med anledning av prop. 1999/2000:149 Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården
Sammanfattning
Centerpartiet har medverkat till en omfördelning av resurser från försvaret
till hälsovården. Besparingarna inom försvaret baseras på
försvarspolitiska bedömningar, och det skapades därmed ett utrymme i
statens budget att omfördela till andra viktiga samhällssektorer.
Centerpartiets medverkan i försvarsuppgörelsen 1998 grundades på den
bestämda uppfattningen att de miljarder kronor som sparades inom
försvaret skulle föras över till vården och omsorgen. Hela vårdsektorn har
blivit eftersatt och har härigenom ett resursbehov. I och med
försvarsuppgörelsen kommer nu vården och omsorgen att tillföras
ytterligare 8 miljarder kronor under 2002-2004.
Regeringens proposition Nationell handlingsplan för utveckling av hälso-
och sjukvården är avsedd att vara en utvecklingsplan för hälso- och
sjukvården under de kommande åren. En nationell handlingsplan ska ange i
vilken riktning som regeringen vill att hälso- och sjukvården ska utvecklas.
Den ska också ange vilka strukturella förändringar som behöver göras för att
vi på bästa sätt kan möta framtida behov och utnyttja de medicinska
framstegen. Regeringens handlingsplan är inte tillräckligt framtidsinriktad
och den saknar en helhetssyn. Handlingsplanen är ett begränsat dokument
som enbart belyser delar av hälso- och sjukvården. Den lyfter inte fram
patientperspektivet och den saknar förslag till förändringar i lagstiftningen.
Centerpartiet ifrågasätter vad det blivit för slutresultat om inte Centerpartiet
ställt så tydliga krav på satsningar inom vården och omsorgen i samband med
överenskommelsen om försvarsomställningen. Centerpartiet förde fram krav
på satsningar inom primärvården, äldreomsorgen och psykiatrin. Mångfalden
och tillgängligheten är också viktiga områden som vi måste satsa på under de
närmaste åren.
I motionen lyfter vi bland annat fram att:
- En ny vårdgaranti bör införas som ger patienten besked om när en
behandling ska utföras. Vårdgivaren ska ge patienten besked och löfte om
att denne efter fastsställd diagnos ska få vård och behandling inom tre
månader. Om inte detta är möjligt ska patienten ha rätt att välja annan
vårdgivare hos annan sjukvårdshuvudman i landet och i de fall
landstinget/regionen har tecknat avtal med sjukvårdsinrättning i ett annat
land bör vård enligt vårdgarantins principer kunna ges där.
- Individer som drabbats av ohälsa ska erbjudas rehabilitering som
underlättar för dem att återgå till arbete. Samordningen mellan olika
myndigheter och sektorer måste förbättras om vi ska nå bra
rehabiliteringsresultat. Tyvärr sker alltför ofta att en person förs från den
ena rehabiliteringsinsatsen till den andra, att personen inte får någon
rehabilitering alls eller drabbas av långa väntetider därför att samordningen
inte fungerar mellan de olika myndigheterna. För att minska samhällets
kostnader och eliminera mänskligt lidande måste större samordning ske av
resurserna i sjukförsäkringen och sjukvården. Centerpartiet föreslår att det
sker en finansiell samordning så att resurserna följer individen. På så sätt
undviker vi problemen med att resurser stannar inom strikta sektors-
gränser.
- Totalt behöver hälso- och sjukvården fler alternativa driftsformer. Fler
kooperativa, ideella och privata entreprenörer måste få möjlighet att sluta
avtal med kommuner och landsting för att öka mångfalden. Detta ökar
möjligheterna att säkra en bra vård och omsorg i framtiden. Fler alternativa
driftsformer och vårdgivare kan innebära ökad närhet för patienten och en
decentraliserad vårdstruktur. Det ger möjligheter att utveckla metoder som
dels förbättrar effektiviteten inom hälso- och sjukvården, dels innebär det
att en förnyelse i arbetsformerna underlättas. Att bejaka olika alternativa
driftsformer är för Centerpartiet lika självklart som att vården och
omsorgen ska ges efter behov och att den ska vara solidariskt och rättvist
finansierad via våra skattsedlar.
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om mål för hälso- och sjukvården.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av 5 §
hälso- och sjukvårdslagen i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om en
hjälpmedelsgaranti.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om ett
hälsonät.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om
gemensamma nordiska insatser för att utveckla telemedicinen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om en
nationell vårdgaranti.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om en
tillgänglighetsgaranti.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om
permanent finansiell samordning.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om insatser
för att stimulera ökad mångfald.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om
avtalstiderna.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om bättre
uppföljningssystem.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om öppna
kvalitetsregister.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om patient-
anpassade journaler.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om förslag
till utvidgad second opinion.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om
personalsituationen.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om
möjlighet till kompletterande utbildning för invandrare.
Centerpartiets mål för hälso- och sjukvården
Vården och omsorgen ska utgå från den enskilda människans behov och
utövas i enlighet med patientens önskemål och aktiva val. Människors
förmåga att skaffa sig kunskap om och påverka sitt hälsotillstånd ska vara
vägledande för organisationen av sjukvården. Alla ska ha möjlighet att,
utifrån sina behov, välja sin personliga kontakt, vårdinrättning och
omsorgsform. Enskilda människors ekonomiska förutsättningar får aldrig
avgöra vårdinsatsen. Centerpartiet anser att hälso- och sjukvården ska
finansieras solidariskt med skatter och avgifter.
Den medicinska och tekniska utvecklingen ger förutsättningar för att mer
vård och eftervård kan ske i hemmet. Avancerad sjukvård i hemmet bör
utvecklas i samarbete med primärvården. Speciellt viktigt är detta för att
skapa en värdig vård i livet slutskede. Vården ska grundas på medicinsk kom-
petens - och utövas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Ojämlika levnadsvillkor ökar hälsoskillnaderna bland medborgarna och
därför måste folkhälsoarbetet vara en central del i allt samhällsarbete. Alla
beslutsnivåer måste vara beredda att klarlägga riskfaktorer och ta ansvar för
att förbättra miljön inom sitt ansvarsområde. Det lokala arbetet är
betydelsefullt för att förebygga ohälsa. Individer, föreningar, bostadsföretag,
kommuner och landsting har möjlighet att påverka och förbättra den lokala
miljön. Satsningar på att få bort ohälsosamma miljöer kan minska häl-
soklyftorna. Därmed blir folkhälsoarbetet lönsamt både på kort och lång sikt.
Möjligheter att överblicka och kunna påverka, att ha så stor kontroll som
möjligt över sin egen tillvaro är en förutsättning för välbefinnande och livs-
kvalitet. När människor har makt över sina liv, och när de ser möjligheter till
förändringar, blir risken att drabbas av ohälsa mindre. Därför är det
nödvändigt att allt politiskt arbete också genomsyras av hälsoaspekter. Ett
decentraliserat samhälle, som grundas på människors aktiva deltagande, ger
de bästa förutsättningarna för välbefinnande och livskvalitet.
