1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den nationella handlingsplanen för handikappolitiken.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring av
LSS att det ekonomiska ansvaret för assistansersättning återgår till staten.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förbättringar för de funktionshindrade.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om möjligheten att välja skola och utbildning.1
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om handikappanpassning av byggnader m.m2
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka individens rättsliga ställning.3
7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ekonomisk
kompensation till den enskilde vid kommunalt domstolstrots.3
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bidrag till handikapporganisationer.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samordning vid rehabilitering.
10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av en
hjälpmedelsgaranti.
11.
1Yrkande 4 hänvisat till UbU.
2Yrkande 5 hänvisat till BoU.
3Yrkandena 6 och 7 hänvisade till KU.
Inledning
Människor med funktionshinder är individer med varierade och
särpräglade behov och önskemål. Därför måste också insatser och stöd till
funktionshindrade utföras individuellt. Det var den bärande tanken bakom
den handikappreform som under första delen av 1990-talet infördes av en
moderatledd regering. Byggstenarna var valfrihet, självbestämmande och
integritet. Stödet riktades direkt till enskilda människor, i stället för att gå
omvägen över kommunen.
Att möjliggöra för handikappade att så långt som möjligt delta i det
vanliga samhällslivet är inte bara en fråga för kommunerna, utan ett
gemensamt ansvar för oss alla. Det ligger också i allas intresse att även
handikappade får möjlighet att vara med, inte minst i familjelivet, arbetslivet,
media och den offentliga debatten.
Den socialdemokratiska regeringen har dock fört en politik som försvagat
de funktionshindrades ställning och inflytande. Steg för steg har man urholkat
den valfrihetsinriktade handikappreformen. Den socialdemokratiska
handikappolitiken bygger på storskaliga lösningar som alla handikappade -
oavsett egna önskemål - förväntas anpassa sig till.
Kommunerna har t.ex. fått ökat ansvar för stödet till de handikappade. I
riksdagen påpekade vi moderater att det fanns en uppenbar risk att enskilda
funktionshindrade skulle hamna i kläm mellan försäkringskassan och de
enskilda kommunerna. Farhågorna avfärdades, men det går nu att konstatera
att de i högsta grad var välgrundade. Runt om i landet drabbas inte minst barn
och ungdomar som har funktionshinder av att det nu finns två olika
huvudmän som ansvarar för stödet.
Många kommuner lever dessutom inte upp till de lagstadgade rättigheter
som finns för de funktionshindrade; ett växande antal fall visar till och med
att många kommuner inte ens rättar sig efter domstolsbeslut på
handikappområdet. En förklaring är att kommunerna inte kompenserades för
den ökade kostnaden när ansvaret överfördes till dem.
Det är sammanfattningsvis en klar kontrast mellan Socialdemokraternas
ständigt vackra ord när det gäller de funktionshindrade - senast manifesterad i
den nationella handlingsplanen för handikappolitiken - och den bistra
verklighet som allt fler handikappade upplever just på grund av de
försämringar som Socialdemokraterna genomfört de senaste åren.
Den nationella handlingsplanen en besvikelse
Sammantaget satsar stat, kommuner och landsting uppemot 45 miljarder
kronor årligen på olika former av stöd till funktionshindrade. Enligt en
sammanställning av riksdagens utredningstjänst över anslag som riktas
direkt till funktionshindrade eller avser verksamheter som rör denna
grupp uppgår det statliga stödet till drygt 21 miljarder kronor för år 2000.
Kostnaderna för kommunernas insatser för personer med funktionshinder
bedöms uppgå till sammanlagt drygt 19 miljarder kronor inklusive boende.
Därav avsåg större delen (cirka 79 procent) kostnader för insatser enligt LSS
och LASS. Vad gäller landstingens kostnader för insatser till
funktionshindrade finns fortfarande bristfälliga uppgifter.
Det delade ansvaret för de handikappade medför tyvärr att de offentliga
satsningarna inte alltid är effektivt samordnade, vilket medför brister i
välfärden. För många individer som är i behov av stöd leder det dessutom till
att man måste ha kontakt med många tjänstemän på många olika
myndigheter; kommunen, försäkringskassan och landstinget bara för att
nämna några.
