
utredningstjänst visar att Systembolagets "informationsverksamhet" i
alkoholpolitiska frågor kostar närmare 15 miljoner kronor årligen.
Men ibland skjuter även Systembolagets "information" över målet och
skapar omfattande munterhet. På sin hemsida varnade t.ex. Systembolaget
lagom till nyåret 1999, om riskerna för kvinnor som dricker champagne.
"Kolsyran gör att alkoholen snabbt går in i blodet och vidare till hjärnan.
Hämningarna släpper och den sexuella lusten ökar, mer hos dig än hos
mannen. Du blir dessutom både snabbare och kraftigare berusad. Ditt
omdöme kan lätt fara sin kos och såväl frivilligt som ofrivilligt sex kan sluta
tråkigt på många sätt."
Det är talande vilket lågt förtroende man inom det rådande svenska
alkoholetablissemanget - för vilket monopolet är en framträdande talesman -
har till enskilda människors möjligheter att själva ta ansvar för sin
alkoholkonsumtion.
Men på senare tid har även monopolet börjat rämna. Det gäller t.ex.
lördagsstängningen, som var och på många håll i landet fortfarande är en
åtgärd direkt riktad mot de yrkesarbetande. Paradoxen är att dessa inte ens
kan utgöra den främsta riskgruppen för alkoholmissbruk.
Systembolagets grundläggande affärsidé - att sälja sprit samtidigt som
man talar om för människor att de helst inte bör dricka den har kommit att
framstå som allt mera märklig - en ologisk sammanblandning av olika hänsyn
och en uppgift som blivit allt mera omöjlig att handha på ett trovärdigt sätt.
Det är en framgång för den linje vi moderater drivit att det i det nya avtalet
mellan staten och Systembolaget inte finns något skrivet om samhälleliga,
sociala, medicinska eller etiska hänsyn i verksamheten. Det är naturligtvis
andra än Systembolaget som måste bevaka dessa intressen.
En omsvängning sker alltså, men den kommer alltför sent och sker tyvärr i
uttalat syfte att långsiktigt cementera och försvara legitimiteten för
detaljhandelsmonopolet. Men detaljhandelsmonopolet är inte värt att försvara.
Nedan försöker vi nyansera några vanliga myter som ofta sprids av
Systembolaget och dess närmaste vänner och försvarare.
"Ett avskaffat monopol
skulle medföra 600 döda
och 4.000
misshandelsfall"
I svensk alkoholpolitik finns sedan länge en övertro på
totalkonsumtionens betydelse. Det är naturligtvis inte
totalkonsumtionen som styr omfattningen av
alkoholmissbruk.
Systembolaget hävdar i sin informationsverksamhet att ett avskaffat
detaljhandelsmonopol skulle medföra att alkoholförsäljningen ökar med 16
procent vid oförändrade priser. Antalet alkoholrelaterade dödsfall skulle
därmed enligt Systembolaget öka med 600 och antalet misshandelsfall med
4.000.
Dessa påståenden kan och måste ifrågasättas. Övertron på den s.k.
totalkonsumtionsmodellen har medfört en svensk alkoholpolitik som skiljer
sig markant från många andra länder i vår närhet. Vanligt bruk av alkohol
hindras lika mycket som missbruk.
Antagligen medför monopolet och köerna en minskning av den totala
"vita" alkoholkonsumtionen. Konstigt vore det väl annars. Men vid närmare
eftertanke inser man att den som inte ens orkar stå i kö, kanske inte är den
som mest törstar efter alkohol. Kanske är det t.o.m. tvärtom, att de som
verkligen är beroende ställer sig i kön oavsett hur lång den är. Och för den
som inte vill stå i kö finns alltid den "svarta" marknaden.
Vi menar att en avveckling av Systembolagets monopol skulle medföra en
storskalig övergång från illegal till legal alkohol. Att det skulle bli en
ökning
av den "vita" konsumtionen totalt sett är också sannolikt. Däremot förefaller
det osannolikt att det skulle leda till en konsumtionsökning för de egentliga
riskgrupperna.
"Systembolaget är
effektivt och sparar
pengar åt svenska
hushåll"
En vanlig myt är också att Systembolaget sparar pengar åt
svenska konsumenter genom att monopolet är mera effektivt
än vad företagen skulle kunna vara på en vanlig marknad.
Orsaken sägs vara att Systembolaget som en stor inköpare
kan erhålla bättre inköpsvillkor på den internationella
marknaden.
Samma argument skulle emellertid kunna användas för att införa monopol
på alla former av import. På alla andra marknader är erfarenheten snarare att
monopol riskerar att leda till en allmän ineffektivitet och lågt
kostnadsmedvetande. Det behövs inte någon djupare analys för att inse att
Systembolagets verksamhet skulle kunna drivas effektivare. Systembolaget
tillåter sig sådant som t.ex. stora delar av livsmedelshandeln aldrig skulle
göra.
- Dyra och påkostade butikslokaler i bästa cityläge.
- Försäljning styckevis över disk.
- Specialbeställningar av enskilda flaskor.
I Systembolaget finns nämligen inget privat vinstintresse och
när ett sådant saknas finns det ingen anledning att hålla nere
kostnaderna. Det gör heller inte Systembolaget.
Problematiken är i grund och botten samma som inom
apoteksverksamheten. De stora statliga detaljhandelsmonopolen för en
guldkantad tillvaro, medan problemfokuserade offentliga åtgärder på
respektive område - sjukvården och missbruksvården - får klara sig på en
betydligt snålare budget. Skillnaden är att kostnaden för de senare är synliga i
den offentliga budgeten, medan detaljhandelsmonopolens excesser döljs i
deras höga prisnivåer.
Vi har jämfört marginalerna, d.v.s. den del av priset som täcker butikernas
hanteringskostnader, hos Systembolaget respektive hos den vanliga
livsmedelshandeln. Vi har därför bett riksdagens utredningstjänst att räkna om
Sy-
stembolagets marginal så att den blir jämförbar med den vanliga handelns.
Riksdagens utredningstjänst redovisar att marginalen för Systembolaget -
räknat på inköps- och försäljningspriser exklusive moms och alkoholskatt -
uppgick till 27,37 procent år 1998.