Patienterna har rätt att bemötas med respekt och värdighet. Många känner
dock att de inte har mod eller tillräckliga kunskaper för att kunna ifrågasätta
eller signalera om de är missnöjda eller om de inte har bemötts med respekt.
Hälso- och sjukvården måste alltid vara lyhörd för medborgarnas önskemål
och signaler.
Förbättringar kräver ekonomiska resurser och därför har Centerpartiet gått
i spetsen för att öka anslagen till landsting och kommuner. Pengarna från
besparingarna inom försvaret som förs över till vården visar att det går att
prioritera vården och omsorgen. Genom centermiljarderna, sammanlagt 8
miljarder åren 2002-2004, görs nu viktiga satsningar på primärvården, på
vården och omsorgen om äldre, på hjälp till psykiskt sjuka och på att öka
tillgängligheten och öka mångfalden.
Förnyelsearbetet inom vården och omsorgen måste utgå från den
kompetens och de erfarenheter som medborgarna själva kan bidra med,
oavsett om man fått dessa erfarenheter som patient, som anhörig, som lokalt
engagerad politiker eller som vårdpersonal. Förnyelsearbetet ska också ske
utifrån de lokala behoven och förutsättningarna och med insikt om att dessa
faktorer varierar mellan olika delar av landet. Det är genom att ta till vara
lokala erfarenheter som vi kan få till stånd ett långsiktigt och strategiskt
riktigt förnyelsearbete inom vården och omsorgen. Detta bör ges regeringen
till känna.
Handlingsplanen
Centerpartiet har medverkat till en omfördelning av resurser från försvaret
till hälsovården. Besparingarna inom försvaret baseras på
försvarspolitiska bedömningar, och det skapades därmed ett utrymme i
statens budget att omfördela till andra viktiga samhällssektorer.
Centerpartiets medverkan i försvarsuppgörelsen 1998 utgick ifrån att de
miljarder kronor som sparades inom försvaret skulle föras över till vården
och omsorgen. Hela vårdsektorn har blivit eftersatt och har ett stort
resursbehov. I och med försvarsuppgörelsen kommer nu vården och
omsorgen att tillföras ytterligare 8 miljarder kronor under 2002-2004.
Det finns stora försummade områden inom vården som också måste
tillgodoses. Avsikten är dock inte att centermiljarderna ska användas till att
täcka akuta behov utan dessa måste användas för att åstadkomma förnyelse
så att vården i stort är bättre rustad att möta framtidens krav. De 8 miljarder
kronorna är ett investeringskapital till att förnya vården och de ska användas
för att förstärka primärvården, psykiatrin, äldres vård och omsorg samt för att
skapa tillgänglighet till vården och öka mångfalden av vårdutövare.
Även om mycket av bristerna inom vården inte i första hand är en
resursfråga, så är nya resurser viktiga i förnyelsearbetet av 2000-talets vård
och omsorg. Liksom tidigare ska vården och omsorgen vara gemensamt
finansierad och styras med demokratiska spelregler. Framtidens vård och
omsorg måste också karaktäriseras av många fler utförare och landstingens
och kommunernas uppgift är att beställa och utvärdera den utförda vården.
När vi tänker framåt handlar det om att formulera målen för hälso- och
sjukvården så att dess förebyggande, behandlande och vårdande insatser
baseras på ett hälsofrämjande perspektiv. En av de spännande utmaningarna
är att försöka integrera ett hälsofrämjande perspektiv i den förnyelseplanering
som centermiljarderna möjliggör för sjukvården.
Hälsofrämjande handlar i första hand om mobilisering av människors egna
resurser för att främja hälsan. Vården hjälper med sin behandling individen att
"bli av med" det som framkallat sjukdomen eller att "reparera" skadan.
Sammantaget är det dock beroende av den enskildes förmåga och kraft att,
utifrån sina fysiska, mentala och emotionella förutsättningar återhämta sig. Ju
bättre vården kan stödja denna process, ju större förutsättningar har individen
att återhämta sig.
För dem som ännu ej nått pensionsåldern är vi snabbt på väg mot en
situation där samhällets kostnader för sjukskrivningar blir högre än vad de
sammanlagt är för all hälso- och sjukvård med alla de möjligheter som inryms
för att underlätta för ett aktivt liv. För gruppen pensionärer finns samma
problematik men där är kostnaderna i stället till exempel hemtjänst och
färdtjänst. I båda fallen gäller ändå att väl fungerande hälsofrämjande och
förebyggande insatser främst ska motiveras av humanitära och inte
ekonomiska skäl.
Vården måste få större möjligheter och utrymme att ta tillvara de
anställdas stora kompetens. Patienter och anhöriga måste bli mer delaktiga i
utformningen av vården och de anställda bör få en mera rådgivande roll. Det
handlar också om att den vård som ges ska vara mer förebyggande och detta
ska integreras i hela behandlingskedjan. I Centerpartiets prioritering av
primärvården anser vi att de nya resurserna också ska användas till att hjälpa
primärvården att utveckla sin förebyggande kompetens och nyckelroll i
vårdkedjan. Primärvården har unika erfarenheter och därför kan dess insatser
bidra till att utjämna hälsoskillnader. Primärvårdens förmåga att nå alla
individuellt har särskild betydelse i detta arbete. Därför behöver vi stärka di-
striktssköterskornas strategiska roll framtidens hälsofrämjande sjukvård.
När nu resurser frigjorts till vården och omsorgen är det viktigt att den
hälsofrämjande inriktning, som allt fler landsting och kommuner arbetar för
och som Sverige internationellt ställt sig bakom, hela tiden finns med i
planeringen. Vi vill att centermiljarderna ska används till att lägga grunden
för en tydlig hälsofrämjande inriktning för vården.
Landstingens primärvård
Centerpartiet delar regeringens uppfattning att primärvården bör utvecklas
till att vara den självklara basen och navet i hälso- och sjukvården. Därför
är det viktigt att denna roll förstärks och att resurser tillförs primärvården.
Enligt 5 § i hälso- och sjukvårdslagen har landstingen skyldighet att
organisera primärvården så att alla bosatta inom landstinget får tillgång till
och kan välja en fast läkarkontakt. Denne läkare ska med nu gällande
lagstiftning ha specialistkompetens inom allmänmedicin. Många patienter
efterfrågar dock möjligheter till en fast läkarkontakt med annan specialist-
komptetens än allmänmedicin. Det kan gälla patienter med kroniska
sjukdomar som vill ha en annan kompetens eller föräldrar som vill att barnen
ska ha en barnläkare som fast läkarkontakt.
Centerpartiet anser att lagen bör förändras så att den fasta läkarkontakten
kan vara en läkare med annan specialistkompetens, under förutsättning att
läkaren är verksam inom primärvården. En sådan förändring av lagstiftningen
ger större möjligheter till teamarbete inom primärvården och ökar också
förutsättningarna för att få fler läkare till primärvården. Centerpartiet anser
att
regeringen bör återkomma med förslag till förändring av lagstiftningen i
enlighet med förslaget ovan.