Inte minst därför vore det bra med ett samlat grepp för att förbättra
handikappolitiken. Men regeringens handlingsplan för handikappolitiken -
som presenterades under våren år 2000 - har uppenbara brister och är på flera
viktiga punkter oklar. Allmänna deklarationer om att stärka
funktionshindrades ställning och om att handikapperspektivet skall
genomsyra alla samhällssektorer följs inte upp av några förslag till konkreta
åtgärder.
I stället för konkreta förbättringar av det offentliga stödet till de
handikappade försöker regeringen sätta upp mål för vad andra - d.v.s.
kommuner och privata företag - skall göra. Socialdemokraterna försöker på
detta sätt skyla över det faktum att de inte prioriterar de handikappade.
Försämrade villkor för personlig assistans
Vi är inte minst besvikna över att propositionen om nationell
handlingsplan inte innehöll några förbättringar av rätten till personlig
assistans. Just den personliga assistansen har mycket väl tydliggjort den
enskilde handikappades eget inflytande och rättigheter.
I propositionen togs tyvärr heller inte några steg för att föra ut övriga delar
av stödet bättre till de direkt berörda eller för att öka valfriheten. LSS ger
utöver den personliga assistansen rätt till tio särskilda insatser som till
exempel avlösar- och ledsagarservice, rådgivning och annat personligt stöd,
bostäder med särskild service samt daglig sysselsättning.
Det totala antalet personer som får stöd enligt LSS har skattats till omkring
50.000 personer. Omkring en tredjedel av alla beviljade insatser enligt LSS
gäller barn och ungdomar upp till 22 år. År 1997 fanns totalt cirka 30.000
personliga assistenter i Sverige. Cirka 17.200 assistenter fanns i kommunerna
och 11.200 assistenter i företag och kooperativ. Därtill beräknas 1.000-2.000
assistenter ha anställningsavtal med ersättningsberättigade som själva
administrerar assistansen.
Av dessa siffror framgår inte minst att valfriheten verkligen har fått
fotfäste och inte bara finns "på papperet". Men även om utvecklingen i många
avseenden har varit positiv så finns ändå betydande hot mot valfriheten. Den
handikappreform som genomfördes av den borgerliga regeringen innebar att
svårt funktionshindrade personers rätt till assistans garanterades av staten.
Efter de senaste årens försämringar ställs funktionshindrades rätt till
assistans
mot - och jämförs med - andra gruppers behov i den kommunala budgeten.
Följden av förändringarna har bl.a. varit att inställningen till
funktionshindrades rättigheter blivit mera negativ bland politiker och
handläggare i kommunerna. På sina håll framställs LSS som en "gökunge" i
kommunernas sociala budget, ett åtagande som tränger ut andra viktiga
behov, och funktionshindrade med stora assistansbehov uppfattas t.o.m. som
privilegierade i förhållande till andra grupper i samhället.
I den dagliga verksamheten i kommunerna hänvisas ofta till ökningen av
antalet funktionshindrade med rätt till assistans när brister inom
äldreomsorgen påtalas. På motsvarande sätt ställs funktionshindrade elevers
krav på stöd och assistans i skolan mot det allmänna behovet av skolpersonal
etc.
Moderaternas förslag om förbättringar för de
funktionshindrade
Målet med assistansersättningen - att underlätta för funktionshindrade att
integreras i samhället - får enligt vår uppfattning inte på detta sätt ställas
mot andra behov i kommunernas budget. Det kan i och för sig finnas fall
där vårdbehovet är så omfattande att det uppenbarligen finns andra och
bättre vårdlösningar än genom personlig assistans.
I dessa fall kan det offentligas betalningsansvar - t.ex. för dubblerade
assistenter på heldygnsbasis - förefalla orimligt långtgående och därigenom
undergräva allmänhetens och inte minst lokala politikers uppslutning bakom
assistansreformen. Vi moderater motsätter oss därför inte alternativa
lösningar på särskilt stora vårdbehov.