Enligt Handelns utredningsinstitut ligger den genomsnittliga marginalen
mellan inköpspris och försäljningspris (exklusive moms) inom
livsmedelshandeln på cirka 20 procent. En enkel överslagskalkyl ger vid
handen att svenska hushåll skulle spara minst 500 miljoner kronor årligen om
hanteringen av alkoholdrycker hade skett med ett prispåslag som motsvarar
normal marginal inom livsmedelshandeln.
Till detta skall läggas alla de olägenheter och indirekta kostnader som
följer på monopolet, t.ex. kostnaden för att många yrkesarbetande i delar av
landet måste ägna fredagseftermiddagen åt att stå i kö i stället för att
antingen
fortsätta arbeta eller umgås t.ex. med sina familjer.
"Systembolaget har ett
helt överlägset sortiment"
Det breda sortimentet framhålls ofta som en av de största
fördelarna med monopolet. I dag finns totalt runt 2.500 varor
i sortimentet. Monopolets stora inköpsvolymer och effektiva
hantering är enligt Systembolaget en förutsättning för att
man ska ha råd att hålla de mera udda smakerna i lager.
Men en jämförelse av sortimentet på Systembolaget med sortimentet i
länder utan monopol på alkoholförsäljning har gjorts vid
Restauranghögskolan i Grythyttan. Skolan utgör en del av Örebro universitet.
I studien kartläggs tre vinhandlares sortiment i Danmark respektive England.
Även om en sådan jämförelse säkert kan göras olika noggrant och med olika
detaljeringsnivå, framgår ändå att både Danmark och England tycks ha ett
minst lika brett sortiment av viner som vad Systembolaget har.
Den slutsats som kan dras utifrån undersökningen är att även om
sortimentet är brett på butiksnivå i Sverige, så är sortimentet i landet som
helhet rätt så smalt och likriktat.
"Systembolaget
garanterar god
tillgänglighet oavsett var
du bor"
Det är viktigt att hålla i minnet att Systembolagets sortiment
i praktiken inte finns hemma på lager i alla företagets
butiker. De regionala skillnader som ofta framhålls skulle bli
följden utan ett detaljhandelsmonopol, är redan en realitet
och kan alltså inte vara ett skäl att behålla monopolet.
Sortimentsskillnader mellan olika butiker kompletteras med
en allmänt dålig tillgång till Systembolagsbutiker i glesbygd.
Systembolagets monopol är problematiskt även eftersom placeringen av
Systembolag har stor betydelse för utvecklingen av annan kommersiell
service. I dag gynnas vissa större orter genom att ha eget Systembolag, vilket
utarmar handeln på närliggande mindre orter.
Regeringens svar på detta är nya butiker med begränsat sortiment. I
praktiken har regeringens förslag medfört att Systembolaget tänker öppna ett
antal nya butiker på både små och stora orter under de kommande två åren.
Fortfarande blir dock antalet försäljningsställen mycket litet sett i
förhållande
till vad som skulle följa på en möjlighet till försäljning från licensierade
butiker.
I dag finns drygt 400 butiker inom Systembolaget. De befintliga
livsmedelsbutikerna uppgår till omkring 6.000 enligt Sveriges
Livsmedelshandlareförbund. Förvisso är det antagligen bara en del av dessa
som skulle börja sälja alkohol om möjligheten öppnades, men tillgängligheten
skulle ändå bli helt överlägsen ett monopolsystem, särskilt på mindre orter.
Systembolaget och
framtiden
I regeringens senaste proposition om alkoholpolitiken - där
lördagsöppet var ett huvudnummer - konstaterades
nymornat att arbetet mot alkoholens skadeverkningar måste
ske mera målinriktat mot vissa riskgrupper och
storkonsumenter för att därigenom mera effektivt kunna
minska skadorna. Arbetssätt och metoder måste bli mera
träffsäkra gentemot dem som dricker mest och där skadorna
är störst.
Detta är åsikter som vi sedan länge framfört. Trots regeringens nyvunna
insikter innehöll dock propositionen i huvudsak - bortsett från frågan om
lördagsöppet - endast idéer om hur man genom generella åtgärder skall kunna
begränsa den breda allmänhetens tillgänglighet till alkohol.
I sin senaste alkoholpolitiska proposition skrev regeringen att monopolet
var särskilt viktigt att behålla med hänsyn just till ålderskontrollen. Samma
argument skulle emellertid kunna användas för att inom restaurangnäringen
motivera ett utskänkningsmonopol. Det är uppenbart att
detaljhandelsmonopolet inte - lika lite som ett statligt monopol inom
restaurangnäringen - är någon förutsättning för en fungerande ålderskontroll.
Det är förhållandevis enkelt att genom kontroller tillse så att åldersreglerna
efterlevs.
Av allt att döma har försöket med lördagsöppet blivit mycket lyckat. Även
på Systembolaget är man förvånad över hur fort köpvanorna har ändrats. Efter
en månad stod lördagarna för ungefär 12-14 procent av veckans försäljning i
försökslänen, vilket var ungefär samma andel som innan lördagsstängningen
genomfördes. Över 100.000 kunder besökte Systembolaget den första öppna
lördagen. Störst var andelen i tätbefolkade områden där Systembolagen ligger
i köpcentrum.
När lördagsstängningen infördes medförde detta enligt Systembolagets VD
inte någon minskad försäljning totalt sett, utan bara en överflyttning mellan
olika dagar. Andelen försäljning på fredagar har nu gått ned från 40 till 35
procent samt på torsdagar från 25 till 20 procent. Personalen rapporterar om
trevligare stämning och arbetsmiljö, kortare väntetider samt bättre
förutsättningar att ge service i slutet på veckan. Systembolaget bygger nu
också ut servicen med nya butikskoncept som t. ex. nya specialbutiker för
viner.
Vi tycker att den utveckling som nu skett är bra. Vad beträffar
lördagsöppet menar vi dessutom att någon försöksverksamhet inte behövs,
utan att försöket kan permanentas att gälla över hela landet.