Psykisk ohälsa
Den psykiatriska vården ska utvecklas och förbättras. Landstingen och
kommunerna ska i samverkan utveckla stödet till barn, ungdomar och
vuxna med psykiska störningar. Landstingens omhändertagande av
personer med neuropsykiatriska tillstånd ska förbättras. Tillgången till
läkarmedverkan för psykiskt funktionshindrade i kommunal verksamhet
ska säkras.
I avtalet om utvecklingsinsatser inom vården och omsorgen för åren 2002-
2004 uppmärksammas särskilt de ungas psykiska hälsosituation.
Skolhälsovården har en viktig funktion därför att den tidigt möter
ungdomar med problem. Skolhälsovården måste prioriteras eftersom unga
och deras sjukdomar i många fall underprioriteras av den övriga hälso- och
sjukvården. Det finns till exempel väldigt lite forskning kring ungdomars
ätstörningar och det finns ännu ingen forskning som visar vilken effekt de
resurser vi satsat har haft. Anorexi, bulimi och "megarexi" måste få de
resurser sjukdomarna kräver. Det är helt oacceptabelt att det än idag inte finns
tillräckligt med vårdplatser eller kunskap i landet för att behandla dessa
sjukdomar.
Människors lika rätt och värde innebär att vi också måste skapa
livsutrymme åt alla människor, och ett värdigt boende för dem som idag är
hemlösa. Fortfarande har de psykiskt sjuka en mycket svag ställning i
samhället. Hemlöshet är vanligt bland de långvarigt psykiskt sjuka och
kommunerna har inte lyckats lösa deras situation. Psykädelreformen innebär
bl.a. att långvarigt psykiskt sjuka ska ha ett normalt boende för att inte
behöva
vistas på institution. Det är viktigt att kommuner och landsting gör stora
insatser för att psykädelreformens intentioner får genomslag och människor
ges den vård och omsorg som de är i behov av. Om detta område prioriteras i
handlingsplanen ger vi förutsättningar för att lösa de omfattande problemen.
Hälso- och sjukvård för äldre
Utvecklingen inom sjukvården har inneburit ökad effektivitet och
väsentligt kortare vård- och vistelsetider. Centerpartiets utgångspunkt är
att mer av vården ska kunna ges i hemmet för den som så önskar. Genom
samverkan mellan specialister, primärvård och hemsjukvård bör detta
vara möjligt. Det är också viktigt med rehabilitering, korttidsvård och
anhörigstöd för att lindra och undanröja de problem som många äldre
upplever med de korta vårdtiderna vid sjukhusen.
Ädelreformen innebar i viss mån att gamla gränsdragningsproblem ersattes
med nya och ett av de stora problemen inom äldreomsorgen är att de
medicinska insatserna är otillräckliga. I flera fall har människor hamnat i
gränslandet mellan kommunens och landstingens ansvar. Det krävs en ökad
samverkan mellan kommunerna och landstingen för att trygga läkarinsatserna
för att hela vårdkedjan ska fungera.
Ett stort problem är att en vårdtagare, som är medicinskt färdigbehandlad
inom akutsjukvården, fortfarande kan vara mycket vårdkrävande. Tidigare,
när vårdtiderna var längre, kunde patienten få en större del av sin
rehabilitering på sjukhuset även om det inte krävdes ytterligare medicinska
insatser. En väg för en mjukare övergång till den kommunala omsorgen är att
inrätta en mellanvårdsform, i avvaktan på den kommunala omsorgen. Detta
bör vara en gemensam och angelägen uppgift för kommuner och landsting.
Rehabiliteringsinsatser måste ges högre prioritet i vården och komma
igång i ett så tidigt skede som möjligt. Det är speciellt viktigt för unga med
rehabiliterings- och hjälpmedelsbehov att insatserna sker snabbt.
Vårdpersonalen måste ha både medicinsk kunskap och förmåga till personligt
engagemang i patientens rehabilitering.
Rätt insatta och utprovade hjälpmedel har stor betydelse för många äldres
välbefinnande. Hjälpmedel för rehabilitering och trygghet måste säkras för att
mer av sjukvården ska kunna ske i hemmet, och därför är en helhetssyn och
samlad bedömning viktig i ansvarsfördelningen mellan kommuner och
landsting. En hjälpmedelsgaranti bör införas så att väntetiderna kan kortas.
Detta bör ges regeringen till känna.
Ökad mångfald av vårdgivare
Hälso- och sjukvården är en grundläggande del av den svenska välfärden.
Idag står sjukvården inför en rad svårlösta problem. Behoven av hälso-
och sjukvård kommer sannolikt att öka under många år framåt samtidigt
som de de offentliga resurserna är begränsade. Många landsting, regioner
och kommuner har problem med att få ekonomin att gå ihop. Detta kan
dock inte lösas med några enkla medel utan det krävs stor förnyelse och
utveckling av både organisationen och verksamheten.
Sjukvården har dessutom stora personalproblem med personalavgångar
och underbemanning som hotar kvaliteten i sjukvården. Landstingen och
kommunerna upplevs inte av alla som en tillräckligt attraktiv arbetsgivare,
vilket innebär svårigheter att rekrytera och behålla den personal som behövs.
Många som idag är vårdanställda vill starta eget företag för att driva till
exempel vårdcentraler i egen regi. De möts tyvärr ofta av en negativ
inställning till privat verksamhet och hindras i sina försök att skriva
samverkansavtal.
Marknaden växer för privata försäkringslösningar för sjukvård. Allt fler
företag köper försäkringar åt sina anställda så att de snabbt ska få tillgång
till
vård när det behövs. Erfarenheten visar att det ofta är svårigheter med
tillgängligheten till vården som gör att företag inte vågar riskera att
nyckelpersoner inte får vård inom rimlig tid. Den offentliga vården klarar
således inte längre av att i tillräcklig omfattning möta medborgarnas krav på
tillgänglighet och vårdgaranti. Företag och personer med god ekonomi kan
köpa den sjukvård de behöver, och vi går därför mot "gräddfiler" för
medborgare med sjukvårdsförsäkringar.
Det finns ett motstånd till att privata initiativ får etablera sig inom den
gemensamt finansierade vårdens ram. Centerpartiet anser att detta motstånd
motverkar mångfalden i vården. Den offentliga sektorn skulle istället ha
mycket att vinna på att resurser, kunskaper och kapital från den privata sidan
kommer dem till del i ett samarbete. Om alla privata initiativ motarbetas
samtidigt som den privata sjukvården kan tillgodose välbärgade medborgares
önskemål, kan detta leda till att många vänder den offentligt finansierade
vården ryggen. Centerpartiet anser att sjukvården ska vara tillgänglig för alla
på lika ekonomiska villkor.
Även om det finns uppenbara brister i lagstiftningen, så saknar
propositionen förslag till nödvändiga förändringar. Regeringen aviserar
förvisso att den avser att "klargöra förutsättningarna för samverkan mellan
offentlig och privat producerad hälso- och sjukvård" men den utlovar inga
förslag i den riktningen. Med tanke på att förslagen från Delegationen för
samverkan mellan offentlig och privat producerad hälso- och sjukvård (SOU
1997:179) inte resulterat i konkreta förslag till riksdagen finns det anledning
att lyfta fram några förslag. Förslagen återkommer under rubriken Insatser för
att stimulera ökad mångfald.