Tyngdpunkten i den personliga assistansen måste - om reformen
långsiktigt skall kunna försvaras i tider av ökande behov t.ex. inom
äldreomsorgen samt tilltagande svårigheter i personalrekryteringen - ligga på
ett personligt stöd i vardagslivet utanför bostaden. Tyngdpunkten kan inte
ligga på enklare vård- och stödinsatser i hemmen som ofta skulle kunna lösas
lika bra eller t.o.m. bättre t.ex. inom ramen för ett handikappanpassat
gruppboende.
För att garantera den enskildes rätt till assistans har vi moderater föreslagit
att hela det ekonomiska ansvaret för assistansersättningen skall återgå till
staten. Regeringen har i stället föreslagit att ett utjämningssystem skall
inrättas för att avlasta de kommuner som har särskilt höga kostnader för
personlig assistans. Vi moderater säger nej till ett sådant utjämningssystem.
Vi anser att problemen kunde lösas på ett mycket bättre sätt om det
ekonomiska ansvaret för assistansersättningen återgick till staten.
Vidare anser vi allmänt att den personliga assistansen är så pass hårt
reglerad att den inte bör finansieras med kommunalskattemedel och generella
statsbidrag. Ett system där staten i princip fattar alla viktiga beslut
samtidigt
som kommunerna får betala är i sig problematiskt ur en demokratisk
synvinkel och leder till frågor om vilken innebörd regeringen vill ge
begreppet kommunal självstyrelse.
En uppenbar risk med ett utjämningssystem är också att kommunerna
under de närmaste åren skulle inrikta sin verksamhet på att förändra
bidragssystemet, istället för att åstadkomma en bra och effektiv verksamhet.
De konkreta förslag som funnits har dessutom premierat kommuner med en
hög kostnadsnivå och därigenom uppmuntrat till "kreativ bokföring" och fusk
ute i kommunerna.
Vi har sedan länge drivit frågan att personer som fyller 65 år skall få
fortsatt rätt till personlig assistans även efter att pensionsåldern uppnåtts.
Vi
välkomnar att regeringen nu - efter flera år av tillkännagivanden från
riksdagen i denna fråga - föreslagit att en sådan rätt införs. Det är ett steg i
rätt riktning, om än litet och senkommet.
Vi anser dock även att schabloniseringen av ersättningen skall slopas och
reglerna kring densamma i princip skall återgå till vad som gällde före den 1
september 1997. Vi anser också att rätten till personlig assistans under skoltid
och vid vistelse på dagcenter etc. skall återinföras.
LSS behöver också vidareutvecklas för att de funktionshindrade i
görligaste mån skall få likvärdiga betingelser som andra samhällsmedborgare.
Rätten till föräldraskap fastslås i FN:s standardregler, som riksdagen har
godkänt.
I den proposition som låg till grund för LSS fördes ett resonemang om att
föra in ett femte kriterium, nämligen rätten till föräldraskap. Då detta ansågs
vara en komplicerad fråga aviserade den dåvarande regeringen att man ville
återkomma till riksdagen i denna fråga. Tyvärr har så inte kunnat ske men
frågan är fortfarande aktuell.
Om unga funktionshindrade skall ges möjlighet att bilda familj och leva på
samma villkor som icke funktionshindrade, måste LSS/LASS stärkas vad
gäller föräldraskapet.
Därför bör det övervägas att ett femte kriterium läggs till som innebär att
utifrån de behov som föräldraskapet genererar skall även dessa tillgodoräknas
som grundläggande behov.
Detta är dock en, som redan tidigare påpekats, komplicerad fråga, varför
en noggrann beredning bör göras så att inte tillägget påverkar annan, för
frågan, relevant lagstiftning.