Vi menar däremot att det är synd att denna omsvängning sker i uttalat syfte
att långsiktigt cementera och försvara legitimiteten för
detaljhandelsmonopolet och inte som ett led i att utforma en ny konsekvent
alkoholpolitik. Långsiktigt sett ser vi stora problem som i framtiden kommer
att göra det mycket svårt att upprätthålla monopolet även för den som av
politiska skäl är angelägen att göra detta.
Det gäller inte minst de meningsskiljaktigheter som finns mellan EG-
kommissionen och den svenska regeringen i frågan om tillämpning av
gemenskapens upphandlingsregler. Kommissionen hävdar att Systembolaget
omfattas av reglerna för offentlig upphandling. Svenska regeringen hävdar
motsatsen.
Systembolaget bekräftar att det kommer att bli både svårare och dyrare att
erbjuda t.ex. kvalitetsviner om företaget skall omfattas av
upphandlingsreglerna. Detta eftersom man inte kan köpa bra viner i en
upphandling, utan dem måste man leta rätt på själv.
Meningsskiljaktigheterna om upphandlingsreglerna har varit uppenbara
sedan 1997 och har sin direkta upprinnelse i hur hårt den svenska regeringen
betonat Systembolagets karaktär av icke-konkurrensutsatt företag utan privata
vinstintressen. Sådana företag skall följa upphandlingsreglerna, och
regeringens försvar för detaljhandelsmonopolet kan på detta sätt paradoxalt
nog komma att bli detaljhandelsmonopolets fall. Om Systembolaget måste
tillämpa upphandlingsreglerna förefaller det nämligen högst osannolikt att
monopolet långsiktigt kan upprätthållas, detta på grund av de merkostnader
och den försämrade service som måste bli resultatet.
Med ett strikt licensieringsförfarande blir det bara företag som förberett sig
ordentligt - och som har förutsättningar att klara ålderskontrollen - som får
sälja alkohol. Kompletterat med en effektiv tillsynsverksamhet kommer ett
sådant system att bevaka åldersgränserna lika bra som Systembolaget gör i
dagsläget.
Det är alltså mycket som talar för att detaljhandelsmonopolet successivt
bör avvecklas till förmån för ett system där licensierade butiker får bedriva
alkoholförsäljning. En sådan avveckling bör ingå i en långsiktig
alkoholpolitik.
Inledningsvis bör starköl och vin kunna säljas utanför Systembolaget. En
sådan lösning förstärker den befintliga handeln genom att skapa ökat underlag
för butiker på mindre orter, samtidigt som det inte snedvrider konkurrensen
på samma sätt som det nuvarande systemet med utlämningsställen.
Bekvämligheten för konsumenterna inte minst i glesbygd blir överlägset
bättre än vad som kan uppnås i ett monopolsystem, oavsett hur många nya
butiker som öppnas. I ett senare skede bör även starksprit kunna omfattas av
licensieringsmöjligheten och Systembolaget kan avvecklas eller försäljas.
Enligt vår uppfattning måste även åldersgränserna anpassas nedåt. I
Sverige har 18-åringar t.ex. rösträtt och skyldighet att fullgöra militärtjänst.
De får även ta körkort, bara för att nämna ytterligare en rättighet som anses
självklar för myndiga personer. Åldersgränsen för inköp av alkohol bör i
konsekvensens namn jämställas med myndighetsåldern. Detta bör även gälla
vid resandeinförsel av alkohol till Sverige.
Servering av
alkoholdrycker på
restauranger
De s.k. serveringstillstånden har en mycket lång tradition
och hanteringen av dessa har alltid varit av stor betydelse,
såväl för enskilda restauranger som för utvecklingen av olika
stadsdelar och orter.
Fortfarande hävdas ofta att omfattningen av våld står i direkt proportion till
antalet utskänkningstillstånd samt att förekomsten av många
serveringstillstånd medför ökat alkoholmissbruk och skapar ordningsproblem.
Det finns dock väl kända exempel på hur ordningsproblem och våld snarare
orsakas av att människor har svårt att komma in på vissa populära
serveringsställen, inte minst på grund av olika former av diskriminering.
Konsumtionen av alkohol på restaurang står endast för en liten del av all
alkoholkonsumtion; 9 procent av all sprit, 12 procent av allt vin 41 procent av
allt starköl. Restaurangkonsumtionen utgör heller inte den mest problematiska
ur missbrukssynpunkt. Man kan alltså inte minska alkoholmissbruket genom
att behålla eller skärpa de redan hårda reglerna för att starta alkoholservering
på restaurang.
Vår utgångspunkt är att starkare gemenskaper i samhället minskar riskerna
för både missbruk och våldsamheter. Förbättrade förutsättningar för att under
kontrollerade former servera vin, öl och sprit till rimliga priser, möjliggör
för
restauranger att ersätta drickande i avskildhet och utan social kontroll. Vi
anser därför att det är viktigt att politiken förändras i syfte att ge människor
bättre möjligheter att umgås på restauranger, pubar och barer.
Den nya svenska alkohollag som beslutades i mitten på 1990-talet var ett
steg i rätt riktning vad beträffar serveringstillstånden. Antalet
serveringstillstånd har också växt mycket snabbt under 1980- och 1990-talen.
År 1980 var antalet serveringstillstånd strax under 3.000 men 1998 hade de
växt i antal till knappt 9.000.
Alkoholutredningen har nyligen föreslagit en del ytterligare förenklingar
som vi välkomnar; det skall t.ex. bli enklare att ha barförsäljning på privata
fester, registerföring och statistik ska förenklas, Systembolaget får rätt att
anordna auktioner på sprit, vin och starköl samt provsmakningar för
allmänheten o.s.v. Fortfarande finns dock en del onödiga bestämmelser i
alkohollagen och de begränsade förändringar av t.ex. uppgiftslämnande som
föreslås i Alkoholutredningen är uppenbart otillräckliga. Vi anser mot denna
bakgrund att lagen måste ändras på ett antal väsentliga punkter.
Öppettider och
marknadsföring på
restauranger
I alkohollagen regleras bl.a. öppettider för restauranger.