Kunskapsbaserad vård
En väg att vidga kunskapen i vården och göra den tillgänglig i hela landet
är att satsa på en utbyggnad av hälsonät. Telemedicin är ett
samlingsbegrepp för all typ av överföring av medicinsk information via
telemedia, där det är minst två personer som på distans utbyter
information med hjälp av ljud och bilder. Telemedicinen omfattar allt från
videokonferenser och utbildning för vårdpersonal till läkarkonsultationer,
avancerad hemsjukvård och distanskirurgi.
Telemedicin öppnar helt nya möjligheter för utveckling av hälso- och
sjukvården. Den är ett kommunikationsverktyg som kan påverka sjukvårdens
struktur och arbetssätt i en positiv riktning - till fromma för patienter och
personal. Rätt nyttjad kan tekniken ge förutsättningar för en decentraliserad
sjukvård där varken kommun-, landstings- eller nationsgränser kan vara
hinder för en högkvalitativ, trygg och säker vård.
Centerpartiet vill satsa på ett nationellt hälsonät som, enkelt uttryckt,
knyter samman alla vårdcentraler, äldreboenden, stora och små sjukhus samt
privatkliniker. Ett väl utbyggt nationellt hälsonät gör det möjligt för alla som
jobbar inom hälso- och sjukvården att kommunicera med varandra för
konsultation och utbildning. Hälsonätet förbättrar möjligheten till vård i
hemmen samtidigt som den internationella arenan blir en kontinuerlig
kontaktyta för professionen.
Telemedicinen gör det möjligt att skicka röntgenplåtar eller bilder för
konsultation till närmaste sjukhus eller till en specialist i en annan del av
världen. Den möjliggör att på distans låta en läkare lyssna på hjärtat för att
avgöra om det finns ett behov att flytta patienten till sjukhuset. Patienten får
möjlighet att kommunicera med läkare från hemmet via TV-överföring och
kan tryggt vistas i hemmet efter en svår operation. Telemedicinen utvecklar
också ambulans- och helikoptersjukvården. Telemedicinen ger tillgång till
specialistvård i hela landet samtidigt som specialister inte behöver oroas över
att förlora sin kompetens om de arbetar långt ifrån det stora sjukhuset.
Kunskapen och utvecklingsmöjligheter finns genom att kunskapsöverföring
är möjlig över "nätet". Alla dessa möjligheter vill Centerpartiet stödja och
utveckla!
Ett nationellt hälsonät är inte i första hand "kablar i marken" utan ett
projekt som förbättrar möjligheterna till vård på lika villkor i hela landet.
Ett
nationellt hälsonät ger möjligheter att skapa en decentraliserad vårdstruktur
samtidigt som hälso- och sjukvårdens resurser kan utnyttjas mer effektivt.
Staten bör satsa på ett nationellt hälsonät för att samordna, utveckla, påskynda
och vara ett stöd i de regionala projekten och den nationella samverkan som
redan sker. Detta bör ges regeringen till känna.
Visionen om en gränslös sjukvård kan bli verklighet om IT-användningen
nyttjas på rätt sätt och om systemen blir likartade vid alla sjukhus och i alla
regioner, och den bör inom en snar framtid även omfatta hela Norden, i
enlighet med intentionerna i projektet Nordunet2. Målen för projektet är bl.a.
att utveckla telemedicinlösningar för primärvården och etablera specialist-
nätverk. Projektet bör implementeras i den svenska sjukvårdspolitiken och
understödjas genom nationella satsningar. Detta bör ges regeringen till känna.
Insatser som saknas i handlingsplanen
Regeringens proposition 1999/2000:149 Nationell handlingsplan för
utveckling av hälso- och sjukvården är aviserad som en utvecklingsplan
för svensk hälso- och sjukvård under de närmaste åren. Den ska ange i
vilken riktning som regeringen vill att hälso- och sjukvården ska
utvecklas och vilka strukturella insatser som behöver göras för att på ett
bättre sätt möta framtidens behov. Den ska också visa på hur vi utnyttjar
de medicinska framstegen på bästa sätt. Handlingsplanen är inte
tillräckligt framtidsinriktad, saknar helhetssyn och begränsar sig till att
belysa enskilda delar av hälso- och sjukvården. Centerpartiet saknar
patientperspektivet och finner inga förslag till förändringar av
lagstiftningen. Vi frågar oss vad det hade blivit av handlingsplanen om
inte Centerpartiet ställt tydliga och konkreta krav om satsningar på
vården i omsorgen i samband med överenskommelsen om besparingar
inom försvaret. Centerpartiet förde också fram tydliga krav på satsningar
inom primärvården, äldreomsorgen, psykiatrin samt på mångfalden och
tillgängligheten som viktiga områden att satsa på under de närmaste åren.
Centerpartiet delar i huvudsak regeringens analys av problemen inom
hälso- och sjukvården, t.ex. avseende bristande tillgänglighet och att resurser
inte förts över till primärvården i takt med att behovet av öppenvård har ökat.
Hälso- och sjukvården håller i huvudsak en hög kvalitet och i internationell
jämförelse fungerar den väl. Vi delar regeringens uppfattning att resurser bör
föras över från den slutna vården till primärvården.
Åtgärder för ett offensivt folkhälsoarbete
Trots att hälsostatistiken redovisar ett generellt förbättrat hälsoläge i vårt
land, finns också flera orosmoln. Därför är en samlad folkhälsopolitik
nödvändig på alla samhällsnivåer. Centerpartiet återkommer i en särskild
motion om insatser kring folkhälsopolitiken. Vi vill i denna motion ange
den övergripande inriktningen för politiken.
Folkhälsopolitik handlar inte om att vi med olika pålagor och centrala
dekret ska detaljstyra vardagslivet. Det handlar istället om att identifiera
viktiga bakomliggande mekanismer/bestämningsfaktorer som i efterhand kan
ge upphov till hälsoproblem. Vi behöver sedan ett brett medborgerligt
engagemang för åtgärder som påverkar dessa bakomliggande faktorer.
Framtidens folkhälsopolitik måste bygga på en syntes mellan generella
välfärdsinsatser, förebyggande åtgärder och kraften i den personliga friheten
och ansvaret. Människor själva har redskapen för förändring, men de måste
ges förutsättningar och frihet att växa - genom en väl fungerande demokrati,
starka sociala nätverk, god utbildning och social och ekonomisk trygghet.
Den riktigt svåra politiska uppgiften är att finna de farbara vägarna som
stödjer individen, enskilt och tillsammans med andra och att uppmuntra de
egna möjligheterna att leva ett gott och hälsosamt liv.
