1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om implementering i svensk lagstiftning av WHO:s
rekommendation om när foster juridiskt sett skall räknas som barn.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om praxis för gränsen för hur sent i graviditeten aborter får
beviljas.
Motivering
Med början den 15 februari 1999 uppmärksammade media
att vården av barn som föds för tidigt varierar vid landets
sjukhus. Särskilt uppmärksammades en liten flicka som fötts
vid Akademiska sjukhuset i Uppsala när graviditeten hade
fortskridit mellan 23 och 24 veckor. Vid Akademiska
sjukhuset ges de barn som föds så tidigt intensivvård och
högkvalitativa medicinska insatser, till skillnad från
exempelvis Universitetssjukhuset i Linköping och andra
sjukhus med liknande resurser. Läkare i Uppsala och Umeå
som forskat kring prematurfödslar och prematurvården
hävdar att man inte inledningsvis kan se vilka av barnen som
kommer att överleva, varför samtliga barn måste ges full
intensivvård. Varje år föds i Sverige ca 50 barn i
graviditetens 23:e eller 24:e vecka. Med dagens omvårdnad
kan man rädda knappt 20 av dem.
Dessa tidiga födslar aktualiserar ett dilemma inom svensk sjukvård,
nämligen förhållandet mellan för tidiga födslar och sena aborter.
När lagen om fri abort infördes kunde läkarna rädda barn som föddes i
vecka 28. Gränsen för när de allra senaste aborterna fick utföras sattes därför
till vecka 24. På så vis hade man goda marginaler mellan när ett barn kan
räddas vid en för tidig födsel och de sena aborterna.
1980 kunde läkarna rädda livet på för tidigt födda i 27:e graviditetsveckan.
1990 var man nere vid 25:e veckan. Idag kan man, som nämnts ovan, i
enskilda fall i Sverige rädda barn som föds så tidigt som i 23:e
graviditetsveckan. Amerikanska läkare vid Plantation Hospital och Miami
Childrens Hospital i Florida har i några enstaka fall lyckats rädda barn födda i
21:a och 22:a graviditetsveckan (Journal of Medical World News 11
november 1985, full dokumentation redovisades i riksdagen 27 oktober 1993,
anförande 104).
Ett problem starkt kopplat till frågan är fastställandet av hur långt
graviditeten fortskridit. När graviditetens längd fastställs med hjälp av
ultraljudsdiagnostik är felmarginalen plus/minus sju dagar under de första 20
veckorna, därefter ända upp till 14 dagar. Påpekas bör även att felmarginalen
är ännu större när det gäller till exempelvis barn som är tillväxthämmade.
Under 1997 utfördes 158 aborter under den period Socialstyrelsen måste
tillstyrka aborten. Av dessa beviljas några av rent sociala skäl ända upp till
22:a graviditetsveckan. Detta har väckt en del reaktioner. Mest
uppmärksamhet rönte kanske läkaren Anna Hammarströms debattartikel i
Dagens Nyheter den 12 juni 1998. Utifrån sin och sina kollegors erfarenheter
av just abortverksamheten inom sjukvården skrev hon bland annat: Svenska
kvinnor beviljas legala aborter av bland annat sociala skäl ända upp till 21:a
graviditetsveckan. Vid nästan exakt samma tidpunkt i graviditeten kan ett för
tidigt fött barn räddas av läkarna. Vad händer, känslomässigt och moraliskt,
med dem som tvingas bära ut dessa 21 graviditetsveckor gamla, 25 centimeter
långa, 350 gram tunga foster?
Men även det förbund som organiserar obstetriker och gynekologer har i
sin helhet reagerat. För ett år sedan krävde Svensk förening för obstetrik och
gynekologi en lag som stoppade de allra senaste aborterna - en anpassning till
internationell praxis. Regeringens svar var då nekande.
Man bör även ha i åtanke att Världshälsoorganisationen, WHO, redan
1989 rekommenderade medlemsstaterna att gränsen för när ett foster blir ett
barn skall gå vid 22:a graviditetsveckan. Om man bl.a. betänker den
felmarginal på två veckor när det gäller fastställandet av graviditetens längd
med ultraljud är det oacceptabelt att inte ha någon säkerhetsmarginal mellan
sena aborter och den tidpunkt då foster definieras som barn, liksom den
tidpunkt då man räddar för tidigt födda.