Särskilt anmärkningsvärt är att de nuvarande reglerna inte
bara hindrar alkoholutskänkning efter ett visst klockslag,
utan att hela restaurangen måste stängas en halvtimme efter
att serveringstiden gått ut. Resultatet av de reglerade
stängningstiderna är att de flesta restauranger stänger
samtidigt, vilket i sin tur medför en stor ansamling av
människor på gator och torg vid ett och samma tillfälle.
Detta resulterar alltför ofta i bråk och handgripligheter.
De nuvarande tidsbegränsningarna fyller enligt vår uppfattning inte någon
positiv funktion. Tvärtom är de direkt kontraproduktiva genom att utrymme
skapas för olika former av olaglig klubbverksamhet. Tidvis har det i
Stockholm funnits gott om svartklubbar som öppnat när lagliga restauranger
och klubbar stängt. Verksamheten har drivits utan någon möjlighet till vare
sig polis-, skatte- eller annan myndighetskontroll.
Vad man än säger om svartklubbarna så är de ett bevis på att det finns en
efterfrågan på sena nöjen. Det är en allmän trend i samhället - inte bara på
restauranger - att människors vanor senareläggs. Det gäller även TV,
matvanor o.s.v. De försök som pågått i bl.a. Stockholm med möjlighet för
klubbar att ha öppet till klockan 05.00 har följaktligen givit mycket goda
resultat. Oroligheterna i city har minskat och strömmen av människor har
spridits ut under en längre tidsperiod, vilket underlättat polisens arbete.
Omfattningen av svartklubbsverksamhet har minskat.
Det är därför med stor förvåning vi noterar att Alkoholutredningen nyligen
föreslagit att kommuner inte längre skall få bevilja serveringstillstånd till
efter
klockan 03.00. Det hjälper härvidlag inte att man samtidigt föreslår ett i och
för sig angeläget slopande av kravet på att restaurangen skall vara utrymd en
halvtimme efter att utskänkningen upphört, och att servering av läsk m.m.
alltså kan få fortsätta om kommunen så tillåter.
Vi anser att det är angeläget att restauranger kan stänga under lugna former
efter det att alkoholserveringen har avslutats. Det måste dessutom vara bättre
att tillåta lagliga restauranger att ha öppet när och om det finns en
efterfrågan
- även för alkoholservering - än att genom skärpta regler driva fram en
expansion av verksamhet med svartklubbskaraktär.
Förslaget från Alkoholutredningen utgör dessutom, om det genomförs,
ytterligare ett flagrant ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Inte minst
Kommunförbundet har kritiserat förslaget utifrån denna utgångspunkt.
Vi menar att reglerna om restaurangers stängningstider helt bör avskaffas
och att stängningstiden således skall vara en angelägenhet för respektive
restaurangägare. Även reglerna i alkohollagen om marknadsföring på
serveringsställen samt prissättning är exempel på onödig byråkrati som bör
utmönstras ur lagstiftningen.
Enligt alkohollagens 6 kap. 6 § får t.ex. alkohol inte säljas till ett pris
lägre
än inköpspriset. Få om ens några restauranger skulle dock sätta priser som
understiger inköpspriset. Enligt samma paragraf skall priset avvägas så att
konsumtion av starkare alkoholdrycker inte främjas, något som naturligtvis
sker närmast med automatik genom de betydande olikheterna i alkoholskatt.
Enligt 6 kap. 7 § alkohollagen får man inte vidta åtgärder på restauranger
som syftar till att någon skall köpa alkoholdrycker, ett stadgande som närmast
framstår som löjeväckande genom sin orimlighet. Denna paragraf är ett
utmärkt exempel på en regel som helt saknar alkoholpolitisk betydelse
eftersom snart sagt ingen bryr sig om att följa densamma.
Avskaffat mattvång
Den nya alkohollagen innebär i och för sig en mera liberal
skrivning än tidigare vad gäller tvånget att lagad mat skall
serveras i anslutning till alkoholserveringen (det s.k.
mattvånget). Vi anser emellertid att mattvånget skall slopas
helt och hållet. Det är i dag allmänt accepterat att många
avslutar arbetsdagen med att träffa arbetskamrater och
vänner - för att därefter åka hem och äta. Detta visar f.ö. att
även svenskar kan umgås med alkohol utan att för den skull
hänge sig i ett ohämmat berusningsdrickande.
Mattvånget har urholkats successivt och är numera så verkningslöst ur
alkoholpolitisk synvinkel att de enda kvarvarande effekterna är att hindra och
försvåra etablering av nya restauranger.
Särskilt svårt är det för den som vill etablera en restaurang inriktad på ett
särskilt segment av maträtter, t.ex. pastabarer, soppkök, vegetarisk mat o.s.v.
och som därigenom lätt kommer i konflikt med kravet på ett brett utbud.
Många utländska maträtter äts dessutom av tradition kalla och hamnar
därigenom i en gråzon mellan lagad mat och kallskuret, t.ex. sushi,
parmaskinka o.s.v.
Nya typer av restauranger får alltså svårt att etableras. Möjligheten att
serveras ett glas öl eller vin på en kvarterspub och att där träffa grannar och
vänner saknas dessutom i stor utsträckning. I stället har svenskarna vant sig
vid att dricka i hemmen, innan de går ut. Allt för ofta blir konsumtionen
därigenom större än om det varit möjligt att besöka en enkel bar.
Mot den bakgrunden är det enligt vår uppfattning hög tid att helt avskaffa
mattvånget.
Lättare att få tillstånd
men svårare att behålla
Vår uppfattning är att de krav på restaurangägare som
framgår av texten i alkohollagen i huvudsak är enkla och
bra. Serveringstillstånd skall således meddelas endast den
som med hänsyn till sina personliga och ekonomiska
förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig att
utöva verksamheten. Vid tillståndsprövningen skall särskild
hänsyn tas till om sökanden är laglydig och benägen att
fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.
Mycket återstår dock att göra vad beträffar den praktiska tillämpningen av
alkohollagens regler. Ett uppenbart problem är att statliga myndigheter
tenderar att under hand uppmana kommuner att ställa sådana krav på
tillståndsinnehavare och sökande som inte kan utläsas från lagtexten utan på
sin höjd har ett tveksamt stöd i förarbeten m.m.
