Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen låter utvärdera psykiskt sjuka hemlösa människors situation och föreslår åtgärder i enlighet med vad som anförs i motionen. Bakgrund
Under 1990-talet har en växande uppmärksamhet riktats mot hemlösheten i de svenska storstäderna och också på landsbygden. Även om hemlösheten möjligen inte har ökat i absoluta tal, så har den ändrat karaktär. "Gamla" grupper har minskat och nya har tillkommit bland dem kvinnor, ungdomar och människor med psykiska funktionshinder. Vissa studier talar om en fördubbling av psykiskt störda bland de hemlösa mellan åren 1993 och 1996 i Stockholm, som är den enda kommun där man försökt urskilja just denna grupp.
I dag beräknas mer än en tredjedel av de hemlösa lida av psykiska störningar. Praktiskt taget samtliga bedöms ha behov av insatser från psykiatrin.
Många har stora svårigheter att få sina behov av vård och stöd tillgodosedda på ett bra sätt. En orsak kan vara den reducering av specifika insatsformer för dessa personer som psykiatrireformens genomförande medförde. Genom att avinstitutionalisera stora delar av psykvården utan tillräckligt individuell hänsyn har man skapat en misär för redan utsatta människor. För många hade det i och för sig trygga institutionsboendet behövt ersättas med gruppboende eller hemlikt småskaligt boende med tillsyn.
Befintliga institutioner skall inte avvecklas i snabbare takt än att man hinner få fram fungerande alternativ i form av exempelvis gruppbostäder med tillräcklig personal för att upprätthålla tryggheten för de psykiskt sjuka. Man måste dock vara uppmärksam på att det finns en risk för att ett gruppboende bara blir en annan form av institution. Därför är det viktigt att så långt som möjligt göra insatser också i det ordinarie boendet.
Psykiatrireformen antogs i total enighet 1995. Motivet var att människor med långvariga psykiska störningar skulle få bättre levnadsvillkor. Därefter har uppenbarligen alltför många fått det sämre. Inte minst i media har utsatta människors villkor skildrats.
De som har svårast att klara samhällets krav och ta vara på dess möjligheter är de som under lång tid inte har vistats i samhället på egen hand. Hur klarade de av denna frihet?
Reformen innehöll stora möjligheter för de människor den omfattade. Alla som deltog i reformarbetet var uppfyllda av möjligheterna för en stor grupp människor att få ett bättre liv än de tidigare hade haft. Man talade om normalisering, integration, eget arbete, egen bostad, valfrihet och välfärd för även dessa människor som vistats på institutioner i åratal.
Man kan misstänka att den aktuella gruppen människor fortfarande befinner sig mycket lång ifrån ett normalt liv och acceptabel livskvalitet.
Stockholm den 2 oktober 2000
Berit Adolfsson (m)
Inger René (m)