Motion till riksdagen
2000/01:So291
av Adolfsson, Berit (m)

Utvärdering av psykiatrireformen


Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen låter utvärdera psykiskt sjuka hemlösa
människors situation och föreslår åtgärder i enlighet med vad som anförs
i motionen.
Bakgrund
Under 1990-talet har en växande uppmärksamhet riktats mot
hemlösheten i de svenska storstäderna och också på
landsbygden. Även om hemlösheten möjligen inte har ökat i
absoluta tal, så har den ändrat karaktär. "Gamla" grupper har
minskat och nya har tillkommit   bland dem kvinnor,
ungdomar och människor med psykiska funktionshinder.
Vissa studier talar om en fördubbling av psykiskt störda
bland de hemlösa mellan åren 1993 och 1996 i Stockholm,
som är den enda kommun där man försökt urskilja just
denna grupp.
I dag beräknas mer än en tredjedel av de hemlösa lida av psykiska
störningar. Praktiskt taget samtliga bedöms ha behov av insatser från
psykiatrin.
Många har stora svårigheter att få sina behov av vård och stöd
tillgodosedda på ett bra sätt. En orsak kan vara den reducering av specifika
insatsformer för dessa personer som psykiatrireformens genomförande
medförde. Genom att avinstitutionalisera stora delar av psykvården utan
tillräckligt individuell hänsyn har man skapat en misär för redan utsatta
människor. För många hade det i och för sig trygga institutionsboendet behövt
ersättas med gruppboende eller hemlikt småskaligt boende med tillsyn.
Befintliga institutioner skall inte avvecklas i snabbare takt än att man
hinner få fram fungerande alternativ i form av exempelvis gruppbostäder med
tillräcklig personal för att upprätthålla tryggheten för de psykiskt sjuka. Man
måste dock vara uppmärksam på att det finns en risk för att ett gruppboende
bara blir en annan form av institution. Därför är det viktigt att så långt som
möjligt göra insatser också i det ordinarie boendet.
Psykiatrireformen antogs i total enighet 1995. Motivet var att människor
med långvariga psykiska störningar skulle få bättre levnadsvillkor. Därefter
har uppenbarligen alltför många fått det sämre. Inte minst i  media har utsatta
människors villkor skildrats.
De som har svårast att klara samhällets krav och ta vara på dess
möjligheter är de som under lång tid inte har vistats i samhället på egen hand.
Hur klarade de av denna frihet?
Reformen innehöll stora möjligheter för de människor den omfattade. Alla
som deltog i reformarbetet var uppfyllda av möjligheterna för en stor grupp
människor att få ett bättre liv än de tidigare hade haft. Man talade om
normalisering, integration, eget arbete, egen bostad, valfrihet och välfärd för
även dessa människor som vistats på institutioner i åratal.
Man kan misstänka att den aktuella gruppen människor fortfarande
befinner sig mycket lång ifrån ett normalt liv och acceptabel livskvalitet.

Stockholm den 2 oktober 2000
Berit Adolfsson (m)
Inger René (m)