Enligt den praktiska tillämpning som ofta sker ute i landets kommuner
skall således den som vill komma i fråga för tillstånd till alkoholservering
vara närmast kliniskt fri från några brister. Det mest allvarliga är att
bevisbördan vid ansökan om tillstånd anses ligga hos den sökande och inte
hos kommunen. Detta öppnar för ett omfattande kommunalt godtycke.
Enligt vår uppfattning skall tillstånd alltid ges om det inte finns något som
tydligt talar däremot. Bevisbördan för att någon eventuellt är olämplig skall
alltså ligga på kommunen. Däremot är det viktigt att tillståndet kan återkallas
både snabbt och enkelt, i det fall att verksamheten inte sköts när den väl har
kommit igång. För att det skall kunna ske måste kontrollen av att
tillståndshavarna följer befintliga regler bli mera effektiv.
Förstärkt
tillsynsverksamhet i
kommunerna
Mot den bakgrunden är det allvarligt att hela åtta procent av
kommunerna inte genomförde några tillsynsbesök alls under
1999. Tillsynsbesöken resulterade dessutom mycket sällan i
några åtgärder; antalet återkallade serveringstillstånd var 148
och antalet varningar 165. Det skulle i och för sig kunna
tolkas som att inga missförhållanden förekommer, men detta
vore sannolikt väl optimistiskt. Andra undersökningar ger
vid handen att problemen med såväl ekonomiska
oegentligheter som ordningsproblem är stora på många
restauranger.
En annan varningssignal är att endast 10 procent av återkallelserna och 26
procent av varningarna beror på rent alkoholpolitiska skäl, t.ex. servering till
underåriga eller till redan berusade personer. Det förefaller uppenbart
otillräckligt med hänsyn till dessa problems stora betydelse, och tyder snarast
på att denna del av kontrollen inte fungerar tillfredsställande. Som förklaring
till snedfördelningen anges ofta att det är enklare och mindre tidskrävande för
kommunerna att driva frågor om återkallande/varning på grund av andra skäl,
t.ex. ekonomisk misskötsamhet.
Det måste sammanfattningsvis bli lättare att få serveringstillstånd men
svårare att behålla det. Förutom att stävja alkoholmissbruk underlättar en
sådan politik också för småföretagare som vill nystarta. Den leder även till att
alla restauranger konkurrerar på lika villkor. Många larmrapporter visar att
det i restaurangbranschen tyvärr finns både svartarbete och svartsprit i en
omfattning som gör att det ofta är svårt att leva på en restaurang som man
driver lagligt.
Särskilt anmärkningsvärt är enligt vår uppfattning att den ofta orimligt
hårda kontrollen vad beträffar starköl, vin och sprit inte motsvaras av
tillnärmelsevis lika noggranna kontroller av folkölsförsäljningen, som annars
utgör en viktig inkörsport för ungdomars alkoholkonsumtion. Vad beträffar
folkölstillsynen kan konstateras att över 100 av landets 289 kommuner under
1999 inte har genomfört någon tillsyn alls av folkölsförsäljningen, trots ett
flertal larmrapporter.
Alkoholutredningen har nu föreslagit hårdare krav för att få sälja folköl,
t.ex. att berörda butiker skall ha huvuddelen av sin omsättning i form av
livsmedel - bara egentliga matvaruaffärer skall få sälja folköl. Dessutom
ställs krav på framtagande av egentillsynsprogram. Vi uppfattar i huvudsak
dessa förslag som verkningslösa. Det allt överskuggande problemet med
folkölsförsäljningen är bristande ålderskontroll från butikernas sida, vilken i
sin tur hänger samman med den ofta obefintliga tillsynen från kommunerna.
Det har på sina håll lokalt hävdats att 60-80 procent av alla butiker säljer
folköl till minderåriga. Antalet meddelade förbud mot folkölsförsäljning
(påföljden för den som bryter t.ex. åldersgränserna) var dock år 1999 bara 8
stycken och antalet varningar bara måttligt högre, 21 stycken. Detta är
sammantaget orimligt lågt vid beaktande av att antalet försäljningsställen
torde vara omkring 14.000 stycken, vilket indikerar att tillsynen inte fungerar.
Omfattande byråkrati i
alkoholpolitiken
Den regleringsiver som har präglat och fortfarande präglar
svensk alkoholpolitik har även medfört att vi nu har en
omfattande förvaltningsverksamhet vars främsta uppgift är
att på olika sätt bevaka alkoholservering samt handel med
och tillverkning av alkohol.
Alkoholinspektionen har ända sedan den påbörjade sin verksamhet blivit
utsatt för omfattande kritik både i Sverige och från EU-organ. Regeringens
svar på kritiken var inledningsvis att företa marginella förändringar i
avgiftssystem och regelverk för att hjälpligt kunna hävda att
Alkoholinspektionen uppfyllde EG-rättens krav. Samtidigt ägnade regeringen
betydande kraft åt att fåfängt försvara det system för tillståndsprövning och
avgifter i partihandeln som man sedermera ändå blev tvungen att avskaffa.
När reglerna för partihandeln till slut förenklades hösten 1999 var det alltså
efter flera år av befogade klagomål. Kravet på partihandelstillstånd borde
enligt vår uppfattning ha avvecklats utan dröjsmål redan efter att EG-
domstolen i oktober 1997 lämnade sitt förhandsavgörande i Franzén-målet.
Även regeringen erkände till slut att det var fråga om dubblerade kontroller
som medförde onödig administration, byråkrati och kostnader för
näringsidkarna. Självklart leder ett sådant agerande till att lojaliteten med
nödvändiga alkoholpolitiska åtgärder undergrävs.
Det stora inslaget av formella kontroller med låg träffsäkerhet har tyvärr
varit karakteristiskt för alkoholinspektionens verksamhet allt från starten. De
långa handläggningstiderna, de omfattande kraven på uppgiftslämnande och
de höga avgifterna har sammantaget utgjort ett betydande etableringshinder
på marknaden för partihandel.