Den statliga utredningen Den gravida kvinnan och fostret - två individer
(SOU 1989:51) säger i sammandrag om förhållandet foster-kvinna, att fostret
inte enbart kan ses som en del av kvinnans kropp, men att det långt fram i
graviditeten är beroende av kvinnans kropp för sin utveckling. Även om båda
är skyddsvärda måste man, enligt utredningen, ibland låta den enes intressen
gå före den andres varvid fostrets intressen bör väga tyngre allt eftersom
fosterutvecklingen fortskrider. Utredningen anser vidare att ett foster i
princip
har rätt till utveckling och rätt att födas, samtidigt som utredningen ställer
sig
frågan om detta gäller undantagslöst.
Det är anmärkningsvärt att Sverige inte införlivat i sin lagstiftning de
rekommendationer som WHO lagt fast, att från vecka 22 ska ett missfall
benämnas förlossning och foster benämnas barn. Sverige har inte heller
implementerat FN:s barnkonvention som i ingressen deklarerar att barn har
rätt till lagligt skydd även före födelsen.
Det är oacceptabelt att aborter beviljas så sent i graviditeten att det finns
risk för att gränsen för livsduglighet utanför kvinnans kropp tangerats eller
har passerats. Det är nu hög tid att ta konsekvenserna av de medicinska
framsteg som gjorts sedan tidsgränserna fastställdes för 25 år sedan. Såväl för
sjukvårdspersonalens skull, som för barnens skull och efterlevnaden av
barnkonventionen, är det nödvändigt att jämnåriga barn aldrig riskerar att i ett
rum på sjukhuset aborteras och i rummet bredvid räddas till livet. Slumpen
ska inte få avgöra i den svåra frågan om liv och död.
I en interpellationsdebatt den 21 maj 1999 ställdes en fråga till
socialministern angående vilka åtgärder regeringen avsåg att vidta med
anledning av Världshälsoorganisationens, WHO:s, rekommendation om
förhållandet foster-barn, implementeringen av FN:s barnkonvention samt
begäran av Svensk förening för obstetrik och gynekologi. Socialministern
svarade att han inte ville föregripa den förnyade behandlingen av frågan inom
Statens Medicinsk-Etiska Råd (SMER). När frågan upprepades ett år senare
hade SMER likväl inte behandlat frågan.
Praxis kring de senaste
aborterna
Nuvarande praxis är att Sverige har fri abort upp till 18:e
graviditetsveckan. Därefter får abort endast utföras om
Socialstyrelsens Rättsliga Råd lämnar kvinnan tillstånd till
åtgärden. Sådant tillstånd får lämnas endast om "synnerliga
skäl" föreligger för aborten, och tillstånd får inte lämnas om
det finns anledning att anta att fostret är livsdugligt även
utanför moderlivet. Som en följd av detta anser Statens
Medicinsk-Etiska Råd att den övre gränsen för abort ska gå
vid den tidpunkt då fostret enligt svensk lagstiftning blir ett
barn. I lagtexten finns således ingen sista tidpunkt för abort
angiven, men fostret får ett starkare skydd i takt med att det
utvecklas. Rådande praxis idag är att abort inte beviljas efter
utgången av 22:a graviditetsveckan.
Enligt proposition 1994/95:142 om fosterdiagnostik och abort bör inte
förändring ske i detta tillvägagångssätt, så att någon övre gräns skrivs in i
lagstiftningen för hur långt fram under graviditeten abort får ske. Även
fortsättningsvis skall Socialstyrelsens rättsliga råd ha som uppgift att följa
utvecklingen och vid behov ompröva den i praxis tillämpade tidsgränsen.
Tillståndsgivningen skall anpassas till den aktuella forsknings- och
erfarenhetsnivån och vid behov skall Rättsliga rådet ompröva sin praxis så att
en betryggande tidsmarginal till fosters livsduglighet även fortsättningsvis
föreligger för tillstånd till abort. Kring begreppet livsduglighet finns
åtminstone ytterligare två faktorer att ta hänsyn till.
Förändringar i praxis
Rättsliga rådets praxis kring sena aborter har successivt
förändrats till följd av den medicinska utvecklingen. När
lagen om fri abort infördes kunde läkarna rädda barn som
föddes i vecka 28. Gränsen för när de allra senaste aborterna
fick utföras sattes därför till 24:e graviditetsveckan. På så vis
hade man goda marginaler - fyra veckor - mellan när ett
barn kunde räddas vid en för tidig födsel och de senaste
aborterna.
1980 kunde läkarna rädda livet på för tidigt födda i 27:e graviditetsveckan.
1990 var man nere vid vecka 25. Idag kan man rädda barn som föds så tidigt
som i 23:e graviditetsveckan och det finns idag barn som lever som är födda i
vecka 22.