Hälsostatistikens besked om att till exempel människor med kort
utbildning har tydligt högre sjukdomsrisker och löper ökad risk för en alltför
tidig död är förpliktande. Utmaningen för 2000-talets folkhälsoarbete handlar
både om att utjämna skillnader i hälsa och att bekämpa den ohälsa som
hänger ihop med känslan av maktlöshet och brist på socialt stöd, på
upplevelser av sammanhang och på funderingar på meningen med livet. Det
behövs nytänkande för att återskapa och stärka det sociala kapitalet, som är
grunden för den sociala gemenskapen och som har en central betydelse för
folkhälsan. En ännu bättre hälsoutveckling måste åstadkommas med förstärkt
individuell frihet och personligt ansvar som självklara utgångspunkter.
För att nå optimala resultat måste insatserna präglas av sammanhang,
överblick och inflytande om de ska leda till en positiv hälsoutveckling.Under
senare år har kvaliteten i lokalsamhällets informella nätverk uttryckts i termen
socialt kapital. Uttryckt i hälsotermer kan man säga att ett samhälle rikt på
socialt kapital har en stark folkhälsopotential och för att denna potential ska
komma till sin rätt, och kapitalet "frigöras", behöver hälsoperspektivet
tydliggöras. Om ett samhälle är rikt på socialt kapital har det också en god
jordmån för en positiv hälsoutveckling, med särskilda förutsättningar för
social gemenskap, social integrering och medborgaraktiviteter. Därför har
insatser för social gemenskap, för rättvisa, för decentralisering, för
utveckling
av livskraft i hela landet också tydliga folkhälsodimensioner.
Folkhälsan kan därmed ses som en tillväxtgenererande basförutsättning i
ett modernt samhälle. Hälsa är inte en produkt eller en konsekvens av
exempelvis ekonomisk tillväxt, miljömedvetande och social trygghet, som
man får på köpet om man får fart på samhällsekonomin. Tvärtom är en god
folkhälsoutveckling, liksom ett starkt socialt kapital, en viktig tillväxt-
förutsättning.
Vård- och tillgänglighetsgaranti
Vi måste införa en ny vårdgaranti som ger patienten besked om när en
behandling ska utföras.Vårdgivaren ska kunna ge patienten besked och
garanti om att denne efter fastställd diagnos ska få vård och behandling
inom tre månader. Om inte detta är möjligt ska patienten ha rätt att välja
annan vårdgivare hos annan sjukvårdshuvudman i landet och i de fall
landstinget/regionen har tecknat avtal med sjukvårdsinrättning i ett annat
land, bör vård enligt vårdgarantins principer kunna ges där.
Väntetiderna och köerna till olika behandlingar varierar kraftigt i landet.
Många människor väntar allt för länge på behandling och operation. Tidigare
har det varit svårt att göra en jämförelse mellan olika sjukhus men sedan en
tid tillbaka finns en sammanställning över väntetiderna för vissa behandlingar
på en hemsida hos Landstingsförbundet (http://www.lf.se/vantetider/-
default.htm). Sammanställningen är inte komplett eftersom flera sjukhus ännu
har inte rapporterat förväntad väntetid. Sammanställningen visar ändå stora
skillnader. Exempelvis är det ingen väntetid till operation av livmoderframfall
vid Gällivare sjukhus medan det är två års väntetid i Umeå. För en gråstarrs-
operation varierar tiden mellan 14 och 192 veckor! Denna information är
värdefull eftersom den tydliggör variationen i väntetiderna och visar att
vården inte är tillgänglig på lika villkor i alla delar av landet. Informationen
kan också bidra till att sätta press på de avdelningar/sjukhus som har onormalt
långa väntetider, men det är inte tillräckligt. Något radikalt måste göras om
människor i vissa delar av landet får vänta i över 3 år på en gråstarrs-
operation, eftersom det innebär ett orimligt lidande för den enskilde och höga
kostnader för samhället.
En ny vårdgaranti måste därför införas i hela landet. Ett bra exempel är
den frivilliga och tydliga vårdgarantin som har införts i några landsting i
bland annat Skåne, Halland och Stockholm. Den innebär att ingen ska
behöva vänta längre än tre månader på operation eller behandling. Klarar inte
det egna landstinget av detta åtagande, får patienten vården utförd hos ett
annat landsting eller hos en privat vårdgivare på hemlandstingets bekostnad.
Valfriheten ska omfatta samtliga godkända vårdgivare inom öppenvården och
privata vårdgivare. Patienten ska också kunna välja sjukhus i hela landet och
på lika villkor kunna besöka specialistläkare hos landstinget eller hos privata
vårdgivare med avtal. I de fall landstinget/regionen tecknat avtal med
vårdgivare i ett annat land bör vård enligt vårdgarantins principer även kunna
ges där. Patienter i hela landet bör omfattas av en sådan garanti och därför bör
förhandlingar mellan staten och Landstingsförbundet omedelbart inledas. I ett
första steg bör den ursprungliga vårdgarantin med vissa kompletteringar
återinföras och i nästa steg bör vårdgarantin omfatta alla diagnoser som
motiverar medicinsk behandling och utfästa att denna sker inom tre månader.
Garantin ska bygga på principerna i Prioriteringsutredningen som riksdagen
fastställt. Detta innebär att det inte längre ska vara den aktuella
kösituationen
som avgör inriktning och prioritering, utan det är vårdbehoven som avgör.
Patienter med svåra kroniska sjukdomar och personer i livets slutskede, de
patienter som har de allra största vårdbehoven, ska aldrig behöva stå tillbaka
för röststarka grupper med mindre vårdbehov.
Det krävs extra ekonomiska resurser för att introducera vårdgarantin och
för att få bort de nuvarande köerna. Centerpartiet kommer att lägga förslag
om ett ekonomiskt tillskott i den ekonomisk-politiska motionen. Vårdgarantin
bör omfatta hela Sverige och i de fall ett landsting/region har tecknat avtal
med ett sjukhus i ett annat land bör vård enligt vårdgarantins principer även
kunna ges där. Vad som ovan anförts om en vårdgaranti bör ges regeringen
till känna.
Centerpartiet förslår också en förbättrad tillgänglighetsgaranti som innebär
att ingen ska behöva vänta mer än fyra dagar för besök hos läkare inom
primärvården. Tillgänglighet innebär också att patienter snabbt ska få kontakt
med vården via telefon. Väntetider eller obesvarade telefonsamtal ska inte få
förekomma. Tillgänglighetsgarantin är ett sätt att fokusera åtgärder som
förbättrar möjligheterna för medborgarna att nå vården. Därför bör en
tillgänglighetsgaranti om fyra dagar införas. Detta bör ges regeringen till
känna.
Permanent finansiell samordning
Individer som drabbats av ohälsa måste erbjudas rehabilitering, och det är
angeläget med samarbete och samordning mellan de sektorer som har
möjlighet att erbjuda hjälp. Allt för ofta sker det att en person förs från
den ena rehabiliteringsinsatsen till en annan. Det är inte till fromma vare
sig för den enskilde eller för samhället i dess helhet. För att minska
samhällets kostnader och mänskliga lidanden måste större samordning
ske av resurserna i sjukförsäkringen och sjukvården.
Det har skett en enastående medicinsk utveckling under 1990-talet.