De höga avgifternas betydelse som hinder för konkurrensen illustreras av
att den beslutade avgiftssänkningen efter EG-domstolens avgörande i
Franzén-målet medförde att intresset för partihandel med alkohol ökade.
Antalet ansökningar fördubblades under 1998 jämfört med närmast
föregående år. Fortfarande pågår i förvaltningsdomstolarna rättstvister där
företag begärt att få tillbaka sina delar av de väl över 100 miljoner kronor i
avgifter som sammantaget har betalats in till Alkoholinspektionen, avgifter
vars rättsliga stöd alltså delvis kan ifrågasättas. Som vi tidigare har anfört
borde regeringen enligt vår uppfattning skyndsamt ha ändrat reglerna så att
inbetalda avgifter återbetalats utan att berörda aktörer måste driva saken i
domstol.
Uppgiften att kontrollera partihandlarna lades sedermera på
skattemyndigheten, som ju ändå måste utföra kontroller för att säkra
inbetalningen av alkoholskatter. Vi vill dock på ett antal punkter gå ännu
längre i förenklande riktning. Det gäller t.ex. kravet på tillstånd för
tillverkning av alkohol i Sverige. Med nuvarande regler ställs mera
omfattande och kostnadsdrivande krav på företag som arbetar med att
framställa alkohol i Sverige, än på företag som importerar motsvarande
produkter. Det utgör enligt vår uppfattning ett onödigt missgynnande av
nationella svenska verksamheter.
Samma skäl som motiverade avskaffandet av tillståndskravet vid
partihandel, har enligt vår uppfattning bäring även på systemet för
tillverkningstillstånd. En samordning bör även här kunna sökas i första hand
med skattekontrollen. Vi noterar med tillfredsställelse att Alkoholutredningen
nyligen har föreslagit just detta.
Anmärkningsvärt är dock att de mindre förenklingar som genomförts på
senare år inte har medfört en bantad byråkrati kring alkoholfrågorna.
Sammanlagt finns omkring 300 alkoholhandläggare i Sveriges kommuner
och ytterligare uppemot 50 hos statliga myndigheter. En avsevärd bantning av
den totala myndighetskostnaden borde kunna åstadkommas. Det avskiljande
av konkreta förvaltnings- och tillsynsuppgifter till skattemyndigheter och
kommuner som hittills har skett ligger väl i linje med en allmän förenkling.
Tillsyns- och tillståndshantering avskiljs från olika former av normgivning
och ökad rättssäkerhet skapas.
Det lägger en grund för att Alkoholinspektionen avvecklas. Dess
verksamhet har framför allt drabbat småföretagare och har i praktiken varit i
direkt strid med de mål som riksdagen har angett, nämligen att öppna för
konkurrens inom distributionsledet. Med ett avvecklat detaljhandelsmonopol
blir det också naturligt att lägga ned Alkoholsortimentsnämnden, vars uppgift
är att pröva frågor om vilka varor som skall få finnas med i
detaljhandelsmonopolets sortiment.
Betydande försiktighet bör dock iakttagas så att man inte skapar nya cen-
trala myndigheter med en oklar roll. Erfarenheter från Alkoholinspektionens
verksamhet ger vid handen att nya myndigheter i sig själva skapar
normgivning i form av allmänna råd och föreskrifter m.m., oavsett om ett
reellt behov finns att förtydliga lagtexten.
Med den utgångspunkten framstår den aviserade utvecklingen av
Folkhälsoinstitutet till ny centralmyndighet på alkoholområdet som mycket
tveksam. Enligt vår bedömning framstår det som olämpligt att lägga över
ansvaret för landets samlade alkoholpolitik på en myndighet som så hårt har
bundit upp sig som försvarare av den alkoholpolitik som nu havererat.
Flertalet frågor kring partihandel och tillverkning borde istället kunna
hanteras av Riksskatteverket och av skattemyndigheterna. För servering av
alkohol finns redan en regional tillsyn i länsstyrelsernas regi och det saknas
enligt vår uppfattning behov av central normgivning utöver befintliga lagar
och förordningar på serveringsområdet.
Möjlighet till distansköp
från andra länder
Det är numera tillåtet för privatpersoner att ta emot enstaka
gåvoförsändelser från utlandet med alkoholhaltiga drycker.
Restauranger med serveringstillstånd får dessutom själva
importera alkoholdrycker under förutsättning att de uppfyller
samma krav som ställs på vanliga partihandlare.
Andra former av privat import är dock fortfarande förbjuden. Vi moderater
menar att det nu är dags att lätta på restriktionerna även i övrigt.
Distansförsäljning är en etablerad försäljningsform för alkoholdrycker inom
EU och inte minst Internet öppnar stora möjligheter för individer att komma i
kontakt med ett sortiment som nu är högst svåråtkomligt. Praktiska hänsyn
som t.ex. skatteuppbörd och ålderskontroll kan enligt vår uppfattning inte få
hindra en begränsad möjlighet till distansköp.
Den nyligen företagna lagändringen som ger rätt att öppna
postförsändelser - om det finns anledning att anta att dessa innehåller tobak
eller alkohol - utgör enligt vår uppfattning en alltför långtgående
integritetsinskränkning, som riskerar att urholka respekten för grundläggande
rättsstatliga principer. Lagändringen visar att högskattepolitiken på
alkoholområdet driver fram allt mera omfattande och integritetskränkande
förslag för att upprätthålla lagefterlevnad.
Det finns många angelägna uppgifter för gränskontrollverksamheten och vi
moderater har föreslagit att ytterligare resurser satsas på tullverksamheten i
syfte att öka möjligheterna att ingripa mot smuggling av bl.a. alkohol. Men att
fokusera resurserna på öppning av enskilda individers postpaket - som
eventuellt kan antas innehålla tobak eller alkohol - är fel sätt att använda
pengarna när det verkliga problemet är lastbilar med 10.000-tals liter 96-
procentig smuggelsprit.