Vidare föreslår vi ett särskilt bostadsstöd till funktionshindrade på 100
miljoner kronor. Kortfattat kan här nämnas att vi anser det orimligt att
funktionshindrade skall tvingas söka socialbidrag för att kunna bo kvar i sina
handikappanpassade lägenheter. Vid avslag på bidragsansökan kan för övrigt
resultatet bli att den handikappade måste flytta till en mindre bostad som inte
uppfyller kraven på anpassning med allt vad det innebär av ökat
hjälpberoende och minskad självständighet.
Vi föreslår slutligen - i avvaktan på mera permanenta förbättringar - ett
särskilt stimulansbidrag till kommunerna för att dessa mer aktivt skall kunna
arbeta med psykiskt funktionshindrade, som i dag ofta försummas. Den
närmare bakgrunden till detta förslag framgår av vår motion 2000/01:So5 av
Chris Heister m.fl. (m) med anledning av regeringens proposition
1999/2000:149 om nationell handlingsplan för sjukvården.
Att kunna välja skola och utbildning
Vi moderater anser att stödet till de handikappade behöver förstärkas.
Men det behöver också avregleras och göras mera individanpassat. Vår
utgångspunkt är att funktionshindrade i minst lika hög grad som andra
människor själva kan bedöma vilken verksamhet som bäst tillgodoser
deras behov. Inte minst gäller det utbildning och kompetensutveckling.
Möjligheten att välja skola är särskilt viktig för personer med särskilda
behov. Den socialdemokratiska politik som förs på olika nivåer i svenskt
utbildningsväsende får på längre sikt negativa konsekvenser även för
funktionshindrades möjligheter att delta i arbetslivet.
Allt fler unga funktionshindrade vill få chansen att visa att de kan klara av
avancerade arbeten, trots t.ex. en syn- eller hörselskada eller trots att de är
rullstolsburna. Inte minst IT-utvecklingen har banat väg för den utvecklingen.
Nya möjligheter öppnar sig här i en rask takt. Genom de olika
mjukvaruprogram som finns har särskilt unga funktionshindrade givits
möjlighet till ett rikare fritidsliv samtidigt som även nya arbetsmöjligheter
har
öppnat sig.
Vi ser beslutet att lägga ned Ekeskolan - en skola för multihandikappade
barn - inte bara som ett hårt slag mot de barn och ungdomar som drabbas,
utan också som ett lågvattenmärke när det gäller synen på alla elevers rätt att
välja skola.
Vi har den principiella uppfattningen att alla skolor så långt möjligt skall
vara utformade så, att elever med särskilda behov inte utestängs. Vi anser
dock inte att målsättningar om integration och anpassning av den vanliga
skolan skall innebära att skolor som t.ex. Ekeskolan - med den kompetens
som byggts upp där under många år -tvingas stänga igen. Specialskolor skall
även i framtiden vara ett alternativ för de elever som anser att dessa bättre
kan
tillgodose deras särskilda behov.
Om valfrihet inom t.ex. skolan skall kunna bli verklighet, förutsätts även
att kommuner som satsat på t.ex. vårdhem, skolor och boendeformer - som
lockar även människor från andra kommuner - inte drabbas av orimliga
kostnader. Detta kan i nuläget bli fallet eftersom betalningsansvaret styrs av
bosättningsort, samtidigt som vissa vårdformer förutsätter att bosättningsorten
ändras.
Om dessa problem inte belyses och löses på ett tillfredsställande sätt så
förblir de enskilda som vill utnyttja vårdhem och boendeformer i andra
kommuner - liksom deras hemkommuner - utlämnade till andra kommuners
eller statliga bidragsgivares välvilja och godtycke.
Mot den bakgrunden bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag
som säkrar att även de som får hjälp enligt LSS garanteras reella möjligheter
att - med bibehållet finansieringsansvar för hemkommunen - söka boende
och vårdformer på andra sidan kommungränsen. De förslag som under hösten
2000 har lagts fram på området är enligt vår bedömning inte tillräckliga.
Handikappanpassning av byggnader m.m.
I regeringens handlingsplan för handikappolitiken var det uttalade målet
att hela Sverige om tio år skall vara handikappanpassat. Anpassningen
skall omfatta bostäder och offentliga byggnader, men också arbetsplatser,
kommunikationsmedel, gator och affärer, d.v.s. lokaler och platser dit
allmänheten har tillträde.