Man kan även se att Rättsliga rådet gradvis har avslagit en större del av
ansökningarna om abort vid graviditeter längre framskridna än 19:e-20:e
graviditetsveckan. En undersökning av Rättsliga rådets praxis beträffande
aborter efter 18:e veckan gjordes av Utredningen om det ofödda barnet. I
utredningens slutbetänkande, SOU 1989:51, bilaga 2, finns resultatet
redovisat i tabellform. Att rådets praxis skärpts beträffande mycket sena
aborter framgår av undersökningen. Så beviljas exempelvis inga aborter av
sociala skäl i 22:a graviditetsveckan, däremot i 21:a.
Hänsyn måste tas till
felmarginal
Om livsdugligheten vore den enda faktor som Rättsliga rådet
hade att ta hänsyn till, när det gäller hur långt fram i
graviditeten abort skall beviljas, skulle gränsen 1975 satts till
28:e graviditetsveckan och inte 24:e. 1999 skulle gränsen
sättas till 23:e eller 24:e och inte vid den 22:a. Anledningen
till att så inte är fallet är den felmarginal man måste väga in i
fastställandet av hur långt graviditeten fortskridit.
När graviditetens längd fastställs med hjälp av ultraljudsdiagnostik är
felmarginalen plus/minus sju dagar under de första 20 veckorna, därefter
mellan 10 och 14 dagar. Påpekas bör även att felmarginalen är ännu större när
det gäller barn med vissa skador eller som är tillväxthämmade.
Säkerhetsmarginalen är således det andra Rättsliga rådet har att ta hänsyn till.
WHO:s rekommendation
från 1989
Statens Medicinsk-Etiska Råd har även visat att en tredje
faktor bör vägas in i frågan om hur långt fram i graviditeten
abort skall beviljas och det är en rekommendation från
Världshälsoorganisationen, WHO. Redan 1989
rekommenderade WHO medlemsstaterna att gränsen för när
ett foster blir ett barn skall gå vid 22:a graviditetsveckan.
Svensk förening för obstetrik och gynekologi, SFOG, har i
en skrivelse till Socialdepartementet föreslagit att en
utredning bör tillsättas i syfte att ändra folkbokföringslagen
så att gränsen för vad som skall anmälas som barn följer
WHO:s rekommendation. Detta bland annat för att få
statistik som är jämförbar med andra länder som redan följer
rekommendationen. Men de svenska gynekologerna och
obstetrikerna menar även att just detta att man inom
prematurvården kan rädda barn i graviditetens 23:e eller 24:e
vecka gör att gränsen för vad som skall anmälas som barn
bör flyttas till 22:a graviditetsveckan.
Statens Medicinsk-Etiska råd har i ett yttrande som behandlar denna fråga
uttryckt att denna ändring skulle innebära att motstridiga besked lämnades
just med tanke på de senaste aborterna. Anledningen är enligt SMER:s
resonemang att barn inte får aborteras. Däremot tar rådet inte konsekvenserna
av detta resonemang och förordar en sänkning av den övre abortgränsen, utan
istället föreslår SMER en besynnerlig halvmesyr i tillämpningen av WHO:s
rekommendation. Den enda rimliga lösningen i förhållande till tillämpningen
är emellertid att justera tidpunkten för de senaste aborterna till vecka 20
beaktande felmarginalen på 2 veckor.
En förändring av abortpraxis är
att följa abortlagstiftningen
Abortlagstiftningen är formulerad på ett sådant sätt att en
viss flexibilitet skall råda och ändringar kunna göras utifrån
den medicinska kunskapen om fostrets livsduglighet utanför
moderlivet. I abortlagen finns inbyggt att medicinska
framsteg skall få en direkt inverkan på hur långt i
graviditeten abort skall vara tillåtet.
Samtidigt finns en rädsla för att göra förändringar i abortlagen och dess
tillämpning. Det finns de som menar att de medicinska framstegen inte skall
påverka hur länge under graviditeten rätten till abort skall gälla - vilket med
all tydlighet strider emot abortlagstiftningens formuleringar. Andra menar att
inga förändringar får göras i abortlagstiftningen med anledning av de följder
det kan få i ett internationellt perspektiv. När det gäller förändringar i
förhållande till lagtextens formuleringar om livsduglighet och praxis bör
emellertid noteras att dessa praxisändringar inte innebär förändring av
lagtexten utan tvärtom en följsamhet till en oförändrad lagtext.