Det nuvarande systemet med privatimport genom Systembolagets försorg
ter sig allmänt sett föråldrat och överdrivet krångligt. Ur den enskildes
perspektiv kan det också med fog förefalla märkligt att även mindre
specialbeställningar från utlandet måste göras genom Systembolaget,
samtidigt som man själv hade kunnat göra motsvarande införsel i samband
med en resa.
Det är mot denna bakgrund inte längre rimligt att upprätthålla ett
totalförbud mot distansförsäljning av alkoholdrycker från annat EG-land.
Möjligheten till distansköp för eget bruk måste finnas och bör - i ett system
utan detaljhandelsmonopol - kunna ersätta den nuvarande rätten att begära
privatimport genom Systembolagets försorg.
En ny alkoholpolitik för
ett gränslöst Europa
I samband med Sveriges inträde i det europeiska samarbetet
framförde vi moderater att alkoholpolitiken är en fråga för
oss svenskar och inte för EU. Vi anser också att Sverige
skall delta i det europeiska samarbetets alla delar. Det är nu
dags att införa samma regler för resandeinförsel som övriga
EU-medborgare har.
För detta ställningstagande finns uppenbart ett brett stöd i befolkningen.
Opinionsundersökningar visar att över 60 procent av svenskarna vill ha bort
undantagen.
I Sverige har vi idag en i praktiken närmast fri tillgång till alkoholdrycker
för både missbrukare och ungdomar. Denna situation kommer att accentueras
ytterligare framöver. Varje arbetspendlare över Öresundsbron kan efter år
2003, enligt en beräkning av Bryggareföreningen, tjäna 300.000 kronor
årligen genom att varje dag ta med sig maximal ölranson. Ett sådant
köpmönster är i och för sig osannolikt men både vin och sprit är enklare att
bära än öl och dessutom hårdare beskattat. Räkneexemplet illustrerar därför
väl det stora tryck som Öresundsbron tillsammans med de ökade
införselkvantiteterna kommer att ställa på svensk alkoholpolitik.
I dag beskattas 40-procentig sprit med 200 kronor i Sverige. I Danmark är
skatten 130 kronor, en nivå som ändå är dubbelt så hög som i Tyskland.
Bordsviner kan köpas i Danmark till mindre än halva svenska priset och
detsamma gäller för öl. I Tyskland kan vin köpas för 10-15 procent av det
svenska priset och öl för en fjärdedel.
Det mesta tyder på att Danmark kommer att sänka alkoholskatterna
ytterligare redan under år 2000, eftersom många danskar åker över gränsen
och handlar i Tyskland. Det är tydligt att de öppna gränserna inte bara
påverkar de närmaste grannländerna, utan att de indirekta effekterna av den
fria rörligheten också är omfattande. De svenska alkoholskatterna påverkas
således av de danska, vilka i sin tur påverkas av de tyska. Nu diskuteras enligt
uppgift skattesänkningar även i Norge för att minska gränshandeln med
Sverige.
Varken hög alkoholskatt, restriktiv alkoholpolitik eller polisiära åtgärder
har kunnat stoppa den svarta marknadens tillväxt. Tvärtom växer den svarta
sektorn på grund av extremt höga alkoholskatter, förmyndaraktiga
begränsningar i tillgängligheten samt bristande satsningar på tull och polis.
Den förda politiken har även minskat medborgarnas förståelse för åtgärder
mot kriminell alkoholhantering och försummat insatser till direkt hjälp för
dem som har missbruksproblem. Detta har varit negativt både för laglydighet
och folkhälsa.
Såväl de ökade volymerna för resandeinförsel som öppnandet av
Öresundsbron innebär radikalt ändrade förutsättningar för svensk
alkoholpolitik. De svenska alkoholskatterna tillhör de högsta i Europa och det
kommer därför att vara mycket lönsamt för svenskar att ta med sig så mycket
alkohol som möjligt över gränsen. Det gäller både den som är laglydig och
den som är beredd att ta den minimala risken att åka fast i tullen. I somras
hade tullen enligt uppgift omkring tio personer stationerade vid
Öresundsbron. Man har nu mer eller mindre tvingats ge upp kontrollen av
privatpersoner för att i stället hjälpligt kunna fokusera på den mycket
omfattande professionella smugglingen av sprit.
Den stora prisskillnaden mellan svart respektive beskattad alkohol dövar
de flesta människors samveten. Få svenskar tycker längre att det är ett särskilt
märkvärdigt brott att köpa svartsprit. Detta kan få förödande effekter för den
allmänna samhällsmoralen och för skattemoralen i synnerhet. Regeringens
ensidiga fokusering på repressiva metoder samtidigt som skattebelastningen
behålls på nuvarande nivå gör det tyvärr omöjligt att komma till rätta med
problemen.
Enligt vår uppfattning var t.ex. en generell kriminalisering av innehav och
köp av illegal sprit helt fel väg att gå. Kriminaliseringen är inte bara
orimligt
långtgående utan dessutom ett slag i luften. Även regeringen har konstaterat
att för den bredare allmänheten synes kopplingen mellan välorganiserad grov
brottslighet och det egna köpet av illegal sprit inte framstå som tillräckligt
tydligt för att motivera ett avståndstagande. Att pressa fram en
kriminalisering som inte kan sägas ha något fotfäste i folks allmänna
rättsuppfattning är enligt vår uppfattning bara kontraproduktivt.
Någon moralhöjande effekt torde kriminaliseringen knappast medföra,
snarare riskerar den att urgröpa tilltron till lagarna och till lagstiftaren.
Hanteringen av illegal sprit är numera tyvärr en betydligt mera
mångfacetterad och komplex verksamhet än sedvanlig hembränning. Handeln
med illegal sprit har visat sig generera även annan brottslighet, inte minst
våldsbrott, vilket bl.a. ställer nya krav på information och
samordningsinsatser mellan de brottsbekämpande myndigheterna.
Frågan om svartsprit handlar heller inte bara om skattepengar; människor
dör regelbundet av den.
Nu måste regeringen tala om vad som skall göras på alkoholområdet de
närmaste åren. T.o.m. Systembolagets VD har varnat för konsekvenserna av
att inte sänka alkoholskatterna.