Regeringen har framställt det som om deras politik på detta område skulle
vara mycket banbrytande. De första bestämmelserna om tillgänglighet för
funktionshindrade infördes emellertid i lag redan 1966. I praktiken handlar
regeringens förslag vad beträffar ny- och ombyggnader snarast om att rätta till
brister i implementeringen av den redan antagna handikappolitiken än om att
föreslå några egentliga förbättringar.
Vi välkomnar att regeringen nu avser låta Boverket förtydliga redan
befintliga regler angående handikappanpassning. Därigenom ställer vi oss
också bakom merparten av alla åtgärder som på olika håll vidtas för att
handikappanpassa Sverige. Däremot vänder vi oss emot att kraven
fortsättningsvis skall gälla även äldre och redan befintlig bebyggelse, d.v.s.
retroaktivt.
Förslag om retroaktiva åtgärder på plan- och byggområdet kommer i
proposition senare under år 2000. Det är således inte möjligt att redan nu fullt
ut bedöma förslaget. En möjlighet till undantag skall enligt uppgift finnas för
mindre näringsidkare och för miljöer som är särskilt känsliga ur ett
kulturhistoriskt, miljömässigt eller konstnärligt avseende.
Klart är dock att handlingsplanen i detta avseende inte stöds med några
statliga medel. Fastighetsägarna och de som driver en verksamhet skall svara
för de ombyggnader som behövs liksom för de kostnader som föranleds.
Detta kommer att medföra stora påfrestningar för många verksamheter som
redan idag arbetar med små marginaler, och därmed i förlängningen till en
generellt höjd prisnivå i samhället.
Även med mycket optimistiska bedömningar blir kostnaderna för att
genomföra de retroaktiva inslagen i handikapplanen mycket stora liksom
ingreppen i redan befintliga byggnader. Förslaget om att retroaktivt ställa nya
krav på befintlig bebyggelse är som de nu utformats inte realistiska.
Regeringens förslag är därför heller inte trovärdigt.
Vi har alltså avvisat förslaget om retroaktivitet i plan- och
bygglagstiftningen. Däremot tycker vi att det är en självklarhet att offentliga
myndighetslokaler dit allmänheten kan behöva ha tillträde görs tillgängliga
för handikappade. De brister som tyvärr fortfarande finns i detta avseende bör
avhjälpas utan dröjsmål och för detta ändamål bör regeringen skyndsamt vidta
ändamålsenliga åtgärder.
Stärk individens rättsliga ställning
Sammantaget är regeringens nya handlingsplan för handikappolitiken ett
mycket stort misslyckande om ambitionen är att ta ett långsiktigt
helhetsgrepp för att förbättra stödet till de handikappade. Handlingsplaner
har tyvärr blivit ett centralt inslag i Socialdemokraternas politik på det
sociala området. På förhållandevis kort tid har förutom på
handikappområdet presenterats handlingsplaner för äldrepolitiken och för
sjukvården. En ny handlingsplan på alkoholområdet är under utarbetande.
Erfarenheterna av den äldrepolitiska handlingsplanen är nedslående, som
vi redan konstaterat i vår motion med anledning av den nationella
handlingsplanen för sjukvården. Handlingsplanerna tycks snarast syfta till att
undvika att förändra det som är fel och till att skyla över det uppenbara behov
som finns av strukturella reformer.
Ytterst illustrativ är den grundlagsändring till skydd för funktionshindrades
rättigheter som enligt propositionen skall utredas av Författningsutredningen.
Den planerade grundlagsändringen är i huvudsak endast en viljeinriktning
som uttrycks i en portalparagraf. Den kommer därmed i praktiken inte att få
någon rättslig betydelse.
Det vore enligt vår uppfattning mera angeläget att studera t.ex. andra
länders erfarenheter av att i ökad utsträckning använda civilrättsliga regler
för
att stärka den enskildes ställning i samhället. Flera av de länder som av
regeringen framhållits som föredömen i handikappolitiken - t.ex. Sydafrika -
har valt just denna väg.