Behandlingsmetoder, läkemedel och diagnostik har sammantaget gett goda
och imponerande hälsovinster. Men samtidigt finns det andra utvecklings-
tendenser som oroar och som urholkar värdet av det som görs. Det är ett helt
orimligt förhållande om nationen har större kostnader för sjukskrivning och
förtidspensionering än vad den har för all sjukhusvård! Sjukpenning-
kostnaderna samt kostnaderna för förtidspensionerna beräknas i år uppgå till
84 miljarder kronor. Denna kostnad kan jämföras med landstingens
nettokostnader för läns- och regionsjukvården som uppgick till 77 miljarder
1999, eller med primärvårdens nettokostnader på 22 miljarder eller med de
117 miljarder kronor som samtliga sjukvårdshuvudmäns olika verksamheter
kostade netto 1999. Sjukskrivningarna är självfallet inte bara vårdens
problem. Dagens förhållande illustrerar brister i samordning och helhets-
tänkande och ställer krav på en tydligare hälsoinriktning även för vården.
Bättre samordning mellan hälso- och sjukvården, socialförsäkring och
socialtjänst kan bidra till bättre hälsa. När arbetslösheten är hög riskerar
många människor att drabbas av ohälsa. Den ökade produktiviteten i
arbetslivet pressar människor allt hårdare och olika stressrelaterade sjukdomar
blir allt vanligare. Det krävs en helhetssyn på individen och en samordning av
insatserna för att ohälsa ska kunna förebyggas. En bättre samordning av
resurserna mellan hälso- och sjukvården och socialförsäkringen gör att
systemen kan fungera mer effektivt och medborgaren får därmed en bättre
vård samtidigt som samhällets totala kostnader kan hållas nere.
Finansiell samordning ger ekonomiska vinster, vilket Riksförsäkrings-
verkets och Socialstyrelsens rapporter från försöksverksamheten visar. Ett
samlat kostnadsansvar förstärker motivationen hos beslutsfattare och
verkställare att välja den åtgärd som är mest effektiv. Den finansiella
samordningen bör påskyndas och utökas. Samtidigt är det viktigt att
samordningen sker med utgångspunkt från de lokala förutsättningarna och att
de olika organisationernas specifika erfarenheter tas till vara. Centerpartiet
tar
inte ställning till vilken lösning eller mellan vilka aktörer denna samordning
ska ske. Det viktiga är att individens bästa sätts i centrum och då måste
insikten om behovet av samordning börjar redan i den lokala organisationen.
Detta bör ges regeringen till känna.
Insatser för att stimulera ökad mångfald
Mångfald och nya alternativ är några vägar som behöver prövas för att
utveckla sjukvården och annan offentligt finansierad välfärd. Möjligheter
att konkurrera är en väg att stärka förutsättningarna för ekonomisk
utveckling. I en ökad mångfald kan innovationer och nya lösningar
komma fram som kan utveckla både hälso- och sjukvården och
näringslivet. Privatisering är inte ett mål i sig, utan ett av flera medel att
förändra, förnya och förbättra sjukvården för patienterna och
vårdpersonalen. Nya lösningar ger möjligheter att bedriva verksamheten
mer effektivt och prioritera den verksamhet som skattepengarna i första
hand är avsedda till. Fler vårdgivare och entreprenörer inom vården ökar
också möjligheterna för personalen att utvecklas hos flera olika
arbetsgivare. Alternativa driftformer, entreprenörskap och innovationer
ger sjukvården större dynamik. När olika enheter inom landstingen får
möjligheter till större befogenheter och ansvar ökar personalens
utvecklingsmöjligheter och förutsättningar för ökat inflytande.
Ett av de starkaste argumenten för att tillåta och bejaka vinster i vården är
att det drar till sig företag med investeringskapital. Att helt förbjuda
vinstintressen i denna verksamhet innebär att vården dräneras på kapital och
investeringar.Vinstgivande företag investerar i både kunnande och teknik
samtidigt som företaget genererar ett ekonomiskt tillskott till verksamheten.
En stor del av den specialiserade sjukvården kommer i framtiden att flyttas
från sjukhusen ut till vårdcentralerna och till hemmen. Sjukhusen kommer i
framtiden att bli mer kunskapsföretag och mindre institutioner. Rådande hier-
arkier inom vården måste stå tillbaka för teamarbete och ökat
informationsflöde mellan vårdgivaren och patienten. Framtidens sjukhus
kommer att innehålla flera entreprenörer och flera olika vårdgivare och av
olika entreprenörer som tillsammans kan bilda enheter i sjukhusbyggnaden.
Landstingen måste få möjligheter att träffa avtal med ett eller flera företag,
kooperativ eller ideella entreprenörer. Idag finns det exempel på sjukhus som
bedrivs av privata entreprenörer, t.ex. S:t Görans akutsjukhus, Sabbatsbergs
närsjukhus i Stockholm och Lundby sjukhus i Göteborg. Det finns också
exempel på hur sjukvårdshuvudmännen skrivit avtal med delar av
sjukhusverksamheten. Regeringen bör inte begränsa möjligheterna för
sjukvårdshuvudmännen att träffa avtal med entreprenörer som ska verka inom
sjukvården. Det bör avgöras av varje landsting eller kommun, i enlighet med
den kommunala självstyrelsens principer. Centerpartiet avisar en retroaktiv
lagstiftning. Detta bör ges regeringen till känna.
Vilja krävs
Regeringen har genom sin aviserade proposition om att förbjuda vinst i
sjukvården försvårat för många blivande vårdgivare och för möjligheterna
för landstingen/regionerna att planera sin verksamhet. Att å ena sidan tala
om vikten av mångfald i vården och å andra sidan avisera inskränkningar
i landstingens möjligheter att träffa vårdavtal med privata företag skapar
osäkerhet kring den framtida inriktningen. Osäkerheten från regeringen
uttrycks också i förslaget till nationell handlingsplan för utvecklingen av
hälso- och sjukvården. Om inte Centerpartiet varit pådrivande om
utvecklingsavtalen i överläggningarna om besparingarna inom försvaret,
hade förmodligen inte ens rubriken funnits med i den nationella
handlingsplanen.
Lättare att få F-skattsedel
Sjukvårdspersonal med entreprenörsambitioner möter flera svårigheter på
vägen mot det egna företaget. De är bland annat beroende av att de
blivande uppdragsgivarna är villiga att ingå ett samverkansavtal. Eftersom
själva antalet uppdragsgivare inom vården och omsorgen är få, blir det
problem med att erhålla en F-skattsedel eftersom den beviljas utifrån en
bedömning av antalet uppdragsgivare. Ett moment 22 försvårar för
mindre vårdentreprenörer, exempelvis en legitimerad sjuksköterska, att
etablera sig.
Detta förklaras av att näringsverksamhet föreligger enligt 21 §
komunalskattelagen när verksamhet bedrivs i vinstsyfte yrkesmässigt och
självständigt. Självständighets- och vinstkriterierna avgör om inkomsterna ska
hänföras till tjänst eller till näringsverksamhet. Antalet uppdragsgivare och
självständigheten gentemot dessa är av betydelse vid bedömningen.