Vi anser att det hade varit naturligt att redan i somras genomföra en
sänkning av ölskatten. Att sänka skatten efter det att ett beteende etablerats
hjälper inte. Ett exempel på det är tobaksskatten, där en sänkning medförde
ökad försäljning i Sverige men inte minskad smuggling av cigaretter till
Sverige.
En undersökning som SIFO gjort på Bryggareföreningens uppdrag visar att
70 procent av svenskarna vill ha sänkt ölskatt. Det finns skillnader mellan
partiernas sympatisörer men även inom de partier med lägst siffror,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vill över 60 procent ha sänkt ölskatt.
Flera utredare har rapporterat att man skulle kunna sänka skatten på
alkohol avsevärt, utan att konsumtionen behöver öka särskilt dramatiskt.
Handelns utredningsinstitut tror t.ex. i en utredning på en total
konsumtionsökning med tio procent om alkoholskatten halveras. Beräkningen
bygger på en sannolik ökning av öldrickandet och en nästan lika stark
minskning av spritkonsumtionen.
En annan beräkning som bygger på s.k. korspriselasticiteter, visar att
konsumtionen ökar eller minskar med 1,7 ggr den prisändring i procent som
sker på den legala marknaden. Det skulle i så fall betyda att priset på sprit
skulle kunna sänkas 60 procent utan att totalkonsumtionen ökar. Naturligtvis
måste en sådan undersökning sammanvägas med andra för att hållbara
slutsatser skall kunna dras. Men mycket talar ändå för att en prissänkning inte
behöver medföra ökad konsumtion men däremot skulle bli ett hårt slag mot
svartspriten.
Förslag på skattesänkningar stoppades dock tidigare under
uppmärksammade former av den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Därefter har förevarit ett offentligt meningsutbyte i medierna där
socialministern gått emot de skattesänkningar som finansministern
förespråkat. Det framgår med önskvärd tydlighet att Socialdemokraterna
internt har alltför omfattande konflikter i alkoholfrågan för att på ett resolut
sätt kunna hantera den nu uppkomna situationen. Än mindre förmår de forma
en modern alkoholpolitik.
Att statens intäkter från alkoholskatter minskar för den sprit som idag säljs
legalt är självklart, om våra förslag på sänkt alkoholskatt genomförs.
Samtidigt kan man dock förvänta sig att delar av den svarta marknaden blir
vit, vilket motverkar ett eventuellt skattebortfall. Många människor skulle
heller inte - med lägre alkoholskatter - tycka det är mödan värt att köpa
alkohol utomlands, vilket ger ökade skatteintäkter i Sverige.
Hur mycket samhället skulle tjäna på att genom en skattesänkning rycka
undan förutsättningarna för den organiserade brottsligheten kan omöjligt
kvantifieras i kronor och ören. Nedläggning av bryggerier och permitteringar
på andra bryggerier vilket sannolikt blir ofrånkomligt om inte skatten sänks,
skulle även det medföra stora samhällsekonomiska kostnader.
Att se sig om i världen
utan att blunda
Regeringen har angett att just alkoholpolitiken kommer att
vara en viktig fråga i samband med Sveriges ordförandeskap
i ministerrådet år 2001. Regeringens ambition är bl.a. - som
framhölls i den alkoholpolitiska propositionen - att en EU-
strategi på alkoholområdet skall diskuteras under
ordförandeskapet.
En större öppenhet för andra länders traditioner vore enligt vår uppfattning
påkallad om avsikten är att Sverige som ordförandeland skall kunna påverka
alkoholpolitiken i Europa. Det svenska alkoholetablissementets recept - att
övriga Europa skall rätta sig efter oss i stället för att vi anpassar oss till
övriga
Europa - kommer helt enkelt inte att fungera.
I själva verket tycks ett måttligt alkoholintag ha tydliga medicinska
fördelar. Detta enligt ett flertal stora undersökningar från bl.a. Japan,
Hawaii,
USA, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland. Vid en hjärt- och
kärlkonferens i Stockholm som hölls för ett tag sedan rapporterades t.ex. att
ett måttligt alkoholintag skyddar mot hjärt- och kärlsjukdomar samt inte
orsakar t.ex. skrumplever, vilket ofta har hävdats.
I andra sammanhang används ofta internationella erfarenheter som modell
och för att erhålla inspiration. Slående är dock att när det gäller alkohol så
diskuteras alltför sällan resultat av internationell forskning och vunnen
erfarenhet som på något sätt bryter mot det svenska etablissementets syn på
alkoholpolitiken.
På flera håll i världen pågår arbete med att informera och upplysa om
alkoholen utifrån ett öppet och positivt perspektiv. Det främsta exemplet är
den kanadensiska delstaten Québec. Där har en omfattande liberalisering av
alkohollagarna kombinerats med ett omfattande upplysningsarbete.
Reformerna i Québec har nu följts upp i flera andra av Kanadas delstater, med
samma goda resultat som följd.
Även i Nya Zeeland har flera liberaliseringar gjorts under 1990-talet. De
senaste reformerna innefattar bl.a. söndagsöppet och försäljning av öl i
supermarkets där man tidigare bara fått sälja vin. Samtidigt fördubblades
böterna för brott mot bestämmelserna i alkohollagen. I Nya Zeeland finns nu
över 13.000 licensierade butiker för alkoholförsäljning, vilket är nästan
dubbelt så många som för tio år sedan. Alkoholkonsumtionen har gått ned
under samma tid trots att inköpsåldern har sänkts från 20 till 18 år.
Erfarenheterna från Kanada och Nya Zeeland, visar sammantaget att man
kan liberalisera alkoholpolitiken och samtidigt genom informationsåtgärder
m.m. få till stånd en minskad alkoholkonsumtion.
Ännu syns dock få spår av detta nya synsätt i den svenska alkoholpolitiken
och regeringens handlande. Det är tydligt att det bara är Moderata
Samlingspartiet som står för ett verkligt alternativ i alkoholpolitiken.

Stockholm den 2 oktober 2000
Chris Heister (m)
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)
Lars Elinderson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Göran Lindblad (m)
Bertil Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Henrik Westman (m)