En sådan utveckling väcker många frågor t.ex. vad beträffar förenligheten
med svensk rättstradition. Behovet av att generellt stärka den enskildes
ställning gentemot myndigheter och politiska beslut är dock stort och inte
minst en ökad kompetensuppbyggnad på området skulle vara av godo.
I samband med riksdagens behandling av diskrimineringslagarna
framförde vi förslaget att slå ihop flera olika ombudsmannaverksamheter till
en enda myndighet. Förslaget gällde ombudsmannen mot etnisk
diskriminering, handikappombudsmannen, ombudsmannen mot
diskriminering p.g.a. sexuell läggning samt jämställdhetsombudsmannen.
Vi står fast vid detta förslag som vi anser skulle förstärka ombudsmännens
reella möjligheter att ingripa med kraft mot olika former av diskriminering.
Men i stället för att låta ombudsmannaverksamheterna renodla sin verksamhet
- enligt det koncept som varit framgångsrikt i Sverige och även spridit sig till
omvärlden - arbetar regeringen för att handikappombudsmannen skall
utvecklas till en sedvanlig förvaltningsmyndighet. Det går i direkt motsatt
riktning mot vår strävan att göra ombudsmannaverksamheterna oberoende av
den verkställande makten.
Åtgärder mot kommunalt domstolstrots
Under våren år 2000 beslutades lagändringar som skall förmå
kommunerna att bättre följa och verkställa domstolsbeslut om
handikappades rättigheter enligt socialtjänstlagen och LSS.
Domstolsbeslut gällande dessa lagar kopplades då till en möjlighet för
länsstyrelsen att besluta om vite. Länsstyrelserna fick dessutom i uppdrag
att verka för att kommuner och landsting planerar bättre för att kunna
möta behoven av personlig assistans m.m.
Vi tycker inte att den nu företagna lagändringen är tillräcklig. Det viktiga
för oss är att den enskilde individen får sin rätt. Då räcker det inte att
länsstyrelsen får en vitesmöjlighet. I stället bör regeringen återkomma till
riksdagen med förslag som ger den enskilde individen möjlighet att få
ekonomisk kompensation från kommunen motsvarande kostnaden för att
betala någon annan - t.ex. en privat utförare - som i kommunens ställe kan
tillgodose de aktuella behoven.
Omfattningen av sådan kompensation bör om möjligt fastställas redan i
samband med den första domstolsbehandlingen för att undvika att enskilda
måste processa i flera omgångar. Likformighet med de regler som gäller för
att erhålla betalning för andra i domstol fastställda fordringar bör så långt
möjligt eftersträvas.
När det gäller LSS anser vi, som redan påpekats ovan, att staten bör ta
tillbaka finansieringsansvaret från kommunerna. Som de nya reglerna är
utformade uppfattar vi dem snarast som onödiga om våra egna strukturellt
mera långtgående förslag om ett statligt finansieringsansvar genomförs.
Lagrådet framförde för övrigt allvarliga principiella och praktiska
invändningar i sitt yttrande över förslaget om en ny vitesmöjlighet,
invändningar som vi delar.
Bidrag till handikapporganisationer
I sin handlingsplan för handikappolitiken föreslog regeringen vissa
resursförstärkningar vad beträffar bidrag till handikapporganisationer.
Vad beträffar att åtgärda den snedfördelning av statsbidragen som särskilt
drabbar små handikapporganisationer lovade regeringen däremot inte
något konkret.
Vi befarar att det hos regeringen finns en politisk ambition att "samordna"
de olika handikapporganisationerna och att man bl.a. vill åstadkomma detta
genom att styra organisationsbidragen i en sådan riktning. I socialdemokratisk
handikappolitik finns också traditionellt sett en motvilja mot organisationer
som inte är organiserade efter en traditionell folkrörelsemodell.