Regelverket hindrar således sjuksköterskor att starta eget, eftersom det i stort
sett endast finns två uppdragsgivare; landstingen och/eller kommun.
Konsekvensen blir att den blivande företagaren har svårt att få F-skattsedel på
grund av att självständighetskriteriet inte anses uppfyllt.
Längre avtalstider
Det har inom hälso- och sjukvården utvecklats en praxis att teckna korta
avtal om 2-3 år. Detta hämmar konkurrensen mellan vårdgivarna och gör
att många inte vågar satsa på att etablera sig som företagare. Risktagandet
för företagare inom vårdsektorn är också avsevärt större än inom andra
sektorer, beroende på att andra finansiärer än sjukvårdshuvudmännen
saknas. För företagaren inom vårdsektorn finns, vid en utebliven
förlängning av uppdraget efter avtalstidens slut, ingen alternativ
uppdragsgivare att vända sig till och då återstår bara avveckling av
verksamheten. Viljan till nyinvesteringar i verksamheten avtar därför
kraftigt mot slutet av avtalsperioden.
Anbudsförfarandet inom hälso- och sjukvården behöver förändras. Dagens
system för upphandling enligt lagen om offentlig upphandling är alltför
fokuserat på priset och det gynnar de stora vårdbolagen. Parametrar som
kvalitet, kompetens, kontinuitet flexibilitet, patient- och lokalkännedom måste
i större utsträckning vägas in vid upphandlingen. Vidare bör förutsättningarna
för "avknoppning" till nya företagsbildningar förbättras. För att stimulera
anställda inom den offentliga hälso- och sjukvården att ta över verksamheter
och driva dessa i egen regi bör direktupphandlingen underlättas eller att de på
annat sätt kan få ett första kontrakt. Detta bör ges regeringen till känna.
Samverkansavtal
Centerpartiet anser att även andra legitimerade vårdgivargrupper utöver
läkare och sjukgymnaster ska ha möjlighet att bedriva verksamhet som
enskild vårdgivare och finansieras av landstinget. Det kan till exempel
gälla legitimerade sjuksköterskor, barnmorskor och psykologer. För
patienternas bästa måste vi skapa bättre samverkan mellan offentlig och
privat vård och öka vårdutbudet. Vi måste också skapa enhetliga och
klara regler när det gäller etablering för enskilda vårdgivare med offentlig
finansiering. Vi måste utforma ett nationellt ersättningssystem för alla
kategorier av enskilda vårdgivare på liknande sätt som idag gäller för
läkare och sjukgymnaster. Detta är en garanti för att den eftersträvade
mångfalden som är till gagn för patienterna kan uppnås och att
långsiktighet, kontinuitet och småskalighet bevaras inom den privata
vårdsektorn.
Centerpartiet anser att riksdagen bör stimulera sjukvårdshuvudmännen att i
ökad utsträckning utnyttja denna typ av avtal inom hälso- och sjukvården. Det
kan ske genom att lagstiftningen utformas så att den medger ett större mått av
förhandlingsutrymme mellan sjukvårdshuvudmannen och den enskilde
vårdgivaren, men att avtalet fortfarande betraktas som ett utflöde av
offentligrättslig lagstiftning. Detta bör ges regeringen till känna.
Bättre uppföljningssystem
En vanlig invändning mot konkurrensutsättning i den offentliga vården är
att det politiska inflytandet minskar. I praktiken innebär möjligheten att
jämföra och att koncentrera sig på huvuduppgiften att styrbarheten istället
ökar.
Om upphandling sker genom konkurrens ges de offentliga företrädarna nya
effektiva instrument för att fastställa kvalitetskrav, följa upp och utvärdera
resultat och därmed kunna jämföra olika vårdgivares och andra aktörers
verksamhet. Det ger ökad styrbarhet åt de politiskt förtroendevalda som
befolkningsföreträdare. Såväl myndigheter som vårdgivare och sjukvårds-
huvudmän är beroende av att tillförlitlig statistik av hög kvalitet finns
tillgänglig. Jämförbara nationella nyckeltal bör därför utarbetas. Social-
styrelsen bör, tillsammans med sjukvårdshuvudmännen, intensifiera arbetet
med nyckeltal som ger möjlighet till jämförande analyser mellan sjukvårdens
institutioner i hela landet. Detta bör ges regeringen till känna.
Patientperspektivet
Öppna kvalitetsregistren för medborgarna
Det är viktigt att landstingen/regionerna står på medborgarnas och
patienternas sida så att kvaliteten i vården och resultatet av vårdarbetet
kan bli tillgängligt för de patienter som vill utnyttja sin fulla valfrihet och
som anser att det är kvalitetsfrågan som avgör deras val av vårdgivare.
Krav på valfrihet i vården är ett led i arbetet att stärka patientens ställning.
Tyvärr är det idag inte helt klart gentemot vem patientens ställning ska
stärkas, även om det borde vara självklart och gälla hela sjukvårdssystemet. I
alltför stor utsträckning är systemen fortfarande uppbyggda kring vård-
givarnas och producenternas egna intressen och utifrån behov som inte alltid
utgår från att på bästa och snabbaste sätt lotsa patienterna genom vård-
apparaten.
Den verkligt avgörande frågan för patienten när det gäller att utnyttja sin
rätt till valfrihet är långt från en lösning. Ju svårare sjukdom en patient
lider
av, desto viktigare blir kravet på att få tillgång till kvalificerade läkare och
läkemedel. Den viktigaste faktorn för patienten, om vilken kvalitet
vårdorganisationen och den enskilde läkaren besitter inför en förestående
behandling, går inte att få svar på. Ett stort steg mot att förse medborgare och
patienter med den konsumentmakt som samhället i många andra sammanhang
kraftfullt stödjer är att utforma kvalitetsregistren så att de blir tillgängliga
för
den vårdsökande.
Det finns invändningar mot att öppna kvalitetsregistren och göra dem
tillgängliga för medborgare och patienter, eftersom de i sitt nuvarande skick
knappast är användbara för patientbruk. Sannolikt måste rapporteringen till
kvalitetsregistren om vårdens kvalitet i behandlingsarbetet utformas på annat
sätt än den nuvarande rapporteringen. Därför bör ett särskilt kvalitetsregister
upprättas med det tydliga syftet att vara patienternas hjälp vid deras val av
vårdgivare. Detta bör ges regeringen till känna.
Patientanpassa vårdens journaler
Journalhanteringen inom vården är en angelägen fråga som har
diskuterats under många år. Kravet på värnandet av den personliga
integriteten har varit det tyngst vägande skälet emot väsentliga
förändringar. Trots detta kan vi konstatera att felbehandlingar sker därför
att alla journalhandlingar inte finns tillgängliga vid akuta operationer och
besök i sjukvården. I vissa länder har man infört journaler på s.k.
smartcard vilket innebär att patienten kan ha sin journal i själva
patientbrickan. Patientinformationen finns dessutom förvarad på säkert
sätt hos patientens ordinarie vårdgivare. Genom smartcard främjar vi
valfriheten eftersom den stärker säkerheten för patienten vid akuta besök
hos okända vårdgivare. Detta bör ges regeringen till känna.