Socialdemokraternas politik för bidragsgivningen missgynnar alla de
organisationer som företräder personer med små och ovanliga handikapp eller
som väljer alternativa organisationsformer, t.ex. i form av nätverk. Vi har
därför ansett det angeläget att riksdagen får möjlighet att ta ställning till
ett
mera detaljerat förslag till fördelning av statsbidragen. Någon sådan möjlighet
har emellertid inte getts.
Mot den bakgrunden vill vi under utgiftsområde nio tillföra ytterligare
pengar till anslaget (16.5) för bidrag till handikapporganisationer. Dessa extra
medel skall riktas särskilt till mindre handikapporganisationer som arbetar
oberoende av de stora samarbetsorganen inom handikapprörelsen, och som
därför är i behov av extra stöd.
Socialdemokraterna har alltid sett de handikappade som ett enda stort
kollektiv, snarare än som individer. Vår uppfattning är att alla organisationer
- även de som representerar mycket små grupper av handikappade eller som
väljer att inte samordna sin verksamhet inom ett större kollektiv - skall ha
rimliga möjligheter att arbeta som självständiga organisationer. Reglerna för
statsbidragen måste utformas med detta som utgångspunkt.
Bättre samordning vid rehabilitering m.m.
Det är vanligtvis mycket billigare att erbjuda rehabilitering omedelbart än
att låta människor vänta. Men i Socialdemokraternas politik saknas både
individperspektiv och helhetssyn. Problemen är i hög grad
sammankopplade med bristande samordning mellan olika huvudmän.
Rehabiliteringsåtgärder som totalt sett - förutom den stora humanitära
vinsten - skulle ge positiva samhällsekonomiska effekter, utförs ofta inte då
det innebär en merkostnad för en huvudman men vinsten visar sig hos en
annan.
Problemen är liknande på flera områden. Ett exempel är hur samordningen
mellan sjukvård och sjukförsäkring saknas. Vi vet att det oftast är dyrare att
låta människor stå i kö och vänta på sjukvård, än att ge dem sjukvård. På
samma sätt är det dyrare att inte rehabilitera än att rehabilitera. Det är inte
vården som kostar mest utan "icke-vården". Sjukvårdsköer är en dyr politik,
men det är framför allt en inhuman politik. Bakom varje siffra i vårdkön finns
en människa.
Rehabilitering är också något som ofta måste genomföras regelbundet för
att den handikappade skall kunna bibehålla en så hög funktionsnivå som
möjligt. Det är i dag svårt att erhålla en sådan rehabilitering med stora
mänskliga och ekonomiska förluster som följd. En samordning av samhällets
resurser tillförsäkrar den behövande rehabilitering och resurser samt gör eget
val möjligt. Allt detta är en del av vår obligatoriska hälsoförsäkring. I
avvaktan på att en sådan försäkring införs bör en rehabiliteringspeng prövas.
Efter fastställande av att rehabiliteringsbehov föreligger får den behövande
en "peng" som motsvarar den kostnad landstinget skulle ha för rehabilitering.
Med "pengen" kan så den rehabiliteringsbehövande själv välja vårdgivare.
En av de grundläggande förutsättningarna för att funktionshindrade skall
ges en reell möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt är en god
tillgång
till olika slag av hjälpmedel. Moderna hjälpmedel är för många människor
skillnaden mellan ett liv i passivitet och invaliditet eller möjligheten att
leva
ett så normalt liv som möjligt.
Men åt de högst påtagliga problemen med att handikappade inte i tid får de
hjälpmedel de behöver, gör den socialdemokratiska regeringen nästan
ingenting. Man har inte ens - trots upprepade påpekanden från riksdagen -
infört s.k. talande textremsa i licensfinansierade SVT.
Vi vet att väntan på hjälpmedel riskerar att försvåra en invaliditet. Väntan
kan också leda till försämrat självförtroende och utslagning från
arbetsmarknaden. Därutöver kan väntan medföra ökade kostnader inom andra
sektorer av samhället, t.ex. inom sjukförsäkringen och den kommunala
hemtjänsten.
Den nya teknikens möjligheter för funktionshindrade kommer att få en allt
större betydelse. Samtidigt måste man ha klart för sig att det alltid kommer att
finnas människor med funktionshinder som trots all teknik behöver extra stöd
och hjälp. Detta stöd skall garanteras och det står inte i något
motsatsförhållande till teknikens möjligheter.
Nästa steg en hjälpmedelsgaranti
Moderata samlingspartiet vill bygga vidare på den valfrihetsrevolution
som den borgerliga regeringen hann inleda även på handikappområdet.
Stödet till funktionshindrade skall vara mångsidigt och anpassas till den
enskildes särskilda förutsättningar. Den funktionshindrade skall ha
möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att kunna välja
vårdpersonal och omsorgsform, men också genom att välja hjälpmedel.
Även möjligheten att välja t.ex. dövtolk är av stor betydelse.
Nästa steg bör bli en hjälpmedelsgaranti. En hjälpmedelsgaranti skulle öka
valfriheten för den enskilde och därutöver främja utbudet av olika former av
hjälpmedel. Det kommer att bli fler, bättre och billigare hjälpmedel, eftersom
konkurrens ger kostnadseffektivitet samtidigt som den tekniska utvecklingen
påskyndas.
Inom hjälpmedelsområdet sker det hela tiden en utveckling som med
nuvarande organisation och finansiering av hjälpmedelsverksamheten inte
kan utnyttjas på ett bra sätt. Inte minst inom IT-området kan utvecklingen rätt
använd medföra en revolution för funktionshindrades möjligheter att delta i
samhällslivet och erhålla större oberoende.
När det gäller företag som tillverkar och utvecklar hjälpmedel finns enligt
uppgift över 300 sådana företag i Sverige. Flertalet företag som tillverkar och
utvecklar hjälpmedel är små; 89 procent av företagen har färre än 50
anställda. Bland de större företagen är det cirka tio som enbart tillverkar
hjälpmedel.
I dagsläget finns inte en marknad för hjälpmedel, utan landstinget är ofta
den enda köparen. För landstingen är hjälpmedlen alltid en kostnad som
måste hållas nere. Om någon tar fram nya hjälpmedel så ökar kostnaderna för
landstinget. Det är därför inte förvånande att utvecklingen på
hjälpmedelsområdet går trögt.
För att monopolet inte helt skall förkväva utvecklingen kan
hjälpmedelsinstitutet ge olika företag ekonomiskt stöd för att främja
utveckling och tillverkning av nya hjälpmedel. Stödet ges i form av ett
räntefritt villkorslån eller avsättningsstöd. Så fungerar inte en dynamisk
marknad. Det vore bättre om de som behöver hjälpmedel själva kunde få
driva utvecklingen framåt som krävande konsumenter, genom införandet av
en hjälpmedelsgaranti. Det är i mötet mellan konsument och företag som nya
idéer växer fram och nya möjligheter blir tydliga. Nya förbättrade hjälpmedel
skulle då komma fler till del snabbare.
Den konkreta utformningen av hjälpmedelsgarantin måste bli föremål för
särskild utredning där noggranna analyser och avvägningar görs. Inte minst är
det problematiskt att det finns en brist på sammanhållna genomgångar av
hjälpmedelsverksamheten, vilken i dagsläget är spridd på många huvudmän.
Kostnadsskattningar för verksamheten som helhet är också i det närmaste
obefintliga.
Enligt vår uppfattning finns dock ändå anledning att pröva införandet av en
statlig hjälpmedelsgaranti, omfattande de hjälpmedel som redan i dagsläget
finansieras med statliga anslag. Det gäller i första hand det s.k. bilstödet och
inköp av texttelefoner.
Kostnaden för vår hjälpmedelsgaranti kommer att rymmas inom de
nuvarande ramarna för hjälpmedel. Mycket talar dessutom för att garantin i
längden kommer att minska det offentligas kostnader, samtidigt som utbudet
av hjälpmedel och valfriheten ökar. En uppluckring av en monopolmarknad
innebär - även när det gäller hjälpmedel till handikappade - ökad konkurrens
och därmed lägre kostnader.