Second opinion
Centerpartiet anser att alla patienter ska ha rätt till en s.k. second opinion.
I den nuvarande lagstiftningen gäller denna rätt enbart patienter med en
livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada. I dagsläget
inhämtar röststarka patienter kompletterande bedömningar genom att
själva kontakta en annan läkare medan andra patienter till fullo litar till
den bedömning som den medicinska personalen givit och på de
behandlingar som erbjuds.
Det förekommer relativt ofta att läkaren tar initiativ till en förnyad
bedömning, främst i situationer när läkaren bedömer att det inte finns någon
terapi eller om en mycket ingripande riskfylld behandling föreslås. I andra fall
är det beroende på om patienten själv eller anhörig uttryckt önskemål att få
diskutera sjukdomen och behandlingen med en annan läkare. Detta sker dock
helt på läkarens villkor.
Centerpartiet anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett
förslag om rätt till second opinion för alla patienter. Detta bör ges regeringen
till känna.
Alternativ medicin
Det förekommer att patienter har önskemål om ett behandlingsalternativ
som inte tillhör "skolmedicinen". Centerpartiet anser att patientens
rättighet att välja behandlingsalternativ måste förbättras. Legitimerad
läkare skall ha rätt till och vara oförhindrad att använda de antroposofiska
läkemedlen och metoderna under normalt läkaransvar. Läkares
förskrivningsrätt skall gälla i samma omfattning som för de vanliga
skolmedicinerna.
I detta sammanhang kan nämnas att bestämmelserna om kvacksalveri bl.a.
reglerar förbud mot undersökning och behandling av barn under åtta år samt
förbud mot behandling av vissa diagnoser. En öppenhet för alternativa
behandlingsmetoder inom den ordinarie sjukvården under kontrollerade
former minskar riskerna för att människor skadas av oseriösa och farliga
behandlingar utanför läkarvetenskapens kontroll. Vidare bör Statens
beredning för medicinsk utvärdering, SBU, få i uppdrag att intensifiera
arbetet med att utvärdera alternativa behandlingsmetoder för att klarlägga
deras vetenskapliga värden. En utredning om alternativa metoder bör
tillsättas. Sedan Alternativmedicinkommittén arbetade under senare hälften av
1980-talet har mycket hänt som motiverar en ny utredning. I en kommande ny
utredning bör reglerna för utbildning ses över samt behörigheten för
terapeuter. Detta bör ges regeringen till känna.
Personalsituationen
Personalen är vårdens och omsorgens viktigaste resurs och den är redan
idag en bristvara. Situationen förvärras av att många offentligt anställda är
långtidssjukskrivna och att stora pensionsavgångar är nära förestående.
Situationen kräver stor kreativitet och flexibla lösningar. Dels handlar det
om att förmå ungdomar att välja vårdyrket för att möta
pensionsavgångarna, och att utbildningen måste löna sig för den enskilde,
dels handlar det om att vi måste rekrytera redan "färdigutbildad" personal.
Omstruktureringarna inom den offentliga sektorn har gjort att den
genomsnittliga utbildningsnivån för personalen inom hälso- och sjukvården
har höjts under senare år. Andelen sjuksköterskor och läkare ökar medan
övrig personal minskar i antal. Många anställda inom hälso- och sjukvården
och den kommunala omsorgen är födda på 1940-talet och om tio, femton år
blir det stora pensionsavgångar. Arbetsgivarna har idag svårigheter att få
sökande till vissa nyckeltjänster.
De senaste åren har de psykiskt relaterade arbetsskadorna och sjukdomarna
ökat mycket kraftigt. På två år, mellan 1996 och 1998, ökade antalet anmälda
stressjukdomar med nästan 100 %. Till stor del antas detta bero på fortsatta
rationaliseringskrav och höjda produktionskrav, både i privat och offentlig
sektor. Störst är problemen för personal inom offentliga sektorn och inte
minst gäller det anställda inom vård och omsorg. Vårdanställda känner
frustration över en byråkratisk organisation, de långa beslutsvägarna och att
de har minimala möjligheter att påverka sin egen arbetssituation. Stressen
ökar och därmed arbetsskadorna.
Andra väljer att lämna vårdyrket och ungdomar söker sig inte dit eftersom
man har så liten möjlighet att påverka och delta i beslutsfattandet.
Beslutsvägarna måste kortas och personalen måste ges ett ökat inflytande
över sin egen arbetssituation. Arbetsgivarna måste på ett bättre sätt än idag
lyssna till och vidta förändringar med personalens erfarenheter av sitt arbete
som utgångspunkt. Det grundläggande för god kvalitet och tillgänglighet i
vården och omsorgen är att personalens erfarenheter och kunskaper sätts i
förgrunden. Forskningsvägarna måste öppnas för anställda inom vård och
omsorg. Ett ökat samarbete mellan verksamhet och forskning måste ske på
alla nivåer. Karriärvägarna måste öppnas. De diskussioner som förs kring
bildande av nationella kunskapscentra med regional placering för
kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsspridning ska stödjas. Detta bör ges
regeringen till känna.
Flera prognoser från olika institut pekar entydigt i en riktning: Europas
befolkning blir allt äldre och allt färre. Samma utveckling som vi redan sett i
Sverige under ett antal år gäller för hela EU-området. Samlat för hela Europa
kan antas att befolkningen totalt kommer att minska inom 30 år med så
mycket som upp till 100 miljoner. Orsakerna är i huvudsak två: Dels en låg
nativitet, därför att kvinnor föder färre barn än tidigare och generellt sett
debuterar i allt högre ålder. Dels en minskad inflyttning, beroende på
strängare regler för flykting- och asylpolitiken. Detta, tillsammans med en
ökande medellivslängd, kommer att ställa de europeiska nationerna på stora
prov framöver och vi måste medverka till en positiv opinion i dessa frågor.
Sverige bör under ordförandeskapet i EU ta initiativ till en samordnad
planering för ökad invandring till Europa under de kommande åren. Lika
viktigt är att bättre än idag ta tillvara den kompetens som finns hos våra
invandrare.
Det är en grov misshushållning att många sjukvårdshuvudmän tvingas
rekrytera läkare och specialister från andra länder, samtidigt som vi inte
lyckats fånga upp den kompetens som redan finns hos många invandrare.
Hinder i form av centralstyrda arbetsmarknadsdirektiv måste bort, så att vi
regionalt får frihet att använda resurserna, för att ge undervisning i svenska
och komplettera det som saknas i deras vårdutbildning för svenska
förhållanden
Det behövs mer samverkan mellan olika aktörer, landsting, länsarbets-
nämnder, kommuner, Socialstyrelsen och andra centrala myndigheter för att
välutbildad sjukvårdspersonal ska få möjlighet att komplettera sina
utbildningar. Det behövs fler kurser i sjukvårdssvenska. Sparkraven på
arbetsmarknadsmedlen får inte försvaga stödet till utländska läkare,
sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal som har uppehållstillstånd i
Sverige eller som rekryteras utomlands. Detta bör ges regeringen till känna.